Sanning blir till drama.
Det är inte utan problem.
Men satan så spännande det blir.

”True crime”.
Man måste ha bott under en sten och käkat tvestjärtar de senaste månaderna för att ha missat termen. Den hetaste av all het skit kallas just så. Man tar helt enkelt sanna mordfall och berättar om dem med grepp lånade från dramaseriernas värld.
På så vis slår man en hel massa flugor med en smäll. Tv-publiken får den brusande kittelkänslan av att det de ser är sant. Samtidigt är allt tillräckligt lättbegripligt och avsnittsupdelat att det är lätt att känna igen sig.
Podcasten ”Serial” gjorde succé i genren i höstas då man berättade om ett mordfall i Baltimore. Aftonbladet gör just nu succé med den svenska varianten ”Fallet”, som är välgjord och värd sin lyssning. Men under ytan blir det knepigare. Blandningen av verklighet och fiktion kräver en delikat balansgång för att inte bli kränkande. Minns hur TV3 totalt misshandlade genren med sin ”Mordet” i våras, då de lät skådespelare ge röst åt mordoffret – från andra sidan graven. Makabert och vansinnigt.

Nu har den gått ett tag, men till sist föll även jag för ”true crime”-genrens tv-kronjuvel. Jag talar naturligtvis om ”The jinx” (HBO Nordic). Ett mästerverk i genren som inleds med en styckad kropp som flyter i land i, Texas. Spåren leder till multimiljardären Robert Durst och trådar dras genast till ett ouppklarat mordfall på Dursts första hustru 1982.
Serien slår hårt. Den är våldsamt snygg, extremt påkostad och alla människor som har haft med felet att göra kommer till tals, inklusive Durst själv. Det är spännande, samtidigt som man känner sig lätt smutsig när man får kalla kårar av en tragedi som drabbat riktiga människor och sabbat deras liv för alltid.
Det är där problemet ligger. Har vi blivit så satans avtrubbade att vi bara nöjer oss med riktiga mordfall?
Jag vet inte om vi är där än. Men en framtid som den i ”Hungerspelen”, där världens största tv-program går ut på att folk dödar varandra i direktsändning, känns plötsligt inte så långt borta.
Tisdag kväll tittar jag på grymma Korrespondenterna (SVT2).

HURRA 1

”Daredevil” (Netflix). Hand upp alla som trodde att det här skulle bli något annat än en kalkon? Ingen? Skönt att vi hade fel, allihop.

HURRA 2

”Fortitude” (SVT Play). SVT har sjabblat bort en av årets bästa serier med långa uppehåll. Men om du missat har du något fantastiskt framför dig.

Att skrika “bu!” i ansiktet på dig så att du rycker till kan vilken byfåne som helst.

Men att krypa in under skinnet på dig kräver mer sofistikerade talanger.

Det är inte bara Parneviks som bor i Jupiter, Florida, utan betydligt läskigare figurer. Den fjärde säsongen av skräckantologin “American horror story” (med undertiteln “Freak show”) utspelar sig också där, fast 1952.

I går kväll var det premiär på Kanal 9, som även har lagt beslag på “The walking dead”. Det är inte helt lätt med skräck på tv. De verkligt blodisande effekterna uppnås i en mörk biosalong, inte i ditt upplysta vardagsrum där du har ena ögat på tv:n, andra ögat på en sms-konversation.

“The walking dead” slänger halvruttnade tarmar i ansiktet på oss med sådan tät frekvens att vi, liksom seriens rollfigurer, med åren har blivit helt blasé. “American horror story” jobbar på ett annorlunda sätt. Varje säsong är en avslutad berättelse i en ny fasansfull miljö. “Freak show” introducerar en rad “cirkusfreaks”, där särskilt en lortig, knivmördande, kidnappande clown utmärker sig med ett opererat leende som får Jokern att framstå som blygsam.

Allting i serien är lite snett och ljudeffekterna spökar med våra nerver. Rollistan har fullblodsproffs som Kathy Bates (som Skäggiga Damen) och Jessica Lange, denna förhäxande Jessica Lange, som tyvärr lämnar serien efter den här säsongen.

