Man kan ju sluta på olika sätt.

Michael Jordan knuffade Bryon Russell på ända och sänkte historiens kanske mest berömda hoppskott. Några månader senare lämnade han sporten han älskade – med sex NBA-titlar, fem MVP-troféer och en odiskutabel status som världens fortfarande bäste spelare. (Vi ignorerar Wizards-äventyret några år senare i det här exemplet).

Ray Lewis sa ”This is it” till sina lagkamrater. De svarade med att ge honom allt sitt blod, svett och tårar genom ett sista, känsloladdat slutspel. Sedan, när Super Bowl-triumfen var ett faktum, stack den fruktade och respekterade försvarsikonen medan valet fortfarande var upp till honom.

Men de allra flesta får ju aldrig det där sagoboksslutet på karriären.

Brett Favre och Terrell Owens gick från prisade megastjärnor till rena skämt.
Shawn Kemp knäcktes av skenande kilon och missbruk.
Tracy McGrady kuskade i flera år runt från klubb till klubb och bänk till bänk, av skador berövad på sin en gång så bländande förmåga.

En sak kan vi enkelt konstatera.

När vi nu lägger ned USA-bloggen, så känner vi oss betydligt mer som en trött, trög och överviktig föredetting, än som en franchise player som världen kommer att sakna.

De kvalitativa inläggen har blivit färre, de tysta perioderna längre. Vi lyckas inte längre hålla uppdateringarna på en anständig frekvens, så därför är det dags att lägga ner – för gott.

USA-bloggen har hela tiden varit mer eller mindre en hobby, som till 99% skötts på fritiden. Jag önskar att det var annorlunda, och jag tror faktiskt på ett annorlunda svenskt medielandskap i framtiden. När intresset för NFL, NBA och allt det där har vuxit ännu mer i vår del av världen, så kommer seriösa resurser för att bevaka ligorna avsättas även på svenska sportredaktioner.

Men det här ska inte bli ett långrandigt resonemang om varför en blogg läggs ner, utan jag vill egentligen bara säga tack.

Tack så oerhört mycket, för att ni var med och skapade något av det roligaste vi gjort.

För det var alltid så vi såg det – det var aldrig bara vi som skrev och ni som bara läste, utan snarare en ständig kommunikation och diskussion kring idrotterna, ligorna och spelarna vi älskar och fascineras av.

Ni som var med oss – Myslas, Martin, LFCJonas, Andreas, Lars, Rikard, Tore, Alexander, Christoffer, Matte, Daniel, Fiftymagpies, Gammeljärven, GoLions88, Fredrik och alla ni andra, det är så många som förtjänar att nämnas – tack!

Över 13 000 kärleksfulla, kunniga och engagerade kommentarer sedan starten i september 2009. Ni är ett levande bevis på att näthat och destruktivitet fortfarande har många mäktiga motpoler i vårt land.

Dessutom är ni ett bevis på en förbaskat god smak, om jag får säga det själv. När man väl fastnat för amerikansk sport, då är man oftast körd för all framtid. Som den stora, verkligt drabbande förälskelsen. Det var bland det bästa med att driva USA-bloggen – att få möta en massa andra, hopplösa romantiker.

Folk som verkligen fattade vad det handlade om.

Från den otåliga väntan på en Pontel-video, till den desperata jakten på en fulstream mitt i natten.
Från söndagarna med PA Gullö, till pilgrimsfärder till Superdome, Lambeau Field och Texas Stadium.
Från basebollsamlarkort, till Sabermetrics till Mariano Rivera till Yasiel Puig.

Egentligen allting.

ESPN, Madden-turneringar, Super Bowl-fester, StubHub-biljetter, ölkrängaren som skriker ”ice-coooooold beer! ice-coooooold beer!”, Bobblehead Night, flyttlådor med Slam-tidningar, marching bands, maskotar, NBA Store, Craig Sagers gräsliga kavajer, fantasyligor, gamla Jordans som vi vägrar slänga trots att både slitaget och våra bättre vetande familjemedlemmar talar för det, ribs, pizza, light-öl (eller åtminstone reklamen för den), Al Michaels, mock drafts, Foot Locker, matchtröjor, sportbarer, och många, många sena nätter…

Vi är alla en del av en sorts syskonskap, sammanknutna av en förståelse för den passion och galenskap som amerikansk sport kan framkalla i en människa.

