Varje vecka blickar USA-bloggen in i den omedelbara framtiden. Vi väljer ut sex av den kommande veckans höjdpunkter och mest intressanta händelser, och spekulerar samtidigt i hur det går. 
Är vi rätt ute? Lämna en kommentar och tyck till.

KG:s comeback?, Houston Rockets–Boston Celtics, onsdag, 02.30 (natten till torsdag).

Tisdag den sjätte juni 2008 sedan firade Celtics sin 17:e titel och den första sedan 1986. Det kändes som att The Big Three, Ray Allen, Paul Pierce och Kevin Garnett, hade samlat ihop till den genom åren, att det var karma, som att summan av deras gemensamma framgångar resulterade i ett, stort guldägg.

Jag vet inte hur det funkar med karma, men kanske hamnar man sist i kön efter en NBA-titel. Kanske är det därför Kevin Garnett gick sönder och därmed krosssade hoppet om en ny titel 2009.

Alltså. Celtics kan ha flyttats fram i den där kön igen. Ett första tecken på om så är fallet får vi redan i natt, mot Houston Rockets. Men resultatet i matcherna framöver är sekundära. Allt handlar om en enda sak: Kevin Garnetts knä.

Medicinskt finns det ingenting som hindrar KG från att göra comeback, påstår Celtics. Och det är klart, med ett helt återställt defensivt ankare så är Celtics med i titelracet igen.
– Jag har inga knäproblem, sa Garnett själv efter måndagens träning.

Spåkulan: KG kommer tillbaka. Men värvningarna av Rasheed Wallace, Marquis Daniels och Shelden Williams räcker inte till en ny titel ändå. Vi måste inse att tåget har gått för KG, The Truth och Jesus Shuttlesworth. Däremot kan det räcka till en försäsongsseger mot Rockets.

Penguins roadtrip, torsdag 8 oktober-onsdag 14 oktober. 

Det är klart att man kan ställa frågan: Går verkligen vägen till Stanley Cup genom Pittsburgh? Den regerande mästaren har förstås alla verktyg och de potentiella matchvinnarna (Crosby, Malkin och Fleury) finns det få om ens någon som kan matcha.

Men det är bevisligen svårt att vinna Stanley Cup två år i rad och jag är i te säker på att Pittsburgh har vad som krävs. De får en chans att bevisa mig fel de kommande sju dagarna.
Penguins värmer upp lite mjukt med Phoenix Coyotes i natt, men sen…

Torsdag: Flyers borta.
Lördag: Maple Leafs borta.
Måndag: Senators borta.
Onsdag: Hurricanes borta.

En tuff roadtrip mot två contenders och två pretenders kommer att ge en fingervisning om vilken väg det här laget kommer att välja.

Spåkulan: Jag tror Pittsburgh går 2–2 på roadtrippen men jag tror inte att vägen till Stanley Cup går genom Steel City. Capitals, Bruins, Flyers och kanske också Hurricanes är bättre förslag i mina ögon.

/Wikdahl

Boston Red Sox-Los Angeles Angels of Anaheim

Torsdag: LA Angels-Red Sox, fredag: LA Angels-Red Sox, söndag: Red Sox-LA Angels, måndag: Red Sox-LA Angels, onsdag: LA Angels-Red Sox

Here we go again.
För tredje året i rad – och fjärde gången på sex år – gör Red Sox och LA Angels upp i American League Division Series.
Tjatigt?
Jo, det kan man ju tycka. Men i Boston har man inget emot att slutspelsmötena med Angels har blivit en tradition. Sedan mötet 2004 – säsongen då Sox bröt ”The Curse” och tog hem World Series – har Boston bara tappat en match och vunnit samtliga serier.

Spåkulan: Om klyschan psykologiskt övertag kommer att avgöra den här serien, så är det naturligtvis inget snack. Men årets upplaga av Red Sox känns inte lika trygg som den i fjol. Eller den i förfjol. Det går inte ens att lita på Dustin ”MVP” Pedroia, den lille snubben med det stora hjärtat.
Nä, känslan är att det här blir året då Angels bryter trenden och slår ut Red Sox. Men det kommer att krävas en femte och avgörande batalj i Anaheim.

