Jag vet inte vem som skrämmer mig mest, Ray Lewis eller Bane. Båda har ju en del illdåd på sitt samvete, om man säger…

Sugar Ray fick i alla fall en idealisk sista match på M&T Bank Stadium. Det var mäktigt att lyssna på hans pre-game speech, det var mäktigt att se honom run-blitza Andrew Luck, det var mäktigt att höra fansens hyllningar.

Det var inte mäktigt att se honom fumla bort en interception med en flodhästs finmotorik, men någon anledning finns det väl till att han lägger av innan sin 38:e födelsedag.

Baltimore slog till slut Indianapolis med 24–9. Jag är dock inte imponerad. Man ska inte underskatta stoltheten och rutinen hos Ravens veteraner, men jag tror det blir ett brutalt uppvaknande borta mot Denver i nästa runda. Offensiven är för dålig. Och att stoppa Peyton Manning på bortaplan är inte lika enkelt som att stoppa en (förvisso fantastisk) rookie med porös o-line och smörfingrade receivers.

Seattle såg desto bättre ut när man vände ett tidigt 0–14-underläge till seger med 24–14 i Washington. Den stora snackisen under måndagen kommer dock vara knäskadan på Robert Griffin III, och att Redskins lät honom spela och ta en massa stryk på springspel och annat. Rätt eller fel? Båda åsikter finns representerade bland experter och före detta spelare. Vissa, som till exempel Mark Schlereth, menar att spelare vill och ska spela med skador. Andra, som Stephen White, tycker att klubbarna ska skydda spelarna från sig själva.

Så här spelas divisional playoffs:

Lördag 22.30: Denver Broncos–Baltimore Ravens
Jag hoppas jag har fel, men jag tror att Denver gör det här till en relativt ospännande historia.

Lördag 02.00 (natten mot söndag): San Francisco 49ers–Green Bay Packers
En öppen historia där Niners går in som knappa favoriter. Kul sammandrabbning mellan ett grymt försvar och en högexplosiv offensiv.

Söndag 19.00: Atlanta Falcons–Seattle Seahawks
Även om Matt Ryan dödar sina slutspelsdemoner och gör en stormatch är det inte säkert att det räcker för Falcons. Hur ska deras porösa springförsvar stoppa Beast Mode?

Söndag 22.30: New England Patriots–Houston Texans
Jag får lite Giants-vibbar av Houstons försvar såtillvida att de, med JJ Watt i spetsen, kanske kan få Tom Brady att darra i en stor slutspelsmatch. Jag får dock långtifrån några Eli Manning-vibbar av Matt Schaub, så man kanske ska glömma den sensationen…

•••

Lawrence Frank, som nu torde vara det kollektiva Basketsveriges mest hatade man (möjligtvis undantaget Norrköping och Sundsvall där man har lite svårt för Lahdo Sharro), satte stopp för ett historiskt svenskmöte i NBA inatt. Detroit-coachen totalbänkade Jonas Jerebko för 22:a gången på de 23 senaste matcherna. Med tanke på att Pistons vunnit en del matcher på slutet är det nog kört för JJ att få regelbunden speltid inom en överskådlig framtid. Bara skador eller spelarövergångar kan ändra hans öde just nu.

Jeffery Taylor däremot – hans basketkarriär mår väldigt bra. Norrköpingssonen gjorde åtta poäng, hade en fet dunk över Tayshaun Prince och fick ta sedvanligt stort ansvar i defensiven. Totalt 23 minuters speltid när Charlotte vann med 108–101 i förlängning. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njöt av att se Bobcats vändning. Har sagt det förut och jag säger det igen: Charlotte är ett tuffare lag än deras 9–24-record antyder.

Även om vi blev rånade på ett spelmässigt möte mellan Jonas och Jeff, ska man inte underskatta betydelsen av den här matchen. Första gången två lag med varsin svensk möts i världens bästa basketliga är rätt stort. Och nog var det häftigt att se bilden där de står och samtalar före uppkast. Man kan ju bara hoppas att en viss turnering i Slovenien dök upp för diskussion…

Inte bara är det NFL över ett helt uppslag i dagens tidning. Här bjuder vi dessutom på en panel, lagom till kickoff i säsongens första slutspelsmatch.

1. Houston har förlorat tre av sina fyra senaste matcher. I de förlusterna hade Matt Schaub noll touchdowns, tre interceptions och han blev sackad nio gånger. Litar du verkligen på Schaub i ett slutspel?

Westin: Jag litar på honom mer än jag litar på Andy Dalton i alla fall, formsvackan till trots. Men visst känns det oförutsägbart med en 31-åring som aldrig spelat en slutspelsmatch.