Ni bringade åtminstone mig många trevliga och underhållande diskussioner, och för det är jag evigt tacksam.

Det här blir det sista inlägget i USA-bloggen, men konversationen behöver ju inte tystna för det. Jag kommer förhoppningsvis fortsätta skriva i Sportbladet då och då, så håll utkik där. Kanske hörs vi också i framtiden i något annat bloggliknande sammanhang.

Om ni vill hänga med mig till mitt nya Twitter-konto och snacka sport-eller-vad-som-helst, blir jag förstås jublande glad.

USA-bloggens Twitter, som lever vidare trots själva bloggens frånfälle, kommer Stefan från och med nu sköta på egen hand.

Eftersom jag redan har skrivit ett löjligt sentimentalt och högtravande sista-inlägg, kan jag väl lika gärna avsluta med ett sista tårdrypande citat.
Från His Airness himself, i United Center onsdag den 13 januari 1999, när han meddelade världen att det var dags att lägga skorna på hyllan:

”It was difficult because you are giving up something that you truly, truly love. My love for the game is very strong, and it’s hard to give up that love.”

//
Petter Westin
petter.westin@aftonbladet.se

Det här, mina damer och herrar, är ett av de galnare slut ni någonsin kommer se i en stor finalmatch.

…och därmed tar St. Louis Cardinals ledningen i World Series, 2–1 i matcher mot Boston Red Sox.

– It was so weird, I’m in shock, sa Cards catcher Yadier Molina till ESPN.

Basebollkännarna är överens om att det är ett korrekt domslut. För er som vill lära er mer om obstruktionsregeln (och vem vill inte det!), klicka här och scrolla ner till 7.06.

Även fast han inte gjort något fel, så är det lite lustigt att det är Jim Joyce som hamnar i hetluften igen. Det var ju han som råkade sabba Armando Galarragas perfekta match för några år sedan.

Match fyra spelas natten mot måndag, då MLB går en prestigefajt om tv-tittarna med Sunday Night Football – där divisionsrivalerna Minnesota Vikings och Green Bay Packers drabbar samman. Vad väljer du?

•••

Själv har jag tre matcher jag är extra nyfiken på i söndagens NFL-omgång:

18.00 (ja, vi har ju gått över till vintertid medan USA väntar en dryg vecka till): Detroit Lions–Dallas Cowboys.
Chansen att se Calvin Johnson och Dez Bryant – världens två kanske bästa receivers – turas om att steka sina försvarare tackar man inte nej till.

18.00: New England Patriots–Miami Dolphins.
Mycket snack om att Tom Brady börjar tappa som spelare. Jag har hittills försvarat den 36-årige ikonen, men vill se honom höja sitt spel nu när han har både Rob Gronkowski och Danny Amendola i spel igen (hur länge det nu varar).

21.25: Denver Broncos–Washington Redskins.
För att RG3 börjar spela som RG3 igen. Och för att det blir intressant att se hur Denver svarar efter säsongens första förlust.

Hörni, det pågår ju ett MLB-slutspel också, och det är pretty darn exciting.

En av bloggens favoritspelare, den kubanske avhopparen Yasiel Puig, var utmärkt i första rundan mot Atlanta. Mot St Louis Cardinals har han kraschlandat – och Los Angeles Dodgers med honom.

22-åringen har noll hits, noll walks och sex strikeouts på sina tio at-bats i NLCS. Nu får rookien stöd av sina mer rutinerade lagkamrater:

Inte för att Dodgers som helhet har varit speciellt mycket bättre. Laget har träffat 1 av 16 med RISP – runners in scoring position – mot Cardinals, och ligger under med 2–0 i matcher i bäst av sju.

Första matchen i ALCS pågår i skrivande stund mellan Boston Red Sox och Detroit Tigers.

•••

NBA-säsongen är bara ett par veckor bort. Att döma av försäsongen finns det skäl att vara optimistisk som svensk.

Jonas Jerebko kan vara på väg att vinna över Detroits nye coach Mo Cheeks med sitt patenterade slit, och en effektiv returtagning. Mot Miami hade Jerebko 10 poäng och 12 defensiva returer på 33 minuter. Inatt mot Brooklyn noterades han för 20 minuter med 6 poäng, 3 returer (2 offensiva), 1 steal, 1 block och 1 assist.

