Sveriges största dansband, en sommar, en turné, en journalist och en timmes program i SVT.
Men vad var det som hände?

”Hur kommer det sig att Lasse Stefanz är, och har blivit, så stora?”
Med den frågan börjar idolporträttet ”Lasse Stefanz – on the road”.
Om du tittar i tv-tablån kommer entimmesprogrammet i SVT1 att förklaras som en dokumentär av musikjournalisten Thomas Deutgen. Men det står snabbt klart att det inte alls är någon dokumentär – det är en ren hyllning, gjord av Lasse Stefanz-fanet Thomas Deutgen.

I sin jakt efter svaret på varför Lasse Stefanz är så oerhört fantastiskt bäst i Sverige (och Norge!) pratar han med bland andra Lasse Holm (”De är genuina”) och arrangören Roger (”De är det bästa vi har”).
Halvvägs in i programmet är de mest frekventa orden ”makalöst” och pirrigt”.
Jag får veta att Olle Jönsson har 60 hattar hemma och att han gärna laddar upp inför spelningarna med att vara för sig själv.

Vad jag inte får veta är: vad var det som hände i Lasse Stefanz den där sommaren år 2012? Visst – de gjorde succé. De var med i ”Allsång på Skansen”, gästade Kalle Moraeus talkshow, spelade för första gången på Gröna Lunds stora scen.
Men det måste också ha varit en kaotisk sommar. Två av originalmedlemmarna, Hasse och Lasse Sigfridsson, hade precis lämnat bandet. Hasse av hälsoskäl. Lasse, skulle det senare visa sig, fick sparken efter stridigheter i bandet. Det här berörs inte under en sekund i Deutgens stående ovation. Jag får inte ens veta att bara någon månad före inspelningen av ”dokumentären” såg bandet helt annorlunda ut. Han kommer inte ens nära att ställa frågan om hur tiden fram till att de förlorade två vänner som de spelat med nästan hela livet sett ut, och hur den påverkat dem som band eller som människor.

I stället konstaterar Deutgen att Olle Jönsson fick underkänt i musik i skolan, och frågar: Hur känns det, nu när du spelar inför tusentals fans?
Går det ens att formulera ett intressant svar på den frågan?
Olle svarar till slut: Lärarna hade fel helt enkelt.
Ridå.

I morgon tittar jag på premiären av ”De dejtbara” i Kanal 5.

!
Sommartorkan i tv-tablån is no more. Bara i går var det en drös tv-premiärer. Nu kör tv-hösten i gång på allvar.

?
Vem orkar titta på tre avsnitt av ”Idol” (TV4) eller fyra avsnitt av ”Kändishoppet” (TV3) på en vecka?

Ulrika Sjöblom

Glöm brittsommaren.
Du kan lika gärna stanna inne.
Tv-hösten är här – och den ser fantastisk ut.

Hösten. Den är här nu. Det är inte den högre, lätt kyligare luften jag menar. För det är i tv-tablån snarare än på vädret som det märks allra mest. Hösten är här nu. I måndags gick startskottet för tv-hösten och de nya programmen ramlar in i sådan takt att man måste ha fyra ögon, två tv-apparater och en handfull olika Play-tjänster för att hinna med allt. Jag älskar den här tiden på året. Efter en stillastående repris-sommar är det nu det börjar. Allt är fortfarande oskrivet, otestat och nytt. Ännu vet vi inte vad som var topp och vad som var flopp. Drama- och kriminalserierna som jag har markerat som måsten är så många att jag inte kommer kunna lämna hemmet förrän framåt Lucia. Gott så.

Vi är inne i en gyllene kriminalperiod just nu. Långt bort ifrån Midsomers prunkande grönska och småputtriga mysmördande. Brittiska ”Broadchurch” (TV4) är – på alla sätt – mörkare, tätare, mer realistiskt. En ung pojke hittas död på stranden och ett omaka utredarpar tar tag i saken. Det är inte raketforskning, direkt. Men efter några avsnitt har ”Broadchurch” effektivt knutit en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren. Varenda ansikte som dyker upp känns som en potentiell gärningsman. Dessutom är David Tennant alldeles lysande i huvudrollen. Seriens skapare har lyckats förmedla hur ett samhälle – tidigare så öppet och välkomnande – sluter sig och den mysiga badorten blir något betydligt mer skrämmande, hur många bilder av slående vågor mot strand man än visar.

