Det är ingen överraskning men Bryce Harper är nu officiellt baseboll-draftens förstaval.
Washington Nationals valde 17-åringen som slår bollen 550 yards, kastar den i 96 mph – och är en ”jerk”.
– Jag vill bli den bästa spelaren som någonsin har spelat den här sporten, har Harper sagt tidigare.

Bryce Harpers talang går inte diskutera. Killen är ett monster och är en av de mest omtalade talangerna på många år. Som 16-åringen kallades han ”The Chosen One” och ”The LeBron James of baseball” när han prydde Sports Illustrateds omslag.
Washington Nationals behövde knappast tveka när MLB hade sin draft i natt. I fjol valde man pitchern Stephen Strasburg etta (mer om honom på just denna blogg i kväll) och nu fick man alltså en offensiv guldklimp.
Bryce Harper är catcher men kommer av Nationals att användas som outfielder.
– Jag kommer att spela var de än vill använda mig. Jag vill bara ta mig dit och sen får vi se vad som händer, säger Harper.

Talangen har ingen ifrågasatt. Däremot attityden. Harper påstås av vissa vara en jävligt dryg kille helt enkelt och rapporter från anonyma scouter om att han är en ”jerk” har cirkulerat länge. En scout påstås ha kallat honom den värsta spelaren han någonsin sett vad gäller den biten.
– Han är en väldigt självsäker grabb och väldigt intensiv. Men jag tror inte hans attityd blir något problem. En spelare som är så bra i den åldern blir sannolikt lite kaxig. Det jag tror folk ser, och misstolkar, är omognad, säger journalisten Matt Youmans som följt Harper i high scool och på junior college.
– Jag tycker det är lustigt att vi förväntar oss att en 17-åring ska bete sig perfekt hela tiden.

Här är draftens tio första val:

1. Bryce Harper, OF, Washington Nationals
2. Jemeson Taillon, RHP, Pittsburgh Pirates
3. Manny Machado, SS, Baltimore Orioles
4. Christian Colon, SS, Kansas City Royals
5. Drew Pomeranz, LHP, Cleveland Indians
6. Barrett Loux, RHP, Arizona Diamondbacks
7. Matt Harvey, RHP, New York Mets
8. Delino DeSchields Jr., CF, Houston Astros
9. Karsten Whitson, RHP, San Diego Padres
10. Michael Choice, OF, Oakland Athletics

Rita linjer mellan punkterna och bilden klarnar.
LeBron James spelar i Chicago Bulls i höst.

Det finns inte en amerikansk basketkännare som inte ritat linjerna än. De går ungefär så här:
• Chicago Bulls var på jakt efter en ny tränare. Inte en enda gång nämndes Bostons assisterande coach Tom Thibodeau som en kandidat. Faktum är att Thibodeau i fjol inte lyckades få en huvudcoach-tjänst i skitlagen Sacramento, Detroit, Philly och Minnesota.

• Men när Thibodeau signade med agenten William Wesley och firman CAA tog det bara 72 timmar innan han var klar för tre år i Chicago. CAA? Jo, det är samma agentföretag som hanterar LeBron James och faktiskt också Chris Bosh.

• William Wesley, också känd som ”Worldwide Wes”, är välkänd i basketkretsar. Han är överallt men ingen vet någonting om honom, varför och hur kan kan vara överallt och vem han jobbar åt. Superagenten David Falk har sagt att Wes är en av sportens två-tre mäktigaste personer. I fjol började Wes officiellt jobba åt CAA. Wes är också mentor åt LeBron James. Han har funnits i LeBrons närhet sedan superstjärnan var 15 år.

Med andra ord: LeBron James väljer Chicago Bulls. Kanske får han Chris Bosh med sig.
Tro det om du vill, men erkänn att det är lite spännande?

