Efter en framgångsrik säsong brukar kraven på löneförhöjningar komma snabbare än en Jay Cutler-interception.
Det är det New York Jets upplever just nu.
Darrelle Revis, Nick Mangold, David Harris och Shaun Ellis snackar alla öppet om sina önskemål om nya kontrakt.

De minns fjolårets lagkamrat Leon Washington, som såg hajpen dö ut och rivaler springa om honom efter ett benbrott mitt i säsongen.
Idag spelar Washington i Seattle Seahawks, tradead under draften förra månaden.
– Det handlar om trygghet. Jag vill inte paja ett knä eller nåt annat drastiskt och sedan inte kunna fortsätta min karriär som jag vill, säger centern Nick Mangold.

Men Jets största huvudvärk är förstås Darrelle Revis.
Stjärncornerbacks är försvinnande få och smärtsamt dyra, och Revis är den bästa av alla på positionen.
För New York Post berättar han att han förväntar sig ett nytt kontrakt innan säsongsstart eftersom Jets ”lovat” detta, och ”när man inte håller sitt ord är det ett problem”.
Underförstått kan 24-åringen skippa lagets training camp (börjar i slutet av juli) om frågan inte är löst innan dess.
Det blir till att betala, för Jets, om coach Rex Ryan ska få behålla sin favoritspelare.

/Petter.

Det kan ha varit slutet på en era (i Cleveland).
Det kan ha varit början på en annan (i New York?).
En sak vet vi: Det var inte vackert om du håller på Cleveland och LeBron James.
– Vi såg ett lag som gav upp, sa förre storspelare Mark Jackson efter matchen.
Boston 94, Cleveland 85.

Nu var inte LeBron helt usel i natt. På papperet var han till och med fantastisk. Men i verkligheten… inte fan var han sig själv? Karlns statistikrad (27 poäng, 10 assist och a whooping 19 returer) ser jävligt vass ut och han hade några sekvenser där han visade att han är speciell. Men MVP? Nej, den spelaren såg vi inte den här matchen heller.
Visst ser det fräsigt ut när han flyger in och tar defensiva returer efter straffmissar, men det är inte därför han är där. Det är i offensiven som LeBron saknas.
Han var initiativlös och passiv, saknade touchen och delegerade därför ansvaret till andra. Antalet assist var kanon – men summan bortkastade bollar (9) kalkon.

Inte ens när han isolerades med Ray Allen kunde/ville/vågade LeBron ta bollen till korgen.
Något är fel. Det måste det vara.
Först match fem och sedan det här.
Något måste vara fel.
Armbågen?

Med 3.31 kvar av tredje quartern satte Kevin Garnett 67-58 till Boston Celtics. Med facit i hand kan vi definitivt kan kalla det sista spiken i Cavs-kistan.
Först tog Cleveland time out, sen tog man semester.
Visserligen satte LeBron två raka treor och klippte det till fyra i fjärde, men studsade sedan bollen på foten och allt momentum var borta.
Det här var Celtics match. De gröna är, just nu, en väldigt imponerande enhet. Bring on Orlando.

Så det var det för Cleveland.
Cavs är utslaget och spekulationerna om kontraktslöse LeBrons framtid, som legat på kokpunkten hela säsongen, kommer nu att ta ännu större plats i nyhetsflödet i USA. Inte minst i New York. När LeBron sköt straffar i fjärde quartern skanderade Bostonpubliken ”New York Knicks, New York Knicks.”

Nu sover vi på det här och drömmer sköna drömmar om allt fantastiskt vi ska göra av morgondagen.
Jag hoppas att LeBron James gör det också.

/Wikdahl

Hela Ohio håller på att rämna efter LeBron James kalkonmatch och Clevelands förlust i match fem mot Boston Celtics.
Boston leder med 3–2 i matcher och kan avgöra matchserien i natt.
Vem hade en tjuga på det spelet?

Kritiken har varit rätt hård mot LeBron James efter den sinnessjuka femte matchen i Cleveland där James bara gjorde 15 poäng – på uselt skytte – och Boston vann 120–88.
”Det här är inte tillräckligt viktigt för LeBron James. Det är sanningen,” skrev Yahoo! Sports Adrian Wojnarowski och menade att basketen kommer i andra rummet för James. Att The King bryr sig mer om stjärnstatusen, marketing, hänga med Jay-Z.
Andra hävdar att den där armbågsskadan det snackats om är betydligt värre än vad James vill göra gällande och att han inte kan göra sig själv rättvisa.
”Jag tror armbågen påverkar honom lika mycket mentalt som fysiskt,” skriver ESPN:s John Hollinger.

Skulle Cavs åka ur mot Boston i natt – jag tar det igen, det är alldeles för chockerande för att ta in på ett försök – skulle Cavs åka ur mot Boston i natt så är det en av NBA-skräll modell gigantisk.
Inte för att Boston är dåligt, det är man bevisligen inte, men för att snubben i andra laget är LeBron James och hans öde är att lyfta bucklan i juni.
Det var ju redan bestämt.
Och var det någon som skulle stoppa honom så var det Kobe, Pau och Ron Artest, inte gamla Celtics.

Men vet du vad?
Det finns fler skrällar i NBA-historien.
Här är några exempel:

Golden State Warriors över Dallas Mavericks  2007
Inte förrän i grundseriens 82:a och sista match blev Golden State Warriors klart för slutspel. Dallas Mavericks, å sin sida, vann flest matcher i hela ligan och första rundan av slutspelet skulle bli en skrattmatch.
Ingen skrattade mer än Baron Davies.
Boom Dizzle ledde sitt lag till 111–86 i match sex på hemmaplan.
– Vi skrev NBA-historia i kväll och det bästa med det är att vi gjorde det som ett lag, sa Davies.

