Vi ville ha analys, fotbollsnörderi, jätteuppladdning.
Vi fick morgonsoffans sportpanel.
Befria Johanna Frändén.

Äntligen är VM i gång.

Men det tog sin tid.
SVT prövade vårt tålamod ordentligt. Den timslånga sändningen inför Brasilien-Kroatien var trögstartad.
Efter en sketchig inledning med André Pops och Daniel Nannskog som kramades på stranden hamnade vi i den rätt läckra studion.
Där var uppdelningen glasklar.
Ståbord = analys.
Soffa = mys och lullull.
Vi inledde vid bordet där bromancen mellan Pops och Nannskog fortsatte och Erik Hamrén på flanken kämpade på med sina floskliga svar och sitt hackiga, krampaktiga, yviga kroppsspråk.
Men efter bara ett par minuter landade vi i soffan. Och med ens försvann all nerv. Man undrade nästan om man hamnat i en av alla dessa paneler i morgonsofforna.
Där satt en alldeles för avspänd David Fjäll. Där satt Brasilienkännarna Henrik Brandão Jönsson och Elisa PalhaI. Och där satt Johanna Frändén. Det var en plåga att se henne slösas bort på lulllull-snack. För här skulle det pratas allt utom just matchen och kampen vi snart skulle se. Det handlade om protester, vad härligt att det börjar, arenabyggena, Brasiliens problem, vidskeplighet bland brassefansen. Reportern Björn Nordling berättade i ett inslag om att han hade åkt taxi och vad han sett genom taxifönstret (typ ingenting).
Sås.
Jag väcktes inte ur dvalan förrän en övertänd Glenn Strömberg stod och vrålade i en ståuppa med Chris Härenstam inne på arenan.
Plötsligt var det puls i sändningen, syret vällde in, adrenalinpåslag. Nu var det VM-pepp igen. Då tände ståbordet till och började gorma frågor bort till stackars Johanna som satt fastnitad i soffan.
Jag kräver – KRÄVER! – att SVT omedelbart släpper in Frändén i en fri roll vid ståbordet. Varför inte göra ett rakt byte med Hamrén? Han känns mer lämplig att sätta på avbytarsoffan.

I kväll missar jag inte Spanien-Holland i VM.

He!
Pops kostym. Oerhört läcker, djupblå och fin.

Eh?
Domarens osynlighetssprej – var det så enkelt att lösa ett av fotbollens mest irriterande fenomen?

Nej, den är ingen ny ”Broadchurch”.
Men kriminaldramat ”Den skyldige” har sina poänger.
Som ovanligt starka kvinnoporträtt.

Ni vet hur det är. Så fort kalendern visar juni så är det brittiska deckare som gäller. På alla kanaler, hela tiden, för fulla muggar. En svensk sommartradition nästan lika ihållande som ”Allsång på Skansen”. Nya ”Den skyldige” (TV4) får leva med att jämföras med – och verka i skuggan av – den alldeles lysande serien ”Broadchurch”. Båda serierna berör mördade barn och ”Den skyldige” lider av att inte ha samma finess i berättandet. Tamsin Grieg är mycket bra i huvudrollen som kriminalkommissarie Maggie Brand och Katherine Kelly är hjärtskärande i rollen som modern som förlorat sitt barn. Tre avsnitt är tillräckligt för den här historien, men personligen hade jag varit utan en del av genreklichéerna (pappan med en mörk hemlighet, den åh-så-oskuldsfulla villaidyllen som krossas och så vidare). Men som tidsagsdeckare några veckor i sommar duger ”Den skyldige” gott. Långt ifrån lysande – men lika långt ifrån ett fiasko.

För amerikanska AMC är det lite vinna eller försvinna-läge nu. Deras kronjuvel ”Mad men” är snart slut och de flesta försöken att nå storpublik efter att ”Breaking bad” tog slut har missat målet rätt rejält.
Kanske kan nya ”Halt and catch fire” (C More) bryta trenden? Serien börjar lovande med avstamp i 1980-talets PC-boom och har samma förhållande till sitt årtionde som ”Mad men” har till sextiotalet.
Joe MacMillan (Lee Pace) lämnar gigantiska IBM för betydligt mindre Cardiff Electric, ett litet mjukvaruföretag. Snart får han sina alkoholiserade och milt kufiska medarbetare att ge sig in i persondatorbranschen. Serien är snygg och rak, men efter två avsnitt blir jag inte kvitt känslan av att karaktärerna är platta som vinylskivor. Det är ingen idé att leta efter undertoner eller dolda meningar – för det finns inga. Men stilig är den, och soundtracket är precis så axelvaddat och hårsprejat som man hade vågat hoppas.