De andra lagen då? Well, Chicago Bulls har världens mäktigaste man, Barack Obama, i bakfickan. Men New York Knicks president Donnie Walsh kan inte ens få Yankees-spelarna, LeBrons vänner, att ställa upp på en övertalningskampanj.
– It wouldn’t make sense, säger Yankees Derek Jeter och jämför det med om ett Los Angeles-lag använde Magic Johnson för att rekrytera honom.
– Om jag skulle gå till ett annat baseboll-lag, hur skulle en basketspelare hjälpa? Jag spelar inte basket. Jag har inget med det där att göra. Jag ser inte hur det skulle fungera.
Och för New Jersey Nets räkning så vägrar delägaren och LeBron-polaren Jay-Z hjälpa till.
– Det är hans (LeBrons) beslut. Vi är kompisar och vi kommer ju att umgås! Jag vill inte övertala någon att göra någonting och sedan träffa honom och säga ”Oh, just det, vi är 4–30… Förlåt”, säger Jay-Z.

/Wikdahl

Med 7.59 kvar av matchen var jag ganska säker på hur det här skulle sluta. Jag menar, Lakers Sasha Vujacic dundrade in under Celtics korg och tog en offensiv retur. Sasha Vujacic! Låter man det hända så är det både för lite inspiration och perspiration i laget.
Returen kom i fjärde quartern efter en första halvlek där Boston Celtics visat vilka man tror att man är. Tuffa, aggressiva, intensiva. Ett åldrande mästarlag men fortfarande ett mästarlag.
Vujacic hittade Jordan Farmar utanför trepoängslinjen och han stänkte i skottet – och kvitterade till 83–83.

Ridå, eller hur?
Celtic hade ju tappat den trettonpoängsledning man byggde upp under andra quartern. Kevin Garnett och Paul Pierce kunde inte träffa vattnet från en båt, Andrew Bynum såg ut som en ung Shaq och Kobe Bryant… Well, han är Kobe Bryant vettu.
Men så var det ju det där med det gröna mästarlaget som oavsett vad det står för siffror i passet fortfarande är ett mästarlag. Dessutom är alla siffror inte på det som anses vara fel sida av strecket.
Rajon Rondo är född 22/2 1986.
Och han är fantastisk.

Rondo, han som inte kan skjuta, satte 95–92 utifrån med 1.50 kvar och hans försvarsspel var löjligt bra. Celtics begåvade pointguard slutade med en triple double – 19 poäng, 12 returer och 10 assist.
Celtics? Celtics slutade med en seger, 1–1 i matcher och en skön hemresa till Boston.
– Det var en total laginsats, sa Rondo.
Nåja.
Kevin Garnett och Paul Pierce var 4 av 16 tillsammans. Å andra sidan så satte Ray Allen rekord i antal treor i en NBA-final. Allen satte 8 stycken (av 11) varav sju i första quartern. Oh, och de sju satte han utan att missa en enda gång. De tidigare rekordet var, du gissade det, 7.
Efter en svag match ett påmindes jag om varför jag liknade honom vid Tomas Tranströmer inför finalserien.

Celtics 103, Lakers 94
Nu har vi en matchserie, mina vänner. Var den tar vägen, annat än till Boston, har jag ingen aning om. Men kom ihåg att USA-bloggen har en man på plats i Massachau.. Massacho… Massach…. Ja, vi har Stefan Persson på plats i Boston.

Några noteringar:
• Ska du vinna ett mästerskap måste du lika ofta propelleras av doldisar som av superstjärnor. Boston fick i natt värdefull produktion av Glen Davis, Nate Robinson och Tony Allen. Jag har speciellt en svaghet för Big Baby Davis. Stor kropp, ännu större hjärta.

• Pierce och Garnett var usla i Celtics. Lakers saknade bättre insatser av Ron Artest, Lamar Odom och Derek Fisher. Tillsammans var trion 4 av 21. Artest var 1 av 6 på treorna. Här är ett tips, Ron: Sök inte treorna.

• Domarna var väl…sådär va? Jag säger som Jeff Van Gundy: ”This is playoff basketball.” Ron Artest fick ett par tveksamma fouls, Kobe Bryant likaså och Big Baby bestals på en vacker block.