Detroit Red Wings-Washington Capitals, lördag, 01.00

Stockholmsäventyret blev nog inte riktigt vad Red Wings hade hoppats på. Med sig i hockeytrunken tillbaka till Detroit har laget – förutom dalahästar och allt det där – en hel hög med frågetecken.
Som till exempel:

• Är det dags att göra något åt målvaktssituationen? Mot Blues såg Osgood lika darrig ut som om under förra grundserien och Howard har nu släppt in 26 mål på 10 NHL-matcher. Det ryktas redan om att NY Islanders kommer att försöka byta bort antingen Martin Biron eller Dwayne Roloson till Detroit när Rick DiPietro blir frisk.
• Hur långt har Henrik Zetterberg till toppformen? Supersvensken spelade betydligt mindre än vanligt och frågan är hur det egentligen står till med de där ljumskarna.
• Varför är Red Wings så oförklarligt usla i box play? Laget var på 25:e plats i penalty kill-ligan under grundserien i fjol och i slutspelet fortsatte man att släppa in mål. Under de två matcherna i Globen spelade Detroit box play vid sammanlagt nio tillfällen – och släppte in fyra mål.

Detroit möter Chicago på torsdag och Ovie & Co på lördag. Det är två grymma matcher. Det är också två matcher som kan komma att betyda väldigt mycket för Red Wings höstsäsong.
Tar Detroit två raka segrar, kan vi nog lägga ned krissnacket. Två förluster? Då börjar det blåsa på riktigt.

Spåkulan: 4–1 till Washington. Ovechkin hänger tre.

/Stefan

NCAA, amerikansk fotboll: LSU Tigers–Florida Gators, lördag 02.00 (natten mot söndag)

Toppmöte i SEC mellan fjärderankade Tigers och fjolårets BCS-mästare Gators, rankade etta. Det alla pratar om inför matchen? Tim Tebows skalle. Floridas omåttligt populäre quarterback har fortfarande inte fått klartecken att spela efter den hjärnskakning han ådrog sig mot Kentucky lördag 26 september.
För Tigers är det här en av säsongens största matcher. Inte bara har man chansen att göra ett statement mot landets bästa lag, man vill också ha revansch för fjolårets 21–51-förlust mot just Gators.
– De visade ingen respekt för oss, puntade bollen till läktaren och sånt. Vi har sett framemot det här, säger LSU-quarterbacken Jordan Jefferson.

Spåkulan: Att laget på andra sidan väldigt, väldigt gärna vill piska dem är ingenting nytt för Florida Gators – så är det varje vecka. Tigers får det svettigt här, oavsett om Tim Tebow spelar eller ej. Tipset är ändå att han blir spelklar till lördagens match, och att det blir just Tebow som spikar en tiopoängsseger med en rushing touchdown sent i fjärde quartern.

Patrick Willis vs Matt Ryan, San Francisco 49ers–Atlanta Falcons, söndag 22.05.

49ers kan bli nästa dominanta defense i NFL. Falcons har verktygen för att bli en offensiv poängmaskin. Båda lagen går i helt rätt riktning under ledning av spännande coacherna Mike Singletary och Mike Smith.

Här finns också två av ligans bästa unga spelare. Patrick Willis är den centrala ledargestalten i Niners försvar. Han är NFL:s kanske bästa middle linebacker nu när Ray Lewis börjar bli till åren kommen. Willis är född 1985 precis som Falcons Matt Ryan, quarterbacken som utsågs till årets rookie i fjol och har en mängd olika vapen till sitt förfogande i Atlanta.

Spåkulan: Willis och Ryan kommer ha långa, enastående karriärer som en dag förevigas i Canton, Ohio. Minst en av dem kommer vinna en Super Bowl. Men om Falcons bara vågar lägga matchen i händerna på Matt Ryan redan från start, så tror jag att han går segrande ur just den här striden.

/Petter

Minns ni Joe DiPenta?
Det var så sent som i fjol som den förre Stanley Cup-mästaren spelade i Frölunda, men frågan får väl ändå anses vara berättigad. Backens insatser i elitserien kan väl knappast beskrivas som oförglömliga, om man säger.

I somras skrev DiPenta på för Buffalo Sabres, men platsade inte och blev nedflyttad till AHL och Pirates. Men uppenbarligen har någon glömt bort att förklara för Joe att det var PORTLAND Pirates och inte PITTSBURGH Pirates han numera representerar.
Hur ska man annars förklara den här fullkomligt vansinniga attacken?
Som kommentatorn uttrycker det: ”Here comes mayhem!”

/Stefan

Det finns ett antal sätt att göra ett starkt första intryck i NBA.
Två poäng räcker inte, även om det är på en rejäl dunk.
En retur räcker verkligen inte.
En assist? Please.
Sex fouls? Vi närmar oss…
… Utkastad från matchen efter ett liggande slagsmål? 
Japp, där har vi det.

Jonas Jerebko, Kinnas finest, Sveriges finest, spelade 11 minuter och 45 sekunder i Detroit Pistons första träningsmatch i natt. Hans statistik är i ärlighetens namn inte på något sätt anmärkningsvärd. Han var en av två från golvet (en fin dunk), lirade fram till ytterligare två poäng och knyckte en retur.

