Lugnet före stormen. Paul Pierce och Celtics stretchar i Los Angeles. Foto: REUTERS

I natt 03.00 inleds NBA-finalerna i Staples Center. Självklart steppar slutspelspanelen upp sitt game då. Tre frågor, nio svar – inga konstigheter. Som vanligt vill vi också ha era svar, i kommentarsfältet.

1. Så, Lakers–Celtics i final. Gillar du det? Eller hade du hellre sett den Kobe vs LeBron-showdown som många förutspådde innan slutspelet började?
Mattias: För en månad sedan hade jag nog velat ha Kobe vs LeBron. Men nu när det blev Lakers mot Celtics vettefan om jag inte tycker att det är roligare. En final mellan Lakers och Cleveland hade bara handlat om LeBron och hans jakt på en ring. Men nu får vi en klassisk rivalitet, två fina lag, många intressanta matchups. Jag tror att det kommer att bli fantastiskt.
Stefan: Självklart gillar jag det. Celtics–Lakers är ju ett klassiskt möte och om det var lite halvmysigt och nostalgiskt för två år sedan, så är det ju mer av ett riktig hatmöte den här gången. Rivaliteten lever – igen.
Petter: Ska väl erkänna att jag, inför slutspelet, var en av de som trodde på Cavs–Lakers. Visst ville jag se Kobe mäta sina krafter med LeBron. Men de två bästa lagen är i final, tvivelsutan. Jag är helt okej med det. Det finns mängder av profiler och intressanta stories i den här finalserien.

2. Vem är din personliga favoritspelare i finalserien?
Mattias: Jesus Shuttlesworth aka Ray Allen. J-O Waldner jämfördes en gång av författaren och docenten Niklas Schiöler med Tomas Tranströmer. Det flytande, avslappnade spelet, koncentrationen och lidelsen för uppgiften. Ray Allen är basketens motsvarighet. Poetry in motion. Så här skriver Schiöler: ”Waldner gör det med boll. Hans kropp gestikulerar inte, skriker inte: ”Se hur jag sliter, se hur jag slänger mig från hörn till hörn!” Hans kroppsarbete är snarare horatianskt balanserat. Just därför ser det så enkelt ut och därför kan han utan vild fäktning, utan publikfjäskande Boris Becker-kast, göra det komplicerade. Han gör det lågmält. Ett stångande, frustande hockeylag skulle kunna bli en hetlevrad symfoni. Becker hade kunnat komma till sin rätt i en Wagneropera. Men Waldner spelar kammarmusik.” Det låter som Ray Allen, eller hur?
Stefan: Det kan väl bli liiiite mycket ibland, med alla gester och utspel. Men man måste ju bara älska KG. Snacka om vinnarskalle. Och nu är han dessutom tillbaka i gammal god form.
Petter: Ja, inte är det Sasha Vujacic i alla fall.

3. Vad talar för Celtics som mästare? Och vad talar för Lakers?
Mattias: Rajon Rondo är precis den typ av penetrerande guard som Lakers har haft problem med. Sedan så är Celtics verkligen ett lag med hot på flera positioner och en vilja att dela med sig. Jag gillar också djupet på Celtics bänk med X-faktorer som Glen Davis, Tony Allen och Nate Robinson. Det talar för Celtics. Lakers har superduon Kobe Bryant/Pau Gasol och är med Ron Artest ett tuffare lag än det Celtics slog i finalen för två år sedan. Står Lakers upp, tar man fighten, så hamnar bucklan i Los Angeles.
Stefan: Vad som talar för Celtics? Jo, att laget fortfarande är väldigt bra defensivt (även om man inte är på samma nivå som för två år sedan) och att Rondo ger dom en ny dimension, jämfört med 2008 års finaler. Lakers? Kobe, så klart. Jag hade ju trott att han skulle börja visa i alla fall några tecken på att han börjar bli sliten. Men icke. Mer? Revanschfaktorn ska ju inte underskattas. Jag tror inte vi får se Lakers vika ned sig lika enkelt som senast.
Petter: Först och främst: Jag är fortfarande milt chockad av Celtics framfart i slutspelet. De såg så sjukt gamla och trötta ut under grundserien, men de har klickat vid precis rätt tillfälle och liknar den lagmaskin som vann titeln 2008. ”Den här förstafemman har aldrig förlorat en slutspelsserie, någonsin” har coachen Doc Rivers påpekat. Sedan är Rajon Rondo jävligt bra.
Lakers då? Alla analyser måste börja och sluta med en äregirig Kobe Bryant. Han gick in i assassination mode mot Phoenix Suns och lär fortsätta på samma sätt i finalerna. Kobe vill a) vinna sin andra raka Shaq-fria titel b) ha revansch på Boston för förnedringen för två år sedan. Sedan tror jag, trots Andrew Bynums skadeproblem, att Lakers är bättre än Celtics under korgarna.