Wikdahl: Jag vet ju inte vad du kommer att ställa för frågor senare, men tänk om det skulle komma en fråga lite längre ned om Ponder och Peterson och deras chanser mot Packers? Du skulle i så fall lägga upp den frågan som att Vikings kanske har en chans mot Green Bay Packers – för att man har Adrian Peterson och att Ponders roll därmed är åtminstone en aning marginaliserad. Så känner jag med Houston. Jag litar på att Schaub klarar av att ge Foster bollen och att passningsspelet därför öppnas upp. När det gör det litar jag på att Schaub prickar tillräckligt många öppna lagkamrater för att vinna i alla fall den här matchen.

Persson: Nä, verkligen inte. Jag tror Houston är väldigt osäkra på var man står efter den skakiga avslutningen och jag tror inte Schaub är kapabel till att styra Texans rätt. Den här matchen avgörs mellan Bengals försvar och Houstons springspel. Den matchen vinner Bengals.

2. Det finns spelbolag som ger 3,60 gånger pengarna för en Colts-seger borta mot Baltimore. Varför i hela världen ska jag INTE lägga mina pengar på den tvåan?

Westin: Jag satt med klickfingret på ”Submit” på Pinnacle, men sedan förstörde Ray Lewis all min entusiasm över Colts. Nu när Baltimores försvarslegendar berättat att han lägger av efter säsongen kommer lagkamraterna kämpa tills de stupar för sin store ledare. Och atmosfären hemma på M&T Bank Stadium torde vara explosiv. Jag tror det blir en övermäktig uppgift för unga Indy.

Wikdahl: Hur mycket pengar snackar vi om? En middag på krogen eller din bostad? Satsa motsvarande en middag om du vill men vet att du kommer att äta korv och makaroner en kväll framöver. Jag ger dig två namn: Ray Lewis och Ed Reed. Nu får du berätta för mig varför jag skulle vilja äta korv och makaroner.

Persson: Jag var på M&T Bank Stadium och såg Ravens torska mot freaking Charlie Batch, så man kan ju tycka att jag borde vara sugen på att gå in stenhårt med typ 50 spänn. Men nä. Jag tror rutin och erfarenhet slår ungdomlig entusiasm i den här matchen. Ravens, med andra ord.

3. Jaja. Ponder utomhus, på bortaplan, mot Green Bay med Aaron Rodgers i spetsen. Det ska inte gå. Men glömmer vi inte att det egentligen är Adrian Peterson mot Rodgers? Och att Peterson mycket väl kan vinna den fighten? Köper ni resonemanget?

Westin: Som du säger: ”Det ska inte gå”. Men det ska inte gå att springa för 2097 yards i dagens passningsglada NFL heller, med en dålig quarterback, bara månader efter att du trasat sönder knät. Ingenting förvånar mig med Adrian Peterson längre, så om han springer för 200+ och Vikings vinner…det är en jätteskräll, jag skulle aldrig tippa på det – men jag skulle inte bli chockad heller.

Wikdahl: Ja, Peterson kan göra en bättre match än Aaron Rodgers. Men betyder det nödvändigtvis att Vikings vinner mot Packers? Om jag läser statistiken rätt så har Packers vunnit fem av sex matcher på Lambeau Field mot Vikings med Peterson. Och Peterson har gjort bra matcher – 106,2 yards i snitt och fem touchdowns. När han har rushat över 100 yards är Vikings 0–3. Så… Vad var frågan igen?

Persson: Visst fan kan det gå. Men då gäller det att Vikings bestämmer takten i matchen igenom och definitivt inte hamnar i underläge. Men skulle jag satsa pengar på Minnesota? Knappast.

4. RGIII mot Russell Wilson. Det känns som om det här mötet kan sluta hur som helst. Men vem av dem vinner i längden? Alltså: vilken QB skulle du helst bygga ditt lag kring under de närmaste tio åren?

Westin: För några månader sedan hade vi skrattat åt den här frågeställningen, men idag känns den relevant. Wilson har haft en imponerande utveckling under säsongen. Han har bara blivit bättre och bättre i takt med att Seahawks gett honom större ansvar. Men jag måste ändå fega ur och välja Robert Griffin den tredje. Han har unika skills.

Wikdahl: Åh, så vi avslutar med en liten ordvits? Härligt! Russell Wilson är 180 centimeter lång och RGIII är 188 centimeter lång så Redskins man vinner i längden. Var det det svaret du letade efter, Kålle? Men jag väljer Robert Griffin III inte bara för längden men också för hans enorma talang.

Persson: Jag är fan lite sugen på att välja Wilson, ändå. Nej, han är ju inte lika makalöst sevärd som RGIII. Men jag har bara så svårt att se hur RGIII ska kunna hålla sig skadefri, som han spelar. Han har som bekant redan en hjärnskakning i år.