Missade du starten på Jane Campions utsökta ”Top of the lake” (SVT1) i måndags? Gör dig då en tjänst och se den på Play. Supersnyggt, välspelat och med toner av såväl ”Twin Peaks”, ”Brottet” och ”Pianot”. Mystiskt, hårdkokt och med ett landskap som är så erotiskt avbildat att det nästan får en egen huvudroll.
Onsdag 21 augusti tittar jag på ”Dexter” (C More Series).

Nja… 1
Den filmade fikastunden i ”Min sanning” (SVT2) är fortfarande en urusel idé.

Nja… 2
”Kändishoppet” (TV3). Premiären i måndags lockade inte många tittare. Det är lätt att förstå varför.

En serie är aldrig bättre än sina huvudpersoner.
”Brottsplats Edinburgh” har en av de starkaste just nu.

Allt handlar förstås om personer. Om människor. Att om ett drama, en berättelse, ska beröra oss eller bara tilltala oss så måste det kännas som att den handlar om människor. Du kan ha den mest dramatiska storyline med hisnande kast mellan hopp och förtvivlan. Men om huvudpersonerna inte känns som människor – jag tror att äkta är ordet jag söker här – så spelar det ingen roll. Varför skulle jag bry mig om någon som rör sig och talar som en pappdocka? De allra mest lyckade fallen (jag tar gärna ”Sopranos”, ”The shield” och danska ”Borgen” som exempel) har karaktärer så levande att de är omöjliga att skilja från serien. Man tror, man bryr sig, man vill se mer.
Riktigt den nivån av trovärdighet har kanske inte ”Brottsplats Edinburgh” (SVT1) i sina personporträtt. Men den är uppfriskande och hoppingivande att se ett kriminaldrama som lagt tonvikten på människorna och inte på kriminaliteten. Jason Isaacs håller exceptionellt hög klass som den av livet tilltufsade privatdetektiven Jackson Brodie. Storvuxen, tystlåten men med ett minspel som avslöjar allt som replikerna lämnar ute är han trovärdig in i minsta detalj. Man tror, man bryr sig, man vill se mer.
Det är på samma vis med den högklassiga BBC-versionen av ”Wallander” (aktuell på TV4).
Kenneth Branagh gör ett så glödande trovärdigt porträtt av den svenske snuten att alla andra insatser fullkomligt bleknar vid hans sida. Fokus har också lagts på det mänskliga. På människan Kurt Wallander. Branagh gör honom äkta och nära och just därför tar man honom till sig på ett sätt som ingen av de svenska filmerna lyckats med.
”Brottsplats Edinburgh” får ett extra plus för sina vackra, dramatiska miljöer och för greppet att hålla de brott som utreds på en nästan trivialt trovärdig vardagsnivå. Det är inga fantasiligor med egna arméer och planer på världsherravälde. Utan mer kidnappade barn och märkliga hästolyckor. Nära, mänskligt, trovärdigt.

Söndag 18 augusti tittar jag på ”Inception” (TV4). Christopher Nolans riktiga mästerverk, om ni frågar mig.