Jag vägrar dra en slutsats av det. Det finns så väldans mycket nytta en spelare kan göra som inte syns i protokollet. Men, som sagt, hans statistik hoppar inte ut från skärmen och boxar en i ansiktet.

Men hans Pistons vann med 87-83 mot gästande Miami Heat, där superstjärnan Dwyane Wade gjorde 18 poäng, och det är ju en fin start för ett lag i förändring. Pistons trejdade bort guarden och ledaren Chauncey Billups i fjol mot Allen Iverson, lät Iverson gå i somras, lät Rasheed Wallace och Antonio McDyess gå och värvade Ben Gordon, Charlie Villanueva samt tre rookies som man tror mycket på.

Om Jerebko inte hade bäst siffror i den lokalt uppskrivna rookietrion (JJ, Austin Daye och DaJuan Summers) så hade han i alla fall den mest ihågkomna

I industristaden Detroit premieras hårt arbete. Fråga vilken svensk hockeyspelare som helst (seriöst, fråga vem som helst, alla lirar i Detroit). Divor och primadonnor kan skriva på i någon annan stad. Publiken hyllar de oömma grovarbetarna och klubbarnas identitet bygger på rejält jobb och tuffhet. Inte minst i Pistons där man vunnit tre mästerskap genom att vara hårdare (fulare, säger en del) än andra och defensivt ramstarka.
Därför lär Jerebkos ”6” i kolumnen för fouls vara populär i Motor City.

Jag säger inte att det alltid är positivt att foula, men får du inga fouls så finns det en ganska stor risk att du gör något fel, eller snarare att du inte gör någonting alls. Då är du inte ”där” hela matchen.
Jerebko var ”där”.
Med 5.04 kvar av fjärde quartern kämpade han med Miami Heats Jamaal Magloire om en retur. Spelarna dråsade i backen, slag utdelades och både JJ och Magloire blev utkastade från matchen. I sekvensen fick Jerebko både sin femte och sjätte foul. En av dem för ”punching.”
Enligt NBA.com så blev spelarna ”tangled up” och ”roughed each other up.”

Knappast The Malice at the Palace men Jonas Jerebko från Kinna visar att han är där. I NBA.
Det var allt jag krävde första natten. 

/Wikdahl

Uppdateringen på Miguel Cabreras sårade ansikte, först. Det Cabrera gjorde i fredags tycks alltså ha varit att 1) Spela en svag match mot Chicago White Sox, 2) Supa sig full med en motståndarspelare, 3) Åka hem och slåss lite med frugan, 4) Bli tagen av polisen 06.00 på morgonen – åtta timmar innan nästa match och med tre gånger den lagliga alkoholhalten för bilkörande i kroppen.

Vi har fastnat i målvaktsträsket, av någon anledning.
I helgen uppmärksammade vi Kipper och hans klubbräddning mot Vancouver. Den var vass. Men frågan är om inte Ray Emerys sjuka plock är ännu vassare. Emery har för övrigt fått en grym start på säsongen – två segrar, en nolla och 96,3 i räddningsprocent – och än så länge verkar det som om Philly kan ha gjort årets värvning när de plockade hem keepern från KHL.

Lika roligt har inte Edmontons Nikolaj Khabibulin. Att i sin debutmatch, i premiären, mot ärkerivalen Calgary Flames, med 48 sekunder kvar, vid ställningen 3–3, bjuda på det här målet…ja, det är inte bra, inte.

Sedan kan vi inte låta bli att bjuda på det här klippet också. Det händer väl inte varje dag att USA-bloggen letar upp konståkningsklipp på tuben, men är Bob Probert en av isdansarna känns det plötsligt som ett måste.

/Stefan

Bättre sent än aldrig och allt det där. Nu har Good Cop och Bad Cop äntligen gjort klar genomgången av NHL-lagen.
Här följer de topprankade lagen i Western Conference:

1. DETROIT RED WINGS

In: Jason Williams, f, Todd Bertuzzi, f, Patrick Eaves, f.
Ut: Jiri Hudler, f, Mikael Samuelsson, f, Ty Conklin, f, Marian Hossa, f.

Good Cop (MW): Tills motsatsen är bevisad så är Detroit Red Wings fortfarande kungar i väst. Balansen i offensiven, kvaliteten i defensiven och den perfekta balansen mellan skicklighet och hårt jobb gör att jag inte spelar mot laget i år heller.
Att Nicklas Lidström har minst en, stor säsong inom sig är jag säker på. Så kan bara Henrik Zetterberg få vara hel och någon av de nya (Jason Williams? Kanske. Todd Bertuzzi? Kanske inte) producera så bär det raka vägen till final.

