Kobe exploderade mot Suns. Foto: REUTERS

Efter en vecka där LeBron James killeregenskaper har ifrågasatts så var det, på sitt sätt, skönt att se en superstjärna med eld i ögonen.
Kobe Bryant var makalös i natt.

Nu ska vi inte lura oss själva, Kobe har också haft sin floppar i slutspelet. När Boston Celtics vann titeln för två år sedan hade Black Mamba ett par plattmatcher, bland annat i match sex när Celtics säkrade titeln med en 39-poängsseger.
Men i match ett i västra konferensfinalen mot Phoenix Suns var den Kobe långt borta.
Los Angeles Lakers galjonsfigur gjorde 40 poäng, 21 i tredje quartern, när Lakers rullade over Suns med 128-107. Kobe var 13 av 23 på tvåorna, 3 av 6 på treorna , tog 5 returer och serverade 5 assist.

För en vecka sedan blev Kobe blivit påmind av en reporter om att Lakers blivit utslaget av Suns de senaste två gångerna lagen mötts (2006 och 2007). Reportern undrade om det besvärade Bryant.
– What do you think? svarade Kobe.
Vad reportern trodde om det då vet jag inte.
Men jag är ganska säker på vad han tror i dag.

This is Kobe with a bigger chip on his shoulder than in his knee. This is Kobe holding a memory as painful as his finger. This is, on or off the court, the most unstoppable Kobe that anybody can encounter.
This is payback Kobe.
/Bill Plaschke, krönikör Los Angeles Times.

Kobe, som inte har tränat sedan Lakers slog ut Utah Jazz i semifinalen på grund av sina skador (knä, finger) visade igen vem han är här, vad han är gjord av och vad han är kapabel till.
Och det var inte ens speciellt svårt, om man ska tro hans egen analys.
– Got shots, took them. Got lanes to the basket, took them, sa Kobe.

I natt får vi veta vem som vinner John Wall-lotteriet. 01.00 lottas draften. Det finns 2184 olika scenarion. Bäst chans att få förstavalet har New Jersey Nets (25 procent) men så här blev ordningen när USA-bloggen testade ESPN:s Lotto Machine (procentchans att vinna förstavalet inom parentes):

1. Sacramento Kings (15,6)
2. Minnesota Timberwolves (19,9)
3. New Jersey Nets (25)
4. Golden State Warriors (10,4)
5. Washington Wizards (10,3)
6. Philadelphia 76ers (5,3)
7. Detroit Pistons (5,2)
8. Los Angeles Clippers (2,3)
9. Utah Jazz (2,2)
10. Indiana Pacers (1,1)
11. New Orleans Hornets (0,8)
12. Memphis Grizzlies (0,7)
13. Toronto Raptors (0,6)
14. Houston Rockets (0,5)

Avslutningsvis så måste vi förstås visa vad som kunde ha blivit en så in i norden klassisk dunk i natt. Los Angeles Lakers Shannon Brown med sin tolkning av Vince Carter över Frederick Weis.

/Wikdahl

Atlanta Hawks ligger under med 0–3 i matcher och alla är överens: Hawks har inte en chans att gå vidare.
Philadelphia Flyers låg under med 0–3 i matcher, lyckades reducera till 1–3 men alla är ändå överens: Flyers har inte en chans att gå vidare.
Men lugn nu, här kommer den tunnaste strimma hopp du någonsin har sett.

Tre lag har faktiskt lyckats med konststycket att vända 0–3 i matcher i de tre stora ligorna som har bäst av sju-formatet i slutspelet.

Toronto Maple Leafs 1942
Maple Leafs startade sin titelsamling på allvar på 1940-talet. Toronto hade visserligen redan tre Stanley Cup-titlar (1918, 1921 och 1932) men förlorade fem finaler på sju år mellan 1934 och 1940.
1942 kom vändningen.

Efter tre raka förluster i finalen mot Detroit Red Wings fick coachen Hap Day nog och bänkade flera spelare till förmån för rookies. I Stanley Cup-finalen mot Detroit Red Wings gjorde doldisen Don Metz hattrick i match fyra och matchvinnaren match fem. Målvakten Turk Broda höll nollan i match sex och i den historiska match sju klev Dave ”Sweeney” Schriner fram.
Schriner, född i Ryssland, gjorde två mål i tredje perioden när Maple Leafs vann med 3–1.
– Sweeney var den bästa vänsterforwarden jag någonsin sett, påstod legendaren Conn Smythe.