Frågan är om de klarar sig lika väl utan henne. Men än så länge kan vi njuta av “Freak show”. Slänga skräckchocker i ansiktet på tittarna är ingen större konst. Att skapa en fasa som ligger och puttrar bakom chockerna är en större utmaning. Den fixar “Freak show”.

I morgon ser jag premiären av femte säsongen av “Game of thrones” (C More Series, HBO Nordic).

Ja

“American horror story” bjuder på ljuvlig 50-talskitsch, och den som går igång på nostalgi fick ju även en kick av en annan säsongspremiär på Kanal 9 i går – “Mad men”.

Nej

Men för den som inte är särskilt sportintresserad saknar “Mästarnas mästare” (SVT1) just den väsentliga delen, nostalgivärdet. I år har jag hört talas om tre av de medverkande.

Foto: FX

Netflix och Marvel höjde precis ribban för alla superhjälteserier som ska följa.

 
Rådande superhjälteboom i tv har bjudit på ett flertal anständiga serier – både med och utan direkta superhjältar – baserade på figurer ur DC Comics och Marvels digra universum.
Som ”Arrow”, ”Agents of S.H.I.E.L.D.”, ”The Flash”, ”Agent Carter”, och min klara personliga favorit så här långt; ”Gotham”.
Men den där definitiva nivåhöjaren har ändå lyst med sin frånvaro. Serien som är så bra att även vi som inte har någon direkt relation till figurerna grundad i serietidningsläsande, ska prioritera den framför så många andra starka serier.
Serien som gör för superhjältar på tv vad Christopher Nolans Batman-trilogi gjorde för superhjältar på storduk. Den har saknats.
Tills nu då, den här helgen, då Netflix rullade ut sin första av flera planerade Marvel-serier.

 
För ”Marvel’s Daredevil” – om advokaten Matt Murdock (Charlie Cox), som blev blind som barn efter en olycka, men samtidigt fick sina andra sinnen förhöjda, och nu släpper sin inre djävul lös på nätterna, för att rensa upp på gatorna i ett brottshärjat Hell’s Kitchen – är en riktigt angenäm överraskning.
Det är i första hand ett brutalt kriminaldrama, som är mörkt i både bildlig och bokstavlig mening, och riktar sig mot en vuxen publik.
Dess fötter står stadigt i serietidningsmyllan, men siktet är inställt på en känsla av våldsam, dyster, hotfull verklighet, på gatunivå, bland vanliga människor.
Inga jätteflashiga superkrafter, inga prylar, inga dräktprovningsscener.
Och fördelaktigt nog inte heller några långa och klumpiga passager där saker ska förklaras och hela bakgrundshistorien ska dras.
I stället släpps vi rätt ner i handlingen, medan tillbakablickar till Murdocks barndom med en boxande pappa portioneras ut i berörande småbitar.
”Daredevil” spelar inte i högsta prestige-tv-ligan. Men vad superhjälteserier beträffar, är det den här alla andra kommer att snegla på framöver.

I kväll är det Kanal 9 som gäller. Först det första av ”Mad mens” sista avsnitt, sedan premiär för ”American horror story: freak show”.

Ja!
Vincent D’Onofrio är återhållsamt suveränt obehaglig som ”Daredevils” stora stygging Wilson Fisk/Kingpin (Netflix).

Nja…
Har ju gillat ”Ginas show” (SVT1), men gårdagens avsnitt var det svagaste hittills. Inte bra alls faktiskt.

Jag är vad jag är – Landsortsgrabb.

Gillar därför ”Ack Värmland” allt mer. Missar därför, naturligtvis, inte ”Pluras” besök hos Babben Larsson.

Krönikans första mening är, som de normalt allmänbildande förstås redan har noterat, hämtad ur refrängen till en låt av Sveriges genom tiderna bästa rockband.

Kalla mej – Landsortsgrabb. Jag är vad jag är – Landsortsgrabb. Där blev jag kär – Landsortsgrabb. Refrängen till ”Landsortsgrabb”, från LP:n ”Utanför lagen” (1986) med Eldkvarn. Text & musik: Per ”Plura” Jonsson.

Egentligen ingen av bandets klassiker. Men är man likt ”Plura” ursprungligen östgöte, har det blivit en slags hymn man gärna tar till, om inte högt, så i sin egen skalle om man någon gång retar sig på kaxiga stockholmare.