Bad Cop (SP): Detroit är som bekant ligans främsta organisation. Men de kan inte trolla. I alla fall inte varje säsong. Lönetakets yttersta konsekvens är ju att de framgångsrika lagen förr eller senare är tvungna att säga tack och hej till några av sina främsta spelare.
Där står Detroit nu.
Lägg därtill att några av lagets kvarvarande nyckelspelare är på nedgång. Holmström, 36, börjar på allvar brytas ned av alla smällar han fått genom åren och inte ens Lidström, 39, kan hålla samma höga nivå i alla evighet.
Verkligheten har hunnit ikapp Detroit. Svårare än så är det inte.

2. SAN JOSÉ SHARKS

In: Benn Ferriero, f, Jed Ortmeyer, f, Dany Heatley, f, Manny Malhotra, f, Scott Nichol, f.
Ut: Jonathan Cheechoo, f, Milan Michalek, f, Brad Lukowich, b, Travis Moen, f, Mike Grier, f, Jeremy Roenick, f, Tomas Plihal, f, Marcel Goc, f, Alexei Semenov, f, Claude Lemieaux, f, Brian Boucher, mv, Christian Ehrhoff, b.

Good Cop (MW): Det råder väl inget snack om vad målet är här va? Efter en rad besvikelser i slutspelet så är det en ”nu eller aldrig”-känsla över San José Sharks. Han som ska ta dem över tröskeln heter Dany Heatley och är knappast NHL:s mest populära snubbe.
Å andra sidan är det här ingen popularitetstävling. Heatley kommer att ge Sharks mer bett i offensiven och minska pressen på fruktade centerduon Thornton och Marleau. Good Cop skulle aldrig våga säga att det här är Sharks år (den läxan har jag lärt mig…) men nog ser det bra ut.

Bad Cop (SP): Inför den förra säsongen värvade Sharks Boyle, Blake och i stort sett varenda veteran som någon gång i karriären råkat vinna Stanley Cup. Det var ju det som saknades, tyckte man. Vinnarskallar. Spelare som vet vad som krävs för att gå hela vägen genom slutspelet.
Den strategin var ju inte helt misslyckad. Sharks vann ju i alla fall två matcher i slutspelet…
I somras gjorde så Sharks en ny analys och kom fram till att man borde byta till sig Dany Heatley. Det är han som ska göra skillnaden, det är Dany Heatley av alla människor som ska lyfta Sharks till nästa nivå. Vi pratar alltså om en spelare som ville lämna Ottawa för att hans speltid i powerplay hade minskat med fem sekunder sedan laget fått en ny tränare.
Låter det som en spelare som leder ett lag till Stanley Cup-titeln? Nä, skulle inte tro det, va.

3. VANCOUVER CANUCKS

In: Mikael Samuelsson, f, Andrew Raycroft, mv, Mathieu Schneider, b, Christian Ehrhoff, b, Brad Lukowich, b.
Ut: Mattias Öhlund, b, Jason LaBarbera, mv, Curtis Sanford, mv, Ossi Väänänen, b, Mats Sundin, f, Taylor Pyatt, f.

Good Cop (MW): Det finns tre spelare som är bättre, viktigare – och dyrare – än de andra spelarna. Daniel Sedin, Henrik Sedin och Roberto Luongo måste leda här laget djupt in i slutspelet. Det är vad fansen och organisationen kräver.
Och det är klart att de kan lyckas.
Vancouver har kunnandet på båda sidor av isen och dessutom har man revanschlust efter att ha åkt ut i andra rundan i slutspelet i våras. Lyckas Canucks pussla ihop sina beståndsdelar rätt så kan man gå till final.

Bad Cop (SP): Tvillingarna Sedin tillhör NHL:s elit, det kan vi vara överens om. Men de har fortfarande en hel del kvar att bevisa. Som att de är spelare att luta sig mot i ett slutspel, till exempel.
Och när vi ändå är inne på saker att bevisa. Vancouver tappade Mattias Öhlund i somras och har inte lyckats fylla det tomrummet. Mathieu Schneider? Come on. I stället hoppas Canucks på att Bieksa och Edler ska kliva fram ytterligare. Det kanske dom också gör, men jag tror ändå att Vancouver har ett sämre försvar i år, jämfört med i fjol.

4. CHICAGO BLACKHAWKS

In: Marian Hossa, f, John Madden, f, Tomas Kopecky, f.
Ut: Martin Havlat, f, Nikolai Khabibulin, mv, Samuel Påhlsson, f, Matt Walker, b.