Oklara regler.
”Så ska det låta”-komplex.
”Doobidoo” har identitetsproblem.
Det gick ett litet pirr genom kroppen när jag såg att det var säsongspremiär av ”Doobidoo”. Inte så mycket för att det var ”Doobidoo”, mest för att det var säsongspremiär för ett stort program, att tv-hösten sparkar i gång och en vi lämnar äntligen sommartablåerna bakom oss.
Det var rätt länge sedan jag såg ”Doobidoo”, en hel del har hänt sen sist. Ny studio, större anspråk, högre insatser.
Reglerna är luddigare än någonsin. De två lagen – bestående av folkliga Andreas Johnson och Caroline af Ugglas samt låtsasfolkliga Jonas Gardell och Kristoffer Appelquist – hade svårt att förstå hur de skulle göra för att få poäng. De tävlandes ögon blev alltmer osäkra ju längre tävlingen fortskred. Redan i första momentet ”På minuten” hjälpte Kronér till så mycket att det var larvigt.
Därefter började den stora förvirringen. Johnson/af Ugglas tryckte på knappen men det andra laget fick svara. Det hände en gång. Det hände två gånger. Det började bli irriterat. ”Men vi har ju tryckt”, hörde man Andreas säga till af Ugglas.
Förvirringen fortsätter. ”Jag fattar ingenting”, säger af Ugglas när de tryckt men ändå inte får frågan.
Det händer igen – och nu svarar af Ugglas trots att Gardell redan stulit frågan. Och plötsligt får båda poäng.
I studion börjar de skita i vilket, här hemma i soffan slutar man bry sig om poängen och fokuserar på annat.
Som att publiken är bra. Som att Appelquist hade behövt antiperspirant i ansiktet under sin och Gardells duett av ”Om du lämnar mig nu”. Som att det nya tävlingsmomentet med skivomslag är uppenbart förberett eftersom de tävlande paren utan att prata ihop sig vet exakt vilken långsökt förklaring de ska köra. Och att de långsökta kopplingarna är inspirerade av ”Så ska det låta”. Och att väldigt mycket i denna version av ”Doobidoo” faktiskt är – om man ska vara snäll – inspirerat av ”Så ska det låta”. Att faktiskt det enda som skiljer de två SVT-formaten är användandet av SVT-arkivet, eller vänta, gör inte ”Så ska det låta” det också?
Möjligen har ”Doobidoo” växt ur sin kostym, möjligen borde programmet gå upp i ”Så ska det låta”. Kronér hade oavsett varit en perfekt programledare för den mash-upen.

I kväll missar jag inte ”Sommarkväll” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!

Nöjespanelen i ”Gomorron Sverige” är bättre än någonsin.

Eh?

”Skavlan – det bästa från våren 2013” var märkligt och de nyinspelade inslagen superpajiga.

Vi lovades drama.
Vi fick buskis.
”Orange is the new black” är ett bortskojat fiasko.

Det hade kunnat bli så bra. Det borde ha blivit så bra. Äntligen skulle någon göra en fängelseserie sett ur kvinnornas perspektiv. Bara det var värt en eloge. Trailern lovade också extremt gott. Vit medelklasskvinna uppäten av ett oförlåtande juridiskt system. Piper Chapman (Taylor Schilling) hamnar i fängelse för en narkotikaaffär hon gjorde i sin ungdom.
Jag kan inte ha varit ensam om att febrigt börja drömma om en ”Nyckeln till frihet” fast med kvinnor – eller i vart fall ett ”Kvinnofängelset” med något annat än kulisser i målad papier-mâchié.
Sällan har jag haft mer fel.
”Orange is the new black” (Netflix) är nämligen ett enda stort haveri.
Det tårfyllda, täta drama som trailern lovade finns ingenstans att finna. Istället får vi buskis.
”Orange is the new black” försöker vara både drama och komedi, men tappar helt balansen och rasar könsskämtande rakt ner i källaren.
Ett problem är Piper Chapman själv. Man har gjort henne så oälskvärd, så tom och medelklassnaiv att man häpnar. Men värre är hur hennes medfångar porträtteras. En mer oblygt klichéspäckad bild av minoritetsgrupper var det länge sedan man såg. Latinobrudarna är tjattriga och skvallriga, de afroamerikanska kvinnorna är bullriga och vaggar med huvudena åt sidorna så fort de pratar. Det är förbluffande finesslöst hanterat.
Gripande öden från de andra kvinnorna passerar liksom i bakgrunden. Fröet till något gripande finns här – men slarvas bort i skojscener om tuttar.
Som om det inte var nog med eländet spelas Chapmans pojkvän av Jason Biggs – onanisten från ”American pie”-filmerna. Hans roll i haveriet är att vara supertöntig och att – just det – onanera.
Där och då famlar jag efter hammare och spik att fästa skämskudden med.
Det är möjligt att ”Orange is the new black” får nya kvaliteter längre fram i serien. Jag vet inte, eftersom jag inte kommer att titta färdigt. Livet är alldeles för kort för att slösas på rasstereotyp fängelsebuskis med runknissen från ”American pie”.