Kan till exempel tänka mig att man förstår humorn i Ulf Malmros TV4-serie ”Ack Värmland” aningen bättre om man har vuxit upp i en landsortshåla som kunde ha varit Molkom.

Komediserien växer för varje avsnitt. Så härligt detaljrik i all sin sunkighet, så härligt drastisk i mixen av humor och allvar, så välspelad i allt sitt (medvetna) överspel. Och bara en sådan sak som att låta en av huvudpersonerna ta Lars Noréns självupptagna dagböcker som en slags ledstjärna i livet. Fullkomligt genialt!

Och så dök landsortsgrabbskompositören själv upp som gäst i SVT 1:s ”Stjärnor hos Babben”.

Generellt så är denna andra säsong av programmet mindre tillkämpat ”roligt” än i fjol. Och Babbografen … blundar man med öronen när Babben säger ordet, kan man liksom låtsas som att den där poängtavlan inte heter så.

Det blev ett mindre konstigt möte än väntat, ”Plura” spelade bra med i de ibland lite töntiga inslagen och svarade lagom roligt på de inte alltid klockrena frågorna.

Som helhet gav programmet en ganska bra bild av ”Plura” och vi fick några dråpliga historier. Som att Ebba Grön blev så star­struck att de bad om att få vara roddare åt Eldkvarn, när de skulle vara med i samma tv-program som The Jam.

I kväll ser jag ”Sverige!”, med Lia Boysen som gäst, i SVT 1.

En mäktig storasyster med kontakter och en väldigt rolig motspelerska.
Greg Poehler är omgiven av begåvade kvinnor – som tur är.

 
Det råder ingen tvekan om vem som fick skådespelartalangen och vem som fick den komiska tajmingen av syskonen Poehler.
Det var storasyster Amy, på båda.
Lillebror Greg har inte jättemycket av någon av varorna.
I hans kulturkrocks-romcom ”Welcome to Sweden”, som nyligen har börjat på sin andra säsong i TV4, är han inte ens en dålig skådis, utan snarare en icke-skådis. Han mest bara är (en förvånad amerikan), medan en bra ensemble agerar runt omkring honom.
Framför allt är det Josephine Bornebusch, som spelar flickvännen Emma, som drar det tunga lasset. Hon räddar varenda scen hon är med i.
Men medan det förstås är ett problem att personen allt kretsar kring är den svagaste länken, har ”Welcome to Sweden” ändå börjat hitta någon form av – om ganska banal så ändå smått underhållande – form.
I gårdagens avsnitt var scenerna då Emma försökte handskas med manliga härskartekniker på jobbet faktiskt riktigt roliga, och den strida strömmen av gäststjärnor med nordamerikansk stjärnkvalitet (som man får förmoda är inringda av syrran) har onekligen en upplivande effekt.
Att vara en vass komedi är ”Welcome to Sweden” dock fortfarande långt ifrån.
Manuset sticker aldrig iväg åt något oväntat håll, utan håller sig inom en trygg hage inramad av blågula schabloner.

 
För övrigt kan jag rekommendera en titt på C More-nyheten ”Satisfaction”.
Ett drama om hur en medelålderskrisande investmentbankir ger sig in i eskortbranschen, efter att ha kommit på sin uttråkade fru med en manlig prostituerad.
Serien verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken fot den ska stå på – den insiktsfulla och begrundande, eller den lite ytligare som ger snabba kickar – men i sina bästa stunder är den en intressant skildring av äktenskaplig leda och en sorts välståndets mentala desperation.

 
I kväll tittar jag på ”United states of cakes” i Kanal 5.

Ja!
Mycket imponerad av de lillgamla, sportsliga, mediemedvetna ungarna i ”Sveriges yngsta mästerkock” (TV4).

Nja…
Inget större fel på ”Ex on the beach Sverige” (Kanal 11) som fulsåpaproduktion. Men ”Paradise hotel” fyllde fylleknullskvoten rätt bra på egen hand.

Man kan inte återuppfinna hjulet. Men väl gamla tv-koncept.

Medan ”Robinson” har sexats till, har ”Ullared” blivit småtafflig talangjakt för uppfinnare.