Wild card-helgen är här. Sportbladet kickar igång slutspelsfesten med ett rejält uppslag i lördagens tidning. Vi rankar alla tolv quarterbacks, listar deras styrkor och svagheter, berättar vad folk säger om dem och droppar en del kuriosa. Dessutom har vi ett dokument om USA:s mest kända före detta Pizza Hut-anställda – Justin James Watt.

JJ Watt har varit ett veritabelt monster den här säsongen och bär Houstons d-line på sina axlar. Det här kändes som det perfekta tillfället att berätta hans roliga story, eftersom det inte känns alldeles tryggt att Texans slår ut Cincinnati ikväll.

…men det vi ska diskutera idag är förstås QB-rankingen. Hur hade ni rankat slutspelets quarterbacks, från ett till tolv?

Jag brottades en del med min lista – men tycker att man kan dela in spelarna i några olika skikt, typ så här:
• Super-elit-skiktet: Peyton Manning, Aaron Rodgers, Tom Brady. Hur man sorterar dem inbördes känns sekundärt (men är kul att debattera). Alla är briljanta och det blir en fråga om tycke och smak, mest. Själv valde jag Peyton först, för hans magiska comeback-säsong i en ny klubb med nya spelare och nytt system. Men jag hade Rodgers och Brady överst ett par gånger också innan jag spikade listan.
• Matt-Ryan-skiktet: Matt Ryan, för att han är lite bättre än killarna under honom men måste vinna i januari innan han kan kliva upp till nästa nivå. Ryan är tveklöst spelaren med mest att bevisa i det här slutspelet.
• Super-rookie-skiktet: Hur bedömer man Robert Griffin III, Andrew Luck och Russell Wilson efter bara en säsong? Jag bedömer helt enkelt att de är jävligt bra. Jag går hellre in i ett slutspel med dessa tre superlöften, än med de trygga men inte helt upphetsande namnen i…
• …stabila-veteran-skiktet: Matt Schaub och Joe Flacco.
• Sophomore-skiktet-division-1: Colin Kaepernick kan vara både boom och bust. Han är den på listan med störst potential att få sin placering att se löjligt låg ut. Andy Dalton tror jag vi vet ungefär vad han är: En kapabel game manager så länger den offensiva linjen håller honom hyfsat ren.
• Sophomore-skiktet-division-2: Christian Ponder.

Egentligen tycker jag att alla positioner från fem till elva på listan är högst diskutabla.

***

För alla er som INTE vann Gridiron Challenge (grattis, Anton!) kommer här en chans till revansch. USA-bloggens öppna fantasytävling för slutspelet:
http://games.espn.go.com/nfl-gridiron-playoff-challenge/en/group?groupID=19306&selGrp=19306&entryID=276884

***

Avslutningsvis vänder vi blickarna mot Las Vegas. Så här sitter Super Bowl-oddsen, för er gamblingbitna. Eller för er som bara letar efter ett lag att hålla lite extra på i slutspelet. Från Bet365:

Denver 4.00
New England 4.50
San Francisco 6.50
Atlanta 8.00
Green Bay 8.50
Seattle 13.00
Houston 15.00
Baltimore 21.00
Washington 23.00
Minnesota 51.00
Indianapolis 51.00
Cincinnati 51.00

För trogna bloggläsare är det ingen hemlighet att jag är rödfärgad och kastar mig över de där åtta gånger pengarna direkt. En annan outsider skulle kunna vara Baltimore om det inte var för att, ni vet, deras quarterback är Joe Flacco. Jag är annars nämligen rätt övertygad om att Ravens kommer få en stor emotionell boost av vetskapen att varje match kan vara Ray Lewis sista. Nog var det ett genomtänkt utspel av den 37-årige legendaren att berätta om sina pensionsplaner innan slutspelet?

…men jag tippade Denver som mästare redan i somras och står gärna fast vid det idag.

Ikväll kör vi. Dela med er av era tankar kring matcherna här i kommentarsfältet och på Twitter.

*** AFC, seedning ***
1. Denver Broncos 13 segrar–3 förluster (klara för andra slutspelsrundan)
2. New England Patriots 12–4 (klara för andra rundan)
3. Houston Texans 12–4
4. Baltimore Ravens 10–6
5. Indianapolis Colts 11–5
6. Cincinnati Bengals 10–6

*** NFC, seedning ***
1. Atlanta Falcons 13–3 (klara för andra rundan)
2. San Francisco 49ers 11–4–1 (klara för andra rundan)
3. Green Bay Packers 11–5
4. Washington Redskins 10–6
5. Seattle Seahawks 11–5
6. Minnesota Vikings 10–6

*** AFC, första slutspelsrundan ***
Lördag, 22.30: Houston–Cincinnati
Det var bara några veckor sedan förstaseeden såg ut att vara vikt för Texans. Men man avslutade grundserien med att förlora tre av fyra matcher, och det kan aldrig kännas bra. 14, 29, 6 och 16 poäng i de matcherna är illavarslande siffror. Cincinnati är betydligt hetare med sju segrar på sina åtta senaste matcher. Jag är ändå lite tveksam till Andy Dalton på bortaplan i slutspelet mot JJ Watt & co. Ifjol i samma situation hade han tre interceptions, inklusive en pick-six, och Houston vann med 31–10.

