Äldre psykopat möter nybakad FBI-agent.

Det är succéreceptet för höstens hetaste nya kriminalserie – ”Blacklist” (TV3)

I USA når den mellan 16-17 miljoner tittare varje vecka. I Sverige såg 382 000 personer förra veckans avsnitt. Till och med låtarna som spelas i Jon Bokenkamps ”Blacklist” kan förvänta sig en försäljningsboost. För tidningen Billboard berättar seriens musikläggare hur de aktivt letar upp relativt obskyra låtar, som brittiska soulsångerskan Alice Russells ”Citizens” och Emikas cover av ”Wicked game”.

Det som gör ”Blacklist” så populär är en lyckad mix av berättelser med avslut varje vecka (en brottsling jagas per avsnitt) och ett långsiktigt mysterium.

I centrum finns en av FBI:s mest eftersökta kriminella, ”Red” Reddington, spelad av James Spader. Han erbjuder myndigheterna information om en rad farliga brottslingar på hans egen ”svarta lista”. Av okänd anledning kräver han att få kommunicera enbart med den nyutbildade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone).

Red tycks veta något om hennes försvunna far. Frågan är vilka hans egna syften är? Och är Keens make den han utger sig för att vara?

I senaste avsnittet (serien ligger endast två veckor efter USA) tampas FBI med en kemisk attack utförd i en tunnelbanevagn av ett urspårat forskargeni (Robert Sean Leonard).

Det är ganska spännande. ”Blacklist” har haft några underhållande avsnitt. Den onde kuriren som förvarade datachips och nycklar under huden för två veckor sedan hade en viss kärv charm.

Men seriens stora problem är personen som ska vara seriens känslomässiga nav –  FBI-agenten Keen. Megan Boone är lika intressant som lättmjölk och har två ansiktsuttryck (sammanbiten och lite mindre sammanbiten). Spader spelar ut sina manér på ren autopilot, han dricker fina röda viner och är sådär intelligent som bara fiktiva personer kan vara.

Man bryr sig inte ett dugg om huruvida de lever eller dör. Med lite fingertoppskänsla i manuset, kanske en glimt humor och hjälpligt intressanta skådespelare hade även jag kunnat falla för ”Blacklist”.

Nu förblir jag tyvärr bara likgiltig.

Fredag kväll ser jag smygpremiären av ”Äkta människor”. De två första avsnitten av andra säsongen läggs ut på SVT Play kl 21.

Ha!

Härliga arkivbilder i dokumentären (dödsrunan?) ”SAS – från succé till kris” (SVT2).

Gah!

Någon svensk tv-kanal borde köpa in charmiga poliskomediserien ”Brooklyn nine-nine” med Andy Samberg.

UPPDATERING: Jag gör en kungspudel! TV6 har köpt in den! Premiär 6 januari 22.00.

Barnkanalen satt i skiten i början av veckan – men avslutade den storstilat på Stjärtnäs.
Och i går fick ”Pappas pengar” dessutom en (mer eller mindre medveten) hyllning från oväntat håll.

 
Man kan väl lugnt säga att Barnkanalen började förra veckan i motvind.
Eller snarare mitt i en stormvind.
Eller handlade det kanske om en storm i ett vattenglas?
Själv såg jag aldrig måndagens omdiskuterade ”Philofix”, där Rakel Wärmländer gjorde en lampa av en gammal docka.
Så jag kan inte uttala mig om hur illa det var.
Men på reaktionerna lät det ungefär som att SVT hade skapat en hel generation med små Ed Gein-typer, som nu skulle börja försöka göra inredningsdetaljer av både syskon och förskolekamrater.
Och med den typen av vilda överdrifter i cirkulation är det ju svårt att inte få moralpaniksvibbar.

 
Hoppas hur som helst att alla arga föräldrar hann kyla av sig lite under dagarna som följde, så att deras barn – och de själva – inte missade Barnkanalens fina avslutning på veckan, i form av ”Pappas pengar”.
För Erik Haags serie om Sveriges rikaste helikopterpappa och hans fenomenalt bortklemade mansbebis till son, som nu har börjat på sin andra säsong, är genial barn-tv som i allra högsta grad även vänder sig till vuxna, och borde ha en given plats bland genrens klassiker.
Och extra kul i går, var att slå över från Barnkanalen till TV4, och se ”Solsidans” tolkning av ”Pappas pengar”.
För knappt en halvtimme efter att Bröli hade frågat sin pappa varför de bara umgås med andra rika, bestämt sig för att prova på att bli kompis med en fattig, och åkt på studiebesök till privatchauffören Ilpos deprimerande lilla lägenhet, frågade Fredde Schillers Solsidan-födda son sina föräldrar vad en lägenhet var för någonting.
Och på det följde en arbetarklass-safari med far och son Schiller som var så mycket ”Pappas pengar” att jag väljer att se det som en hyllning i stället för ett plagiat.

