That’s right, USA-bloggen har varit på match i Baltimore. Charm City. The home of Jimmy McNulty. Till exempel. Vi sammanfattar det enligt följande upplägg:

Match: Balmore Ravens-Pittsburgh Steelers.

Arenan: +++
Från utsidan ser M&T Bank Stadium ut som en rätt tråkig variant av en NFL-arena. Ingen häftig belysning. Inga uppseendeväckande detaljer i arkitekturen. Men det glömmer man bort när man väl är inne i arenan. Det var nästan att publikrekordet åkte under matchen, drygt 71000 innebar den näst högsta publiksiffran någonsin. Det var inte många tusen som satt högre upp i skyn än vad vi gjorde, men trots det kändes det som om att vi kom hyfsat nära. De inbyggda hörnen och höga kortsidorna ger en tät känsla.

Stämning: +++
Grymt tryck till en början. Sedan kom regnet och det blev genast lite lugnare. För att sedan bli vääääldigt tyst under Pittsburghs sista drive. Sammanfattningsvis hade vi hoppats på lite mer, faktiskt.

Matchen: ++++
Jäklar vad det smällde till en början. Det tjafsades efter varje spel. Och dramatiken var det ju inget fel på, även om matchen kanske inte går till historien som ett av de häftigaste mötena lagen emellan. Vi hade gärna sett en vassare Joe Flacco utmanas av Big Ben.

Staden (specialkategori): +++
En improviserad The Wire/Homicide Life On The Streets-tour borde ju automatiskt innebära högsta betyg. Men nä. Så fantastiskt är inte Baltimore. Vi blev ändå positivt överraskade av downtown. Helt öde var det inte och området kring hamnen var helt okej. Bäst var dock Fell’s Point, med bargatan och det (övergivna) polishuset där HLOTS spelades in.

Publikunderhållning: ++
Oväntat menlöst upplägg. Ingen fantasi på jumbotronen, inga överraskningar överhuvudtaget. Det enda på pluskontot: lite fyrverkerier innan matchstart och några oväntade låtval (som Beatles ”Revolution”) under pauserna.

Imorgon: MNF.

/Stefan.

Så här ser mittuppslaget i söndagens Sportbladet ut. Vi berättar historien om Robert Griffin III, hur enormt populär han redan blivit i Washington och varför han är det ultimata vapnet på footballplanen. Kudos till nattchef Johan Kingfors som är arkitekten bakom den aptitliga ”ståmitten”. Nätversionen hittar ni här.

När man ser honom spela är det svårt att fatta, men det var aldrig självklart att RG3 skulle spela quarterback. Fördomsfulla skolcoacher älskade snabbheten som gjorde honom till en av USA:s största friidrottstalanger. Men de tvivlade på hans förmåga att passa bollen.
– It wasn’t an easy ride, by any means. You always have to prove yourself as an African American, säger mamman Jacqueline Griffin till Washington Post.

På Baylor University fick hennes son chansen på allvar. Skolan arbetade medvetet för att ta död på stereotypen om en svart quarterback som hellre springer själv än passar bollen.
– We never showed him running the ball. We had great pictures of him running the ball — in one of them he looked exactly like the Heisman pose. But we always showed him throwing the ball, because we were trying to fight that perception, säger Heath Nielsen, kommunikationschef på Baylor.

Och med all rätt.
RG3 stod för 37 touchdown-passningar sin sista säsong på Baylor. I NFL har han en passer rating 104.6 – fjärde bäst i NFL, efter tre killar vid namn Tom, Aaron och Peyton. Jag struntar i vad du tycker om den statistikkategorin, att hamna precis intill det sällskapet imponerar på vilken lista som helst.

Washington Redskins bytte bort fyra höga draftval – nummer 6 och 39 i årets draft, samt klubbens förstarundeval 2013 och 2014 – för chansen att välja Griffin som tvåa i våras. Det är sällan en god idé att offra sådan hårdvaluta i draften för en enskild spelare, men hittills ser det ju onekligen ut som att Redskins visste vad de gjorde.

Redskins och New York Giants drabbar samman på Monday Night Football i vad som måste vara omgångens stora höjdpunkt. Men redan i kväll spelas det en massa football, och här är det jag ser mest framemot:

19.00: St Louis Rams–San Francisco 49ers.
Alex Smith har varit ledsen i ögat den här veckan.
– I feel like the only thing I did to lose my job was get a concussion, säger han.
Må så vara. Men ersättaren Colin Kaepernick har spelat så bra, och gett en helt annan explosivitet till Niners anfall, att det vore kontraproduktivt att bänka honom nu.