Målvakten Turk Brodas namn graverades in två gånger på Stanley Cup-bucklan. Men, nej, det var inte för att han var så fantastisk i de sista fyra matcherna. Det var helt enkelt ett misstag.

New York Islanders 1975
Det tog 33 år innan någon klarade av det Maple Leafs gjorde 1942. Klart att det låg en svensk bakom. Eller, ja, en nästansvensk i alla fall. Bob Nyström föddes i Stockholm 1952 och gjorde sin tredje säsong i Islanders 1974-1975.

Pittburgh Penguins leddes 1975 av bland andra Syl Apps (namne och son till en viss Syl Apps som var center bredvid Sweeney Schriner i Maple Leafs 1942). I kvartsfinalen mot New York Islanders gjorde Penguins 14 mål på de tre första matcherna och tog en, i normala fall, ointaglig ledning med 3–0 i matcher.
Klassiske coachen Al Arbour gjorde som Hap Day i Maple Leafs 1942. Han satsade på en rookie. In i mål kom Glenn Resch. Hans smeknamn var ”Chico” men borde ha varit ”Väggen”.

Pittsburgh gjorde bara ett mål i match fyra, två på hemmais i match fem och ett i match sex. I match sju, i Pittsburgh, träffade Penguins stolparna tre gånger under de första minuterna.
Resch tackade på sitt sätt.
– Jag tänkte att om du har en vän som gör något fantastiskt för dig så skulle du ju ge vännen en kram, ge vännen en kyss, sa Resch.
Så, ja, Resch kysste stolpen.
– Där och då så var stolpen min bästa vän i hela världen och jag tyckte att jag skulle behandla den rätt och ge den a big smacker.
Resch höll nollan i match sju, kaptenen Ed Westfall gjorde matchens enda mål och comebacken var ett faktum.

Bob Nyström? Okej då, han låg väl inte bakom segern mer än någon annan. Bob gjorde bara fyra poäng det där slutspelet men var desto viktigare några år senare under Islanders 1980-talsdynasti.
I semifinalen 1975 kom Islanders igen tillbaka från 0–3 men föll i sjunde avgörande mot slutgiltiga mästaren Philadelphia Flyers.

Boston Red Sox 2004
Rivaliteten mellan Red Sox och Yankees är över 100 år gammal, så när Red Sox, the cursed Red Sox, äntligen vann World Series igen för första gången sedan 1918 så är det klart att det inte skadade att Yankees var laget man slog i AL-finalen.
Och inte bara slog.
Red Sox blev det tredje laget i majorligorna att vända 0–3 i matcher. Inte många trodde det, inte efter match tre där Yankees satte lagrekord i runs och vann med 19–8.

I match fyra tog Yankees ledningen med 2–0 i tredje inningen när Yankees Alex Rodriguez slog en homerun. Red Sox tog ledningen i femte, Yankees tog tillbaka den i sjätte och Red Sox kvitterade i nionde. David ”Big Papi” Ortiz blev hjälte med sin homerun i tolfte inningen.
Och bollen var i rullning.
Match fyra blev lika dramatisk – 5–4 till Red Sox i fjortonde inningen (”Big Papi” igen) och match sex i Bronx tog Red Sox hem med 4–2. Redan där var man historiskt. Inget lag i MLB hade på 26 försök lyckats tvinga fram en sjunde avgörande match efter underläge 0–3.

En avgörande match sju. Hur laddar du? Är du inte lite nöjd ändå? Du har ju vänt 0–3, gjort det ingen trodde att du skulle klara, redan skrivit historia.
Red Sox laddade med filmen ”Miracle”, den om USA:s fantastiska OS-guld i hockey i Lake Placid 1980.
Tre homeruns av ”Big Papi”, två av Johnny Damon och två av Mark Bellhorn förseglade inte bara Yankees öde, utan också förbannelsens öde.
1918 vann Red Sox World Series, 1919 sålde man en viss Babe Ruth till ett visst New York Yankees. Sedan dess har man tryckts ned under vattenytan av ”The Curse of the Bambino”. Enligt de som tror på sånt alltså.
Men inte mer. Aldrig mer.
– Inte många människor får chansen att chocka världen. Vi gjorde det, sa Bostons Kevin Millar.
– Vi höll ihop – och suddade ut historien, sa Johnny Damon.
Red Sox vann sedan World Series.
På fyra matcher.

Okej.
Tre gånger har det hänt.
Det här är inte mycket för Philadelphia Flyers och Atlanta Hawks fans att krama om i tv-soffan i natt, men det är något i alla fall.
Philadelphia Flyers nedsläpp i Boston är 01.00.
Atlanta Hawks tar emot Orlando Magic 02.00.
Lycka till.