Torsdag 15/8 tittar jag på VM i friidrott (TV4).

Det finns mycket med andra världskriget vi skäms över i Sverige.

Tyskvänligheten. Tågtransporterna. Att Görings fru var svensk.

Nu lär ytterligare påminnelse komma när vi ser ner på gatorna vi går på.

Nazisterna hade ett gott öga till Sverige under andra världskriget. Enligt intervjuer med den amerikanske psykiatern Leo Goldensohn under Nürnbergrättegångarna 1946 berättade Hermann Göring att det var han som övertalade Hitler att inte anfalla Sverige. Med andra ord, menade han, vet svenskarna vem de har att tacka.

Bland de affärer som gjordes mellan Nazityskland och Sverige fanns granit, vilket granskades i dokumentären ”Hitlerstenen” (SVT2), inspelad 2011.

Vid en första anblick kan ämnet tyckas vara desperat. Har vi uttömt all kuriosa kring andra världskriget så till den milda grad att vi nu slutligen kommit fram till Hitlers relation med … sten? Men regissören Kjell Andersson visar att ämnet är långt ifrån dammigt.

Spännande arkivbilder ger bakgrunden, liksom intervjuer med de pensionerade stenhuggarna. Filmen tar oss upp till det skogstokigt storslagna, där Hitler planerade att med slavar och en fantasibudget göra om Berlin till en superstad, Germania, med svensk granit.

Och vi tas även ner till den gråa vardagen för stenhuggarna, där många var socialister och motvilligt fortsatte hugga sten trots att man visste vem uppdragsgivaren var. En måste ju äta.

Det mesta är politik. Till och med sten. Vad som slutligen hände med mycket av graniten är en lustfylld slutkläm i Kjell Anderssons film.

I går var det även premiär för SVT1:s nya realityserie, ”En klassiker”, där vi möter fem svensson som ska snora och svetta sig igenom Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimmet och Vätternrundan under ett år.

Fyra av dem överskuggades totalt av den svårt cancersjuke men stenhårt optimistiske Anders Gyhlenius, men på det stora hela är förutsättningarna goda för en strapats som berör. Som gjort för den stora publik som saknar ”Mästarnas mästare”.

I kväll ser jag säsongsfinalen av ”Bates motel” (SVT1).

Ja

Nya säsongen av ”The newsroom” (C More Series) ser ut att ha en lysande framtid…

Nej

… men ”True blood” (C More Series) suger mer och mer för varje ny säsong.

Stefan Hedmark

Det snackas så mycket. Men för lite om Ernst Kirchsteigers verkliga begåvning.

Man pratar om hans barfotafötter. Hans knasiga beskrivningar. Hans gråa hår och bruna skinn. Hur lång han är, hur trevlig han är, hur han skrattar.
Ernst har blivit en figur och om figuren pratas det en väldig massa.
Det pratas mindre om hur jävla bra och yrkesskicklig han är. Ernst är en otrolig inredare. Ingenting han gör blir fult (undantaget är hans hemska ljusstakar av sopskaft som han envisas med att göra i vartenda hus).
Han har en bra smak, ett sant öga för att fixa det fint. Han ser smarta lösningar. Han ser skönhet i detaljer. Han ser möjlig skönhet i ting. Han ser omöjliga kombinationer – jag menar, limma pinnar på en cylinderformad glasvas? Och det blir otroligt häftigt.
Han är genialisk på så många fler sätt. Han kan sy. I går medgav han misstag vid sin maskin, han borde ha sytt för hand sa han, men mannen är mycket skicklig sömmerska.
Han kan bygga. Han kan bygga en stege av kopparrör som är så läcker att både jag och min fru smäller av. Han drar sig inte för att snickra, gjuta, hamra.
Och sen – som ett hån mot hela mänskligheten – så lagar Ernst mat. På ett opretentiöst och okonstlat sätt gör skapar han egna rätter som man ser är kanon. För Ernst är ju kock, det vet jag, han kan grejen, han har lärt sig från grunden. Gnoccin som han i går svängde ihop – oj. Men han stylar aldrig. ”Fine dining är väl kul att utsätta sig för, men vill man bara vara skön är det enkel mat som är det bästa och som jag njuter mest av”.
”Hans badrum kan nog vara det finaste rummet jag någonsin sett”, säger min fru, förhäxad av marmorn, allmogen, kopparen, romantiken.
Jag kan bara instämma. Jag vill bo i Ernst fixade orangeri.
”Stäng av tv:n”, sa Ernst när han i podcasten ”Värvet” fick frågan om han hade något han ville tipsa om. Han menade att människor mår bättre av att uppleva saker, ta sig ut i naturen, umgås.
Jag köper hans tanke. Ett undantag: när Ernst själv är i rutan.