19.00: Kansas City Chiefs–Carolina Panthers.
Man kan förstås omöjligt kalla det en höjdpunkt, men det blir intressant att se hur spelarna i båda lagen reagerar under den sorgtyngda atmosfären. För mig kändes det igår otänkbart att matchen skulle spelas. Men tydligen har Chiefs lagkaptener fått väga in i frågan, och spelarna själva ville spela matchen och då är det ju bara att lyssna på dem. Chiefs kommer ha en tyst minut före matchen för alla offer för våld i hemmet. Det känns som ett värdigt sätt att hantera en svår situation.

19.00: Chicago Bears–Seattle Seahawks.
En match med betydande inverkan på slutspelsracet. Räkna med en fysisk holmgång.

22.25: Baltimore Ravens–Pittsburgh Steelers.
NFL:s bästa rivalitet, i mina ögon. Alltid hårda, jämna, dramatiska matcher. Det smäller rejält och adrenalinet sprutar ut ur öronen på spelarna. Ikväll har matchen ett lite annorlunda utseende. Ravens (9–2) är klara favoriter mot ett Steelers (6–5) som startar Charlie Batch på QB-positionen.

Donovan McNabb satt antagligen hemma i tv-soffan och utbrast: ”Äntligen!”

För första gången sedan 2008 har en NFL-match slutat oavgjort. San Francisco 49ers och St. Louis Rams gjorde båda sitt absolut bästa för att inte vinna en poänglös förlängning. Båda lagen missade field goals. Rams lät spelklockan ticka ner när Greg Zuerlein skulle sparka in avgörandet, trots att man hade två timeouter kvar. Fråga mig inte hur det är möjligt.

Själv tänkte jag tillbaka till den 16 november 2008. Cincinnati och Philadelphia spelade 13–13 och nyhetsbyrån AP inledde sin text briljant:

”Donovan McNabb expected to keep playing until someone scored, no matter how long it took. Mercifully, the NFL’s rules set a time limit on terrible play.”

Philly-quarterbacken kunde alltså inte reglerna. Han blev obarmhärtigt hånad för detta i flera veckor därefter, och får fortfarande pikar för det ibland.

Efter en såpass bisarr, omskriven händelse har väl alla NFL-coacher sett till att deras spelare vet vad som gäller vid en förlängning? Icke. Efter 24–24 mellan Niners och Rams erkände såväl hemmalagets Dashon Goldson som gästernas Danny Amendola att de inte visste att matchen kunde sluta oavgjort.

Grattis Donovan, du är inte ensam längre.

•••

Eftersom jag jobbade under söndagkvällen fick jag nöjet att följa matcherna på TV10 med svenska kommentatorer. Och nej, det där var inte sarkasm. Magnus Dahlborn & co gör ett bra jobb och paketerar sändningarna på ett schysst sätt. Även om jag jävlas lite med dem ibland.

•••

Michael Turner: 13 springförsök för 15 yards.
Jacquizz Rodgers: 3 springförsök för 29 yards.
Atlanta hade alla chanser att slå New Orleans, men de envisa springförsöken med Turner kostade laget många dyrbara yards. Jag säger det igen: Steven Jackson hade sett förbannat bra ut i rött, svart och vitt.

•••

Jag räknar fortfarande med att Falcons (8–1) vinner NFC South, men nu är Saints (4–5) tillbaka i wild card-jakten på allvar. Det blir en intressant strid om de sista slutspelsplatserna i NFC. Seattle slog ett miserabelt New York Jets med 28–7 och har fortfarande inte förlorat på hemmaplan. Rookie-quarterbacken Russell Wilson växer och gör en del stora spel, även om han inte har så många passningsförsök. Mitt tips är att det främst blir Saints och Seahawks som slåss om den sjätte slutspelsbiljetten.

•••

Vilken regnig, grisig och alldeles underbar match mellan Chicago och Houston just nu.

•••

Adrian Peterson skriver om hela regelboken för vad som ska vara möjligt efter en allvarlig knäskada. Nu är Minnesotas monster uppe i 1128 rushing yards. Han har 153, 123, 182 och 171 de fyra senaste veckorna med springspel på 60+ yards i tre raka matcher. Han blir bara starkare och starkare och snittar 5,78 yards per springförsök.

•••

Cincinnati krossade New York Giants med 31–13. Skulle tippa att Giants bara tänker chilla i ett par veckor innan de vrider upp reglaget till ”slutspelsform” igen. Fortfarande bästa laget i NFC East, med god marginal. (Men min årliga hajp Cowboys lever igen, yay!).