Jeffery Taylor har som väntat tagit för sig när han kommit in från bänken. 17 minuter, 9 poäng och 5 returer mot Atlanta. 29 minuter, 10 poäng, 3 returer och 2 steals mot Miami. Tre perioder in i nattens match mot Milwaukee har han fortfarande inte fått komma in, då Charlotte testar en del andra kombinationer.

Klubben har många relativt jämna spelare som slåss med varandra om speltid. Men jag gillar Taylors chanser att etablera sig, och förbättra fjolårets snitt på 19,6 minuter och 6,1 poäng.

•••

Ny spännande NFL-omgång ikväll. Här är mina högst subjektiva höjdpunkter:

19.00: New York Jets (3–2) vs Pittsburgh Steelers (0–4)
Är Jets på riktigt? Är Steelers verkligen så här dåliga? Jag har en känsla av att Dick LeBeau och Troy Polamalu, med en bye week i ryggen, tar ner Geno Smith på jorden. Rookie-quarterbacken var prickfri mot Atlanta senast. Dessförinnan hade han åtta interceptions och tre fumbles på sina tre första matcher. Nu möter han ett Steelers-försvar som fortfarande (!) inte skapat en enda turnover den här säsongen.

22.05: Denver Broncos (5–0) vs Jacksonville Jaguars (0–5)
Mest för att se om Denver kan slå tidernas högsta point spread i NFL. Frågan är ju hur länge Broncos-coacherna låter slakten fortgå innan de låter Peyton Manning vila sin 37-åriga kropp.

22.25: New England Patriots (4–1) vs New Orleans Saints (5–0)
45, 179, 134, 100, 135.
1, 1, 2, 2, 0.
Första raden är antalet yards Jimmy Graham fångat i sina fem första matcher. Andra raden antalet touchdowns. Vad kan Pats-coachen Bill Belichick, som ofta fokuserar på att ta bort motståndarnas bästa anfallsvapen, hitta på mot ligans bästa tight end?
Och på tal om grymma tight ends – Rob Gronkowskis comeback verkar dröja ytterligare en vecka. Trist, för New England behöver honom. Tror ändå att Tom Brady steppar upp sitt spel en nivå redan ikväll. Sedan kommer det bli bättre och bättre varje vecka, och när Gronk väl är tillbaka i full form kommer Patriots återigen vara en av ligans mest väloljade anfallsmaskiner.

Jag ska inte ljuga – basebollens allstar-uppehåll är himmelskt skönt. Inte för att jag tycker att Home Run Derby är en exceptionellt tillfredsställande underhållningsform, utan för att de här fyra dagarna är den längsta sammanhängande fantasyledigheten – på hela året. Fyra raka dagar! 96 timmar utan att sätta lineups, jaga waivers-fynd och hårdbevaka Rotoworld. Kort sagt: Livet som en normal människa.

Men visst, det är kul när det drar igång igen också. Även fast man sitter där och svär över att Yasiel Puig går 0/9 på två matcher…
Här är några andra siffror från nattens matcher:

• 19–5 är Los Angeles Dodgers vinst/förlust-facit över de 24 senaste matcherna. Detta efter en 3–1-seger mot Washington inatt. Och nu är miljardbygget från LA bara en seger från att gå om Arizona som ledare av NL West.

• 43 – så gammal är Mariano Rivera, om någon nu glömt. Han noterade sin 31:a save för säsongen i en 5–2-seger på Fenway Park. Eftersom Red Sox-fansen vet att uppskatta en legendar, så bjöd de på en stående ovation när Yankees-closern marscherade in. Senare på kvällen hände exakt samma sak – på en restaurang!

• Efter att ha nollat Oakland i 8.1 innings (119 pitches) fick CJ Wilson gå och sätta sig. Ernesto Frieri ordnade sin 24:e save för säsongen, och LA Angels vann med 2–0. Wilson kastade åtta strikeouts i matchen och har nu bara släppt två earned runs på sina fyra senaste matcher.

• 28 – i så många matcher har Miami Marlins gjort bara en eller ingen run. Inatt blev det 0–6-förlust mot Milwaukee.