 
I kväll tycker jag att ni ska kolla in ”Ja’mie: private school girl”. Premiär både i C More Series och på HBO Nordic.

Ja!
”Bron” (SVT1)! Nu måste vi få se en tredje säsong!

Jo…
David Hellenius blir allt bättre som intervjuare och Leif GW Persson var lite rolig. Men en halvtimme ”Hellenius hörna” (TV4) är för lite.

Karolina Fjellborg

Jan Guillou blir inlåst i förstaklass – och studion har bytt inredning.

Det finns något i grunden tryggt med ”På spårets” ljumma dramatik.

Fredrik Lindström jämför den nya inredningen med tågstationer på kontinenten. Den speglar en längtan tillbaka till en tid då färgerna var brunt murriga och det fanns stinsar med uniform och keps. Man inbillar sig kanske att tågen även gick i tid då?

Tillbakablicken på studions utseende genom tiderna är vilsamt underhållande – från retro till futurism till caféprogram och Triple & touch. Med mild ironi lugnas de ”På spåret”-fans som kan ha oroats av den nya förändringen.

Guillou och Ann-Marie Skarp är veteranerna som vill få revansch efter sin bleka insats 2007. Motståndarna i dressinen, Eric Ericson (”Molanders”) och Kjell Wilhelmsen (”30 dagar i februari”), är nykomlingarna som slår till med en tia redan på sin första resa.

Det blir en knock som Guillou och Skarp har svårt att hämta sig ifrån.

Årets nya tittarfavoriter kan mycket väl bli Ericson och Wilhelmsen. De har precis den allmänbildning kombinerad med kvickhet och fantasi som krävs för att bemästra ”På spåret” nuförtiden. Wilhelmsens ordvitsar är olidliga, men i linje med programmets göteborgska tradition.

Lindström och Kristian Luuk är som födda till uppgiften att leda ”På spåret”, med sin gubbkufiga humor och magisterutstrålning. När de får grotta ned sig i Luxemburgsk schlager och matlagningsbegreppet ”deglasering” blir de som ivriga ”Vi i femman”-barn.

Programmets bultande hjärta står husbandet Augustifamiljen för. Trots att musiken inte står i centrum är nivån på bandet nästan orimligt hög.

Samtidigt som coverfesten ”Idol” brakar loss i TV4 står sångerskan Jaqee helt lugnt och levererar en tolkning av Beyoncés ”Halo” som får mig helt knäsvag.

Hennes cover slår allt jag sett under hela ”Idol”-säsongen.

I dag ser jag ”Vinterstudion” med André Pops på SVT1 kl 10.

Ha!

K special-dokumentären ”Mark Lombardi – konsten som skakade FBI” (SVT2) har allt en konstintresserad konspirationsteoretiker kan önska.

Gah!

SVT sänder den trista miniserien ”The Kennedys” med Katie Holmes igen. Det borde väl finnas bättre Kennedy-filmer och -dokumentärer att visa i stället?