•••

Några veckor efter Köp & sälj-inlägget kan vi konstatera att vi var rätt ute om Mark Sanchez, men hade väldigt väldigt fel om Chris Johnson. Och nej, Miami är inte alls ligans sämsta lag även om de jävlar i mig försökte mot Tennessee (3–37).

•••

Pittsburghs anfallscoach Todd Haley lär vara ute ute efter HÄMND på Monday Night Football mot Kansas City. Chiefs sparkade honom förra säsongen och har fortfarande inte betalat ut hans lön, enligt Jay Glazer. Den här matchen kan bli riktigt, riktigt smutsig. Haley lär rita upp passningsspel i fjärde quartern om Steelers så leder med fem touchdowns. Tänk Bill Belichick anno 2007. Jag tar Pittsburgh över 27 poäng, tack.

Football. Mat. Mat, football. Football, football, football. Mat. Football, mat.
Efter 16 timmar framför sitt GamePass är man aningen degig i skallen – och på en del andra ställen… Men vi kan ju ändå försöka summera det bästa och det sämsta av det vi nyss såg.

Här är söndagens…

…stolleri: Icing the kicker. Vad håller alla dessa coacher på med? Det finns ju till och med statistik som bevisar vilken dålig strategi det är. Igår var det Oaklands Dennis Allen som föll offer för sitt eget taktikdrag. Atlantas Matt Bryant fick ett provförsök (miss), och sparkade sedan in matchvinnaren från 55 yards.

…typiskt-Cowboys: Cowboys förlust mot Ravens. Man spelar bra och är nära att sno en tung bortaseger. Men usel klockhantering förstörde chansen att flytta bollen närmare för det field goal som skulle ha avgjort i slutsekunderna.

…typiskt-Giants: Giants seger mot 49ers. Statement game av den typ  det här gänget alltid tycks svara med när de är uträknade underdogs.

…snabbaste: RG3.

…coolaste: RG3.

…roligaste: RG3.

…NEEEEEEEJ!!!: Ray Lewis skadad. Baltimoreikonen slet av sin triceps i segern mot Dallas och nu är säsongen i fara. Sugar Ray fyller 38 år nästa år, men det är svårt att se honom lägga av. Inte på de här premisserna. Om skadan verkligen stoppar honom från spel i år, tror jag på ett comebackförsök 2013. Allt annat vore urtrist.
Som om inte detta var tungt nog för Ravens försvar, som redan saknar Terrell Suggs, så tycks cornerbacken Lardarius Webb ha pajat korsbandet igår. Och Haloti Ngata har knäproblem.

…statistikrad-vi-inte-ska-övervärdera: Shonn Greene, 32 springförsök för 161 yards och 3 touchdowns. New York Jets trögfotade running back drog nytta av ett lojt Indianapolis, som uppenbarligen fick en negativ reaktion efter förra helgens emotionella urladdning. Här är en annan Greene-siffra, från Pro Football Focus, som är mer talande: Innan söndagens match hade han tvingat fram EN (1!!!) missad tackling på 79 bollkontakter den här säsongen.

…statistikrad-vi-inte-ska-undervärdera: 2 fumble recoveries, 1 interception, 1 touchdown – Atlantas opportunistiska försvar slog till igen, och räddade en för dagen undermålig offensiv. Falcons (6–0) är ligans enda obesegrade lag och går på bye week med en nödvändig påminnelse om att det fortfarande finns en hel del att förbättra.

…suraste: Aaron Rodgers.

…bästa: Okej, Aaron Rodgers där också då.

…obefogade panik: Alla som är redo att peta ner Houston Texans tio steg i sina power rankings efter stjärnsmällen (24–42) mot Packers. Det var säsongens första förlust för Texans. Den kom mot ett Green Bay som var extremt heta för kvällen. Låt oss inte överreagera. Men visst finns det frågetecken för a) hur försvaret kan hantera förlusten av Brian Cushing, b) om laget har tillräckligt med vapen i passningsspelet för att vinna när springspelet gnisslar och man hamnar i underläge.

…gambling-notis: Alla fyra lag som hade bye-week förra veckan – Dallas, Detroit, Tampa Bay, Oakland – vann mot spreaden. Alla fyra lag som har bye week nästa vecka – Atlanta, Philadelphia, Kansas City, Miami – förlorade mot spreaden.

…mest frustrerande: New Englands oförmåga att stänga matcher. Kudos till Seattle, samtidigt. Ojojoj vad det kommer smälla på Thursday Night Football mot San Francisco. Vi längtar redan.

…citat:
”You go from on top of the world to feeling about as low as you can feel”
– Jay Feely, Arizonas kicker som kvitterade med en 61-yardare med 1.09 kvar av fjärde quartern – men missade från 38 yards i sista sekunden. Istället gick matchen till förlängning, där Buffalo vann.