I kväll tittar jag på näst sista avsnittet av ”Fargo” (HBO Nordic).

Hurra!
”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” (SVT1). Tjusig nostalgi.

Nja…
”24: LAD” (TV3). Jack Bauer är bäst utan reklam – på Viaplay.

Vill så gärna gilla ”OITNB”.
Men det går inte.
Och jag avskyr fortfarande Piper Chapman.
Det har inte ett dugg med kön att göra. Att jag hade enormt svårt för den första säsongen av ”Orange os the new black” (Netflix) berodde inte på att jag är man. Rent intellektuellt kunde jag förstå vad Jenji Kohan försökte göra. Att skärskåda en oförlåtande fängelsemiljö med kvinnlig blick. Att sätta en präktig medelklasskvinna i ett oborstat sammanhang. Att visa upp ett persongalleri där starka livsöden passerade revy på löpande band. Att blanda djup tragik med varm humor. Jag fattade ju att det var vad man försökte åstadkomma. Problemet var bara att jag aldrig kom runt känslan av att man misslyckats.
Jag vet att serien om livet på kvinnofinkan är oändligt populär, och jag ville så gärna tycka att det var bra. Men det gick inte. Jag störde mig för mycket på den rasstereotypa bild av minoritetsgrupper man visade upp och hur osnyggt man hanterade det. Jag irriterade ihjäl mig på att man inte lyckades hitta balansen mellan humor och allvar, utan rasade könsskämtande ner i buskiskällaren.
Det kändes som en bortslösad chans.
När säsong två är över oss blir jag inte kvitt känslan.
Det största problemet är och förblir huvudrollen Piper Chapman (Taylor Schillings). Hade hoppats på att hon skulle få mer konturer och färg nu när hon (bokstavligen) fått blod på händerna. Men icke. Hon är fortfarande så tom och genuint oälskvärd att det är ofattbart. Jag har druckit mjölk som varit mer färgstark.
”OITNB” hade kunnat säga något om sociala orättvisor, underklassens allt sämre chanser och hur patriarkatet drabbar alla – oavsett bakgrund. I stället blev det en tungfotat, klumpigt och ovigt stolpskott som varken är drabbande som drama eller roligt som komedi. Den här gången också.
Och det har inte ett dugg att göra med att jag är man.
I kväll tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

Hurra!
Laverne Cox som transexuella Sophia i ”OITNB” (Netflix). Den enda karaktären som faktiskt fungerar.

Nja…
”Östersundsrevyn” (SVT1). Som att bli petad i hjärnan med en löspenis.

Sex avsnitts hetskonsumtion senare:

”Orange is the new black” är som att komma hem till sin lätt dysfunktionella – men oemotståndliga – familj.

Piper (Taylor Schilling) har suttit isolerad och förs bort mot okänt mål. Första säsongen av Netflix-serien slutade i hennes furiösa misshandel av den kristna vildbasaren Pennsatucky (Taryn Manning) och man kunde förmoda att våldet skulle innebära en brytpunkt. Att Piper skulle sjunka djupare ner i en kriminell identitet.

Men efter första avsnittets utflykt till ett hårdare ”Oz”-doftande fängelse i Chicago, inklusive tillbakablickar på hennes välbärgade men förljugna uppväxt, är vi tillbaka bland de gamla fångarna där takten är maklig och maktstrategierna många.

Jag måste erkänna att jag var lättad över att få återse ”Crazy Eyes” (Uzo Aduba), Sophia (Laverne Cox) och Nicky (Natasha Lyonne) igen. ”OITNB” är en serie där huvudrollen spelas av den råstarka rollistan.

Extraordinära liv – i torftiga omständigheter. Under andra säsongen får vi bland annat veta sanningen bakom Lorna Morellos (Yael Stone) idealiserade ”fästman” och ”Crazy Eyes” uppväxt med vita adoptivföräldrar. Oväntade maktspelare dyker upp och utmanar latinogänget som styr köket, medan den avsatta drottningen ”Red” (Kate Mulgrew) hittar nya vägar för att styra.

Få tv-serier har haft så komplexa hjältar och ett så starkt klasspatos – men den varma galghumorn gör medicinen lättare att svälja. Egentligen finns det något djupt tragiskt i att många av de intagna kvinnorna har så dålig kunskap om sina egna underliv att transsexuella Sophia får hålla en medicinsk föreläsning:

– Jag designade ju trots allt min egen.