Det har kallats en modern skampåle.
Och det är förstås sant.
Men ”Lyxfällan” är också ett lysande samtidsdokument.
Före och efter och hur vi älskar det. Det finns få saker som kräver lika lite bakgrundsinformation, lika lite kontext för att fungera. Må det handla om bantning, tandblekning eller inredning. Alla är vi lika lättlurade inför före och efter-bildernas minutiöst ljussatta trollspö. Före är alltid lite för ljust, lite för grått, lite för trist. Fult, helt enkelt. Efter å andra sidan görs alltid till en Photoshopfestival av förtärkta färger, maximalt ökad kontrast och högskoleutbildad punktljussättning. Och vi går på det. Trots att vi intellektuellt greppar att det bara är tricks och hittepå fortsätter vi att fascineras. Därför är få saker lika omistliga i tv-landskapet som ”Lyxfällan: Så gick det sen” (TV3). Jag älskar ”Lyxfällan”. Idiotenkel logik, starka öden, riktiga människor och (ibland tillkämpade) lyckliga slut. Som samtidsdokument är programmet ruskigt starkt. Gång på gång slås det fast hur förblindade vi är av statushets, pryljakt och lov om snabba dårkrediter att det är sorgligt enkelt att köra i diket. Många av oss klarar att balansera ekonomi och drömmar. Många gör det inte. Naturligtvis är det något av en modern skampåle. Vi hjälper er i utbyte mot pornografiska detaljstudier av ert ekonomiska haveri. Ni får skämmas offentligt – men får samtidigt hjälp. Deal?
Att få återse några av programmets mer minnesvärda karaktärer – och faktiskt få veta hur det gick för dem – är enkelt och smart. Före och efter och hur vi älskar det. Jag kan tycka att ”Lyxfällan” är lite väl mallat och ifrågasätter sanningshalten i några av historiers som slungas fram. Och Grimlunds bastufetisch hade jag klarat mig utan att känna till. Men det spelar mindre roll. Jag hoppas att programmet återkommer med ytterligare en säsong. Även om det vore bäst för oss alla om tidsandan ändrades så att programmet inte skulle behövas.
Fredag 22/11 missar jag inte premiären av ”På spåret” (SVT1).

HURRA 1
”Anton Corbijn: Inside out” (SVT Play). Lysande och stillsam dokumentär om min absoluta favoritfotograf.

HURRA 2

”Skinheads – 25 år senare” (SVT2). Bra, men lite väl okritisk dokumentär om att försöka leva med sina demoner.

Utslitna bönder och gamla gubbar i fritt fall i TV4. Arg kock, Hasse Aro och knullsåpa i TV3. Arg snickare och amerikanska b-inköp i Kanal 5.
Det blev en toppkväll i SVT1.

SVT1 hade en riktigt stark lineup som inleddes med ”Uppdrag granskning”. Denna veckas program bestod av tre reportage. Först en granskning av hur prostitutionen i Göteborg ser ut två år efter att polisen sprängt ett stort hallicknätverk. ”UG” filmade i hemlighet torget i Rosenlund där bulgariska, rumänska och afrikanska kvinnor säljer sig, varje dag och varje kväll. ”Nadja” från Rumänien berättade modigt och starkt om hur hon hotas och pressas på pengar av nya hallicknätverk som nu etablerar sig i Göteborg. Det märkliga i reportaget var att kommunen, polisen, allmänheten vet vad som försiggår. Ändå fortgår verksamheten.
”UG” borde ha låtit granskningen få hela timmen, det hade det varit värt. Men i stället knökades två andra reportage in: en eländig historia om fastighetsägare som skiter i sina hyresgäster och en uppföljning på hantverkarna som fuskar med rotavdragen. Båda dessa inslag kunde lika gärna ha lagts ut direkt på nätet och puffats till i tv-sändningen.
”Alla är fotografer” levererade seriens hittills bästa avsnitt. Johan Rheborg tvingades ut på ett studentflak för att plåta med sin mobilkamera och Henrik Schyffert fick lära sig fotografera med ett riktigt gammal analogt schabrak till kamera. Aldrig har vi sett dessa män i så sympatiskt ljus, aldrig har de känts så genuina.
SVT1 fortsatte med ”Kobra” på temat ”de nya superhjältarna.” 99 muslimska superhjältar som till och med Obama hyllat. Japanen Takihiro som klär ut sig i trikåer och hjälper mammor att bära barnvagnen ner för tunnelbanetrapporna. Afro Samurai – den rappande samurajen med röst av Samuel L. Jackson. Och Captain Euro, EU:s tecknade hjälte, som är smart, samarbetsdriven och löser globala problem.
Allt detta ambitiöst berättat och snyggt paketerat. ”Kobra” håller högst kvalitetsnivå i svensk tv, år efter år. Imponerande.

I kväll missar jag inte ”Bergs bärbara talkshow” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

klas.lindberg@aftonbladet.se

He!
Johan Rheborg på studentflaket – en bild jag kommer minnas.

Eh?
Var ”Paradise hotel” alltid så här vedervärdigt?