Nu tänker vi sova till cirka 02.30, då Ryan Mathews ska springa Denver sönder och samman på Monday Night Football.
Under tiden kan ni berätta vad ni såg och reagerade på under söndagens matcher.
Väl mött!

Det är ganska fantastiskt att basebollen kan spela 162 grundserieomgångar och att dramatiken ändå lever in på sista matchdagen. I år var det divisionstitlar, Triple Crown-jakt och annat som stod på spel. Häftigt.

Men – det är ikväll det börjar på allvar. Tv-festen vi kallar ”MLB postseason” är här, och du följer den antingen på ESPN America eller på MLB.tv för fyndpriset 25 dollar.

Här är tio stories att hålla koll på i slutspelet:

1. Getingboet. På förhand ser det förbryllande öppet ut, både i American League och National League. Spelbolagen listar New York Yankees som World Series-favoriter till runt 5,50 gånger penningen. Washington, Cincinnati, Detroit med flera är hack i häl.

2. Kan man lita på Josh Hamilton? Texas kollapsade i sista grundseriematchen mot Oakland efter att Hamilton missat en till synes rutinmässig lyra. Därför tvingas Rangers spela en wild card-match mot Baltimore inatt.
31-åringen är tveklöst en av basebollens mest begåvade spelare – ett home run-hot varje gång han greppar slagträt. Men han har haft missbruksproblem av olika slag och verkar lida av allvarliga hjärnspöken. Nu spelar han för ett fett free agent-kontrakt. Dags att leverera.

3. The Captain. Karln är 38 år och leder ligan i hits. Det kan vara en bra idé att se Derek Jeter lira slutspelsbaseboll, för om ett par år kan det vara för sent.

4. Chippers avskedsföreställning. Vi VET att det är sista chansen att se 40-årige Chipper Jones lira slutspelsbaseboll. Den förmodade Hall of Fame-spelaren var rookie när Atlanta vann World Series förra gången, 1995. Hög storybook ending-potential här…

5. Chock-comebacken!!??!?!? Okej, det här är förmodligen en icke-story. Men det finns en liiiiten, liten chans att vi får se Stephen Strasburg pitcha i oktober:
– We’ll have to wait and see. I’ve been playing catch and everything, sa 24-åringen till MLB Network i måndags.
Washington Nationals vann NL East för första gången sedan flytten till D.C. 2005. Strasburg gjorde en lysande säsong, men stoppades från fortsatt spel den 8 september för att skona den armbåge han opererade 2010.

6. Kris Medlens slutspelsdebut. Redan ikväll, i wild card-matchen mellan Atlanta Braves och St. Louis Cardinals, får vi se ett annat ungt pitcher-fenomen. Kris Medlen var i en liknande situation som Strasburg efter Tommy John-operation för två år sedan.
Men Braves valde en annan metod.
Medlen fick börja årets säsong i lagets bullpen, just för att han skulle vara tillgänglig i slutspelet.
Nu är vi där, och Medlen är glödhet. Han har två raka utmärkelser som månadens pitcher i NL. Braves har vunnit 23 raka matcher med den blivande 27-åringen som starter.
Han har tystat tvivlarna som inte tycker att han ser vidare mäktig ut på kullen med sina 177 centimeter. En uppfattning som följt med honom ända sedan barndomen.
– They said I was pretty good, but the size thing would come into play. I was always the small kid, the smallest guy on the team. That’s where I got this mentality of I think ”I can beat you”, which I had to have to get any recognition, säger Medlen i ett läsvärt knäck på SBNation.com.

7. Kan Cards upprepa fjolårets magi? Laget Braves möter ikväll, St. Louis Cardinals, gick till slutspel förra säsongen efter en urstark avslutning där man hämtade in tio segrar på Atlanta. Cards red ett grymt momentum hela vägen till World Series-titeln. Tro inte att St. Louis på något sätt känner sig slagna på förhand i kvällens match, trots att man är listade som underdogs.

8. Gettin’ Miggy With It. Vi kan väl släppa debatten om huruvida Mike Trout är en värdigare MVP-kandidat, för en stund. Detroits Miguel Cabrera blev förste spelaren på 45 år att vinna en Triple Crown. Jag behöver inga avancerade formler för att fatta att det är sjukt imponerande. Håll ögonen på världens kanske farligaste slugger i slutspelet.