Good Cop (MW): Om sommaren var en fingervisning av vad som komma skall så skulle jag inte ens satsa en krona på att Chicago når slutspel.
Unga stjärnan Patrick Kane hamnade i trubbel, Martin Havlat sågade organisationen, klubben utreddes i en spelarkontraktshärva och det visade sig att supervärvningen Marian Hossa måste vila till i december på grund av en skada.
Efter den usla sommaren måste ju allt bara gå bättre, right? Med all den talang laget samlat på sig så är kan man peta Red Wings från tronen i Central division.

Bad Cop (SP): Det är ju lätt att glömma bort det, men Detroits alla framgångar kom inte på en gång. Det small inte till över en natt och så satt klubben plötsligt där med en massa bucklor på kontoret.
I Chicago verkar det dock inte finnas något tålamod. Här är klubben äntligen lyckats få fram en rad vassa talanger som snabbt etablerat sig som stjärnor i ligan. Då skriver klubben enorma kontrakt med spelare som Hossa och Campbell och sätter hela framtiden på spel.
Nu blir det i praktiken omöjligt att behålla alla unga spelare. Bara nästa säsong måste Chicago skriva nya kontrakt med Kane, Toews, Ladd, Keith, Hjalmarsson och Niemi.
Hela cirkusen på klubbledningsnivå – vi snackar om en ledning som inte har vett att posta kontraktsförslag i tid – kommer att ställa till det för Chicago, även på isen. 

5. ANAHEIM DUCKS

In: Saku Koivu, f, Joffrey Lupul, f, Evgeny Artyukhin, f, Luca Sbisa, b, Nick Boynton, b, Justin Pogge, mv.
Ut: Chris Pronger, b, Francois Beauchemin, b, Steve McCarthy, b, Rob Niedermayer, f, Brett Hedican, b, Drew Miller, f.

Good Cop (MW): Ducks har svängt lite i sin filosofi. Under Brian Burkes ledning var man ingen offensiv vulkan direkt, men man hade tuffa spelare och ett djupt, ramstarkt försvar.
Nu förlitar man sig mer på speed och skicklighet och med den finska superduon Koivu och Selänne kan man nu skapa en andrakedja som kräver respekt av motståndet.
Anaheim slog ut San José i första rundan i våras. Det betyder ingenting. Sen pressade man Detroit i sju matcher. Det kan betyda massor.

Bad Cop (SP): Vad var det som gjorde Ducks så framgångsrika? Jo, de hade ett av ligans absolut bästa försvar. De hade en perfekt mix av ”skills and grit” och en checkingkedja som bröt ned motståndarnas stjärnlirare.
Vad har Ducks nu? Jo, de har ett medelmåttigt försvar, en snällare forwardsuppsättning och en ofantligt svagare checkingkedja.
Att byta identitet, från ett grislag till ett glidarlag, kommer att kosta. Kanske till och med en slutspelsplats.

6. ST LOUIS BLUES

In: Ty Conklin, mv, Darryl Sydor, b, Barry Tallackson, f, Derek Armstrong, f.
Ut: Jeff Woywitka, b, Manny Legace, mv, Jay McKee, b.

Good Cop (MW): St Louis chockade NHL och tog sig till slutspel förra säsongen. Att man upprepar det räknar jag kallt med. Skillnaden den här gången är att Blues vet vad de ska göra när de väl kommer dit.
Med stjärnor som Paul Kariya och Erik Johnson tillbaka efter skador så är Blues ännu bättre. Och med ett år till under bältet för de yngre spelare som är Blues ännu ännu bättre.
Den stora nyckeln till framgång heter Andy Murray. Bluescoachen vässade lagets power play, fick dem att spela inspirerat box play – och fick en nominering till priset som årets coach.

Bad Cop (SP): Egentligen hade ju inte Blues ett lag för slutspel i fjol. Det märkets om inte annat när laget väl var i slutspel, där de blev ordentligt avklädda av Vancouver.
Det som lyfte St Louis och lagets alla ungdomar i fjol, var att coachen Andy Murray efter alla skador på nyckelspelare fick in en inspirerande ”nothing to lose”-känsla i laget.
Det funkade i fjol.
Det funkar inte i år.
Nu är det plötsligt ett misslyckande om Blues inte går till slutspel. Och den pressen är det här laget inte redo att hantera.

7. CALGARY FLAMES

In: Jay Bouwmeester, b, Nigel Dawes, f, Fredrik Sjöström, f, Brian McGrattan, f, Brandon Prust, f.
Ut: Mike Cammalleri, f, Todd Bertuzzi, f, Wayne Primeau, f, Adrian Aucoin, b, Jordan Leopold, b, Jim Vandermeer, b, Andre Roy, f.