Söndag, 19.00: Baltimore Ravens–Indianapolis Colts
Colts är säsongens stora feel-good-story. En coach som besegrat cancer, en rookie som efterträtt en legendar och varit lysande, ett nederlagstippat lag som vunnit elva matcher. Onekligen känns man lite som ödets lag. Samtidigt har Baltimore haft alla möjliga problem och att spela en bortamatch mot det här försvaret är inte riktigt lika skräckinjagande som för några år sedan. Potentiell bortaskräll.

*** NFC, första slutspelsrundan ***
Natten mot söndag, 02.00: Green Bay Packers–Minnesota Vikings
Adrian Peterson var försmädliga nio yards från att slå Eric Dickersons rekord på 2105 rushing yards. Han kan trösta sig med en slutspelsplats och, förhoppningsvis, en MVP-trofé. Annars kan man lika gärna officiellt diskvalificera alla som inte är quarterbacks från tävlingen. Minnesota imponerade i 37–34-segern mot Green Bay ikväll. Men Lambeau Field i slutspelet är ett annat djur. Jag tror att Packers vinner reprisen nästa helg. Ett tips till coach Mike McCarthy bara: Håll hårt i den röda flaggan…

Söndag, 22.30: Washington Redskins–Seattle Seahawks
Washington inledde säsongen 3–6 men har sedan dess vunnit sju raka matcher. En vändning av det slaget har inte skett sedan Jacksonville 1996. Mike Shanahan och hans coachstab, inklusive Mikes son och finurlige anfallscoach Kyle Shanahan, driver en sammansvetsad och disciplinerad organisation. Men jag håller ändå Seattle som favoriter i det här mötet. Inget lag har varit hetare i NFL den senaste månaden, och Russell Wilson har spelat in sig på allvar i Rookie of the Year-diskussionerna. Nu går han head-to-head mot sin konkurrent Robert Griffin III. Det blir en syndigt underhållande afton för oss som gillar mobila quarterbacks.

Det var Russell Westbrook när han är som bäst. Han hade missat 13 av 17 skott, men vägrade vika ner sig i förlängningen.
2.48 kvar, dunk, 103–104.
1.04, hoppskott, 105–104.
0.42, steal, layup, 107–104.
0.20, två av två straffkast, 109–105.

Slutresultat Oklahoma City Thunder 111, Dallas Mavericks 105. För ett Westbrook-fan var det härligt att se. Attack, attack, attack.

24-åringen är en av NBA:s mest polariserande superstjärnor. Han älskas för sina explosiva highlights, men sågas för sina beslut på planen. För egoistisk, för dåligt spelsinne, för okontrollerad – så brukar det låta.

Själv hejar jag stenhårt på Westbrook, och det här är mitt försvarstal för en av världens absolut bästa basketspelare.

Vi kan snacka fysik:
• Han är en av planetens mest imponerande atleter, alla idrotter inräknade. Blotta ögat berättar storyn där. Om Westbrook attackerar för mycket på egen hand, så beror det på att han genuint känner att ingen kan stoppa honom en-mot-en. Och det har han rätt i.

Vi kan snacka driv och inställning:
• Han vill vinna, han vill dominera, han vill tävla. Amerikansk proffsidrott kan vara frustrerande. Ofta ser man superbegåvade människor spela med en passion och gnista som ligger långt under deras talangnivå. Men du lämnar sällan en Westbrook-match med känslan att ”fan, han kunde ha gett mer”.

Vi kan snacka hållbarhet:
• Han har aldrig missat en match i sin karriär. Någonsin. Inte på high school, inte på college, inte som proffs.

Vi kan snacka bollvård och beslutsfattande (det han oftast kritiseras för):
• Han har aldrig haft en högre assistratio, 9,5 per 40 minuter.
• Han har aldrig haft en lägre turnoverratio, 10,2 procent av hans bollinnehav. Så här ser utvecklingen ut sedan hans rookiesäsong:
2008/09: 13,8%
2009/10: 11,8%
2010/11: 11,9%
2011/12: 11,7%
2012/13: 10,2%

Finns det utrymme för förbättring? Det är klart. Defensivt kan Westbrook bli både jämnare och smartare, men vi har sett hur han har skills att dominera där också.