9. Closing Time. Som alltid när matcherna gäller extra mycket är det extra intressant att studera de som spelar när allt ska avgöras. Vilka closers levererar och vilka viker under pressen?
• Cincinnatis Aroldis Chapman, Atlantas Craig Kimbrel och Baltimores Jim Johnson har alla varit grymma, men har begränsad eller ingen slutspelserfarenhet.
• Washingtons Drew Storen har inte heller varit med förut, och det är ju inte så att alternativet Tyler Clippard inger hysteriskt mycket förtroende.
• 32-årige Rafael Soriano har gjort ett bättre jobb än nån kunnat hoppas på för Yankees, men någon Mariano Rivera är han inte.
• Att Jason Motte går att knäcka såg vi ifjol, även om det slutade rätt bra för honom och Cardinals till slut.
• Jose Valverde är Jose Valverde. Precis vad fan som helst kan hända när Detroits kontroversielle closer går till kullen.
• Texas Joe Nathan, 37, har två blown saves på sina åtta senaste matcher. Har ingen övertygande slutspelsresumé, heller.
• Oaklands Grant Balfour har 17 saves på 17 försök sedan mitten av augusti. Men litar du på honom i nionde inningen mot Tigers tunga slagträn?
• Och hur kommer San Francisco hantera sitt potpurri av relievers?

10. Young Guns. Vi har nämnt ett gäng unga stjärnor redan, och då har vi ändå inte hunnit diskutera Jason Heyward, Bryce Harper, Yu Darvish, Madison Bumgarner, Buster Posey, Jarrod Parker, Elvis Andrus med flera med flera… Framtiden är ljus.

Tre lag är fortfarande obesegrade i NFL.
Jag spanade in två av dem under söndagen.

Atlanta Falcons hade inte legat under en enda gång den här säsongen. Mötet med divisionsrivalen Carolina Panthers, som själva blev råpiskade av Giants förra omgången, blev en jätterysare. Helt logiskt.

Hemmalaget behövde ett field goal med fem sekunder kvar för att säkra fjärde raka segern, 30–28.

Siffernissarna på ESPN meddelar att Matt Ryan nu har 17 matchavgörande drives sedan 2008. Flest av alla quarterbacks i NFL under den perioden (Peyton Manning har 16, Drew Brees 15).
Vi påpekar det innan någon annan hinner: Ja, nu ska han bara göra det i slutspelet också.

Söndagens vändning hade för övrigt aldrig gått utan Ron Riveras fega coachning. Carolina har två RB-stjärnor och ett lokomotiv till quarterback, men valde ändå att punta med en minut kvar – när en enda yard hade räckt för att döda matchen på stört.

Sedan fick Rivera se vad en aggressiv anfallsstrategi kan ge. Matt Ryan hittade Roddy White med en 59-yardsbomb på första spelet, från Atlantas egen mållinje. Fem spel senare var Panthers 1–3, och Falcons 4–0.

•••

På tal om att gneta, gnissla och vrida ut en seger ur tuffa förhållanden:
Arizona är 4–0 efter en förlängningsseger mot Miami. Trots ett icke-existerande springspel och stora svårigheter att skydda quarterbacken.

Vi har snackat om NFC West i varma ordalag förut – det är försvarens och det fysiska spelets division – och det finns ingen anledning att revidera de uttalanden nu. Att låta en rookie som Ryan Tannehill passa för 431 yards ser kanske inte så vackert ut på papperet. Men Cardinals defense visade återigen att man är ett opportunistiskt, aktivt gäng som kliver fram i avgörande stunder. Arizona tvingade fram fyra turnovers i matchen, och hade sina händer på många fler bollar.

Mötet med St. Louis Rams på torsdag kväll lär bli en av säsongens minst sedda primetime-matcher. Men bloggen kommer titta, var så säker.

•••

Några quick hits från söndagens övriga matcher:

• Houston Texans, ligans tredje 4–0-lag, är en maskin. Och JJ Watt är förstemaskinisten.

• Den där quarterback-kontroversen som har legat och bubblat sedan New York Jets bytte till sig Tim Tebow i våras, kommer nu att explodera på bred front.

• Är det bara jag, eller är Buffalo Bills exceptionellt skickliga på att kollapsa med klara ledningar?

• När Sunday Night Football-gänget marknadsför nästa veckas match med att Drew Brees kan slå nåt gammalt Johnny Unitas-rekord…då vet man att Saints säsong är i stort sett körd. 0–4 efter en knapp förlust mot Packers.

• Är löjligt förtjust i Robert Griffin III. Han är Mike Vick fast utan hjärnspökena och tvivlet. Vick tycks ha tusen i röster i sitt huvud om vilken typ av quarterback han ska vara. RGIII, han bara kör. Härligt att se. (Och ja, jag skriver det här halvvägs in i tredje quartern av Eagles–Giants och räknar fullt ut med att Vick får mig att se korkad ut innan det är färdigt.)