• Andrew Bynum såg inte speciellt skadad ut. Däremot suverän. Bynum hade 21 poäng, 6 returer och 7 (sju, jo sju) blockar.

• Lakers som lag hade 14 blockar och jag vill mena att det var positivt – för Celtics. Det betyder att de grönklädda var aggressivare i offensiven.

• Pau Gasols analys: ”Det är en besvikelse för oss, men Celtics gjorde ett bra jobb. De hade en bra game plan och de föjde den. Vi måste hustla mer. De var snabbare till bollen och skapade andralägen. De jagade bollen med större vilja.”

/Wikdahl

Slutspelspanelen är tillbaka, med tre heta frågor – och en ännu hetare gästtyckare! Säg hej till Fredrik Ihse, 32, Sportbladet-nattchef som en gång var med och tog upp KFUM Kalmar till division 2 (”skriv att jag hade en blygsam roll i det laget…”).

Marquis ”ensam kvar med And 1-skor” Daniels – är han Celtics enda hopp?! Foto: AP

1. Marquis Daniels spelade inte första finalen på grund av hjärnskakning – men i natt är han redo. Tyvärr, för Celtics, så vet alla från Doc Rivers till morsans grannes katt att Marquis Daniels inte är svaret. Hur ska Celtics kunna göra en matchserie av det här?

Westin: Jag är övertygad om att kvällens match blir avgörande för hur resten av matchserien kommer se ut. Celtics måste vinna, eller i alla fall spela jämnt och göra en bra match. Man kan börja med att hitta tillbaka till den ”smackdown-mentality” som Lakers-coachen Phil Jackson snackade om inför finalerna. Lite mer elakhet, alltså.

Wikdahl: För det första så måste man bita ihop i försvaret. Defensiven är Celtics identitet, utan den är man ingen och inget. Såg ni tredje quartern i match 1? Det såg ut som att Lakers spelade mot fem gröna koner. Hjälpförsvar, hjälpförsvar, hjälpförsvar. För det andra så måste man spela med större aggressivitet i offensiven. Spela muskelbasket, ta bollen till korgen med kraft, tvinga fram blåmärken och fouls.

Ihse: Jag tror dessvärre inte att det är möjligt. Men dom gånger jag sett ett Celtics som skulle kunna rå på Lakers, så har Ray Allen varit helt omöjlig. Hittar han sänket så kan vadsomhelst hända, då drar han med sig resten. Ja, just det: det skadar ju inte att hålla dom där Lakers under 100 också. DE-FENSE!

”Du, angående det där du sa om mig…” Foto: AP

2. Pau Gasol är arg på de amerikanska medier som blåst upp en ministorm mellan honom och Kevin Garnett. Bakgrunden är att Pau svarade på frågan om hur Garnetts spelstil förändrats: ”Han har tappat en del explosivitet, förut hade han ett riktigt bra första steg. Tiden går och vi får alla lida på ett eller annat sätt”, sa Pau – som samtidigt var mycket noggrann med att påpeka att KG ”fortfarande är en fantastisk spelare”. Men resultatet blev ändå rubriker om sågningar, och en arg kontring från Garnett.
Är det rätt av Pau att bli upprörd på reportrarnas vinkling av uttalandet?

Westin: Det verkar som att Pau blivit utsatt för det som på min arbetsplats kallas för en ”gangstring”. Det är inte hela världen, jag tror han kommer över det ganska snabbt. Han hade ju faktiskt rätt i precis allt han sa. En betydligt intressantare fråga är: Kan 211 centimeter Kevin Garnett dunka bollen ikväll? Orkar han ens upp till ringen längre?

Wikdahl: Han har all rätt i världen att bli vad han vill. Jag kunde inte bry mig mindre och det borde inte Gasol eller Garnett göra heller. Det var ju inga direkta statshemligheter spanjoren avslöjade heller. Det är klart att Garnett har tappat en del explosivitet. Det vet alla, från Doc Rivers till den där katten i fråga ett.