I kväll tittar jag på ”Orange is the new black” på Netflix.

He!
”Hawaii five-o” är nästan bra igen.

Eh?
SVT fick inte lägga ut dokumentären ”Inside job” på Play.

Det pratas mer om kräftor än sill nu. Det betyder att ett farväl närmar sig. 

Men än finns det hetta kvar i Sollidenscenen och Bates motellverksamhet. 

Mot slutet av gårdagens fulladdade ”Allsång på Skansen” (SVT1) påpekade Måns Zelmerlöw för Petter att kvällen var en återförening för honom, Lill-Babs, Petra Marklund och Christer Sandelin från ”Så mycket bättre”.

– Det känns nästan som att ni hade en tanke där, svarade rapparen.

Det var dock inte en tanke som SVT utvecklade i form av några nya tolkningar av gamla hits artisterna emellan. En riktigt så fullfjädrad flirt med TV4 var inte aktuellt.

Gårdagens avsnitt var fullt av publikfriande säkra kort. Ravaillacz återförenades på Sollidenscenen för att med en ny vers i ”En riktig jävla schlager” skälla ut svenska folket för schlagerfiaskot. En komiskt bitter statusuppdatering.

Sandelin visade att Gyllene Tider inte är sommarens enda fluffiga fläkt från 80-talet. Petter firar 15 år som artist men visade större lust att förvalta hitsen än chocka trivseln ur Skansen med en tonårsrevolt.

Och så var det Lill-Babs, ja.

Hon har svårt att acceptera att bli kallad ”stjärna”, men det är svårt att inte dra till med ”nationalklenod” när hon hyllas med potpurri, Rachel Molin-imitation och publikens skanderande.

Lite senare på tisdagkvällarna i SVT1 har vi kunnat följa thrillerserien ”Bates motel” som handlar om ”Psycho”-mördaren Norman Bates tonårseskapader. Det är överraskande bra. Respektfullt mot originalet utan att på ett fantasilöst sätt vara beroende av Hitchcocks gamla film. Det gick alltså att baka en ny kaka med gamla ingredienser, vilket serien har gemensamt med en annan tv-favorit från i år, ”Hannibal” (som visades på Kanal 5).

Liksom i flera tidigare avsnitt fanns det även i går kväll gott om tillfällen för Vera Farmiga att briljera som Normans mor vars känslostormar alltid bär klass 5-varning.

I kväll ser jag ”Grillmästarna” (TV4).

Klös I

Fullt ös i vargthrillern ”The grey” (Viasat Film).

Klös II

För mycket trams i ”X-men origins: Wolverine” (TV4).

Stefan Hedmark

Svenskar och norrmän som upptäcker Amerika 100 år före Columbus?

Det låter för bra för att vara sant.

Och det är det nog inte heller

Teorin är dock kittlande. Tänk om historieböckerna lärt oss fel i alla år och en svensk-norsk expedition verkligen kom till Amerika 1362. Den norska dokumentären ”Kensingtonstenens gåta” i SVT2 lät i alla fall både förespråkarna och förnekarna komma till tals.

På ena sidan: Passionerade vikingaromantiska amerikaner. På andra: Torra nordiska akademiker.

Svenskamerikanske bonden Olof Öhman och hans tioårige son gjorde 1898 ett häpnadsväckande fynd på sina marker i Minnesota. En ovanlig runsten daterad 1362 som ända sedan dess lett till konflikter, hot – och död.

Äktheten ifrågasattes och Öhman anklagades för att stå bakom förfalskningen. En släkting till honom tog livet av sig när familjen smutskastades i en tidningsartikel.