Offensivt måste han fortfarande välja sina lägen bättre. Det är en utbredd uppfattning att han hämmar Kevin Durants produktion – men KD tar nästan lika många skott som Westbrook, 17,8 per match jämfört med 18,4. Båda ligger topp-tre i NBA. Snarare än att ge fler bollar till Durant, borde nästa steg vara att göra de andra, mindre namnkunniga spelarna mer involverade i anfallsspelet. Att göra dem bättre, som en sann point guard.

Många jag pratat med – inte minst basketfolk med erfarenhet från spel på hög svensk nivå – ogillar Westbrooks spelstil. Jag tror det beror på att de flesta som spelat någon gång har haft en lagkamrat som varit alldeles för bollkåt och gjort för mycket på egen hand. Själv har jag aldrig spelat basket annat än på hobbynivå, så det är en smärta jag aldrig har känt. Men självklart förstår jag frustrationen.

Mycket handlar om coachning, också. Det är upp till Scott Brooks och hans kollegor i Oklahoma City att guida Westbrook dit de vill ha honom. Innan man klagar på att han skjuter för mycket, så måste man inse att han har illgrönt ljus från coacherna. I förlängningen mot Dallas kritiserade expertkommentatorn Steve Kerr OKC för att köra alldeles för mycket isolation, och inga genomarbetade spel med screens och rörelse utan boll. Det är ju inte så att Westbrook springer runt och saboterar anfallsspelet med flit; om coacherna beordrar honom att köra ett spel så gör han det. Där vilar ansvaret på Scott Brooks att ge en striktare styrning.

Att begränsa Westbrooks aggressivitet är en farlig utmaning, för det är den som gör honom så speciell. Många kanske tycker att det är en huvudvärk med en sådan playmaker. I mina ögon borde han vara en drömspelare för alla coacher. Här har du en ung kille som vill bli bäst, med sanslös råtalang och en brinnande motivation att motbevisa sina tvivlare.

Det finns en point guard i världen, Chris Paul, som jag skulle välja före Russell Westbrook. Kanske Derrick Rose också, men han är knäskadad just nu. Efter de två finns det inga tvivel om att den 24-årige speedkulan från Long Beach är den PG jag vill ha i mitt lag.

Är det dags att riva Globen snart?
Inte?
I Atlanta tycker man tydligen inte att det är konstigt att riva en arena med knappt två decennier på nacken. Georgia Dome började byggas 1989 – samma år som Globen invigdes – och stod klar hösten 1992. Men Falcons ägare Arthur Blank har alltså redan tröttnat på bygget och planerar nu en ny arena, nära den plats där Georgia Dome står i dag.

Arenan ska kosta i runda slängar 1 miljard dollar och kostnaden delas 70/30 mellan NFL-laget och staden Atlanta. Eller, det är människorna som besöker Atlanta som får stå för de 30 procenten. Den delen ska nämligen finansieras med en nyinförd hotellskatt på 11 procent.

Det finns ännu inga ritningar på bygget, men klart är att arenan ska ha ett skjutbart tak och ta runt 80 000 åskådare.
Räkna också med att Falcons i och med nybygget förbinder sig att stanna i Atlanta under bra många år framöver. Lägg därtill att chanserna att få arrangera Super Bowl ökar (Atlanta har inte haft finalen sedan år 2000, då Super Bowl-veckan stördes rejält av kraftigt snöoväder) och ni förstår varför Atlantas borgmästare gett tummen upp för projektet.

Invånarna i Atlanta är inte lika övertygade. Enligt en undersökning av en lokal tv-station tycker 66 procent av de tillfrågade att Georgia Dome funkar alldeles utmärkt.
Men till Arthur Blanks försvar kan man ju lätt konstatera att han inte är ensam i NFL-cirkusen om att vara flyttbenägen. Trots att Georgia Dome alltså bara när 19 år, så finns det endast 10 NFL-arenor som är äldre.

•••

Ni kanske redan har koll på att Seattle är på väg att få en ny arena. Den kan komma att se ut så här:

Arenan är planerad precis intill CenturyLink (NFL) och Safeco (MLB), vilket innebär att Seattles ”Stadium District” sannerligen kommer göra skäl för sitt namn.
Det är väl egentligen bara Philadelphia som kan matcha ett liknande upplägg, med tre stora arenor precis intill varandra. I Philly ligger dock arenorna rätt off, medan man i Seattle snabbt går mellan downtown och till exempel CenturyLink.

Förslaget ovan har dock fått en hel del kritik. Grannarenorna är ju mer spektakulära och ritade för att passa in i hamnområdet precis intill. Sedan kan man ju tycka att även det faktum att Seattle saknar både NBA- och NHL-lag är ett problem. Fixar ni det, Bettman och Stern?

/Stefan.