Det känns osportsligt på något vis, att ge sig på ”Paradise hotel”.
Så det här är jag när jag ser positivt på saken:

 
Att såga ”Paradise hotel”, och raljera över de som frivilligt har checkat in i smutsen, är som att skjuta fisk i en tunna.
Vi talar om ett programkoncept som går ut på att folk med dåligt omdöme ska supa och ha sex. Där twistar som alla kan se komma på kilometers avstånd avlöser varandra. Där människor koketterar med sin fåfänga, och bär sin självpåtagna roll som svin/våp/pajas som en medalj på bröstet. Där skorna som stilpolisen missade trängs med intatuerade floskler, desperation och självbedrägerier.
Det är så enkelt att förakta att det nästan är ovärdigt.
Dessutom är skandalsåpan som fenomen så omodern och dassig så här tio år efter sin storhetstid, att det ligger mycket närmare till hands att förbli likgiltig än att förfasa sig.
(Det mest förargelseväckande jag kan se med den nuvarande säsongen i TV3, är hur många journalister som faktiskt inte kan stava rätt till Mexiko. DET är upprörande.)
Och för övrigt tillhör jag som 35-åring uppenbarligen inte målgruppen. Jag SKA vara för gammal för att tycka att det här är kul.
(Deltagaren Jesper Fröidh, 35, verkar däremot inte ha fått meddelandet om att han är för gammal för att vara med.)

 
Nej, ”Paradise hotel” är ett mycket harmlösare program än det vill vara.
En dödsryckning av en utskälld genre som har blivit så marginaliserad att den – även om folk i viss mån fortfarande tittar, och det garanterat kommer att bli ett par klickbara rubriker i tidningarnas nätupplagor – i princip är helt oskadliggjord.
Det finns ingen skandalpotential kvar. Och den varaktigt (ö)kända dokusåpastjärnan görs inte längre.
Det blev produktionsstopp på sådana för flera år sedan.

 
Jag inser nu, att det här visst blev lite av en diss ändå.
Men så här då: Malin Gramer är bra som programledare.
Och det finns en viss humor att uppskatta i produktionen.
Även om jag är osäker på att alla deltagare är införstådda med skämtet.

 
I kväll: ”Alla är fotografer” såklart, i SVT1.

Hm…
Det är svårt att säga vilket kändisumgängesprogram som är mest poänglöst; ”Montazamis med vänner” i TV3 eller ”Fest hos Bagge Wahlgren” i Sjuan.

Ugh!
Riktigt rysarreportage i ”Korrespondenterna” (SVT2) i går, om rutten rysk kvinnosyn.

Karolina Fjellborg

Glöm ”Arkiv X”.
Gillian Anderson är bäst just precis nu.
Hennes ”The fall” känns som en tv-klassiker.
Mannen stoppar om sina barn och pussar dem godnatt. Sedan älskar han med sin fru. Inget konstigt med det. Bortsett från att han en stund tidigare brutit sig in hos en kvinna och kartlagt hennes hem – med avsikt att mycket snart mörda henne. Avstampet i ”The fall” (Netflix) är det mest obehagliga och nervpirrande jag sett i thrillerväg på senare år. Dramaturgiskt är det ett genidrag att visa tittaren inte bara mördarens tillvägagångssätt – utan också hans identitet. Bit för bit läggs ett pussel som visar en utåt sett helt vanlig man som bär på en fruktansvärd hemlighet. Dubbelnaturen är inget nytt. 2000-talets största och bästa dramasuccéer har byggt just på att ställa frågan om man kan vara både en psykopatisk mördarfigur och make, far och samhällsmedborgare på samma gång (tänk ”Sopranos”-Tony och Vic Mackey i ”The Shield”). ”The fall” drar frågan till sin mest outhärdligt realistiska spets. Lägg till att Gillian Anderson är alldeles utsökt i rollen som polisinspektör Stella Gibson och att miljön är ett av decenniers konflikt söndertrasat Belfast och du får vad som känns som en klassisk serie.
Som bekant skapas den tätaste thrillerstämningen när man inte ställer frågan ”vem” – utan i stället ”varför”? Jag kommer inte sluta titta förrän jag har fått svaret.