Good Cop (MW): Det är bara att titta på backuppsättningen för att förstå att Calgary Flames blir svårslaget den här säsongen. Dion Phaneuf och Robyn Regehr får sällskap av Jay Bouwmeester och den trion finns det ingen i NHL som slår.
Framåt finns definitivt några frågetecken, men om ett par av dem kan rätas ut till utropstecken så är det inte säkert att nån i väst kan stoppa Flames.
Men det viktigaste av allt kan vara detta: Calgary Flames har dumpat coachen Mike Keenan. Det var inte bara svenskarna i NHL som jublade när det hände.

Bad Cop (SP): Flames har som sagt rustat på backsidan och spenderar över 23 miljoner – av lönetakets 56,8 – på försvaret. Det får den logiska följden att laget saknar djup på forwardssidan. Iginla, Jokinen och Langkow är egentligen lagets enda topp sex-forwards, vilket innebär att trion får dra ett enormt tungt lass.
Om de mäktar med det? Jag är skeptisk. Iginla hade i fjol sin målmässigt sämsta säsong sedan 2001. Jokinen är mycket, men karln verkar ju vara allergisk mot guldmedaljer och titlar.
Kort sagt: Flames är märkligt felkonstruerat och det straffar sig omedelbart i ett tätt slutspel.

8. DALLAS STARS

In: Alex Auld, mv, Karlis Skrastins, b, Jeff Woywitka, b, Warren Peters, f.
Ut: Sergei Zubov, b, Joel Lundqvist, f, Mark Parrish, f, Brendan Morrison, f, Darryl Sydor, b, Steve Begin, f, Chris Conner, f.

Good Cop (MW): Skador och, om vi ska vara ärliga, skitsäsong av vissa spelare sänkte Dallas i våras. Sånt händer. Däremot händer det sällan två säsonger i rad.
Dallas har en bra mix av rutin och ung talang och kan egentligen bara bli bättre. Bara Dallas får vara friskt så är jag säker på att flera av spelarna med en mindre lyckad säsong bakom sig studsar tillbaka. Då får toppen i väst se upp.

Bad Cop (SP): Från att ha varit ett lag som varje säsong siktat mot titeln, har Stars snabbt förvandlats till ett nytt Nashville eller Buffalo. Nu är det inte tal om att spendera upp mot lönetaket. Ägare Hicks har dragit hårt i handbromsen efter att ha drabbats hårt (nåja, det är ju inte så att han är hemlös eller nåt) av den ekonomiska krisen.
Det är därför det vecka ut och vecka in ryktats om att Dallas vill byta bort Richards och hans feta kontrakt. Det är därför som laget har NHL:s i särklass billigaste backuppsättning. Sidney Crosby tjänar mer under en säsong (8,7 miljoner) än vad hela Dallas försvar gör (sammanlagt 8,6 miljoner).
Dallas 2009/10 är ett lågbudgetlag, inget annat.

/Mattias & Stefan.

Man kunde ju ha gett sig fasen på hur detta skulle sluta.

Under kategorin ”konsten att bränna ett drömläge” sorterar vi in Detroit Tigers. Nu är det klart att det blir en extrainsatt, direkt avgörande match mot Minnesota Twins i morgon. I potten ligger AL Central-divisionen och den sista biljetten till MLB-slutspelet. Vinnaren ställs mot (uh-oh) New York Yankees i första omgången.

Det Detroit-fansen och journalisterna undrar nu – utöver hur man kan tappa en ledning på tre matcher med fyra omgångar kvar – är vad som har hänt med Miguel Cabreras ansikte. När Tigers-stjärnan dök upp till lördagens match hade han märken och sår som inte fanns där efter fredagens match.

Spekulationerna har rört allt ifrån interna bråk i laget till problem på hemmafronten, men Cabrera har hittills vägrat kommentera mer än:

– Det var min hund.
 
Tro det den som vill. Klart är i alla fall att Cabrera, utan hits de tre senaste matcherna, bör spela bättre i morgon om Tigers ska ta sig till slutspelet. Minnesota har vunnit 16 av sina 20 senaste matcher, och har 11–7 på Detroit den här säsongen – inklusive 7–2 i Metrodome som nu gör sin sista match som basebollarena (nybyggda Target Field invigs i april nästa år).

/Petter.

Ni kanske såg dramatiken själva. Baltimore Ravens pressade New England Patriots in i det sista, men förlorade med 27–21.