Bäst är dock kvinnotjusaren Nickys cyniskt drypande kommentarer, som när hon tröstar Lorna vars ”fästman” valt att gifta sig med en annan – på ”deras” datum.

– Vilken kvinna vill inte välja sitt eget bröllopsdatum? snyftar Lorna.

– Nån som inte är tvärförtjust i bröllopsindustrin och samhällets idiotiska behov av att behandla kvinnor som småbarn, svarar Nicky.

– Och hon är fet! fnyser Lorna.

I kväll fortsätter jag titta på andra säsongen av ”Orange is the new black” som släpptes på fredagen i sin helhet på Netflix.

Ha!

”K Special” (SVT2) om Moms Mabley, banbrytande komiker, svart, kvinna och öppet lesbisk.

Gah!

Piper då? Henne är det tyvärr lätt att glömma i övrigt färgstarka ”Orange is the new black”.

”Million dollar listing New York”.
Weeeeeeee!
High kick!

Han gör en absurd min. Han ser närmast ut som en serietidningskarikatyr av en man som utrycker ”du är inte klok”.

Det bisarra överspelet fortsätter, nästa känsla: ”stressad”. Han tittar överdrivet på klockan och låtsas torka svett från sin panna. Bara för att nästa sekund bli så glad att han hoppar på en soffa, gör en liten dans och avlossar sin signaturrörelse: en ”high kick”, i kombination med ett ”weee”-tjut: vinst, swischt, en jättekommission rakt in på kontot.
Det är nästan som att se på en pantomim, det borde inte funka, men det funkar så man ramlar av stolen.
Svenske Fredrik Eklund är mannen som just nu ger fastighetsbranschen i New York ett gummiansikte.
Han är en av tre huvudpersoner i ”Million dollar listing NY” (TV3) – och en avgörande faktor till att programmet är ett av det mest underhållande som sänds i tv just nu.
Visst är det fascinerande att få ta del av lägenheterna som säljs för hisnande summor, men det är inte alls grejen. Det är karaktärerna som har oss fast, det fingertoppskänsliga utmejslandet av tre mycket färgsprakande personligheter.
Fredrik är alltså den flamboyanta, extravaganta stjärnmäklaren, driven av pengar och att vara bäst. Mot honom står ärkeamerikanska Ryan Serhant, den till synes grabbige machomannen; karismatisk, äregirig – ibland närmast ondskefull. Efter hand har vi dock fått en mer nyanserad bild av Ryan, i ett starkt avsnitt i säsong två slog stormen Sandy ut stan och Ryan slogs av att han inte hade någon att vända sig till. Hans stenhårda fasad fortsätter att krackelera ju längre denna säsong lider – en personlig resa i närbild.
De två tupparna kompletteras av puertoricanen Luis D. Ortiz som likt en liten väldressad cockerspaniel försöker slå sig uppåt med jätteenergi och gott humör, men vars äregirighet, lillebrorskomplex och temperament leder honom i konflikt med såväl Fredrik som Ryan.
Det är välregisserat, ibland väl manusstyrt. Men vi köper det, det är levande, vi fängslas av showen och längtar redan till nästa avsnitt.

I kväll: nostalgitripp med ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” i SVT.

He!
”A two night special event” av ”The Bachelorette” (ABC) – mumma.

Eh?
Uppgivenheten i TV6 tablåläggning…

Jag hittar John Malkovich men det tar tid.

Vägen dit är rörig, ett virrvarr, närmast omöjlig.

Mödan: inte värd ett skit.