• Houston har varit ett miserabelt lag i några år nu. Men åtminstone underhåller de sina fans med nya, spektakulära sätt att förlora på. Seattle hade bara en (1) hit på hela matchen, men vann ändå med 4–2.
– I would say it was the strangest game I’ve been involved from Little League to the big leagues when you give up one hit and punch out 15 guys and end up on the losing side of it. But it’s crystal clear how it happened. When you walk (six) guys and all four of their runs that score are via the walk, there’s no defense for it, sa Astros manager Bo Porter.

• 0 – ja, det är nästan mer anmärkningsvärt när Chris Davis inte dundrar in en home run nuförtiden. Han hade ”bara” en RBI-singel, en dubbel och en run när Baltimore slog Texas med 7–4. Totalt har Davis 37 home runs på 352 at-bats den här säsongen.

Ni vet förutsättningarna: Fyra frågor, två bloggare, oändligt utrymme i kommentarsfältet. Kör hårt.

NFL: Wes Welker gick till Denver, Brandon Lloyd gjorde sig omöjlig, Rob Gronkowski är skadad och kommer kanske – stort kanske – tillbaka till premiären. Och nu Aaron Hernandez! Åtalad för mord och sparkad. Herrejävlar, hur stor är egentligen krisen för New England Patriots passningsspel?

Persson: Det är luuuugnt. Eller, fan, det kanske är totalt jäkla haveri? Jag kan faktiskt inte bestämma mig. Jag tänker så här: Pats visste vad dom gjorde med Welker och Lloyd. Gronks operation kan inte ha kommit som en total överraskning. Det lär dock hela Hernandez-soppan ha gjort och nu är ytterligare en av ligans bästa TE:s borta. Men är det något lag och någon QB som hittar andra sätt att vinna, så är det Patriots och Brady. Ja, ni märker ju själva hur jäkla splittrad jag är.

Westin: New England vann tolv grundseriematcher och gick till AFC-final med Reche Caldwell (760 yards) som ledande receiver. Fasen, de gick 17–2 och vann Super Bowl med David Givens, David Patten och Deion Branch som topptrio. Det var ett annat NFL och ett annat Patriots på den tiden, visst. Men lärdomen är tydlig: Tom Brady och hans starka o-line får det att funka. Oavsett vem som fångar bollarna. Redan ifjol var New England det lag som sprang näst mest av alla i NFL (523 försök, bara Seattle med 536 sprang mer). Räkna med mer av den varan i år. Så länge Gronkowski och nye Danny Amendola är skadefria kommer det finnas spetskompetens även bland passningsmottagarna. Håll koll på namn som Kenbrell Thompkins, Aaron Dobson och Julian Edelman, också. Ingen av dem är nästa Randy Moss, men med speltid och Hall of Fame-kalibrigt QB-spel finns förutsättningar för ett överraskande genombrott eller två.

NBA: Draften är avklarad. Liksom en blockbuster-trade mellan Nets och Celtics. USA-bloggens kommentar? Vi går helt sonika vidare till free agent-cirkusen som drar igång på måndag. Av de tillgängliga namnen, vem är spelaren du a) vill värva till varje pris, b) vill undvika likt pesten, och c) tror kan bli en oväntad succé?

Persson: Till varje pris är kanske att ta i, men jag hade inte tackat nej till Tony Allen. Gillade honom skarpt redan under Celtics titelsäsong och då tog han fortfarande skott som var så dåligt tajmade att man ville springa ned på plan och skaka lite vett i karln. Okej, det händer väl fortfarande. Men mer sällan och det är för hans defensiv jag vill ha honom i mitt lag. B? Det kommer bli kul att se vad som händer med J.R. Smith och Andrew Bynum. Bara de inte hamnar i mitt lag. C? Hm. Knepigt. J.J. Redick hade väl ingen supersäsong i Bucks, men i rätt lag med rätt system och rätt coach borde hans skytte kunna göra en massa nytta.