Ihse: Det enda att bli upprörd över är just Garnetts borttappade explosivitet och förstasteg. Resten av stegen också, för den delen. Christopher Reeve hade fler moves i Rear Window än Garnett haft i slutspelet. Gasol sa som det var och pressen gjorde rätt som återgav det.

”Beantown, I’m comin’ home!”

3. USA-bloggens Stefan Persson åker nu till Boston och kommer att se samtliga finaler i Bean Town. Var är rättvisan?

Westin: Rättvisan ligger i att Sportbladets och USA-bloggens läsare återigen får engagerade på plats-rapporter från ett av de största idrottsevenemangen i Nordamerika. Men helst av allt hade man ju velat skicka Persson till Pajala för att bevaka LF Basket Norrbottens träningsläger.

Wikdahl: Frågar du mig? Ja, inte fan hittar jag rättvisan i min tv-soffa i alla fall.

Ihse: Det finns ingen rättvisa. Man ska alltid vara avundsjuk på någon som får åka till Boston och se på idrott. Fast senast jag var i Boston lyckades jag pricka in Black Friday. Ni vet, när stadens alla tre lag vek ner sig samma kväll. I efterhand är jag glad att jag valde en plats i solen på Fenway Park framför TD Garden. Där var förnedringen total. (Senaste matchen någon såg LeBron spela basket som om han brydde sig.

Han kallades The Wizard of Westwood och byggde en av sportens mäktigaste dynastier.
Men det är lika mycket människan som coachen basketvärlden minns i dag.
I natt avled John Wooden.
Han blev 99 år.

John Wooden var en legendarisk coach på UCLA. Internet är inte tillräckligt stort för att rada upp alla hans meriter. Men han guidade sitt UCLA till tio NCAA-titlar, han vann sju i följd, hans lag hade en gång en vinstsvit på 88 matcher, fyra säsonger gick laget 30–0 och han är invald i basketens Hall of Fame både som spelare och coach – och ensam om den bedriften.

Gentlemannens död sänder en våg av sorg och tacksamhet över basketvärlden. Inte bara för allt han gjorde för sporten. Coach Woodens lektioner i basket var lika mycket lektioner för livet.
– Som basketfan så minns jag med värme hans tio NCAA-mästerskap, hans fantastiska vinstsvit på UCLA och de otroliga spelarna han var mentor åt. Men som amerikan så saluterar jag sättet han nådde all framgång – med blygsamhet och ödmjukhet och genom att helhjärtat dedikera sitt liv till att hjälpa andra att bli bättre människor, säger president Barack Obama.
– Han använde sporten som ett medel för lära oss hantera alla situationer. Han var en förebild. Han var mer som en förälder än en coach, säger förre superstjärnan Kareem Abdul-Jabbar, som Wooden coachade på UCLA.
– Jag har alltid sagt att om man behöver någon för att stoppa ett krig så ska man skicka John Wooden. Helt ärligt så tror jag att han skulle kunna skapa fred i mellanöstern. Han skulle kunna lösa det, säger Jim Harrick, före detta coach på UCLA.

Det finns inget sätt vi kan göra John Woodens minne rättvisa på den här sajten.
Så i dag rekommenderar vi besök på amerikanska sajter. Surfa runt på ESPN, CBS Sportsline, LA Times och många fler och läs om en av basketsportens stora.
Det är värt det.

Vi avslutar med ett axplock av hans välkända Woodenisms, hans ord av visdom och inspiration:

• ”Be more concerned with your character than your reputation, because your character is what you really are, while your reputation is merely what others think you are.”
• ”You can’t live a perfect day without doing something for someone who will never be able to repay you.”
• ”Winning takes talent, to repeat takes character.”
• ”If you don’t have time to do it right, when will you have time to do it over?”
• ”Failure is not fatal, but failure to change might be.”
• ”It’s not so important who starts the game but who finishes it.”

/Wikdahl

Världens mest troende fans. Foto: AFP/GETTY IMAGES

Världens mesta sportlåt har blivit ännu större.
Nu är det Philadelphia Flyers som tagit Journeys ”Don’t Stop Believin'” till sina bultande fighterhjärtan.
Och varför inte?