Den en gång i tiden (1997, då i SVT) omstridda och banbrytande dokusåpan ”Expedition: Robinson” har – i olika kanaler, med ännu fler programledarbyten – genom åren urlakats i takt med att deltagarna har lärt sig att spela ”dokusåpaspelet”, samtidigt som producenterna gjort allt för att motverka det.

Helt uppenbart har genomslagskraften för TV6:s ”Paradise hotel” de senaste säsongerna inte lämnat reklam­kanalerna någon ro.

Kanal 11:s ”Ex on the beach” är mer eller mindre en rak plankning, fast med deltagare som ­redan haft sex.

Sjuans ”Robinson – love edition” flirtar också med sexkonceptet, årets vinnare måste bli (eller åtminstone låtsas vara) ett par. Och ­parallellt med ordinarie program, visas det kortare ”Edens lustgård” i TV4 Play, som skildrar de utslagnas kamp för att ta sig tillbaka in i tävlingen, via sin existens på en ännu mer öde plats.

Snyggt producerat. Smarta överraskningar för deltagarna. Alla är singlar, flera snudd på filmstjärnesnygga. Men de är också ganska sympatiska. Framstår som professorer jämfört med dem i ”Paradise hotel”. Och Linda Lindorff är, förstås, ”Bonde söker fru”-kärleksentusiastisk.

Ända sedan hösten 2009 har Kanal 5 lyckats variera ­”Ullared” tillräckligt mycket för att behålla greppet om 300 000-400 000 tittare. Eller också vill de ha just igenkännandet, gång på gång på gång. Vi har följt den färgstarka chefen, ­kunder och några anställda kufar.

I ”Ullared – jakten på storsäljaren” tävlar amatörer om att få plats på hyllorna i varuhuset med sina uppfinningar. Att döma av premiäravsnittet lär vi få se många bli besvikna när deras idéer förkastas, många av ”uppfinningarna” är rena skräpet.

Fast den vinnande handväsklampan, påhittad av två unga tjejer, är kanske inte så dum. Skulle kunna bli succé både som lågprisvara och lyxig märkesaccessoar.

I kväll ser jag ”Nya moderaterna” i SVT 1.

Ja

”Kobra”, SVT1. Bra om stjärnorna bakom stjärnorna, ­designern Bea Åkerlund och filmfotografen Hoyte Van ­Hoytema.

Nej

”Svenska Hollywoodfruar”, TV3. Är nu på tok för mycket The-se-hur-stollig-Gunilla-Persson-är-show.

I går ”Ex on the beach”.
I dag ”Robinson love edition”.
”Paradise hotels” succéartade fylleligg har redan ynglat av sig i två carpe diem-tatuerade ”kärleksbarn”.

Sara tänder inte på killar som läser böcker. Johannes har tatuerat in ”Bon apetit” ovanför könet.
På realityfronten intet nytt.
När Femmans systerkanal Kanal 11 kör igång sitt ”Ex on the beach” är det inte så att man häpnar över nyskapandet som genomsyrar detta format, inköpt från MTV.

Hade det inte varit för en ”Ullared”-käck berättarröst skulle det i princip vara omöjligt att skilja ”Ex on the beach” från den uppenbara inspirationskällan ”Paradise hotel”.
Åtta muskulösa, bröstopererade och tatuerade singlar som gillar att dricka sprit och ”mysa” flyttar in i ett lyxigt hus i Karibien och får… ja just det, dricka sprit och ”mysa”.
Den stora skillnaden är att de nya deltagarna som pytsas in i huset under seriens gång utgörs av deltagarnas ex. Och i det andra avsnittet (som jag förhandstittat på), händer det saker. Första exet flyttar in och skapar trubbel i groggbuffén.
Det är förstås lätt att se ”Ex on the beach” med tjocka moralglasögon. Men plockar man av sig dessa och bedömer serien i genren sexsåpor, så är detta fullgod och föga upprörande, flyktig underhållning.
Folk bråkar, ligger och ”spelar spelet”. Det har folk gjort i tv sedan kejsar Augustus tid. Kanal 11 lär rida på ”Paradise hotels” sleazevåg och likt föregångaren hitta målgruppen, främst via play-tjänsten.