Westin: A) Dwight Howard. Trots skadeproblem, trams och drama vid sidan av planen. Frisk och motiverad är han en av NBA:s allra bästa spelare. Ett insidemonster som kan dominera en matchbild med sin fysik och sitt försvar. B) Monta Ellis. Lågprocentiga, turnover-benägna tweeners är inte min grej. C) I rätt miljö tror jag fortfarande väldigt mycket på Josh Smith. Han ska inte vara en bärande spelare med något monsterkontrakt, men som tredje- eller fjärdebanan i ett starkt slutspelslag… där kan han verkligen göra skillnad. Jag vet inte hur det ska gå till rent lönetakstekniskt, men en hemlig dröm jag har är att Smoove tar sin spektakulära fysik till San Antonio. Där skulle alla långa tvåpoängsförsök dessutom straffa sig med hårtork i ansiktet och träflisor i göten…

MLB: Ujuj, vad tiden går fort när man har roligt. Snart midseason i MLB – vad gör dig extra upphetsad inför andra halvan av säsongen?

Persson: Handen på hjärtat? I ärlighetens namn? På grund av en galet intensiv NHL-säsong har det blivit alldeles för lite baseboll för min del. Det ska bli ändring på det nu. Mest ser jag fram emot att börja följa ett Red Sox som verkar vara nästan lika likeable som det från 2007.

Westin: Yasiel Puig, Mike Trout, Bryce Harper, Dom Brown, Manny Machado, Matt Harvey, Stephen Strasburg, Shelby Miller, Chris Sale…osv etc mfl. Det är alla unga genombrottsspelare, eller i vissa fall redan etablerade unga superstjärnor, som får mig att hålla intresset uppe under grundseriens transportsträckor. I år verkar vi ju dessutom få en riktigt intressant slutspelsjakt i nästan alla divisioner.

NHL: Om du har hunnit smälta din personliga hockeytragedi (det kan vara en finalförlust, det kan vara att din sportstad inte har något NHL-lag längre)…då är det hög tid att blicka framåt. Draft på söndag, vem/vad ska vi ha ögonen på?

Persson: För det första: vilken finalförlust? För det andra, så är ju själva draften egentligen inte grejen. Visst, det kommer bli spännande att se vad de fem, sex topprankade spelarna hamnar. Men sedan är lotteriet igång och vi får inte veta var vinsterna hamnar förrän om några år. Anledningen till att ni ändå ska följa draften är att på grund av det fallande lönetaket så förväntar i alla fall jag mig en hel hög superintressanta trejder. Säger Pittsburgh adjö till Letang, till exempel?

Westin: Brendan Harms, rivig ytterforward från Fargo Force i USHL, är en av mina absoluta favoritsleepers. Nej, nu ljög jag så in i Norden. Och googlade fram ett coolt namn. Jag vet inte ett jota om NHL-draften. Det lär väl sluta med att jag sitter där och räknar svenskar och känner mig fånigt stolt som vanligt.

Så sitter man här, 03.47 en måndagmorgon och undrar hur många innings Bud Norris ska kunna nolla Texas Rangers.
Japp, basebollen är tillbaka.
I en 162 omgångar lång grundserie krävs det att man sållar en del. Vi gör ett försök att plocka ut några av guldkornen under första veckans matcher:

Måndag, 22.00 svensk tid: Los Angeles Dodgers–San Francisco Giants.
Två klassiska rivaler med massor av historia. Ett storsatsande skrytbygge mot de regerande mästarna. En pitcherduell med två av ligans bästa (Clayton Kershaw vs Matt Cain). Och ja, just det – du kan kolla in den där 26-årige catchern som skrev på ett miljardkontrakt häromdagen. Jag har glömt bort vad han heter just nu, men det är en saga som skulle passa i den mest klassiska av Buster-tidningar.

Natten mot onsdag, 04.05: Oakland Athletics–Seattle Mariners.
Det är alltid intressant att se vad A’s trollar ihop med sitt budgetbygge. 447 miljoner kronor i lönekostnader den här säsongen, 26:a i MLB. Ettan Yankees? 1,49 miljarder kronor.

Natten mot torsdag, 01.10: Atlanta Braves–Philadelphia Phillies.
Väldigt nyfiken på två saker: Hur bröderna Upton ska prestera för Braves, och exakt hur illa ställt det är med Roy Halladay.

Fredag, 19.05: Detroit Tigers–New York Yankees.
Medan resten av ligan skämtar om Yankees skyhöga ålder (med all rätt) och deras astronomiska löner (med ännu mer rätt), så kan man åtminstone räkna med en sak: Det blir aldrig en tråkig säsong med det här laget. Här har vi en repris på förra säsongens ALCS, som Tigers vann med 4–0 i matcher. Känslan är att Miguel Cabrera, Justin Verlander & co inte är sämre i år.