Klart att Philadelphia har känslan att ingenting är omöjligt.
Man tog sig till slutspel via en straffseger mot New York Rangers i grundseriens sista match, man vände 0–3 i matcher mot Boston i första rundan – bara det fjärde laget att lyckas med det – och i match tre i Stanley Cup-finalen mot Chicago Blackhawks, och underläge 0–2 i matcher, räddade man skinnet genom att vända 2–3 till seger med 4–3 i förlängning.
Ingenting är omöjligt.
Så laget, fansen och staden har gjort Journeys ”Don’t Stop Believin'” till sin låt. Man är inte först med det och sannolikt inte sist.

Exempelvis så är låten gigantisk i Boston, Chicago White Sox gjorde den till sin när man vann World Series 2005, Detroit använder den (”born and raised in south Detroooit”), Washington Capitals gör det (och det var faktiskt Nicklas Bäckström som startade det), 2008 började Los Angeles Dodgers köra den i åttonde inningen och…ja, för att sammanfatta: den spelas i varenda arena i nordamerika.
– Texten är tillräckligt vag för att passa in riktigt bra i vilken situation som helst. ”Some will win, some will lose, some are born to sing the blues.” En sån rad passar i vilken situation som helst, säger Mark Richardson på musiksajten pitchfork.com.
– Om du vinner, don’t stop believin’. Om du är trött, don’t stop believin’. Om du förlorar, don’t stop believin’, har Charles Steinberg, som tidigare jobbade åt Dodgers sagt.

Inför match tre i Philadelphia delades t-shirts med trycket Broad Street Believin’ ut till Flyers fans. Om det var tröjorna, låten eller Claude Giroux som var mest avgörande vet jag inte.
Men Flyers vann, reducerade till 1–2 i matcher och har i natt chansen att kvittera.
– Det var en stor seger för oss och förhoppningsvis kan vi fokusera på nytt och spela likadant i match fyra, säger Giroux, som gjorde 4–3-målet i onsdags.
– Jag har hundraprocentigt förtroende för att killarna i vårt lag kan vinna vilken match som helst mot vilket motstånd som helst, säger coachen Peter Laviolette.
Matchen börjar 02.00.
Don’t Stop Believin’.

/Wikdahl

Fotnot: Journeys sångare Steve Perry är själv ett stort fan av San Francisco Giants. Det har han inte mycket för. Senast Giants vann World Series var 1954. Då var Perry fem år gammal.

Armando Galarraga och hans perfect car. Foto: AP

Om det missade domslutet var en skandal så är efterspelet en kall öl och en körsbärsröd Corvette.

Ni kan bakgrunden.
Detroit Tigers pitcher Armando Galarraga var i onsdags såhärnära en perfect game, blott den 21:a i historien, men blev bestulen av domaren Jim Joyce som på en hundradels sekund tog beslutet att Cleveland Indians Jason Donald var safe på första bas.
Reaktionerna blev starka. Jim Joyce har fått skit över hela världen, och hans fru och barn har fått obehagliga samtal. Direkt efter matchen bröt Joyce ihop.
Rätt åt honom? Det tycker inte Detroits manager Jim Leyland.
– Jag måste gå dit, sa Leyland när han lugnat ned sig efter matchen.
Så Leyland gick till domarnas omklädningsrum och erbjöd tröst.
– Let’s have a beer, sa Leyland till Joyce och leverade sedan poängen:
– Och jag dricker inte ens öl.

I går möttes Tigers och Indians igen och det var ett tillfälle för förbrödring snarare än ilska.
Matchen inleddes med en vacker gest när Detroit skickade fram just Galarraga till hemmaplattan. Där stod Jim Joyce, matchens huvuddomare. Galarraga överräckte Tigers lineup till Joyce, de skakade hand – och fansen applåderade.
Visst skreks det också. Alla fans är inte så förlåtande. Men i stort var det en solskensdag.
– Jag kunde inte vara mer stolt över Tiger-fansen, sa Leyland på presskonferensen efter att Tigers besegrat Indians med 12–6.
I dag uttryckte Joyce sin tacksamhet i en intervju med NBC.
– Well, jag har förmodligen varit på en all-time low men jag klättrar stadigt mot mot en all-time high, antar jag, sa Joyce.