/Wikdahl

Vi skrev detta epos och bad om en ny rysare.
Vi fick en 4–0-sweep som var lika spännande som Ivanhoe på Nyårsdagen.

Phoenix Suns är klara för Western Conference Finals efter 107–101 mot San Antonio inatt.
Jag skulle kunna prata om matchups, bänkspelare eller pick and roll-försvar.
Istället ska jag nog bara tillägna det här inlägget till min vän Hannes.
Till Hannes, och till alla andra Suns-fans som blivit så terroriserade, och frustrerade, av San Antonio Spurs under 2000-talet.

Fyra gånger mellan 2003 och 2008 blev Suns utslagna ur slutspelet av Spurs.
Varje gång blev hatet mer och mer intensivt.
Det är svårt att greppa. Ett NBA-lag med – i mina ögon – sympatiska individer, som spelar en rogivande och fundamentalt sund basket.

Men, som alltid när man vill förstå komplexa, kraftfulla och djupt rotade känslor finns ett ställe att vända sig för svar: Google.
En sökning på ”San Antonio Spurs” boring ger 83 200 träffar.
Förstasidan ger resultat som:
• ”Are the San Antonio Spurs the most boring and dullest basketball team in the history of mankind?”
• ”The San Antonio Spurs’ Boring-ness”
• ”Soft, Boring, Dirty, Old, Floppers – The San Antonio Spurs”
• ”The San Antonio Spurs – Where UNamazing Happens”

Svaret är alltså: Inte bara har de här jävlarna slagit ut mitt favoritlag flera gånger. De har dessutom varit bedövande tråkiga när de gjort det (och fula, och gamla, och ospektakulära).

Själv vill jag nog likna Spurs litegrann vid svenska fotbollslandslaget under Lagerbäck-eran (fast med en massa titlar då förstås).
Försvaret i första hand – check.
Metodiskt, taktiskt och strukturerat spel – check.
Ett fåtal individualister som kan bryta mönstret – check.

Ibland ville ju de svenska fansen kicka Lars Lagerbäck till och med när han tog Sverige till mästerskap efter mästerskap.
För Spurs del var det mest Hannes och de andra motståndarfansen som gnällde.
Fram tills nu.
Ni har fått er revansch, och den är extremt välförtjänt. Grattis!

/Petter.

Det här är ett korkat lag. Och odisciplinerat. Och tämligen osympatiskt, tycks det. Foto: AP

Efter två tunga, klara förluster såg Atlanta Hawks fram emot att komma hem och spela inför sina egna fans.
Det gick sådär.
Förlust 75–105 mot Orlando, underläge 0–3 i matcher – och till slut utbuade av hemmapubliken.
– Det stör inte mig, och jag hoppas att det inte stör någon annan i omklädningsrummet. Vi kunde inte bry oss mindre om folk kommer till matchen eller inte, sa Atlanta-stjärnan Joe Johnson.
Också ett sätt att tacka för stödet…
Johnson – som missade tolv av femton skott i säsongens viktigaste match – borde kanske tänka på vilka det är som betalar hans lön, i slutändan.
Kanske är han bara frustrerad, när han tänker på de miljontals dollar han spelar bort sig själv från i det här slutspelet.

•••

Grattis, Orlando.
Jag var skeptisk, men nu är ni klara för Conference Finals igen (den där fjärde matchen mot Atlanta – som trots allt ska spelas – får betraktas som en ren formalitet).
Dwight Howard har haft rena lekstugan i tre matcher mot Hawks. Jag tror inte att det blir lika enkelt i nästa matchserie.

/Petter.

Points in the paint: 64–50.
Returer: 58–40.
Blockar: 13–4.

Dominansen under korgarna var storyn i match två mellan LA Lakers och Utah Jazz (111–103).
Både Carlos Boozer (20 poäng och 12 returer) och Paul Millsap (26 och 11) fick sina double-doubles, men lik förbannat – Utah är inte ens nära i insidestatistiken här ovan.

Jazz får ingenting gratis offensivt. För varje poäng Millsap/Boozer frenetiskt kämpar i får de minst lika ofta vända tillbaka och tänka om, när de möter Gasol/Bynum/Odom-muren under Lakers korg.
Boozer, till exempel, hade nio layupförsök inatt. Han missade sex.

Och sedan är ju Lakers långa gubbar en intimiderande faktor för de guards som vill attackera korgen. Deron Williams sköt 4/16 inatt…

…ändå, cred till Utah som kämpar, biter sig fast i matchen – och inte blir demoraliserade av den storleksmässiga fördel som motståndaren har.
Likt en nitisk high school-coach säger jag: size matters, but so does heart!