Mycket snack om sommarens free agent-cirkus i NBA. Men hur ser det egentligen ut i finallagen? Här är deras kontraktslösa spelare, allt enligt Hoopshype.com:

BOSTON CELTICS
• Ray Allen
• Nate Robinson
• Brian Scalabrine
• Tony Allen
• Marquis Daniels
• Shelden Williams
• Michael Finley
• Tony Gaffney
• Oliver Lafayette

Kommentar: Det stora beslutet är förstås Ray Allen. Celtics vill säkert behålla honom – men till vilket pris? Det kommer krävas en rejäl lönesänkning från de 19,8 miljoner dollar Allen tjänat den här säsongen. Den blivande 35-åringen har visat sig från sin bästa sida i slutspelet, med 16,8 poäng per match och 42,3% från trepoängslinjen. Tipset är att han och Celtics kommer överens, men det blir säkert lite svårare om laget skulle förlora klart i finalen.
Nate Robinson anslöt mitt under säsongen och har fått sparsamt med speltid. Ett grymt bra offensivt vapen – i lagom stora doser. Vem vill betala? Och vad prioriterar Nate – speltid/pengar/chansen att vinna?
Brian Scalabrine är något av en kultlirare som lär attrahera minimalt intresse från andra lag.
Tony Allen, Marquis Daniels, Shelden Williams och Michael Finley är bänkspelare som torde vara hyfsat enkla att ersätta med andra veteraner om de försvinner.

LOS ANGELES LAKERS
• Derek Fisher
• Jordan Farmar
• Shannon Brown
• Adam Morrison
• DJ Mbenga
• Josh Powell

Kommentar: Det tyngsta och viktigaste namnet är inte listat – Phil Jackson. Lakers vill sänka hans lön, Jackson gillar pengar. Ett svårlöst dilemma som blir enklare om coachen vinner sin elfte NBA-titel. Annars kanske chansen att coacha LeBron James kan locka…
Resten handlar mest om vad som händer med lagets tre pointguards.
Derek Fisher, 35, är en stadig veteran som smälter in i vilket lagbygge som helst. Han ligger före Jordan Farmar på depth charten, men Farmar har en distinkt fördel inför sommaren: han är tolv år yngre. 23-åringen är restricted free agent och Lakers har rätt att matcha alla anbud som kommer från andra lag.
Sedan har vi hoppjerkan Shannon Brown – atletisk som få, men en klassisk ”tweener”. Han har en player option på 2,2 miljoner dollar för nästa år. Han lär vara sugen att testa marknaden i jakt på mer pengar och fler minuter.
Fisher tror jag blir kvar om Lakers bara lägger ett anständigt kontrakt på bordet.
För Brown och Farmar lär det handla om speltid och känslan av ett långsiktigt commitment från klubbens sida.

/Petter.

När The King gästade Larry King så var fanns det förstås en frågare som var lite hetare än andra:
Var i hela världens namn ska LeBron James spela nästa säsong?
Cleveland Cavaliers sitter i pole position.

På fredag sänds CNN-stjärnan Larry Kings intervju med LeBron James. Intervjun har läckt ut och de intressantaste frågorna handlade om LeBrons sommar och vilken klubb den kontraktslöse MVP:n tänker välja.
På den direkta frågan om Cleveland har en ”edge” inför valet 2010 så svarade James: Absolut.
– Du vet, den där staden, de där fansen… De har gett mig mycket de här sju åren. Och för mig är det bekvämt där. Jag har många minnen och…Cleveland har fördel.

Men LeBron verkar inte ha stängt några andra dörrar.
Han pratade exempelvis varmt om Los Angeles Clippers.
– De har några riktigt bra spelare, några riktigt fina, solida byggstenar. Får man ett par free agents så kan det bli ett riktigt bra lag. Och det är en fantastisk stad. Men samtidigt så handlar det inte alltid om staden. Det handlar om att vinna. Om du sätter mig och Chris Bosh i samma lag, eller mig och Dwyane Wade, så skulle många lag bli mycket bättre. Cavs skulle bli mycket bättre, säger James.