Jag ska skriva tv, det betyder recension av ett program eller två ur dagens tablå. Men det ser hemskare ut än vanligt. Det är lördag, det är en massa filmer, vissa bra, vissa sämre, alla svåra att skriva vettig tv om. Här finns:
”40 year old virgin” på TV3, älskar den, har nog sällan skrattat så mycket åt en film de senaste 10 åren; ”Mission Impossible: Ghost protocol” på TV4, den sämsta i serien; ”Meet the Parents – Little Fockers” på Kanal 5, värdelös uppföljare; ”Rambo 2” och ”Rambo 3” på TV6, oj så många gånger jag såg dem i mina tonår, fantastiska upplevelser då, not so much lockande i dag; ”Crocodile Dundee” ett och två i Sjuan, nej tack. Mest lockande filmen är ”Den innersta kretsen” i SVT1, men vad ska jag skriva för tv om den?
I SVT2:s 20.00-slot: ”Eurovision young musicians 2014”, svensk tävlande är en 19-årig altviolinist från Solna – nej, jag orkar inte, kanske jag borde, men jag orkar helt enkelt absolut inte.
Så vad har linjär tv i övrigt att erbjuda lördagen den 31 maj? Kanske ”Nyhetsmorgon” i TV4 med bröderna Timell? Ska jag kolla på detta och fråga varför inte SVT kör ”Gomorron Sverige” på helgerna då publiken faktiskt har tid att titta? Fyran sänder också direkt från Stockholm Marathon, men lägg av, vad ska jag ens tycka om det?
Eller, huvva: Ska jag möjligen plåga mig igenom svensk TV:s enda egenproducerade primetime-satsning ”Gladiatorerna”? Och mäkta tycka nåt?
Nånstans i dessa tankar nås jag om informationen att Viaplay har en lördagspremiär. Bara dagen efter USA-premiären publicerar man första avsnittet av ”Crossbones” – NBC:s stora piratsatsning med John Malkovich i huvudrollen. Härliga nya tid! Skit i tablån – jag konsumerar modern tv.
Tyvärr är första avsnittet skrattretande uselt. Pirater i knickers struttar runt och Malkovich försöker med alla sin erfarenhet blåsa liv i sin Kapten Svartskägg(!) utan att tro en sekund på manuset.
Och jag önskar nästan att jag hejat fram den där unge fiolsvennen i stället. Vann han?

I kväll missar jag inte Zlatan och Eden spela i TV4.

He!
Jättedrama mellan Andy Murray och Philipp Kohlschreiber i Franska Öppna. 7-7 i avgörande, fortsätter i dag i Eurosport.

Eh?
Tv-lördagen den 31 maj 2014.

Man trodde det var över.
Att det inte kunde bli värre.
Men så står Anna Book i tv och bakar.

Det förfall som TV4 genomgått de senaste åren är en deppig historia. Från en kommersiell kanal med public service-ambitioner (och krav!) till det haveri av tacoflottig fredagsfylle-tv vi får nu. Det hade gått att skratta åt om det inte hade varit så förbannat sorgligt. Kanalen satsar uteslutande på glättig och skavfri helg-tv där allt går i starka färger och hjärnan helt kopplats bort.
Ni vet. ”Let’s dance”, ”Körslaget”, ”Fångarna på fortet”, ”Gladiatorerna”, ”Mästerkocken” och så vidare i all oändlighet. Man kan gilla sån tv också. Tycka det är bra för mångfalden att det finns tjenahejig underhållnings-tv utan krav på tittaren. Också. Men att TV4 nu enbart visar sådana här program är deprimerande. Vad hände med ambitionerna? Med viljan att åstadkomma något?
Nej, åt helvete med allt sånt. In med Anna Book och ett gäng C-kändisar som bakar istället.
Där är vi nu. ”Hela kändis-Sverige bakar” är TV4:s stora fredagssatsning.
Nej, det är inte ett skämt av Killinggänget. Det är vad man på TV4 anser vara bra tv våren 2014.
Så varför sluta där? Jag kan bjuda på en hel drös lika usla programidéer på studs. Har ni anteckningsblocket framme, TV4?
Vad sägs om program som:
* Hela kändis-Sverige knypplar
* Hela kändis-Sverige slöjdar
* Hela kändis-Sverige skottar
* Hela kändis-Sverige ystar
* Hela kändis-Sverige skejtar
Och nej. Inget av förslagen är ett dugg dummare eller mera krystat än att se en grupp kamerakåta svenskar tävla i kakbak.

Tacka tv-gudarna för att det finns tillflykt att ta i dramavärlden. Billy Bob Thornton fortsätter att vara det mest magnetiska du kan se på en skärm i vår. Det räcker med att han visar sig för att han ska äga varenda scen i tämligen utmärkta ”Fargo” (HBO Nordic). Som en lågmält obehaglig kusin till pottfrisse-mördaren Anton Chigurh levererar Thornton varje lakonisk replik, varje nollställt ansiktsuttryck med en närvaro och dramatisk pondus att man vill applådera varje gång. En blixtrande uppvisning av en skådespelare på toppen av sin förmåga.
Lördag 31 maj tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett modernt mästerverk.

Nja…
”Fredriksdalsteatern 2013: Allo allo” (SVT1). Nej. Bara nej.

Trötta cyklister kämpar uppför snöiga berg i Giro d’Italia på Eurosport.

Skillnaden mot de uthållighetsmonster som skapades på Lance Armstrongs tid är enorm.

Cykling är en yvig sport. På klassiska filmbilder från 60-talet kan man se Tour de France-deltagare stanna vid puben för att få sig en bärs till färdkost. De senaste 20 åren har dopingskandalerna avslöjat stora delar av eliten som fuskare. Alla utom fixstjärnan Lance Armstrong. När luftslottet till slut kollapsade var det på typiskt Armstrong-vis: bullrande, aggressivt och monumentalt.