Man skulle ju önska att man såg samma geist hos Atlanta Hawks.
Orlando Magic vann med 114–71. Yup – 43 poäng.
Det finns förstås många sätt att förlora för en klubb som torskat elva av 13 bortamatcher de tre senaste NBA-slutspelen.
Men att lägga sig ner och dö ska aldrig vara ett alternativ.

***

En match spelas inatt: Phoenix Suns vs San Antonio Spurs, match två.
Snackisen är vad Spurs kommer göra med Tony Parker. Pointguarden har kommit från bänken den senaste månaden, men hans 26 poäng i match ett (förlust 102–111) lär få coach Gregg Popovich att tänka om.
– Suns spelar up-tempo. Det blir många possessions. Jag gillar att springa upp och ner. Jag tror det är därför jag alltid varit framgångsrik mot dem, säger Parker.
Startar eller ej? Svaret kommer 03.00 inatt.

/Petter.

Amar’e Stoudemire och Tim Duncan är redo för en ny, klassisk strid under korgarna. Foto: AP

Rivaliteten mellan San Antonio Spurs och Phoenix Suns är en modern klassiker i NBA. Nu möts de igen, efter att ha slagit ut Dallas respektive Portland i första rundan.
USA-bloggen grävde i arkiven och hittade 2000-talets alla slutspelsbataljer mellan Suns och Spurs. Kommer du ihåg vem som hockeytacklade Steve Nash? Varför Shaquille O’Neal var så förbannad? Vem som satte säsongens enda trepoängare i det allra viktigaste ögonblicket – och vem som motiverade Tony Parker till stordåd sommaren 2008?
Läs och minns inför nattens drama!

1999/2000 – Utan Duncan, utan chans
Första rundan: Suns–Spurs 3–1.
Spurs ska försvara sin första NBA-titel, men drömmarna går i kras när Tim Duncan – superstjärna redan i sin tredje NBA-säsong – pajar knät. Suns, med guardduon Jason Kidd och Penny Hardaway, är dock chanslösa i nästa runda (1–4) mot blivande mästarna LA Lakers.

• • •

2002/03 – ”A teardrop from God”
Första rundan: Spurs–Suns 4–2.
San Antonio går som en ångvält – 60 segrar och toppseedade i West – men inför slutspelet finns en skräck. Den skräcken stavas Stephon Marbury.
Phoenix har vunnit tre av fyra grundseriemöten, och Starbury har snittat 32,5 poäng, nio assist och fem returer mot Spurs. Och mycket riktigt – i slutspelets första match är det han som chockar hela San Antonio.
Klockan står på 0,00 sekunder när hans lååånga trepoängare avgör i förlängning: 96–95 till gästande Phoenix.
– It was a teardrop from God. I knew it was good, säger Marbury efteråt.

Det är ett talangfullt Phoenix-lag – Shawn Marion, Joe Johnson, Penny Hardaway och Rookie of the Year Amar’e Stoudemire – men Spurs blir för svåra i slutändan.
Trotjänaren David Robinson får avsluta sin karriär med en ny titel. Dessutom presenterar sig San Antonios nya gyllene generation, med andraårsguarden Tony Parker och rookien Manu Ginobili.
Men den stora dominanten är Tim Duncan, som blir MVP både i grundserien och i finalserien.

• • •

Amar’e Stoudemire besviken efter slutspelet 2005. Han skulle få uppleva samma känsla fler gånger. Foto: AP

2004/05 – Fågeln Phoenix kraschlandar
Conference finals: Spurs–Suns 4–1.
Över en natt blir Phoenix Suns sexigaste laget i NBA. Coach Mike D’Antoni gör sitt andra år i klubben, värvar Steve Nash och lyckas realisera visionen av ett galet run-and-gun-spel: Nästa anfall påbörjas redan innan motståndarens skott nuddat korgen.
Tv-spelsbasket, säger pessimisterna.
Framtiden, säger optimisterna.
Nash blir MVP, Phoenix vinner 62 matcher och slår ut både Memphis (4–0) och Dallas (4–2) – sedan väntar Spurs.

Bakhuvudet – och ansiktsmasken – tillhör Joe Johnson anno 2005. Foto: AP

Den Gregg Popovich-coachade lagmaskinen lyckas mala ned Suns på precis det sätt skeptikerna varnat för. Försvarsspel och metodik vinner över stilpoäng och snabbt spel. Då spelar det mindre roll att Amar’e Stoudemire gör en monsterserie och snittar 37 poäng.
– De här killarna är ett otroligt offensivt lag och de kom ikapp oss flera gånger. Men vi höll oss till det vi gör bäst, säger Tim Duncan.
Han har stor hjälp av Ginobili och Parker – och ”Big Shot Rob” Horry, förstås – när Spurs besegrar Detroit Pistons med 4–3 i finalserien.