• Ordet på gatan (och med ”på gatan” menar jag ”bland de amerikanska journalisterna och experterna”) är att o-line-bjässen Jared Gaithers comeback betyder multum för San Diego Chargers.

• Greg the Leg!

• Antar att det inte var nåt fel på Peyton Mannings arm, ändå.

• Cincinnati tog sin tredje raka seger, och nu spelar man på hemmaplan i fyra av sina fem närmaste matcher. En ledig vecka insprängd i den sekvensen, dessutom. AFC North blir ett trekejsarslag i år?

• Och vem hade trott att Minnesota Vikings skulle leda NFC North efter fyra veckor?

Det blir inget långt inlägg av det här, sängen kallar, men jag lägger ut videon och konstaterar att det här kommer vara veckans stora snackis i idrotts-USA… Det var inte bara det sista spelet heller, det var ett par bisarra pass interference-domslut samt en högst suspekt roughing the passer-avblåsning dessförinnan. Misstagen händer även med ordinarie domare – men inatt var det alldeles för många, alldeles för stora, och i alldeles för avgörande lägen.

Finns inget sätt NFL kan släta över en sån pr-skandal. Frågan är dock om mediestormen räcker för att tvinga fram en deal med de ordinarie domarna, eller om – mer troligen – det krävs ett tydligt ras i tittarsiffror/intäkter innan någonting händer? Eller kanske kan någon sorts gemensam aktion från spelarna, via NFLPA, ge effekt?

Green Bays coach Mike McCarthy inledde sin presskonferens efter matchen med ”Don’t ask me about the officials”. Han valde att vara en stor man i vad som onekligen måste vara karriärens värsta nederlag, slutspelsförluster inräknade. Det var dock inte alla spelare som valde samma neutrala väg…

Fortsättning följer i den här soppan.

Vi laddar för en högintressant Monday Night Football-matchup mellan försvarsstarka Seattle, uppbackade av ligans kanske mest högljudda arena, mot Aaron Rodgers och Green Bays explosiva offense.
Tills vidare summerar vi gårdagens dramatik genom att damma av ett beprövat grepp – plusjuryn!
Betygsskalan råder, för er som är nytillkomna, något i stil med världsklass – mycket bra – bra – godkänt – underkänt – uselt.

Torrey Smith. Den amerikanska sportcirkusen är sprängfylld av gråtmilda, Hollywood-ifierade historier. Men det Baltimores Torrey Smith upplevde igår behöver inga överdrifter. Det var real shit.

Att gå ut och leverera 127 yards och två touchdowns när du sörjer din lillebror – som du dessutom i stort sett uppfostrade, med sex yngre syskon och en ensamstående mamma – är bortom den styrka vi normalt ser på idrottsplanen.

Det sorgfyllda, men lättade leendet i Smiths ansikte efter sista-sekunden-segern mot New England var en av de vackraste scenerna på länge i NFL.

Jamaal Charles. Nu är den gamle bloggfavoriten tillbaka på allvar! 233 rushing yards (inklusive en 91-yardare för en touchdown) och 55 receiving yards när Kansas City chockade New Orleans i Superdome. JC Superstar blev därmed den andra spelaren i NFL-historien som toppar 225+50 i en match. Först var nån snubbe vid namn Jim Brown, som tydligen ska ha varit rätt hygglig på att springa med bollen.

Alfred Morris. Inte med på den här listan för att han var spektakulär i går. Det var han inte – 17 springförsök, 78 yards och en touchdown när Washington förlorade mot Cincinnati.
Nä, Morris är med på listan för att han kan vara NFL:s coolaste bilägare. Den 23-årige rookien kör fortfarande en Mazda 626 från 1991.
– Den hjälper mig att behålla fötterna på jorden, komma ihåg var jag kommer ifrån och allt hårt arbete som har krävts för att ta mig hit, säger han till Redskins hemsida.

Morris draftades i sjätte rundan i våras, som spelare nummer 173 totalt. Han överraskade genom att konkurrera ut Roy Helu, Evan Royster och Tim Hightower under försäsongen. Hittills är han åtta i NFL:s rushing-liga med 263 yards.

Sin kära Mazda har ”Alf” haft sedan tredje året på college, och än så länge har han inga planer på att byta ut den. Värdet på marknaden lär inte vara mer än någon tusenlapp. Själv tjänar han runt 2,5 miljoner kronor den här säsongen.
– En vacker dag kommer mina barn köra den där bilen. Om den går sönder så lagar jag den. Sån är jag, säger han.