Armando Galarraga har tagit stormen med ro. I går fick han först veta att MLB inte kommer att ändra domslutet i efterhand och ge honom hans perfekta match men han fick i alla fall en bil.
General Motors sponsrar Detroit Tigers och Galarraga fick en körsbärsröd Chevy Corvette.

/Wikdahl

– I thought the Lakers were clearly the more physical team today. I thought they were more aggressive. I thought they attacked us the entire night. 
Doc Rivers.  

Om de gjorde. 
Los Angeles Lakers lekte (102-89) faktiskt hem den första finalmatchen i natt. De regerande mästarna klädde av Celtics ordentligt genom en effektiv defensiv, överlägset returtagande och en Kobe Bryant i bästa tänkbara form. 

Lite intressant statistik från match 1:

• Lakers dominans i ”second chance-points” var total: 16-0.
• Lakers var 4 av 10 från trepoängslinjen. Celtics: 1 av 10.  
• Celtics Garnett, Perkins och Wallace samlade på sig sammanlagt 11 returer. Lakers Gasol tog ensam 14 returer.
• Celtics bänk slog Lakers bänk med 16-15. Men då spelade Celtics bänk sammanlagt 79 minuter, mot Lakers 65. 

 Total dominans, som sagt. Och om segern smakade gott?
– It tastes all right. It don’t really taste like steak and potatoes, but it’s kind of like chicken, säger Lakers Shannon Brown.  

/Stefan. 

Lugnet före stormen. Paul Pierce och Celtics stretchar i Los Angeles. Foto: REUTERS

I natt 03.00 inleds NBA-finalerna i Staples Center. Självklart steppar slutspelspanelen upp sitt game då. Tre frågor, nio svar – inga konstigheter. Som vanligt vill vi också ha era svar, i kommentarsfältet.

1. Så, Lakers–Celtics i final. Gillar du det? Eller hade du hellre sett den Kobe vs LeBron-showdown som många förutspådde innan slutspelet började?
Mattias: För en månad sedan hade jag nog velat ha Kobe vs LeBron. Men nu när det blev Lakers mot Celtics vettefan om jag inte tycker att det är roligare. En final mellan Lakers och Cleveland hade bara handlat om LeBron och hans jakt på en ring. Men nu får vi en klassisk rivalitet, två fina lag, många intressanta matchups. Jag tror att det kommer att bli fantastiskt.
Stefan: Självklart gillar jag det. Celtics–Lakers är ju ett klassiskt möte och om det var lite halvmysigt och nostalgiskt för två år sedan, så är det ju mer av ett riktig hatmöte den här gången. Rivaliteten lever – igen.
Petter: Ska väl erkänna att jag, inför slutspelet, var en av de som trodde på Cavs–Lakers. Visst ville jag se Kobe mäta sina krafter med LeBron. Men de två bästa lagen är i final, tvivelsutan. Jag är helt okej med det. Det finns mängder av profiler och intressanta stories i den här finalserien.

2. Vem är din personliga favoritspelare i finalserien?
Mattias: Jesus Shuttlesworth aka Ray Allen. J-O Waldner jämfördes en gång av författaren och docenten Niklas Schiöler med Tomas Tranströmer. Det flytande, avslappnade spelet, koncentrationen och lidelsen för uppgiften. Ray Allen är basketens motsvarighet. Poetry in motion. Så här skriver Schiöler: ”Waldner gör det med boll. Hans kropp gestikulerar inte, skriker inte: ”Se hur jag sliter, se hur jag slänger mig från hörn till hörn!” Hans kroppsarbete är snarare horatianskt balanserat. Just därför ser det så enkelt ut och därför kan han utan vild fäktning, utan publikfjäskande Boris Becker-kast, göra det komplicerade. Han gör det lågmält. Ett stångande, frustande hockeylag skulle kunna bli en hetlevrad symfoni. Becker hade kunnat komma till sin rätt i en Wagneropera. Men Waldner spelar kammarmusik.” Det låter som Ray Allen, eller hur?
Stefan: Det kan väl bli liiiite mycket ibland, med alla gester och utspel. Men man måste ju bara älska KG. Snacka om vinnarskalle. Och nu är han dessutom tillbaka i gammal god form.
Petter: Ja, inte är det Sasha Vujacic i alla fall.