• • •

Idrottsvärldens mest omtalade näsa år 2007. Foto: AP

2006/07 – krig på basketplanen
Conference semifinals: Spurs–Suns 4–2.
Här tas rivaliteten till helt nya nivåer med blodiga kollisioner, hårda fouls, ordkrig och dramatiska slutsekunder.
Suns är högre seedade, men Spurs är ett av ligans hetaste lag och avslutar grundserien med 25 segrar på 31 matcher. Det ska visa sig att man återigen har precis rätt medicin mot Suns uptempo-basket.

Steve Nash genomlider ett av karriärens bittraste ögonblick i match 1. Från bänken tvingas han se sitt lag förlora. Anledningen: hans näsa vill inte sluta blöda. Efter stjärnans kollision med Tony Parker jobbar Suns läkare frenetiskt för att stoppa blödningen, men det går bara inte. Med 54 sekunder kvar, bollen i sidan och underläge 104–106 tvingar domarna Nash att lämna planen. Med nio sekunder kvar återvänder han – men det är för sent. Spurs vinner med 111–106.
– Det fanns inget jag kunde göra, suckar Nash.

Manu Ginobili spelade med piratlapp efter att ha fått en smäll på ögat. Fansen visade sitt stöd. Foto: AP

Suns kommer tillbaka starkt med en 101–81-seger i nästa match.
Inför match 3 vrider Amar’e Stoudemire upp tempen genom att kalla Spurs ett ”dirty team” – framförallt kritiserar han Ginobili och Bruce Bowen.
Publiken i San Antonio skriker ”dirty, dirty” varje gång Stoudemire går till straffkastlinjen.
– I love it, säger Stoudemire och tar det som tändvätska.
Men matchen, den tar Spurs hand om: 108–101.

I match 4 går det från smågrinigt till våldsamt och bråkigt. Suns vänder ett elva poängs underläge till seger med 104–98, men den stora snackisen blir det som händer med 18 sekunder kvar:

Robert Horry tacklar Steve Nash, som genast får stöd av ilskna lagkamrater.
– Det var en tuff foul. En hockeyfoul, säger Raja Bell.
– Det fanns ingen anledning att göra sådär, säger Nash själv.
Horry blir avstängd i två matcher, men Suns-fansen sätter snart hånskrattet i halsen. Boris Diaw och Amar’e Stoudemire – som otillåtet lämnat bänken för att stå upp för sin pointguard – stängs av varsin match av NBA.

Match 5 spelas i Phoenix och blir en rysare. Ett decimerat Phoenix har 79–71 med 5.18 kvar, men orkar inte hålla ledningen. Bruce Bowen – numera en hatad man i hela Arizona – sänker trean som betyder 84–81 med 36 sekunder kvar.
– That’s Bruce. He’s made a billion of them, säger Tim Duncan.
Spurs håller undan till 88–85 och tar ledningen med 3–2 i matcher.

NBA-bossen David Stern kritiserades efter avstängningen av Stoudemire. Foto: AP

En av 2000-talets hetaste matchserier får sitt slut i San Antonio när hemmalaget vinner med 114–106. I Phoenix-lägret är det bittert – riktigt bittert.
Steve Nash får bita sig i tungan när reportrarna frågar om den där avstängningen av Amar’e Stoudemire och Boris Diaw efter match 4:
– En bit av mig vill vara sportslig och ge Spurs credit. De slog oss. Samtidigt kan jag inte riktigt svara på frågan eftersom jag inte vet hur det hade gått (med Stoudemire och Diaw i match 4). Jag vet inte vad jag ska säga. Det skulle vara bortkastade ord…

Bakom varje framgångsrik fransk NBA-pointguard… Foto: AP

Spurs avancerar så småningom till NBA-finalen och besegrar Cleveland med 4–0. Tony Parker blir finals MVP. En månad senare gifter han sig med Eva Longoria. Avdelning Hyggliga Sommarminnen…

• • •

Shaq var aggressiv under korgarna – och i tidningarna. Foto: AP

2007/08 – ännu mer ont blod
Första rundan: Spurs–Suns 4–1.
Fjolårets hårda slutspelsserie finns färskt i minnet – kanske framförallt för Suns, som vill ha revansch till varje pris. Under grundserien vinner de tre av fyra matcher mot Spurs.
I en av matcherna hettar det till rejält, när Bruce Bowen armbågar Amar’e Stoudemire.
Suns-spelarna tvingas stoppa en uppretad Stoudemire från att göra något dumt.
– Bruce armbågade mig rakt i bröstkorgen. Det har inget med basket att göra så jag lät honom veta att jag inte uppskattade det, säger Suns-forwarden.