/Wikdahl

När de amerikanska kidsen kommer tillbaka till skolan igen på tisdagen, så är det tre samlarkort som ökat lite i värde sedan i fredags.
Här är helgens hjältar – spelarna som alla på skolgården kommer vilja byta till sig:

Roy Halladay, pitcher, Philadelphia Phillies.
Ni minns att Dallas Braden gjorde det för några veckor sedan. I går var det Roy Halladays tur: att bli historisk genom att kasta en perfekt match. 33-åringen var omutlig när Phillies bortaslog Florida Marlins med 1–0.
– Säg nånting!, uppmanade hans lagkamrater.
Den notoriskt behärskade Halladay bjöd på ett leende, och sa senare:
– Det är nåt du aldrig tänker på. Det är svårt att förklara. Det finns dagar när allt faller på plats och saker händer, och det är givetvis ingenting du går ut och försöker göra specifikt. Men det är en fantastisk känsla.
Halladays bragd innebär att vi för första gången sedan 1880 (just det – artonhundraåttio) fått uppleva två perfekta matcher på en säsong. Who’s next?

Kobe Bryant, guard, Los Angeles Lakers.
Kobe hade ingen lust att vänta på en sjunde match, så han skickade ut Phoenix Suns (111–103) ur slutspelet redan igår kväll. 37 poäng, inklusive nio under matchens två sista minuter.
Han har gjort en fantastisk matchserie mot Phoenix, och nu väntar Boston Celtics i finalen.
– En sexig matchup, säger Bryant som vill ha revansch för finalförlusten 2008:
– Vi får se hur mycket vi har mognat.

Nate Robinson, guard, Boston Celtics.
Undrar hur många Boston-fans som fick en klump i halsen när Rajon Rondo föll hårt, och haltade ut till bänken i fredags?
Och undrar hur många av dem som trodde att Nate Robinson verkligen hade en chans att fylla tomrummet?
Kryptonate kom in från bänken, gjorde 13 poäng, 2 assist och noll (!) turnovers på 13 minuter, och spelade viktigt försvar (!!) på Orlandos Jameer Nelson.
I slutet av kvällen hade Boston-fansen inga tvivel kvar – bara kärlek till den stora, lilla mannen.
– Varje match jag står på sidlinjen, så jobbar jag på att få med oss publiken, göra high-fives med mina lagkamrater. Det är den energin jag använder mig av, säger Robinson.
Tveksamt om han får någon särskilt betydande roll i den stundande finalserien, men ett kvicksilver som Robinson är alltid en intressant x-faktor att kasta in från bänken.
Och förmodligen ett extra populärt basketkort i Massachusetts idag.

/Petter.

Här är en annan rolig episod från nattens match mellan Lakers och Suns.
Två slovenska guards ryker ihop!
En slump i stridens hetta? Nej. Goran Dragic och Sasha Vujacic gillar inte varandra.

– Det är en rivalitet mellan oss, har Dragic tidigare sagt till Arizona Republic.
– Varje match så pressar han mig riktigt hårt och jag försöker penetrera försvaret. Det är personligt, skulle jag säga. Jag vet inte varför, men det kanske har med förra året att göra. Båda var med i landslaget men han blev inte utvald till tolvmannatruppen till EM, sa Phoenix-spelaren.
Den två år äldre Vujacic var lite mer nonchalant när frågan om Dragic dök upp efter nattens match:
– My countryman? Oh, the kid on the other team…

Vujacic har attityden och spelet som bara en mor (och, mot bättre vetande, vissa Lakers-fans) kan älska. Han dejtar Maria Sharapova. En gång gav han sig själv smeknamnet ”The Machine”.
Behöver vi verkligen säga att USA-bloggen håller på Dragic i den här beefen?

/Petter.

Jag vet inte vad som gjorde Alvin Gentry mest illamående:
Den friterade avocadon han ätit…
…eller det faktum att Phoenix höll LA Lakers till 42-procentigt skytte, kvitterade matchen med 3,5 sekunder kvar – men ändå inte lyckades sno segern i Staples Center.
Nu leder Lakers med 3–2 i matcher, och Phoenix spelar med ryggen mot väggen på lördag.