Något som känns lite mer desperat är när dokusåpornas moderskepp ”Robinson” i kväll återuppfinner sig själv i ”love edition” i Sjuan. Här har man skrapat bort alla äldre personligheter och gått all in på 30-åringar som samtidigt som de tävlar på gammalt klassiskt manér även ska para ihop sig och finna kärleken.
Även här sneglar man (även om de inte erkänner det) åt ”Paradise hotels” målgrupp, men på ett så rätt så tafatt sätt.
Det lär liggas mer i Kanal 11.

I kväll tittar jag som kontrast på ”Kobra” om stjärnorna bakom stjärnorna, SVT1, 22.00.

Klass
TV3 har hittat helt rätt ton i ”Parneviks” – en realityserie där både värdar och gäster står som vinnare.

Pass
Dialogen i ”Jordskott” måste vara skriven av någon som aldrig hört en konversation mellan två människor.

Stefan Sköld

Länge leve de skämmiga kvinnorna.

Och fräls oss från curlade farbröder.

Under påsken bjuder SVT på en rad musikdokumentärer av varierande kvalitet. Från alltför såsiga ”Electric Banana Band” till intressanta ”Kajsa Grytt – ett känsligare universum” och ”Tusen bitar – en film om Björn Afzelius”. Den senare blev en publiksuccé på bio i vintras, men nobbades av Guldbaggejuryn och har fått viss kritik för att den okritiskt bygger på myten om det manliga geniet.

Jag tycker att Magnus Gerttens och Stefan Bergs porträtt har många fina partier – som skildringen av den psykiskt sjuka mamman, ex-kärleken Marianne Lindberg De Geers analyser av hans desperat kvinnotjusande sidor och den musikaliska revanschlustan mot det Sverige där han var populär men kritikersågad.

Sedan Afzelius lämnat sitt kyliga föräldrahem tycks det alltid finnas gott om kvinnor redo att vårda hans ego (och så småningom barn). Att han blir äldre minskar inte attraktionskraften.

Däremot står inte männen i kö för att vårda eller uppvakta punkikonen Kajsa Grytt sedan hon passerat 50-strecket. Det är ett faktum hon själv analyserar befriande rakt och öppet:

– Klart det fortfarande kan finnas nån som tycker man är snygg, men man måste förlika sig med att inte vara en ”potentiellt snygg kvinna” längre.

Därmed fångar hon exakt kvinnorollens dilemma. Och konstaterar sedan att det alltid finns så mycket att skämmas för som kvinna. Just därför beundrar Grytt de ”skämmiga” gamla New York-damer som sminkar sig alltför hårt och fortsätter kämpa. En kvinnas utseende är viktigt, men både vägran att följa normerna eller att anstränga sig för mycket möts av hån.

Yta är långt ifrån en ytlig fråga. Det blir oerhört tydligt av Kajsa Grytts historia.

På påskafton ser jag den fina dokumentären ”Billie Holiday – en sensation” (SVT2 19.00) och ”Eurovision song contest firar 60 år” (SVT1 21.25) med favoriterna Graham Norton och Petra Mede.

Ha!

”Svenska tv-historier” (SVT1) är tillbaka och först analyseras en viss polotröja i ”Skärgårdsdoktorn”.

Gah!

”Let’s dance” (TV4). Ännu tradigare sedan härliga Jonas Hallberg tvingades lämna.

En SVT-dokumentär om en riktigt skitnödig krog i Stockholm.