Självklart möts lagen i slutspelet.
Självklart blir det en rysare direkt.
Tim Duncan gör 40 poäng och 15 returer, men viktigast är den bisarra trepoängare – hans första för säsongen – som tvingar fram ännu en förlängning:

Manu Ginobili blir sedan hjälte med 1,8 sekunder kvar av den andra förlängningsperioden. Hans layup avgör.
Shaquille O’Neal, som värvats till Suns under säsongen, är upprörd över att Ginobili och kompani faller för lätt.
– Amar’e och jag ska fortsätta spela aggressivt. Förhoppningsvis kommer Spurs-killarna försöka spela basket istället för att bara lägga sig ner, säger Shaq.

Shaq är storyn även i match 2. Eller snarare – hur Ginobili och Tony Parker svarar upp mot Shaq och hans trash talk.
– Han försökte spela fysiskt. Men det kommer inte stoppa mig, säger Parker som gör 32 poäng – och får kyssa golvet flera gånger.
Spurs vinner matchen med 102–96.

Suns är pressade inför match 3 på hemmaplan.
I lokaltidningarna skrivs det om att coach Mike D’Antonis jobb är i fara om laget floppar i slutspelet igen.
Och Suns viker sig för trycket.
Spurs vinner med 115–99, tar ledningen med 3–0 i matcher – och är helt enkelt mycket bättre.
– De spelade nästan perfekt. Vi var inte bra, och jag tar på mig skulden för det, men man måste ge Spurs cred, säger D’Antoni.

Manu Ginobili vann 6th Man of the Year – och gav Suns stora problem i slutspelet. Foto: AP

Suns vinner match 4 klart, men skjuter egentligen bara upp det oundvikliga.
Spurs går vidare efter 92–87 på hemmaplan.
För fjärde gången på sex säsonger har San Antonio skickat Phoenix ur slutspelet, och frustrationen i Arizona går inte att ta miste på.
– I’m sick and fed up, säger Amar’e Stoudemire.
– Varje år känns det som att vi möter Spurs, och de slår oss exakt varenda gång. Vi ska bryta den trenden förr eller senare, för jag är less på att förlora mot de här killarna.

Spurs slår ut New Orleans innan det tar slut mot LA Lakers i conference finals.
Mike D’Antoni blir den som offras för Suns misslyckanden i slutspelet. Han tar över New York Knicks från säsongen 2008/09.

• • •

04.30 inatt svensk tid inleds ett nytt kapitel i historien om Suns vs Spurs.
Många av profilerna som gjorde rivaliteten så stark är borta – D’Antoni, O’Neal, Diaw, Horry, Bowen med flera – men många är kvar. Duncan, Stoudemire, Nash, Parker, Ginobili – till exempel.
Suns fortsätter desperat jaga sin första NBA-titel.
Spurs försöker vinna en sista (?) under gulderan med Tim Duncan.
Med tanke på klubbarnas historia är det ingen vild gissning att det förr eller senare skrivs krigsrubriker även från den här matchserien.

/Petter Westin.

LeBron James tackade sina lagkamrater. LeBron är killen med trofén. Foto: REUTERS

Mysteriet är inte att LeBron James fick sin andra raka MVP-utmärkelse.
Mysteriet är att sju röster inte hade honom som nummer ett.

Cleveland Cavaliers självlysande stjärna LeBron James tog emot priset i går, i hemstaden Akron. King James fick 116 av 123 förstaplatsröster i racet om MVP-trofén Maurice Podoloff Trophy. Sju personer i den gigantiska juryn av sportjournalister såg något de andra inte sett. Eller snarare, sju personer såg inte det alla andra sett.
Det finns ingen bättre basketspelare i världen än LeBron James.
Hur Kevin Durant kunde få fyra röster och Dwight Howard tre övergår mitt förstånd. Ännu mer hjärnsprängande är hur två sportskribenter kunde placera James först på tredje plats.
Men det ska vi väl inte grotta ned oss i.

Frossa i stället i det här:
LeBron James snittade 29,7 poäng per match, 7,3 returer, 8,6 assist, 1,64 steals, 1,01 blockar och sköt 50,3 procent under grundserien.
Det finns de som påstår att det är den bästa säsongen någon någonsin har haft.