På senare år har konflikten mest stått mellan geologen Scott Wolter i USA och runologen och professorn Henrik Williams i Uppsala. Båda får stort utrymme i filmen men det är en annan grupp som stjäl showen: Amatörforskarna.

Det norska filmteamet följer ett gäng figurer med mer eller mindre skogstokiga teorier men outtröttlig entusiasm. Runstenen må ha förstört liv – men uppenbarligen också gett många en mening.

Dokumentärfilmen är skickligt uppbygd med ett crescendo i bästa thrillerstil när det senaste beviset på falsarieförespråkarnas planhalva läggs fram. Jag ska inte avslöja vad det var om ni inte sett filmen och vill kolla på SVT Play. Men det torde vara spiken i kistan för äkthetsivrarna.

En fascinerande inblick i en segdragen tvist, mänsklig tragedi och envist hopp.

I morgon kväll tittar jag på ”Holm vs Hoffa” i TV4 19.30.

Sylvia Balac

6,02 m:

”Holm vs Lavillenie” (TV4). Stefan Holms visit hos franske stavhoppsstjärnan Renaud Lavillenie var småtrevlig uppladdning inför friidrotts-VM …

2,08 m:

… men jag ser ännu mer fram emot när Holm möter höjdhoppskollegan Blanka Vlasic på onsdag (TV4 19.30).

Det är ett ”Work of art”.
Konst har aldrig varit så sexigt.

Jag har länge varit en såpa- och realityseriejunkie.
Från att vara uppväxt med två föräldrar som vägrade kabel-tv, satt med när vi tittade på de första säsongerna ”Beverly Hills” (minns hur pinsamt det var när Brandon och Kelly hånglade) och inte tillät oss se tittarsuccéer som ”Dallas”, tar jag igen för förlorad tid.
Jag är sen på bollen, jag vet. Men efter flera lovord från vänner har jag börjat följa ”Work of art” på SVT.
Som i alla reailtyserier är behållningen beroende av att castingredaktionen gjort ditt jobb. Och de har lyckats.
Deltagarna avviker inte alls från huvudingrediensen i alla tidigare realityserier. De bråkar, saboterar, stressar, baktalar varandra, gråter, är skärrade.
Vi får kontinuerligt veta mer om deltagarnas olika bakgrunder som innehåller allt från droger till svåra förluster.
Mixen av personligheter är stundtals lika konstig som konstverken de varje vecka skapar.
Och Lola, ja hon påstår att hon är en god häxa.
Vi får se om hennes trollformer tar henne till toppen.

Att följa dessa personlighetsfulla, talangfulla konstnärer är en frisk fläkt nu när långkörare som ”Americas next Top Model” är inne på den tjugonde säsongen.
Upplägget är en kopia av ”Project Runway”. Serien går ut på att fjorton unga konstnärer tävlar om att få ställa ut sina verk på prestigefyllda Brooklyn Museum, en bil och 100 000 dollar.
Varje vecka ställs de inför utmanande tävlingsmoment, tills endast en vinnare återstår.
Programmets Heidi Klum heter China Chow.
Och Simon de Pury, guidar med sin franska accent deltagarna i skaparsalen.
Aldrig förr har konst varit så sexigt.

I övrigt kändes söndagskvällen som en enda lång repris.
Förutom ”Nyhetsmorgon”, som fick mig att inse att jag saknar Kattis Ahlström i rutan.
TV4 ska inte konstra till det. Vi minns väl alla kritiken när Kattis ledde kanalens storsatsning ”Dansfeber”.
I morgonsoffan är Ahlström på exakt rätt plats. Hon är varm, smart och trygg.

Under måndagskvällen ser jag på ”Hunted” på SVT. Och kanske zappar över till säsongsavslutningen av ”Lotta på Liseberg”.

HELENA TRUS

JA!
”The Paradise” är ett bra substitut tills nästa säsong av min absoluta favorit ”Downton Abbey” kör i gång.

NEJ!
Eftersom sentimentaliteten blir värre för varje år skippade jag ”I livets slutskede” på SVT. Mitt psyke klarar helt enkelt inte av en dos av livets realitet.