Snacka om en film som, för min del, hamnade helt rätt. Eller fel…
Skäms nästan att skriva det… Har fått ett riktigt i-landsproblem på halsen. Har i samband med min födelsedag fått en middag för två på valfri lyxig svindyr krog.
Och som jag har skärskådat alternativen. Allt från tv-kockens krog där allt mat röks så man luktar som en brandman som släckt gräsbränder i Kalifornien en vecka efter middagen, till krogarna som vägrar ha menyer, som har musikvideor (!) till menyer eller bara menyer proppade med ingredienser man lätt blir lite… skeptisk till. Granbarr, grishals med frasigt blod och sådant.
Skulle väl egentligen hellre äta tio middagar på favoritkrogarna på Riddar- och Bondegatan, men nu är det som det är och då var det bara att kasta sig över SVT-dokumentären ”Hunger”, för att kanske få tips och vägledning.
Filmen handlar om Stockholms-krogen Frantzén/Lindebergs jakt på en tredje Michelin-stjärna, något som till sist får ägarna Björn Frantzén och Joakim Lindeberg att gå skilda vägar.
Dröjer inte länge förrän jag retar mig på stjärnkocken Björn Frantzéns skitnödiga (i betydelsen krystad, tillgjord) inställning till matlagning. Det tycks ibland mer handla om image än smaker. Om att mer tillfredsställa några finsmakare som sätter Michelin-betygen, än de som betalar tusentals kronor för middagen på Restaurang Frantzén, som den heter numera.
Jag kommer inte att bli en av dem…
Är det en bra film om livet bakom kulisserna på en lyxkrog?
Vet i fan, trion Charlotte Landelius, Henrik Stockare och Thomas Jackson, som även gjort (den bättre) ”Foodies” (SVT 2, söndag), om folk som åker runt och äter på lyxkrogar, har lite grann nöjt sig med att vara flugor på väggen. Vi kommer aldrig riktigt nära den besatte och rätt självgode Frantzén.
•I kväll ser jag Ingemar Stenmark leka John Travolta till temat ur ”Pulp fiction” i TV 4:s ”Let’s dance”. Fast kvällens bästa är Björn Afzelius-dokumentären ”Tusen bitar” i SVT 1.

Ja
”Berg & Meltzer i Europa”, Kanal 5. Nu i Spanien. Fast deras road trip i USA var roligare.

Nej
”Electric Banana Band”, SVT 1. Tunn dokumentär. Och varför nu?

Vill du se gamla fjortisklassikern Mitt Livs Novell möta amatörteaterklubben för de annorstädes refuserade?
Klart du inte vill det. Det var en retorisk fråga.
Men TV3 tror ändå att det kan finnas en marknad här.

 
Ja, TV3 ger oss nu, vare sig vi vill ha den eller inte, en serie om 30 halvtimmesavsnitt, där man har dramatiserat ”svenska folkets bekännelser om handlingarna som fick deras liv att skakas i grunden”.
”Min hemlighet” ska sändas varje kväll måndag-onsdag, och tanken är väl att man ska gå och lägga sig med blossande kinder efter dessa pikanta godnattsagor för vuxna.
Och nog blir kinderna röda. För pajighetsfaktorn slår inte bara i taket, utan krossar det som skjuten ur en katapult, för att flyga vidare ut i världsrymden, mot oändliga äventyr.
Första avsnittet handlade om en sjuksköterska som började vänsterprassla med en man hon räddat livet på, för att sedan bli attackerad av hans svartsjuka livskamrat.
En bra måttstock på ungefär hur mycket omsorg som har varit inblandad i produktionen var scenen i en bil, då den frustrerade sjuksköterskan – en enbarnsmamma – plötsligt trodde att hon hade barn i plural och skrek ”Jag har lämnat mina barn!”.
Jag kan ju tycka att någon i produktionen skulle ha reagerat, men det kanske var slöseri med tid att ta om scenen.
Hur som helst – om ni tyckte att första avsnittet var dåligt, vilket det ju var, så vänta bara till del två och tre, som är ännu värre.
Herregud.

 
Och på tal om gud; nästan tio år efter den lantromantiska premiären av ”Bonde söker fru” i TV4, gör SVT nu om samma serie, fast med präster i stället för bönder, och med Mark Levengood i stället för Linda Lindorff.
”Tro, hopp och kärlek” är väldigt mycket kopia – komplett med ett stämningssättande pärlband av helsvenska låtar och en programledare som kör runt i bil och tycker att det här ska bli jättekul. Men sökprogrammet satte ändå tonen för en av SVT:s mer lyckade dejting-tv-satsningar.
Kan bli bra det där.

I kväll tittar jag på säsongspremiären av ”Korrespondenterna”, om kvinnohandeln i Europa, i SVT2.

Ja!
”Jordskott” (SVT1). Vart är vi på väg? Ingen aning – men vägen dit är högst fascinerande.

Jodå
”Parneviks” (TV3) går bra att missa, men är ändå anständig, ganska trevlig kändisreality.