Men det är klart, den här säsongen och den där trofén kommer inte att kännas lika tung om LeBron inte får lyfta mästerskapsbucklan om några veckor.
– Den enda anledningen att jag gör det jag gör på planen är för att slåss om NBA-titeln. Jag förstår att jag inte kommer att anses vara en av de bästa spelaren någonsin förrän jag vinner. Det är mitt enda mål just nu. Och det här är det närmaste jag har kommit, sa James.

LeBron James tog emot bucklan i James A Rhodes Arena i Akron, Ohio, tackade sin familj och hyllade sina lagkamrater.
– Det är mitt namn som står på trofén, men de här killarna har en stor del i det, sa LeBron.
Det var andra året i rad som James fick bucklan. Därmed blev han den tionde spelaren i historien som blivit vald till MVP två år i rad.
De andra är Bill Russell, Wilt Chamberlain, Kareem Abdul-Jabbar, Moses Malone, Larry Bird, Magic Johnson, Michael Jordan, Tim Duncan och Steve Nash.

/Wikdahl

I NBA:s märkliga slutspelsschema hinner andra rundan börja redan innan den första avslutats.
Här är kvällens två matcher, som får fyra respektive tre poäng på en femgradig dramaskala:

19.00: Atlanta Hawks–Milwaukee Bucks, match 7:7.
Det snackas om hur Atlantas försvarsmässiga justeringar räddade laget från ett fiasko i match 6.
Kanske borde vi snacka mer om attityden och temperamentet spelarna äntligen visade. De känslomässiga utspelen under timeouter och liknande skvallrar om att det trots allt finns lite vinnarhjärta i den här gruppen – trots bristen på övertygande ledarskap.
Hawks är klara favoriter i den avgörande matchen, men Bucks behöver inte lägga sig ner och dö. De har redan visat att de kan vinna på bortaplan och kan – till skillnad från i hemmaförlusten senast – spela utan press. Rookieguarden Brandon Jennings spelar återigen en huvudroll.
– Han var väldigt nervös senast, det var uppenbart. Förhoppningsvis kan han skaka av sig det och spela bättre nu, säger Milwaukee-coachen Scott Skiles.

21.30: Los Angeles Lakers–Utah Jazz, match 1:7.
Andra rundan inleddes igår när LeBron James och Mo Williams orkestrerade en vändning på hemmaplan mot Boston Celtics.
Ikväll fortsätter det med en repris av de två senaste säsongernas slutspelsmöte mellan Jazz och Lakers.
– Man måste ju möta dem förr eller senare, så varför inte nu?, frågar sig Utah-guarden Deron Williams.
Han och Carlos Boozer är storstjärnorna som måste leverera för att det ska bli en intressant matchserie. Men Boozer tror att även deras lagkamrater är redo på ett helt annat sätt efter att ha slagit ut Denver Nuggets.
– Man såg verkligen hur killarna växte upp. Wesley Matthews blev en stjärna. C.J. Miles blev en defensiv stopper. Det är saker vi inte haft förut, säger Boozer.
Och det är saker som lär behövas mot de regerande mästarna.

/Petter.

Bara en matchserie lever.
Vi tar den sist.
Det här är vad som hände i natt: 

LAKERS VIDARE
Ja, naturligtvis skulle man vara kaxig i gårdagens NBA-panel och ifrågasätta om Kobe Bryant verkligen är Kobe Bryant numera. Det fick jag nedkört i halsen i natt när Kobe gjorde 15 poäng i tredje quartern. Å andra sidan gick han 1 av 4 sista tre minuterna och räddades av Oklahoma City Thunders usla utboxning och Pau Gasols tip in.
Los Angeles Lakers är vidare till andra rundan (möter Utah Jazz) och OKC får åka hem och titta på matchvideorna och komma tillbaka ännu starkare nästa år.

Lika upprörande som det var se Kevin Durants offensiv försvinna i match sex (5 av 23, tredje sämsta slutspelsprocenten genom tiderna av en spelare som skjutit minst 20 skott), lika rörande var det att se Oklahoma-publikens hyllningar till laget när Russell Westbrooks sista desperata skott missat målet.
Oavsett vad man tycker om att Seattle förlorade sitt lag så måste man gilla att Oklahoma City fick ett.

Kobe hade förresten några tröstande ord till Durant och Westbrook efter matchen:
–  Jag sa till dem att de var otroliga basketspelare, att de skulle fortsätta jobba och att Oklahoma kommer att vara ett lag vi måste ha att göra med en lång tid framöver.