Nu kommer reaktionerna. Baltimore straffades med nio penalties för totalt 85 yards (New England 5/41), och Ravens-spelarna tycker att domarna är för snälla med Pats quarterback Tom Brady – bland annat.

– Det är pinsamt för sporten. Brady är tillräckligt bra för att göra sina egna spel, så låt honom spela. Båda deras touchdown-drives hade personliga fouls som höll driven levande. Om det avgjorde matchen? Nej, men det gav dem 14 poäng, sa Ray Lewis till ESPN efter matchen.

Ed Reed instämde och klagade samtidigt på att domarna placerade bollen alltför generöst till Patriots fördel.

Säga vad man vill om de fördelar stjärn-quarterbacks i NFL får, och hur man ibland knappt får andas på Brady, Manning, Favre etc. Men om Ravens absolut vill hitta någon att skylla förlusten på så behöver man inte titta längre än till Mark Clayton, som tappade Joe Flaccos perfekta sista passning med 28 sekunder kvar av matchen.

/Petter.

Vi kör den ju varje vecka, så självklart även denna spännande söndag. Här är NFL-genomgången, med tre höjdpunkter listade först:

New England Patriots (2–1) vs Baltimore Ravens (3–0), Viasat Sport söndag 19.00.
En riktig supermatch. Tom Brady, idealet av amerikansk perfektion förkroppsligat, har strugglat rejält efter knäskadan och möter nu stekheta Ravens – som helt plötsligt har ett offense! Läs mer i Spåkulan.

New Orleans Saints (3–0) vs New York Jets (3–0), söndag 22.05.
Offense mot defense i en klassisk matchup av typen ”strength vs strength”. Det blir intressant att se hur Jets head coach Rex Ryan resonerar i försvaret mot Saints quarterback Drew Brees. Jetz blitzar på 63,4% av sina defensiva spel, enligt ESPN. Men Brees har hittills straffat blitzande motståndare hårt, med 12 av 18 passningar för 212 yards, 2 touchdowns och en passer rating på 141,5.

Minnesota Vikings (3–0) vs Green Bay Packers (2–1), Viasat Sport måndag 02.30 (natten mot tisdag).
Wikdahl har avhandlat den enorma hajpen i Spåkulan. Helst av allt hade man ju velat se matchen på en valfri välbesökt sportbar i Wisconsin. Men även hemma i tv-soffan tror jag att man kommer kunna ta på den elektriska stämningen och den kittlande känslan av Favre mot Packers. Kan han upprepa förra helgens magi, när han gav Vikings en osannolik seger i slutsekunderna mot 49ers? Räcker det med en stadig dos av Adrian Peterson? Eller blir det Aaron Rodgers som snor showen och en gång för alla hjälper Packers-fansen att komma över Favre?

***

Washington Redskins (1–2) vs Tampa Bay Buccaneers (0–3), söndag 19.00.
Skins coach Jim Zorn sitter lite i skiten. Det blir ju så när man lyckas bli laget som ger Detroit Lions deras första seger på 20 försök. Ändå så ska man ju bara vinna mot Bucs, som bänkat Byron Leftwich (som om man inte kunde se den komma redan på försäsongen…) och nu startar atletiske andraårsspelaren Josh Johnson som quarterback.

Jacksonville Jaguars (1–2) vs Tennessee Titans (0–3), söndag 19.00.
Buffalo Bills 1998. Det är senaste gången ett 0–3-lag i NFL ryckte upp sig och tog sig till slutspel. Jag säger inte att det kommer hända, men OM det finns ett lag som är kapabla till den vändningen i år så är det Titans som var 13–3 i fjol. Frågan är bara om spelarna själva tror på det.
– Vad är det man brukar säga, det är ett marathon och inte ett sprintlopp? Men vi ligger efter i marathonloppet nu. Vi kommer springa i uppförsbacke resten av säsongen, säger linebackern Keith Bulluck.

Houston Texans (1–2) vs Oakland Raiders (1–2), söndag 19.00.
Man kan skriva så mycket skit om Raiders att det skulle fylla tre-fyra blogginlägg varje dag. Senaste nytt är att veteranen Jeff Garcia, som tränade med laget under försäsongen, nu sågar organisationen och menar att vissa spelare bara är där för att hämta in veckans avlöning. I en intervju med Fox Sports Radio säger Garcia också att quarterbacken JaMarcus Russell inte är redo att ta ett stort ansvar och leda laget.