Vad som är framtiden för tv-mediet finns det lika många teorier om som det finns tv-konsumenter. Men jag kan tala om för er vad framtidens tv inte är på två korta små ord:
TV4 Play.
Att ledningsgruppen på fyran kollektivt masturberar framför reklampengarnas offeraltare är inget nytt – eller konstigt. Men att de fattat så lite att de tror att det går att föra över samma reklamavbrottstänk i VOD (Video On Demand) som i broadcast-tv är förbluffande korkat.
Fyran tror det är rimligt att ha lika många och lika långa reklamsegment i telefon, padda och dator som i linjär tv. Som om konsumtionsmönstret skulle vara detsamma hos tittaren i telefonen som i söndagssoffan. Det är det inte. Vad man får är frustrerade tittare som kastar sig till Play-tjänster med en mer sansad syn på hur mycket reklam som går att pressa in i en VOD-fil.
Se det som ett tips i all välmening.
I kväll tittar jag på ”Homeland” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”The social network” (TV3). Trent Reznors minimalistiska elektronsoundtrack är en modern klassiker.

HURRA 2

”Skolan eller livet” (SVT2). Urstarkt ”Dokument utifrån” och talibaner, vapen och flickor som vill gå i skolan.

Ronaldo gjorde målet.
Men blåsorkestern var grejen.

Sydafrika arrangerade fotbolls-VM 2010 och hela världen fick chockartat uppleva vad en vuvuzela var för något. En smal trumpet, kallad ”stadiontuta”, snodde huvudrollen från stjärnor som Iniesta, Robben och Téves. Folk var tokiga.
Om någon skulle väcka mig på natten och fråga vad jag mindes av Sydafrika-VM hade jag omedelbart svarat ”vuvuzela-raseriet”. Vilket land som vann skulle jag behöva fundera lite på.
I gårdagens bortamatch mot Portugal följde jag matchen intensivt och mitt Twitter-flöde sporadiskt. En sak dominerade både i tv:n och i min feed: orkestern som spelade nonstop.
Twittrarna var vansinniga. Uppmaningar av typen ”någon borde avrätta orkestern”, ”ta död på trumpetarna”, ”ge rött kort till trombonen” och ”vi kör E-Type i 93 minuter på Friends” haglade.
Själva spelet var det färre som twittrade om.
Jag själv var kluven till de frejdiga blåsarna. Det är ju festligt med livemusik. Uthålligheten imponerade.
Samtidigt: DET VAR JU ALLT MAN HÖRDE. Hela läktarsorlet försvann. Bajenlåten (”Åhhh, vi är Hammarby…) gick på repeat – sjukt irriterande. Och att de avrundade sin ”konsert” med ”Du kan få min gamla potta när jag dör” var bara för mycket.
Portugal-orkestern kanske inte sätter samma avtryck som vuvuzelan gjorde i VM.
Men jag tror ändå det framför allt det vi kommer att minnas bäst från gårdagens match.

TV4 hade en storkväll. ”Idol” var flyttat till 19 för att bana väg till fotbollen. Först vid 23 var det dags för resultatshowen.
Fotbollssändningen var välfungerande och jag gillar verkligen hur TV4 har byggt Anna Brolin. Hon gör riktigt fina insatser och växer hela tiden. Hasse Backe och Olof Lundh kompletterar fint. Skönt också att slippa Glenn Strömberg som ju kommenterar nästan allt och i stället få ta del av Jens Fjellströms stringens och Lasse Granqvists trygghet. Lasse kanske inte hade sin största kväll men har en hög lägstanivå.
”Idol” gör en bra säsong så här långt, uppehållet var nyttigt, energin är högre än på länge.

I kväll missar jag inte ”Så mycket bättre”.

KLAS LINDBERG

He!
Seriepremiär, ”Minimello”, ”Kändisbarnvakten”, ”Barda” – superstark fredag för Barnkanalen.

Eh?
Jaha, nu gör Mannerström reklam för en limpa också. Han slog just världsrekordet i sellout.

Middag, kaffe, gruppkram.

Fem intressanta människor möts – och så blir det inte mer än så?

Martin Schibbye råkar köpa fel frukost till komikern Karin Adelsköld i ”Sommarpratarna” (SVT1). Detta ögonblick speglar en tafatthet som många kan känna igen sig i när de träffar nya människor. Oerhört mycket tid ägnas åt det vardagliga etablerandet av kontakt och ögonblicken när deltagarna når samhörighet (att några skulle bli osams finns inte på kartan).

Det känns vilsamt tryggt – till skillnad från vanliga middagar som lika gärna kan sluta i tristess eller obehag.

Den enda friktionen uppstår när Özz Nûjen förklarar sin kritik av att Schibbye/Persson reste till Turkiet som första land efter frigivningen från etiopiskt fängelse.