Det fåtal av er som höll er uppe sent inatt – trots att Lakers ett tag ledde med 18 poäng – fick betalt för er manipulerade dygnsrytm.
Vilken vansinnigt dramatisk avslutning:
Efter att Jason Richardson osannolikt skjutit 101–101 via en trea som gick planka i (de räknas inte, brukar Wikdahl säga), fick Lakers chansen att avgöra.
3,5 sekunder kvar, Kobe Bryant får bollen, pressat skott från trepoängslinjen – air ball.
Förlängning? Nope.
Från ingenstans – eller mer korrekt, från en dålig utblockering signerad Jason Richardson – kom Ron Artest.
Han snodde åt sig returen och la i 103–101.
Sedan gick slutsignalen och lagkamraterna firade Artest med en äkta March Madness-kram.

Ron-Ron blev hjälte och fick Craig Sager att säga ”Queensbridge” i segerintervjun (färgstarka personligheter emellan, liksom).
Men Lakers-forwarden kunde lika gärna ha blivit syndabock.
Ett par anfall tidigare slängde han upp en superkorkad trepoängare med 20+ sekunder på skottklockan. Lakers ledde med tre och borde ha utnyttjat sekunderna till max.
– Vi hade en liten ”session” med Ron efter matchen. Många kramar. Och… diskussion, sa Lakers-coachen Phil Jackson.

Det blev en extremt knäckande förlust för Phoenix-fansen, förstås.
Men jag tycker inte att spelarna behöver känna sig särskilt nedslagna.
Nu har de fått ett kvitto på hur hårt de kan pressa Lakers på bortaplan. Värdefullt inför en eventuell sjunde match i Staples Center.

Och Alvin Gentrys spya? Så här sa Suns-coachen själv:
– It’s similar to college. Once you get it out of your system, you’re okay. It’s like a friday night frat party…
Det får räcka så, va?

/Petter.

Vad kan göra en vuxen man så här hämningslöst, hysteriskt glad?
När hans lagkamrat precis snurrat upp halva Los Angeles Lakers försvar, och hans lag kvitterar till 2–2 i matcher i Western Conference Finals.
Robin Lopez är mannen med de galna ögonen, Goran Dragic är mannen med de galna finterna, och Phoenix Suns är laget som ger mig hopp om NBA-slutspelet.

Dragic och de andra bänkspelarna var storyn i Suns 115–106-seger.
Lakers avbytare mäktade med 20 poäng, Phoenix inhoppare öste i 54 och gjorde ännu mer nytta utöver det:
* Dragic hade 8 poäng, 8 assist, 0 turnovers och var +18 på sina 18 minuter. (YouTube-klippet som förklarar Robin Lopez vilda reaktion finns längst ner i inlägget).
* Channing Frye, som toksågats efter sitt miserabla skytte (1/20) i de tre första matcherna, fick US Airways Center att explodera när han hittade rätt med fyra sköna trepoängare. Totalt 14 poäng och 6 returer på 35 minuter för Frye.
Louis Amundson, Leandro Barbosa och Jared Dudley bidrog också starkt.

Suns var fortsatt lyckosamma med sitt zonförsvar, som verkar ha gjort Lakers passiva – även på den egna planhalvan.
Vi har fått en matchserie, och jag älskar det. Nästan lika intensivt som Robin Lopez.

/Petter.

Not enough, är svaret på frågan i rubriken.
Cleveland Cavaliers sparkar coachen Mike Brown.
272 segrar (66,3%) på fem säsonger, en finalplats 2007 och en Coach of the Year-utmärkelse från förra säsongen kunde inte rädda honom.
Inte efter slutspelsfloppen mot Boston Celtics, som satte punkt för årets säsong och kan ha lett till LeBron James sista match i Cavs-tröjan.
Enligt ESPN-uppgifter blir beslutet officiellt idag.

Det är lätt att tro att det är LeBron James som lobbat fram beslutet, men så ska tydligen inte vara fallet. Däremot skriver Brian Windhorst, Cavs-reporter på Cleveland-tidningen Plain Dealer, att James och den del andra spelare ”verkade tappa tålamodet för Brown efter att vissa av coachens justeringar och rotationer inte fungerade mot Celtics”.
Stämningen och samspelet i omklädningsrummet ska, föga överraskande, ha blivit kraftigt försämrade när laget inte lyckades få bukt med de problem Boston gav dem.