Det är någonting väldigt uppfriskande med en ung idrottsman som slår igenom men INTE känner ett behov av att helt förändra sin livsstil och bränna alla sina nya pengar. Ta bara Jeremy Lin som slog igenom över en natt, blev hetaste namnet i New York men fortfarande sov på sina lagkamraters soffor (något han inte slutat med, by the way).

NFC East. Tre lag med winning records – en av bara två divisioner som kan skryta med det – men inte känns det som att spelet varit sådär jätteimponerande hittills? Philadelphia är ett väldigt skakigt 2–1-lag, till exempel. Nu börjar Michael Vicks stol hetta upp efter Andy Reids senaste uttalande.

Ersättningsdomarna. Vissa av matcherna flyter på bra, vissa är förvirrade och utdragna. Oturligt nog för NFL har det sistnämnda nu hänt på primetime ett par gånger. De felaktiga domsluten och regeltolkningarna är nu ett hot mot sportens integritet.

Gnället på ersättningsdomarna. Jag förstår frustrationen, men det är skamligt att se framför allt coacherna jaga livet ur dessa stackars vikarier. Helt uppenbart försöker man nyttja inhopparnas osäkerhet genom att skrämma dem.

Spelare och coacher borde fokusera på det de kan kontrollera under matcherna. Om man sedan är så fruktansvärt indignerade över domarinsatserna – ta upp det med de egna cheferna istället! Det är bara ägarna som kan sätta stopp för cirkusen just nu, genom att ge de strejkande domarna det de begär.

Det är bara två år sedan 7–9 räckte till slutspel i NFC West. Då var divisionen usel, ett stående skämt i NFL.
Idag, två veckor in i säsongen 2012, är det ingen som skrattar:

• San Francisco 49ers (2–0) har inlett med övertygande segrar mot Green Bay och Detroit.

• Arizona Cardinals (2–0) stod för en jätteknall när man under dramatiska former slog New England – på bortaplan! – med 20–18. Hur överraskande var det? Tja, 125 000 deltagare (närmare 40 procent) åkte ur ESPN:s Eliminator Challenge för att de hade tippat Patriots som veckans säkraste vinnare. Arizona är ett av ligans osexigaste lag, men har nu vunnit nio av sina elva senaste matcher.

• Seattle Seahawks (1–1) följde upp rysarförlusten mot Arizona i premiären med att köra över Dallas, 27–7. Cowboys var rejält uppsnackade efter bortasegern mot Giants och hade tio dagar att förbereda sig för resan till Seattle. Ändå blev man överkörda i det fysiska spelet, och gjorde en rad mentala misstag. Det kommer hända fler gånger på Qwest Field i höst, en av NFL:s mest högljudda arenor.

• St. Louis Rams (1–1) åkte på en heartbreaker mot Detroit i första omgången. Igår tog man revansch mot Washington med glödheta Robert Griffin III i spetsen. Rams lär inte ha något med slutspelsstriden att göra. 17 rookies i laget och en snittålder under 26 år bäddar liksom för en del växtvärk. Men jag älskar den ihärdighet nye coachen Jeff Fisher väckt i truppen. Det hjälper också att Sam Bradford ser ut som det forna #1 overall pick han faktiskt är.

…men mest imponeras man ändå av dessa hårda, tuffa 49ers. I en liga där anfallen går i blixtfart och quarterbacks sprider 400-yardsmatcher omkring sig, är det kul att ett riktigt old school-lag kan dominera.
San Fran springer bollen och spelar försvar. NFL-experterna berömmer dem för saker som korrekta tacklingar och rakt, fysiskt spel. Inget onödigt showande, utan bara det rätta valet för att stoppa motståndaren.
Gamle receivern Cris Collinsworth – Al Michaels sidekick på Sunday Night Football, och en lysande expertkommentator – likställde Niners defense med klassiska ångvältar som Ravens och Steelers.

***

Satt uppe inatt och såg Atlanta Falcons–Denver Broncos. ESPN gjorde sitt bästa för att hajpa Peyton Mannings återkomst till Monday Night Football, 36-åringen tackade genom att hysta iväg tre interceptions – i första quartern! Men jag skulle inte oroa mig om jag var Broncos-fan. Trots en 4–0-fördel i turnovers behövde Falcons viktiga first downs från Julio Jones och Michael Turner i slutminuterna, för att inte ge Manning chansen till en matchavgörande touchdown.