– Turkiet är ju det land som har massor av fängslade journalister, sa han.

– Vi var rädda att bli gripna igen i Etiopien och tog bara första bästa plan därifrån, svarade Schibbye.

Författaren Elsie Johansson berättar en gripande historia om hur hennes mamma tvingades stjäla dotterns sparpengar. Hon bjöd upp till ett snack om fattigdom och klass, men ingen nappade. Nûjens känslosamma citat om att lära sig älska sig själv fick inget sammanhang och lät till slut bara som en klyscha.

Till nästa gång; gå direkt på de intressanta samtalen och skippa mysfluffet.

TV4 bjöd samtidigt på ständigt utskällda ”Fotbollsgalan” med Zlatans middagsbord som universums epicentrum. Med extremt låga förväntningar är galan faktiskt uthärdlig. ”Hipp hipp!”-Anders Jansson gjorde en stadig insats som rolig gubbe, hyllningen till avlidne Ivan Turina var fin och Daniel Adams-Ray levererade.

Mitt hjärta klappade hårt när Ron Burgundy (Will Ferrells klassiska ”Anchorman”-karaktär) delade ut pris via länk, men fotbollspubliken tycktes inte greppa storheten i detta.

Däremot analyseras Zlatans blickar, kroppsspråk, formuleringar. Allt är bara en enda lång transportsträcka tills den store ska få gå upp och ta emot nästa pris.

Sen står han där med sin guldboll och allt är som det ska vara i världen.

I kväll ser jag dokumentären ”The act of killing”, SVT 1 22.00.

Ha!

Anders Svensson fick alltså en j-a bil på ”Fotbollsgalan” (TV4)? Obetalbar förvirring.

Gah!

Afterski-medley av de stackars idolerna. De såg lika obekväma ut som vi var.

Okej då.
Man ska inte vara så fyrkantig hela tiden.
”Downton Abbey” får en ny chans.

En serie är aldrig bättre än sin senaste säsong. Det är sen gammalt. Och således talar nästan allt emot ”Downton Abbey” (SVT1) nu. Under tredje säsongen gick den tidigare så elegant balanserade serien totalt ned sig i ett ”Days of our lives”-stinkande såpaträsk som kändes lika otroligt som ovärdigt. Som tittare led jag av att se något som en gång varit så klanderfritt förvandlas till något som mest kändes pinsamt. Både för de medverkande, serieskaparna och tittarna. Men skam den som ger sig. ”Downton Abbey” ser ut att ha rest sig på nio, skakat av sig de värsta aspekterna av dagsåpedramaturgin och går all in på det den alltid varit bäst på: Starka karaktärer.
Man hade nästan glömt hur välskriven och tät ”Downton Abbey” faktiskt kan vara. Människorna känns äkta igen, deras öden värda att ta på allvar. Det känns lite som en revansch. Lyckas man bara hålla i den här nerven säsongen ut så finns all anledning att omvärdera – och fortsätta titta.

Att titta på SVT-satsningen ”Settman på plats” (SVT1) känns lite som att bli överkörd av ett godståg fullastat med frågetecken. Jag begriper så lite att jag knappt vet var jag ska börja. Men okej, vi gör ett försök. Exempel på sådant man tänker när man umgås i 58 minuter med Peter Settmans nya tok-tv:
Varför i hela helsefyr låtsas de att programmet är direktsänt (det är det inte, det spelas in på onsdagar)? Varför är publiken så uppiskad av studiomännen att det känns som ett väckelsemöte? Det blir inte ”skön stämning”, det blir panikframkallande? Varför tror SVT att lördagsunderhållning fortfarande måste betyda studiosänd tingeltangel-tv i ”Razzel”-skolan? Lärde man sig ingenting av det stötande fiasko som var ”Hela Sveriges fredag”? Tror man, på allvar, att det räcker med att ställa en skäggig Peter Settman i en studio för att folk ska tycka det man gör är bra? Och vem i SVT:s ledning tyckte att den här skissartade programidén var utvecklad och färdig nog att göra tv av?
Typ så.
Svar till den vanliga adressen. Tack för visat intresse.

Söndag 10 november tittar jag på ”Bron” (SVT1).

HURRA!

”En film om Jenny Wilson” (SVT2). Fin-tv.

NJA…

”Torsk på tuben” (TV3). Ful-tv.