”62-81 för Pistons efter tre quarters. Om de ändå bara hade en energisk, offervillig bänkspelare att kasta in som kunde tända laget…”
…så twittrade jag inför fjärdeperioden mellan Atlanta och Detroit. Det blev inte Jonas Jerebko som jag hade hoppats på, utan Will Bynum som överraskande tog Pistons tillbaka in i matchen. Den snart 30-årige backup-guarden var dominant i en fjärdequarter som gästerna vann med 39–20.

Men Detroit lyckades inte ro supervändningen i hamn. Efter dubbla förlängningsperioder blev turnovers och missade layups lagets fall. Samt en Jeff Teague som gjorde sju raka poäng för Hawks när matchen stod och vägde. Slutresultat 126–119 till Hotlanta.

Det vi tar med oss från den här matchen är att alla Detroits inhoppare var utmärkta, men att Jonas Jerebko dessvärre inte var en av dem. Snarare blev frysboxen bara ännu kallare. Hans konkurrenter Charlie Villanueva och Austin Daye stärkte sina platser i rotationen efter sammanlagt 22 poäng och 18 returer. Daye – som Pistons försöker trejda, optimistiskt nog – var till och med nära att bli matchhjälte. Han sänkte en tung trea för 101–100 med fyra sekunder kvar av ordinarie matchtid, men Al Horford kvitterade för Hawks genom att sänka en av två straffar.

Startspelarna Jason Maxiell och Kyle Singler har haft några dåliga matcher nu, så kanske kan man hoppas på att det kommer en förändring därigenom. Min känsla är dessvärre att Jonas blir fast på bänken tills Detroit (9–22) har förlorat så mycket att Lawrence Frank får sparken, och en coach som gillar svenskens spelstil tar över.

•••

Jag misstänker att Jeffery Taylor och Charlotte Bobcats börjar bli trötta på hedersamma förluster nu. 92–105 mot Miami efter att ha varit så nära som 82–84 i fjärde quartern.

16:e raka förlusten, men Bobcats har gjort större framsteg under coach Mike Dunlap än tabellen visar. De matcher jag sett har visat en stolthet och kampvilja som inte fanns där ifjol. Tyvärr verkar lagets skadebakterie ständigt hitta nya offer. Nu kan 23-årige Byron Mullens, som har en del offensiv talang trots att han skjutit dåligt i år, missa upp till en månad med en kraftigt stukad fot.

Det blev bara sju minuter för Taylor inatt när Dunlap valde att tajta till rotationen ordentligt. Men som jag var inne på i en tyckare nyligen måste vi fortfarande kalla Jeffs rookiesäsong för en succé. Han har överträffat alla förväntningar och ser ut som en spelare med en tioårig NBA-karriär framför sig.

•••

Houston Rockets följde upp gårdagens 23-poängskross i Chicago med att bortaslå Minnesota med 87–84. Turkiske centern Omer Asik kommer aldrig toppa laget i tröjförsäljning, men han gör mycket annan nytta. Nu har han 35 returer på två matcher. 26-åringen hade säkert också en del att göra med det faktum att Minnesotas insideduo Kevin Love och Nikola Pekovic tillsammans sköt 19% (4/21) inatt. Så nu vet ni vad som väntar i EM, Brice Massamba och Jocke Kjellbom…

De bästa lagen, de bästa spelarna, och den största tv-publiken. Juldagen är en klassisk höjdpunkt i NBA:s långa grundserie. Så även i år. Här är USA-bloggens guide till tisdagens tv-fest. Matcherna ser du här.

18.00: Brooklyn Nets–Boston Celtics
För en månad sedan slutade det med handgemäng, utvisningar, en bruten assistsvit för Rajon Rondo – och en jädra massa elakheter mot Kris Humphries.
– Some guys are tough. Some guys pretend to be. He’s one of those that pretends to be, sa gamla lagkamraten Jason Terry.

Stackars The Hump. Som om det inte var nog att en hel kontinent redan retar honom för 72-dagarsäktenskapet med Kim Kardashian. Han lär få en begränsad roll idag, om han kan spela alls (en magmuskelskada spökar). Brooklyn (14–12) vann med 95–83 förra gången, och är favoriter med 3,5 poäng idag. Boston (13–13) har haft svårt att hitta bortaspelet (fem raka förluster). Oviss match som är ett av mina ”avslag” på tisdagens spelsidor i Sportbladet.

Tipset: Utvilade, förberedda och hämndlystna ser Kevin Garnett & co till att få en bra start på sin fyra matcher långa road trip. Rajon Rondo får de där assisten som han tycker så mycket om. Och Kris Humphries får höra ett och annat på avbytarbänken.