27–21 till slut för hemmalaget, där jag framför allt imponerades av William Moore. Atlantas 27-årige safety flög runt som rena Polamalu-yrvädret. Han hade åtta tacklingar, en sack, en interception och två försvarade passningar. För åtminstone den här kvällen klarade sig Falcons secondary fint utan stjärn-cornerbacken Brent Grimes, borta året ut.
Kudos också till nye försvarscoachen Mike Nolan, som värvades inför säsongen med uppgiften att lyfta en i ärlighetens namn ganska blek enhet.

Till sist: Det kommer pratas mycket om domare den här veckan.

Det är Overreaction Week i NFL.
Dagarna efter premiärhelgen är det alltid frestande att dra dramatiska slutsatser. Vi har sett skrällvinster och fiaskoförluster, rookiestjärnor som kommer från ingenstans och stjärnspelare som floppar.
USA-bloggen är här för att hjälpa dig reda ut vem man ska tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här.

Påståenden vi köper – och inte köper – efter vecka 1:

• ”Peyton Manning är fortfarande Peyton Manning” – vi köper.
So what om armstyrkan inte är densamma. Allt det som gör honom till en av tidernas bästa – blicken för spelet, ledaregenskaperna, den totala kontrollen vid linjen – fanns där i debuten mot Pittsburgh. Redan i juli förutspådde jag Denver som Super Bowl-mästare. Jag ser ingen anledning att ändra det tipset.

• ”Chicago Bears kommer att störta Green Bay Packers från tronen i NFC North” – vi köper INTE.
Jag gillar det Bears har på gång, absolut. Men under Overreaction Week tror jag folk väger in lite för mycket i Bears seger mot ett väldigt dåligt Indianapolis, och i Packers förlust mot ett väldigt bra San Francisco. Maktbalansen återställs i nattens match på Lambeau Field.

• ”Chris ’CJ2K’ Johnson är på väg mot en ny floppsäsong” – vi köper.
Efter premiärförlusten mot Patriots får vi ge honom ett nytt smeknamn – CJ0.004K. Tror helt enkelt inte att han bryr sig tillräckligt mycket.

• ”Mark Sanchez har äntligen blommat ut till den franchise-quarterback New York Jets betalar honom för att vara” – vi köper INTE.
Lugn i bussen nu – det var en match, mot ett för dagen patetiskt Buffalo, och jag tror fortfarande att Tim Tebows närvaro kommer störa Sanchez mer än den kommer hjälpa honom. (Ni riktigt förvånade nu va?)

• ”Miami Dolphins är ligans sämsta lag” – vi köper.
Men det är inte utan sylvass konkurrens från Cleveland Browns och snart 29-årige (!) rookie-quarterbacken Brandon Weeden.
(…en fotnot, på tal om debuterande spelfördelare:
• Washingtons Robert Griffin III satte 19/26 passningar (73%) för 2 touchdowns och 0 interceptions under premiärhelgen.
• Ligans övriga startande rookie-QB:s (Andrew Luck, Brandon Weeden, Ryan Tannehill och Russell Wilson) hade totalt – allihopa tillsammans – 73/150 passningar (48,7%) för 2 touchdowns och 11 interceptions.)

• ”TV10:s svenska kommentatorer är en flopp” – vi köper INTE.
Jag ska erkänna, jag lyssnade inte en sekund på TV10-sändningarna i söndags (GamePass <3 <3 <3). Men jag är ett stort fan av satsningen. NFL behöver en svenskare inramning för att nå ut till en bredare publik här hemma.

• ”Dallas Cowboys är på riktigt i år” – vi köper.
Ja, ja, jag vet. Har de inte bränt mig tillräckligt de två senaste säsongerna? Men efter att ha spöat de regerande mästarnas i deras egen kula börjar jag tänka att Rob Ryan fått ordning på försvaret. (Plus, de har ju som sagt vapen att välja bland i anfallsspelet).

• ”Atlanta Falcons är en Super Bowl-kandidat” – vi köper INTE.
Många såg deras imponerande överkörning av Kansas City. Inte lika många såg den bistra nyheten som landade dagen efter: Cornerbacken Brent Grimes missar resten av säsongen. Visst är NFL en superoffensiv liga nuförtiden, men man behöver fortfarande nån sorts spetskompetens i försvaret för att vinna en titel. Kolla bara på Giants d-line i fjol och 2008, eller på Saints turnover-tokiga defense för ett par år sedan.
Atlanta har som vanligt inte mycket till pass rush. Utan en riktigt bra cornerback (Asante Samuel och Dunta Robinson har mycket att bevisa i den röda tröjan) får man det svettigt. Idag är Falcons, som fortfarande inte vunnit en slutspelsmatch med Matt Ryan, inte mer än en avlägsen outsider.