Natten mot lördag, 01.10: Cincinnati Reds–Washington Nationals.
Hans motto är som lotto, han heter Joey Votto och håller drömmen vid liv för Reds. Kanadensaren är en ständig MVP-kandidat och en av ligans pålitligaste slagmän. Under premiärveckan leder han sitt Cincinnati mot en annan World Series-aspirant, poplaget Nationals. Varför du skulle vilja se dem? That’s a clown question, bro.

Lördag, 22.05: Texas Rangers–Los Angeles Angels of Anaheim.
För att Mike Trout är ett badass.

Söndag 19.07: Toronto Blue Jays–Boston Red Sox.
För att vi vill veta varför alla snackar så mycket om det där kanadensiska laget.

MLB ser du på ESPN America i svensk tv.
Och om du vill ha absolut alla matcher köper du ett abonnemang på MLB.tv för runt 800 svenska kronor.

Så, vilka matcher missar inte du den första veckan?

Man får anstränga sig för att hitta sina vårkänslor dessa dagar, men ett säkert tecken på att vi går mot ljusare tider kommer på söndag – MLB-premiären.
Och vi vore inte USA-bloggen om vi inte gav er ett dåligt underbyggt World Series-tips redan i mars. Så här sitter mästaroddsen på Unibet:

Washington Nationals 7.50
Toronto Blue Jays 8.00
Los Angeles Dodgers 8.50
Detroit Tigers 9.00
Los Angeles Angels of Anaheim 9.50
Cincinnati Reds 12.00
Atlanta Braves 15.00
San Francisco Giants 15.00
Texas Rangers 17.00
New York Yankees 18.00
Philadelphia Phillies 18.00
Tampa Bay Rays 20.00
St. Louis Cardinals 22.00
Boston Red Sox 30.00
Oakland Athletics 35.00
Baltimore Orioles 40.00
Arizona Diamondbacks 45.00
Chicago White Sox 45.00
Milwaukee Brewers 45.00
Kansas City Royals 55.00
Pittsburgh Pirates 80.00
New York Mets 90.00
Cleveland Indians 95.00
San Diego Padres 95.00
Seattle Mariners 95.00
Chicago Cubs 110.0
Minnesota Twins 120.0
Colorado Rockies 125.0
Miami Marlins 140.0
Houston Astros 200.0

…så vad sägs om att hårdsatsande Dodgers möter Tigers? Och att Detroit tar revansch för fjolårets finalserie där man blev nollade två gånger av San Francisco? Ja, så får det bli.

Just Dodgers monstersatsning under den nya ägargruppen är väldigt kittlande. Miljonerna haglar över såväl arena som spelartrupp. Zack Greinke, Hanley Ramirez, Carl Crawford och Adrian Gonzalez har alla anslutit till klubben det senaste året.

Nu ska det bara funka på planen. Och i omklädningsrummet. Och i sjukstugan. Och i skallen.
Eller som Andre Ethier uttrycker det:
”There’s a big target on us because of how we look, how our payroll looks. If we succeed, it’s something we’re supposed to do. If we don’t, then we’re failures for not fulfilling those expectations. There’s more pressure now, but that’s the way it should be.”

•••

Det bidde inget rekord för Miami Heat.
Sviten stannar på 27 raka segrar efter nattens förlust i Chicago (101–97).

Men tidernas längsta segersvit tillhör Los Angeles Lakers, med 33 raka vinster under säsongen 1971/72. Wilt Chamberlain, Jerry West, Gail Goodrich…de grabbarna kunde lira. 69–13 i grundserien kröntes av klubbens första titel sedan flytten till LA.

Och just 69–13 var ett rekord som stod sig ända fram till Chicago Bulls berömda 72–10 under säsongen 1995/96.

•••

ESPN-rubrik:
”D’Antoni is not optimistic about World Peace”.
Nej, vem är det dessa dagar.
Vem är egentligen det.