JAZZ VIDARE
Det var väl passande att vi började prata om Carlos Boozer och hans framtid i går? I natt gjorde han nämligen 22 poäng och tog 20 returer när Utah Jazz slog ut Denver Nuggets.

Nu väntar Lakers. Ingen drömmotståndare för Jazz direkt. Förutom att man gick 1–3 mot Kobes lag under säsongen så har man också torskat mot just Lakers i två raka slutspel.
– Uppenbarligen så har vi haft stora problem mot Lakers. Det vet alla. Lakers är stora och långa och vi är inte så stora och långa. Men vi ska göra det bästa vi kan och så får vi se vad som händer. Vi vet absolut vilka Lakers är, sa coachen Jerry Sloan.

HAWKS LEVER
Med kniven på strupen gjorde Atlanta Hawks äntligen det man skulle mot Milwaukee Bucks i natt – man vann pengar åt mig. Men förutom det räddade Hawks sin säsong. Åtminstone i ett par dagar till. Nu har man en sjunde avgörande på hemmaplan och den matchbollen kan man väl för fan inte droppa?

Det märkliga är att segern inte ens skulle bli en seger. Bucks veteran Jerry Stackhouse hade nämligen nämligen ett hundraprocentigt trick i bakfickan.
Stackhouse sjöng nationalsången innan match.
Det var fjärde gången för den förre superstjärnan. Det tidigare tre gångerna har följts av en seger.
– Jag är besviken att min mojo inte fungerade, sa Stackhouse.

/Wikdahl

I natt kan de tre ännu levande matchserierna i första rundan av NBA-slutspelet avgöras.
Det är ett sjuhelsikes drama.
USA-bloggen har tagit en liten titt på matcherna – och svarar på en trio frågor.

01.00, Milwaukee Bucks–Atlanta Hawks, 3–2 i matcher.
Bucks har chansen att fullborda slutspelets kanske största knall hittills. Men hur i hela friden har Hawks lyckats sätta sig i den här situationen?
Westin: Vart ska vi börja? Coachning, hjärta/inställning, smarthet – det är punkter där Hawks blivit utklassade av Bucks under de tre senaste matcherna.
Wikdahl: Inte fan vet jag. Jag har varit i en bergsby i Spanien i en vecka. Innan jag åkte såg allt normalt ut.

03.30, Oklahoma City Thunder–Los Angeles Lakers, 2–3 i matcher.
Lakers leder visserligen matchserien mot uppstickaren Thunder, men har vacklat på flera sätt. Är det verkligen ett blivande mästarlag vi ser?
Westin: Jag tror inte det. Harmonin verkar inte finnas. Jag ser inte samma hängivenhet och kemi i laget som under mästaråret ifjol. Och svårare än så behöver det inte vara att slarva bort en ganska självklar finalplats.
Wikdahl: Jo. Nä. Jo. Nä. Eller? Lakers har definitivt svagheter, framför allt i försvarsspelet. Men den här frågan är intressantare: Är Kobe Bryant fortfarande Kobe Bryant? Eller är han en gammal, mindre effektiv kopia av superstjärnan Black Mamba? När det kniper, when push comes to shove och hela den biten, kan Kobe ta på sig manteln och rädda sitt lag? Jag är inte så säker på att han kan det. Och kan han inte det så vinner Lakers ingen titel.

04.00, Utah Jazz–Denver Nuggets, 3–2 i matcher.
Det snackas mycket om LeBron James, Dwyane Wade, Chris Bosh etc med flera inför sommarens free agent-cirkus. Men borde vi inte snacka lika mycket om Utah-forwarden Carlos Boozer?
Westin: Jo, det borde vi. Boozer är ett stadigt insidehot som ger dig 20 och 10 i match efter match. I slutspelet har han fortsatt leverera med 22,6 poäng och 12 returer i snitt. Om Utah kan behålla honom tillsammans med Deron Williams – ligans bästa pointguard, nu när Chris Paul brottas med skadeproblem – så försäkrar sig Jazz om att man förblir ett stabilt topplag i flera år framöver.
Wikdahl: Inte lika mycket, men lite mer i alla fall. Killen snittar 22 och 12 i slutspelet – och då har han ändå varit lite svajig i ett par matcher. Boozer har monsterkapacitet när han är hel och är faktiskt bara 28 år gammal. Vi kan också börja snacka om Dirk Nowitzki förresten, som kan bryta sitt kontrakt med Dallas. Nu håller vi tummarna för att det blir en actionfylld sommar.