***

21.00: Los Angeles Lakers–New York Knicks
Den mest akuta krisen är över. Lakers har med fyra raka segrar jobbat sig upp till ett 13–14-record. Dessutom är Steve Nash tillbaka. Betänk att Lakers tilltänkta förstafemma bara har fått 43 minuter tillsammans, innan du avskriver deras chanser i slutspelet. Dagens motstånd är å andra sidan inget man pissar på. Knicks (20–7) spelar inspirerad och högeffektiv basket, även om man inte är någon genuin titelkandidat.

Tipset: Jag tror att Lakers vinner. Men framför allt tänker jag hårdbevaka mina spelsajter i hopp om att hitta ett över/under-spel på Kobe Bryants poängskörd. Black Mamba älskar de stora scenerna, och i NBA:s grundserie blir det inte mycket större än juldagen. Han behöver 29 poäng för att passera Oscar Robertson i alla tiders Christmas Day-skytteliga. Det kan låta som ett bisarrt rekord, men om du tror att Kobe Bryant inte bryr sig om såna saker så känner du honom inte. (Det gör ju inte jag heller, men jag kan låtsas…tills han skjuter 5 av 17 och Lakers förlorar, i alla fall.)

***

23.30: Miami Heat–Oklahoma City Thunder

Hur mycket har Oklahoma City egentligen tappat på att byta James Harden mot Kevin Martin? Att döma av tabelläget (21–5, bäst i NBA) och den offensiva effektiviteten (110,4 poäng per 100 bollinnehav, bäst i NBA) – inte speciellt mycket alls. Nu möter man förstås Miami Heat (18–6) och en LeBron James som cyklar till arenan, inte har foulat på 250 minuter och skjuter 44% på trepoängarna. Galen kille, det där.
Tipset: Historien talar för silverlagen (4–1) när det vankas finalrepris på juldagen. Jag tippar att revanschfaktorn bär OKC till seger här.

***

02.00: Chicago Bulls–Houston Rockets
Ni som orkar hålla er vakna så här länge – och ni som nyss släntrat in från Den Stora Hemvändardagen – får studera ett intressant stilkrig. Alla vet att Chicagos coach Tom Thibodeau prioriterar ett disciplinerat, svårforcerat försvarsspel. Nu ställs Bulls (15–11) mot laget som springer mest i NBA.

– To play execution basketball, it’s counters; it’s so much experience and seeing things. The offense we run is a little different than a lot of NBA offenses. It’s read, react and push. Guys get a lot of freedom. Inside that freedom, when we’re moving the ball well, it looks pretty good. There’s times it gets sticky, säger Houstons coach Kevin McHale.

I en intressant artikel på Ultimate Rockets berättar ägaren Leslie Alexander att han ser uptempo-spelet som basketens framtid. Planen att Houston (14–12) ska spela så här har funnits i flera år, men det är först nu den har blivit verklighet.
Tipset: Den här matchen finns också med bland mina avslag i dagens tidning. Under kittlingshot väljer jag nog ändå Chicago.

***

04.30: Los Angeles Clippers–Denver Nuggets
Nu är klockan så mycket att bara hardcore-fansen orkar kämpa vidare. Men det är det värt. Clippers (21–6) är ligans hetaste lag med 13 raka segrar. Truppen är imponerande djup och coach Vinny Del Negro slipper slita ut sina stjärnor.

När man kollar på Denvers 15–13-facit är det lätt att tro att säsongen har varit en besvikelse, men klubben har helt enkelt bara fått en bajsmacka av schemaläggarna på NBA-kontoret. Med 19 av 28 matcher spelade på bortaplan hittills kan man ana att Denver kommer klättra i tabellen framöver. Efter nyår spelar man 15 av 18 hemma.

Tipset: Kalla mig inte klantig, kalla mig inte töntig… men kalla mig gärna underdog-optimist. Denver kan möta Clippers med kvalitet på flera positioner och har en rimlig skrällchans. 3.50 för rak seger, 1.90 för handicappet +7. En trevlig liten tv-peng som bör hålla dig vaken in på annandagsmorgonen. Och om det spricker, så har du ju alltid den här killen:

Ni som höll er vakna natten mot söndagen belönades med ett stycke football-historia. Calvin Johnson bröt Jerry Rices 17 år gamla rekord för antal receiving yards under en enskild säsong.