•••

NBA befinner sig på upploppet, March Madness bjuder på sköna skrällar och dramatiska matcher, svårtippade MLB drar igång i helgen och dessutom pågår den förtätade NHL-säsongen för fullt.
Ändå är NFL glödhett – över fem månader innan premiären. Så kraftfullt är den amerikanska fotbollens grepp om fans och media.
Efter några vilda veckor på transfermarknaden börjar det nu lugna ner sig en aning – lagom tills draften om en månad… Här är några tankar, reflektioner och synpunkter om grejer som hänt:

• Ryktena om Baltimore Ravens död var, som väntat, kraftigt överdrivna. Precis när olyckskorparna kraxade som värst gick GM Ozzie Newsome och stal QB-jägaren Elvis Dumervil framför näsan på resten av NFL. Den respekterade Newsome har fyllt hålen förnämligt efter den free agent-flykt som obönhörligen drabbar ett mästarlag. Huruvida det var optimalt att göra quarterbacken till tidernas bäst betalde är en annan fråga, men Championship Joe gav inte Ravens mycket till val med sitt magnifika spel i vintras…

• Anfall är bästa försvar. Det är devisen för Atlanta Falcons och Denver Broncos. Steven Jackson respektive Wes Welker är två suveräna värvningar för bägge klubbarna, som kommer krylla av aptitliga alternativ för oss fantasynördar i höst.

• Efter att ha vägt in uttalanden från coacher, spelare, experter och regelgurus är min känsla denna: Den nya hjälmregeln för running backs är vinterns mest överdrivna snackis, och kommer inte att påverka spelet – eller din och min söndagsupplevelse – särskilt mycket.

• Fan vad kul det ska bli när schemat landar!!! Då kan vi planera vår höst, granska alla prestigemöten och frossa i all fantastisk sport som väntar. Värt tre utropstecken alla dagar i veckan.

Fyra sidor basket i det rosa papperet idag tisdag. Jag har skrivit lite om Lakers skrytbygge inför NBA-premiären. Dessutom får ni inte missa Malin Wahlbergs intervju med bröderna Inan, som berättar om beslutet att lämna proffslivet säsongen innan Sverige ska spela basket-EM för första gången på tio år.

Trist att ingen svensk kanal har snappat upp NBA-rättigheterna för den här säsongen, men personligen trivs jag bättre med League Pass. Det är gratis att testa till och med 5 november, så ta chansen redan på premiärkvällen. Här är en snabbguide:

00.00: Cleveland Cavaliers–Washington Wizards
Schemaläggarna på NBA-kontoret föreställde sig antagligen en duell mellan Kyrie Irving och John Wall, nästa generations stjärnpointguards, när de planerade in den här matchen som säsongens allra första. Men av det bidde det ingenting. Wall är knäskadad och tillbaka tidigast i slutet av november. Ändå finns en hel del skäl att spana in den här matchen, som till exempel gästernas vilde gunslinger Jordan Crawford. Trean och fyran från årets draft möts också: Washingtons Bradley Beal och Clevelands Dion Waiters. Två shooting guards som kan bli riktigt bra poänggörare på NBA-nivå.

01.00: Miami Heat–Boston Celtics
Jag tror vi kommer minnas den där sjumatchersserien förra säsongen som ett väldigt avgörande kapitel i sagan om LeBron James. Den totala jävla monstermatchen i Boston när Heat var 48 minuter från att åka ut, den trygga avslutningen på hemmaplan. Ingen psykning kunde rubba honom (skulle gissa att Kevin Garnett försökte en del), inget skott skrämde honom. Han greppade sina mentala spöken runt strupen och sa ”Watch this!”. Och sedan tog han Oklahoma City av bara farten. Vad jag ville ha sagt med det här dravlet? Ingenting, mer än att Miami blir jävligt svårslagna i år. Men Boston, med en bredare trupp trots tappet av Ray Allen till just Miami, känns faktiskt bättre än ifjol.

03.30: Los Angeles Lakers–Dallas Mavericks
Oklart om Kobe Bryant spelar i premiären, men klara favoriter mot ett Dallas utan Dirk Nowitzki är nya Lakers hursomhelst. Den tyske giganten är befriande ärlig när han talar om Mavericks utsikter efter att bland annat ha gått bet på Deron Williams i somras:
”We had some big fish available and we didn’t get them. So you can do either of two things – blow the whole thing up and start over, or keep signing guys to short contracts to stay a player in the free agent market the following year. For basically saying we still want to be a player next summer, we still put a decent product out there. We’re going to compete and see what happens.”