Mitt personliga intryck av Mike Brown har varit en försvarsmässigt skicklig coach, som haft stora problem med att utveckla Clevelands lagspel – speciellt i pressade situationer, där det alltför ofta slutat med att LeBron James studsat ner skottklockan och sedan gått en mot fem.
Nu blev det bättre den gångna säsongen, men att få så mycket stryk i andra rundan av slutspelet var en stor missräkning.
Och – kanske av rädsla för att tappa LeBron – bestämde sig klubbledningen för att bryta Browns kontrakt i förtid.
Låt de galna spekulationerna, om alla från Phil Jackson till Jeff Calipari, börja.

***

Häromveckan begravde vi NBA-slutspelet.
Inatt såg vi några dödsryckningar.
En Amar’e Stoudemire-explosion och ett lyckat zonförsvar hjälpte Phoenix att reducera till 1–2 i matcher mot LA Lakers.
– Du kan aldrig ifrågasätta min målmedvetenhet, mitt fokus och min hängivenhet, sa Stoudemire som tystade kritikerna temporärt med 42 poäng och 11 returer.

/Petter.

Chris Bosh har gett Toronto Raptors en önskelista – fem klubbar han kan tänka sig att spela för:

• Toronto Raptors
• Los Angeles Lakers
• Miami Heat
• Chicago Bulls
• New York Knicks

Bosh öppnar alltså för möjligheten att han stannar i sommar.
Men om han flyttar får Toronto chansen att ordna en sign-and-trade med en annan klubb, vilket dels ger Bosh ett längre kontrakt och dels ger Raptors något i utbyte för sin flyktade franchise player.

Tydligen ska hans slutgiltiga beslut hänga mycket på en annan duktig free agent som heter LeBron James.
– Om LeBron bestämmer sig för New York eller Chicago, så tror jag att Chris hamnar där också. Men om LeBron stannar i Cleveland känns det som en mer vidöppen process, säger en källa till ESPN.

Inspirerad av Chris Bosh har jag gjort en egen önskelista, med NBA-klubbar som jag är öppen för spel i nästa säsong:
Boston, Chicago, Atlanta, New Jersey, Cleveland, Charlotte, New York, Detroit, Miami, Philadelphia, Indiana, Orlando, Toronto, Milwaukee, Washington, Denver, Golden State, Dallas, Minnesota, Los Angeles Clippers, Houston, Portland, Los Angeles Lakers, Memphis, Utah, Phoenix, New Orleans, Oklahoma City, Sacramento, San Antonio.

Om vi inte lyckas komma överens om ett kontrakt så kan jag eventuellt tänka mig att stanna här i Europa, och skriva på för CSKA Moskva eller Barcelona. Men med en out-klausul, i så fall. Såklart.

/Petter.

Det är Vince Carter ni ska skicka era klagomål till, om ni tycker att spänningen i årets NBA-slutspel dött i förtid.
Underläge 92–95 mot Boston, 31.9 sekunder kvar: Carter drajvar, blir foulad, får skjuta två straffkast.
Miss.
Miss.

Det hjälper varken Carters sämst-när-det-gäller-rykte eller Orlando-fansens saknad av Hedo Turkoglu.
Vince sköt dessutom svaga 5/15 och hade 3 turnovers gentemot en assist. Yuk.
Men värst av allt: Celtics tog ledningen med 2–0 = matchserien är död.
De två kommande matcherna spelas i Boston och de här rutinerade spelarna bränner inte ett drömläge.

Det kan låta drastiskt, men tanken slår mig: Slutspelet är över.
Alltså, vad f-n hände? Det skulle ju bli ett av de grymmaste NBA Playoffs någonsin. Superstjärnor, jämna lag och ovissa lottningar.
Några veckor senare sitter jag här och känner mig totalblåst:
• 66 matcher, inte en enda förlängning.
• 12 färdigspelade matchserier, en enda Game 7 (mellan Atlanta och Milwaukee…hmpf).

Kanske har jag för höga krav, men jag inbillar mig att de enda som jublar nu är Celtics-fansen.
De trötta gubbarna i grönt har plötsligt blivit en av slutspelets mest effektiva lagmaskiner.
Kanske, kanske, kan de gjuta lite spänning i finalserien.
För den är ju Kobe och Lakers redan klara för…

/Petter.