Chicago Bears (2–1) vs Detroit Lions (1–2), söndag 19.00.
Rookien Matthew Stafford slutade skänka bort bollen och vips kom Detroits första seger sedan Ådalen 31. Bears borta är dock en tuffare uppgift än Redskins hemma, och förmodligen inleder väl Lions ett nytt losing streak nu…

Cleveland Browns (0–3) vs Cincinnati Bengals (2–1), söndag 19.00.
Carson Palmer är huvudrollsinnehavaren i Bengals succéstart, men en mindre firad hjälte är lagets defensive end Antwan Odom. 28-åringen toppar NFL med sju sacks efter tre matcher. Nu får han jaga Derek Anderson, som fått tillbaka jobbet som startande quarterback från unge Brady Quinn i Cleveland.

Indianapolis Colts (3–0) vs Seattle Seahawks (1–2), söndag 19.00.
Fjolårets MVP Peyton Manning har inlett den här säsongen minst lika bra. Efter tre matcher har han passat för 983 yards, 7 TD, 2 INT och en passningsprocent på 68,8%. Det behövs eftersom försvaret är suspekt och saknar både Bob Sanders och nu även Dwight Freeney.

Kansas City Chiefs (0–3) vs New York Giants (3–0), söndag 19.00.
Chiefs är inte ett särskilt bra lag. Men man blir inte bättre av att dra på sig en massa penalties. 19 stycken på de två senaste matcherna är en horribel siffra.
– Vi har talangen att tävla med vem som helst. Vi måste bara jobba bort den dåliga fotbollen och våra penalties, säger quarterback Matt Cassell som hittills inte kunnat leverera i paritet med sitt dyra kontrakt.
Arrowhead Stadium är ett erkänt tufft ställe att spela på, men Giants ska ändå bara vinna den här matchen.

Miami Dolphins (0–3) vs Buffalo Bills (1–2), söndag 22.05.
Känn på det här ordagranna citatet, från Dolphins offensive coordinator Dan Henning:
– I believe strongly that Chad Henne won’t be the reason we don’t win around here.
…eh? Henning tror alltså på sin nya QB-starter, men hans förtroende för laget som helhet låter ju inte helt övertygande…

Denver Broncos (3–0) vs Dallas Cowboys (2–1), Viasat Sport söndag 22.15.
Med några lyckostudsar, bra försvar och en quarterback som skär ner på misstagen har Broncos fått en drömstart. Ska man på allvar utkristallisera sig som ett topplag den här säsongen så hjälper en seger mot Dallas, som har running back-problem med skador på Marion Barber och Felix Jones.

San Francisco 49ers (2–1) vs St. Louis Rams (0–3), söndag 22.15.
Mitt fantasy-lag, detta sorgebarn, tog ytterligare en smäll när Frank Gore skadade sig efter en enda carry förra helgen. Men 49ers coach Mike Singletary tänker fortsätta springa bollen vilket innebär att rookien Glen Coffee blir en man att hålla ögonen på i helgen. Intressant att se hur Niners återhämtar sig efter chockförlusten mot Vikings, motståndet känns lämpligt för ändamålet.

Pittsburgh Steelers (1–2) vs San Diego Chargers (2–1), Viasat Sport söndag 02.20 (natten mot måndag).
Båda lagen har haft svårt att komma igång med sitt springspel, så detta lär handla om Ben Roethlisberger och Philip Rivers. För regerande Super Bowl-mästarna Steelers blir det också intressant att se vad försvaret kan åstadkomma när matchen ska avgöras. I förlusten mot Bengals förra helgen släppte man in två touchdowns de sista nio minuterna.

/Petter.

Brukar du bli upphetsad när NBA-avbytarna står upp och firar det medspelarna gör på planen? Nu är det färdigt med det.

NBA har klubbat nya regler som beordrar spelarna att sitta ned på bänken – ”om de inte reagerar på ett specifikt, häftigt spel” – skriver Mike McGraw på Chicago-tidningen Daily Herald. Anledningen är att när sju spelare på 205 centimeter står upp så, well, finns alltid risken att de blockerar synfältet för åskådarna som betalat typ 150 dollar för att få sitta nära all action. Här finns en bild som ganska väl illustrerar problemet.

Personligen har jag sett ett tiotal NBA-matcher live och i princip täckt hela spektrat i arenan – nosebleeds, courtside, kortsida, långsida. Amerikanernas filosofi är ungefär att ju närmare, desto bättre (och dyrare). I basketen är det delvis sant. Riktig courtside, eller mitten av långsidan långt ner, blir alltid en grym upplevelse. Platserna långt ner ute i hörnen är dock helt värdelösa. Och platserna direkt bakom bänken är överskattade. Man får en usel överblick av planen till förmån för, ja, vadå…svettstänk i ansiktet och att få höra spelarna diskutera vilken klubb de ska på efter matchen.

/Petter.