3. Vad talar för Celtics som mästare? Och vad talar för Lakers?
Mattias: Rajon Rondo är precis den typ av penetrerande guard som Lakers har haft problem med. Sedan så är Celtics verkligen ett lag med hot på flera positioner och en vilja att dela med sig. Jag gillar också djupet på Celtics bänk med X-faktorer som Glen Davis, Tony Allen och Nate Robinson. Det talar för Celtics. Lakers har superduon Kobe Bryant/Pau Gasol och är med Ron Artest ett tuffare lag än det Celtics slog i finalen för två år sedan. Står Lakers upp, tar man fighten, så hamnar bucklan i Los Angeles.
Stefan: Vad som talar för Celtics? Jo, att laget fortfarande är väldigt bra defensivt (även om man inte är på samma nivå som för två år sedan) och att Rondo ger dom en ny dimension, jämfört med 2008 års finaler. Lakers? Kobe, så klart. Jag hade ju trott att han skulle börja visa i alla fall några tecken på att han börjar bli sliten. Men icke. Mer? Revanschfaktorn ska ju inte underskattas. Jag tror inte vi får se Lakers vika ned sig lika enkelt som senast.
Petter: Först och främst: Jag är fortfarande milt chockad av Celtics framfart i slutspelet. De såg så sjukt gamla och trötta ut under grundserien, men de har klickat vid precis rätt tillfälle och liknar den lagmaskin som vann titeln 2008. ”Den här förstafemman har aldrig förlorat en slutspelsserie, någonsin” har coachen Doc Rivers påpekat. Sedan är Rajon Rondo jävligt bra.
Lakers då? Alla analyser måste börja och sluta med en äregirig Kobe Bryant. Han gick in i assassination mode mot Phoenix Suns och lär fortsätta på samma sätt i finalerna. Kobe vill a) vinna sin andra raka Shaq-fria titel b) ha revansch på Boston för förnedringen för två år sedan. Sedan tror jag, trots Andrew Bynums skadeproblem, att Lakers är bättre än Celtics under korgarna.

Jim Joyce hade en dålig dag på jobbet.
Idag vet hela USA om det.

Detroit Tigers–Cleveland Indians, nionde inningen, två outs. 28-årige doldisen Armando Gallaraga är på väg att bli historisk genom att kasta en perfekt match, den tjugoförsta i MLB:s historia och den tredje den här säsongen (efter Dallas Braden och Roy Halladay).
Det är då Jim Joyce ”presenterar” sig.
First base-domaren dömer att Clevelands Jason Donald är safe. Alla med tillgång till reprisbilderna ser att det är fel, fel, fel:

Det är förstås en rejäl domarmiss med fasansfulla konsekvenser.
Men hatten av för Jim Joyce som i alla fall stod upp och erkände sitt misstag som en man. Efter matchen, när han sett reprisen, gick han – med tårar i ögonen – till Armando Galarraga och bad om ursäkt.
– Det var det största domslutet i min karriär, och jag totalmissade det. Jag kostade den där grabben en perfekt match, sa Joyce.

Nu överväger MLB-bossen Bud Selig att ändra domslutet i efterhand, för att på så vis ge Galarraga sin perfekta match. Räkna också med att instant replay-diskussionerna tar ny fart (i dagsläget får domarna bara granska tvivelaktiga home runs via reprisbilder).
Fortsättning följer.

/Petter.