2013 kom Alex Gibneys dokumentär ”The Armstrong lie” som bytte skepnad från ett hyllningsporträtt till en anklagelseakt under filmens gång. Till skillnad från den har ”Den ostoppbara – historien om Lance Armstrong” (SVT1) av Alex Holmes inte fått tillgång till huvudpersonen själv, utan lutar sig mot andra vittnen. De målar upp bilden av en man som gör precis allt för att vinna, om det så handlar om psykterror, mutor eller att injicera epo.

Efter testikelcancern dopas vinnarfanatismen av en stor dos revanschlusta.

Eller som lagkompisen Frankie Andreu formulerade det:

– Jag var trött på att feta cyklister körde om mig uppför backarna.

Betsy Andreu, Frankies fru, berättar i dokumentären att hon såg maken leda klungan uppför ett berg och blev orolig. Han är ju ingen klättringsspecialist, hur orkar han? Genom injektioner, var svaret, och vi är många som mer än gärna lät oss luras av de osannolika prestationerna.

Jag började själv följa Tour de France runt millennieskiftet och älskade de galna bergsetapperna där supermän som Armstrong, Ivan Basso och Jan Ullrich hetsade varandra. Alla tre har sedan dess åkt fast för doping.

Verkar det för bra för att vara sant, så är det det.

I en stenhård sport av lagdisciplin, våldsamma vurpor och en för de flesta blygsam ekonomi, kan man förstå hur lögnen ter sig lockande.

– Det var som att vara med i en film – skrämmande men samtidigt spännande, säger lagkamraten Tyler Hamilton om smusslandet med sprutor, blodpåsar och hemliga möten med mystiske Motoman, mannen som kombinerade yrkena trädgårdsmästare/dopingkurir.

Det är en historia rafflande som en thriller – dystopisk som ett Norén-drama.

I kväll ser jag ”Kobra” om ufon, SVT 1 kl 21.30.

Ha!

”24: Live another day”, TV3, är härlig konspirations-tv. Drönare, cyberterror och hårda kvinnor.

Gah!

Ett år kvar till de sista ”Mad Men”-avsnitten (Kanal 9).

EU-valet blev en större grej än väntat.

Camilla Kvartoft var fenomenal i SVT:s valvaka. Anna Hedenmo ledde med lika säker hand gårdagens eftervalsanalys i ”Agenda special”.

Konstaterade i söndags, just hemkommen från den bubbla som heter Cannes filmfestival, att det förra gången tämligen iskalla ­EU-valet, nu var glödhett.

Med extrema höger- och vänsterpartier på frammarsch i hela Europa. Med framgånger för såväl Miljöpartiet som medias älsklingar Fi och de närmast pestsmittade Sverige­demokraterna. Och så ett katastrofval för Moderaterna. Ingen risk att samtalsämnena tog slut. Och Kvartoft ledde hur proffsigt som helst den långa val­vakan i söndags. Hedenmo lika säkert ett specialavsnitt av ”Agenda”, där väl det mesta som var relevant togs upp.

Hedenmos envishet gjorde att Kristina Winberg (SD), nyvald EU-parlamentsledamot, lät som en grammofonskiva som hakat upp sig när hon vägrade ­svara. Ett tv-ögonblick hon aldrig blir kvitt.

SVT har visat musklerna under dessa dagar. Nästan en miljon tittare i söndags.

TV4 har inte ens försökt. Flera av deras nyhetsprofiler skämdes och uttalade sig ­negativt i branschmedia i går.

Det som är kul med ”Million dollar listing New York”, start för andra säsongen i TV3 i går, är att se lägen­heter man bara kan drömma om och hur klienterna som ska köpa eller sälja resonerar.

Det är ibland intressant att höra hur de tre konkurrerande fastighetsmäklarna, en av dem svensken Fredrik ­Eklund, tänker och handlar. Synd då att alla tre också har så narcissistiska drag, är så kaxigt uppblåsta och uppträder med en sådan show-offig ­attityd, att de liksom tror att de är Al Pacino framför tv-kamerorna, så att man inte känner någon som helst sympati för dem eller vad de sysslar med.

Hade jag haft så mycket pengar att jag hade kunnat köpa dessa Manhattan-våningar, hade jag verkligen inte unnat just dessa mäklare ­sina procent, utan vänt mig till några andra…

I kväll ser jag SVT-dokumentären ”Mannen som förändrade europeisk fotboll”, om L­ennart Johansson.