•••

Vän av ordning kräver att jag skriver några rader om World Series. San Francisco Giants säkrade sin andra titel på tre säsonger efter 4–0 i matcher mot Detroit Tigers. Jag tänker att…

…det är ganska mycket fest i Bay Area de här dagarna.
…Tim Lincecum kanske faktiskt har en framtid som reliever istället för starter. Han var sjukt bra och visade mental styrka i hur han tog sin nya roll. Överlag verkar Giants ha ett starkt kollektiv och genuin lagkänsla.
…Bruce Bochy är en cool manager.
…det var tråkigt att inte Miguel Cabrera lyckades kröna sin fantastiska säsong med en bättre World Series. Det blev liksom aldrig spännande i finalserien och det är lätt att förstå varför tittarsiffrorna slog bottenrekord.
…Barry Zitos återuppståndelse var lite skojig att bevittna.
…det var skönt att Giants inte tog med fuskaren Melky Cabrera i sin slutspelstrupp. Ut med packet.
…jag nog inte orkar läsa en enda A-Rod-rubrik till nu när slutspelet är över. Tack och hej.

Hallå igen, mina små friterade USA-kycklingar.
Long time no write.
Det här är det viktigaste som hänt sedan sist vi hördes:

1) Vi har gått över till vintertid! Det har de inte gjort i USA ännu, så tänk på det när ni planerar era tv-kvällar. NFL kickar alltså igång redan 18.00 svensk tid, och fjärde matchen i World Series börjar 01.00.

2) James Harden har blivit bortbytt till Houston Rockets. Det här är chocknyheten jag vaknade upp till imorse och själva anledningen till att det här inlägget författades. Oklahoma City värderade ekonomisk lättnad och flexibilitet högre än en sällsynt lagkemi. Sammanhållningen och det genuina gillandet som fanns i truppen var en väsentlig del av Thunders framgångar.

Det är ingenting fel på det OKC fick tillbaka – poänggöraren Kevin Martin, lovande rookien Jeremy Lamb och tre intressanta framtida draftval – men det är också ett steg tillbaka från det lag som hotade Miami i finalserien. Är Thunder fortfarande främsta konkurrenten till Los Angeles Lakers i väst? Självklart.

Houstons general manager Daryl Morey känns lite som när man själv lirar NBA 2K11. Han trejdar och signar och cuttar och draftar och härjar. Alla är till salu, ingen tillgång är permanent. Ibland ser det nästan ut som att han dealar för dealandets skull. Men nu har han lyckats bärga det han jagade hela tiden: En superstjärna att bygga laget kring. Åtminstone räknar han med det. Morey är en avancerad statistik-snubbe, så hans team har säkerligen en massa siffror som stödjer teorin att James Harden kan vara The Man i ett NBA-lag.

Hur han funkar tillsammans med Jeremy Lin, vilka svängdörrar de blir i försvaret, och hur Rockets ska spendera sina resterande pengar – det är framtida frågor. Men 23-årige Harden är en bra byggkloss att börja med.

3) San Francisco Giants är en match från att bli World Series-mästare. Samma lag som vände 0–2 i matcher till 3–2 mot Cincinnati och 1–3 till 4–3 mot St. Louis har nu kopplat ett 3–0-grepp i finalen mot Detroit. Nån som tror att de tappar det?

Tigers tunga slagträn har blivit nollade två matcher i rad. Miguel Cabrera har två hits, två walks och bara en RBI i matchserien. Prince Fielder har strugglat hela slutspelet och har bara en hit på tio at-bats mot Giants.

Någon av de här två killarna måste leverera om Tigers ska sänka Matt Cain ikväll.

•••

…och här är de viktigaste sakerna som INTE har hänt sedan sist vi hördes:

1) Steven Jackson har INTE blivit trejdad från St. Louis Rams, trots vissa rykten. Om jag är ett topplag med running back-behov, typ Green Bay, är jag bra mycket mer intresserad av bulldozern S-Jax än Carolinas besvikelse DeAngelo Williams.

2) NHL-konflikten är INTE löst.

3) Atlanta Falcons har fortfarande INTE förlorat den här säsongen. Men om ett par timmar, i ett Sandy-stormigt Philadelphia, tippar jag att vi kan stryka nollan i L-kolumnen. Räkna med en stormatch av LeSean McCoy.