Så här ser alla tiders topplista ut idag, och då har Calvin ytterligare en match på sig att putsa till sina siffror:

1. Calvin Johnson, 1 892 yards, Detroit Lions, 2012
2. Jerry Rice, 1 848 yards, San Francisco 49ers, 1995
3. Isaac Bruce, 1 781 yards, St. Louis Rams, 1995
4. Charley Hennigan, 1 746 yards, Houston Oilers, 1961
5. Marvin Harrison, 1 722 yards, Indianapolis Colts, 2002
6. Torry Holt, 1 696 yards, St. Louis Rams, 2003
7. Herman Moore, 1 686 yards, Detroit Lions, 1995
8. Calvin Johnson, 1 681 yards, Detroit Lions, 2011
9. Marvin Harrison, 1 663 yards, Indianapolis Colts, 1999
10. Jimmy Smith, 1 636 yards, Jacksonville Jaguars, 1999

Det är som alltid svårt att jämföra prestationer från olika eror. Johnson spelar i ligans passningsgladaste lag, i en era då reglerna och spelfilosofin mer än någonsin gynnar passningsspel.

Jerry Rice är å andra sidan, enligt NFL-auktoriteter som har glömt mer om amerikansk fotboll än jag någonsin kommer lära mig, den bästa spelaren någonsin. Han har tre Super Bowl-ringar utöver en rad rekordnoteringar. Calvin Johnsons rekord kom i samband med att Lions förlorade sin elfte match för säsongen. Det är sådant man inte kan blunda för, men jag tycker nog ändå att vi kan utnämna 27-åringens säsong till den bästa någonsin av en wide receiver.

ESPN-experten Jon Gruden – känd som ett offensivt snille under sin coachkarriär – grymtade lite om att det nya rekordet är aningen devalverat för att Detroit spelat så mycket ”catch-up”, att Calvin fått sina yards gratis i ”garbage time”. Det är en sanning med modifikation. Statistikgurun Bill Barnwell skriver att 369 av Johnsons 1892 yards kommit vid underläge med mer än en touchdown i fjärde quartern. Inga hisnande siffror.

Betänk istället hur ensam Johnson är som playmaker i Detroits offensiv, och hans prestation blir ännu mer imponerande. Han blir dubblad och ibland tripplad för att motståndarcoacherna vet att han är det enda konsekventa hotet – och ändå hittar han hål i försvaret, vecka efter vecka. Han har fångat blygsamma fem touchdowns den här säsongen. Men undra hur många gånger hans lagkamrater sprungit in bollen, när motståndarna inte vågat fylla boxen av rädsla för att lämna Calvin en-mot-en vid mållinjen? Detroit har 18 touchdowns innanför femyardslinjen av andra spelare än Johnson.

Det har varit ren footballporr att se Calvin Johnson spela den här säsongen. Det blir ett privilegium att följa hans fortsatta karriär.

•••

För övrigt vill jag tacka Detroit Lions för en synnerligen underhållande säsong. Oförklarliga hjärnsläpp, öppna protestaktioner och trubbel utanför planen – allt under ledning av en vimsig, frustrerad och frustrerande coach.
Skönt att någon fortfarande kan konkurrera med New York Jets om titeln som NFL:s galnaste cirkus.

•••

Det är en stor ödessöndag som just nu pågår. Vi får anledning att återkomma till grundseriens slutstrid vid ett senare tillfälle, men kan konstatera att det bjuds på förstklassig dramatik ikväll. Dela gärna med er av era reflektioner i kommentarsfältet.

Här är mittuppslaget i söndagens Sportbladet. Tipsa dina NFL-intresserade kompisar om att gå ut och köpa tidningen, vettja. Vi berättar om Tom Brady, Adrian Peterson och Peyton Manning, och deras strid om MVP-titeln. Det är läsvärda stories – supermodeller, skandalrubriker, familjetragedier, karriärhotande skador med mera… Alla tre har kämpat mot någon typ av svår motgång de senaste åren. Nu är de i blixtrande form och dominerar på sin position.

Min känsla är att ligans mest värdefulle spelare finns i den ovanstående trion, även om några andra också är värda att nämna. Aaron Rodgers är fortfarande briljant och maskerar många av hålen i Green Bays lagbygge. JJ Watt, Aldon Smith och Von Miller har alla imponerat, men om Adrian Peterson är deppig över att juryn favoriserar quarterbacks så är det ingenting mot vad den här trion ska vara – det har gått 26 år sedan en försvarsspelare senast vann titeln. Och hur mycket jag än älskar att se Andrew Luck och Robert Griffin III ta kommandot som rookies, så får de snällt vänta på sin tur i något år till.

•••

RG3 är för övrigt knäskadad och missar Washingtons ödesmatch i Cleveland. Kirk Cousins, en annan rookie-QB, ersätter. Griffin twittrade under lördagkvällen:

”The decision was not my own… But I will be there for my team!!! In every way I possibly can”

Söndagen bjuder annars på ett svårslaget utbud av NFL-matcher. Det är toppmöten, det är slutspelsjakt och det är intressanta kollisioner mellan spelstilar, som exempelvis New Englands superoffensiv mot San Franciscos fruktade försvar på Sunday Night Football. Vad ser ni mest fram emot under kvällen?