New York Knicks över Miami Heat 1999.
Också en match i första rundan. Heat hade förstaseeden i öst, Knicks åttonde. Men Jeff Van Gundys lag, med bland andra Allan Houston, Latrell Sprewell och Marcus Camby)  vägrade lägga sig och chockade inte bara Miami Heat (med Alonzo Mourning, Tim Hardaway och Jamal Mashburn). Man fortsatte med att slå ut  ett starkt Atlanta Hawks i fyra raka och sedan besegra Reggie Millers Indiana Pacers i östfinalen.
Det tog inte stopp förrän i finalen mot San Antonio.
– Vi trodde på varandra, sa Allan Houston om slutspelsresan.

Denver Nuggets över Seattle Supersonics 1994
Ytterligare en åttondeseed som slår ut en förstaseed. Men den här gången var det inte bara att Nuggets gick vidare som var anmärkningsvärt – det var hur man gjorde det. Gary Paytons och Shawn Kemps Seattle tog ledning med 2–0 i matcher. Redan där ska det ju vara avgjort.
Men Nuggets, med Dikembe Mutombo, LaPhonso Ellis och Mahmoud Abdul-Rauf tog tre raka och vann matchserien med 3–2 (det var bara fem matcher i första rundan då).
– Jag tror inte våra killar förstod att de skulle vara nervösa, sa Nuggets coach Dan Issel.

Boston Celtics tar emot Cleveland Cavaliers 02.00 i natt.

/Wikdahl

Jo – han är ju hemma nu, Sverige alldeles egna NBA-stjärna.
Eftersom Jonas Jerebko är USA-bloggens allra mest ombloggade person, så är det väl bara lämpligt att vi passar på att träffa honom.
Men vi behöver din hjälp med en liten detalj: Att ställa frågorna!

Så, undrar du vilken NBA-arena som är mäktigast? Vad Kobe sa till honom efter den där matchen? Eller vilka fördomar man stöter på som svensk i världens bästa basketliga?

Skriv in din fråga i kommentarsfältet här nedan. Sedan ska vi försöka få Jonas att svara på så mycket som tiden – och basketförbundets genomtrevlige medieansvarige Magnus Stråhle – tillåter.
Jonas möter media på måndag, så senast söndag vill vi ha din fråga.

Fire away!

Stefan Persson, till höger, håller på Celtics.

Slutspelsfebern rasar vidare.
Två nya måstematcher i natt. En för Canucks, en för både Cavs och Celtics.
Din USA-blogg ställer sig själv mot väggen med två tuffa, nåja, frågor:

• Rajon Rondo och Boston Celtics har satt hård press på förhandsfavoriten Cleveland Cavaliers – 2–2 i matcher. Och nu håller till och med Spike Lee på Celtics. Gör du det?
Persson: Om jag vadå? Håller på Celtics? Klart jag gör. Och efter alla underliga infall av LeBron (inte fasen hade han så ont att han verkligen behövde skjuta straffkast med fel hand?) ska det bli riktigt skönt att se Celtics skicka ut Cavs. Igen.
Westin: Näää. Cavs får gärna vinna hela skiten för min del. Även fast det är kul att kritisera och leta fel hos LeBron James, så VILL jag ju att världens bästa spelare ska uppfylla sin potential. Jag var för ung för att verkligen ta in Michael Jordans storhetstid (13 år när han vann sin sista titel). Känslan är att vi kan få uppleva någonting av ungefär samma magnitud med LeBron. Hög berätta-för-barnbarnen-faktor – men då krävs att han vinner mästerskap, också.
Wikdahl: Nope. Jag håller på LeBron. Visst jag gillar Celtics comeback-story (om vi får kalla den det) den här våren men det är tid för LeBron att distansera sig ytterligare från resten av ligan. Det gör han bäst med en titel.
Fotnot: Cleveland–Boston, match 5, spelas 02.00 i natt.

• Vancouver Canucks klev upp från ritbordet med en helt ny plan inför match fem. I stället för att sätta press på Chicago och tvinga fram misstag så backade man hem och väntade på misstagen. Resultatet: 4–1 till Canucks. Men nu ska vi förstås inte snacka taktik. 3–2 i matcher till Chicago – har Canucks en snöbolls chans i helvetet att vinna matchserien?
Persson: Jag vet faktiskt inte vad Canucks sysslade med efter match ett. Det borde vara kriminellt att spela så odisciplinerat och otaktiskt i Stanley Cup. Senast såg det som sagt betydligt bättre ut, men det räcker inte för att vända på steken. Jag tror att Keith & Seabrook stänger ned Sedinarna i natt.
Westin: Klart de kan, de har ju tagit av sig hjälmarna nu! Inför superödesmatchen i Chicago senast bestämde sig Vancouver-lirarna: det krävs något drastiskt för att hålla serien vid liv. Så till matchvärmningen kastade de hjälmarna. Vi gömmer oss inte när det blåser snålt, var budskapet. Shane O’Brien kunde inte minnas vems idé det var, men:
– Så fort tvillingarna hakade på, så gjorde vi det allihop.
Wikdahl: Ja, det är klart att man har. Chicago skakade lite redan mot Nashville och möter nu ett ännu mer kompetent lag. Kan Canucks hålla den där disciplinen, tråka lite mer, så att säga, så blir det tufft för Chicago. Kom ihåg att nattens match spelas i Vancouver. Det kommer att vara ett jävla tryck. Vinner Canucks den så blir det en sjunde avgörande. Vet du vad som kan hända där? That’s right, ALLT kan hända.
Fotnot: Vancouver–Chicago, match 6, spelas 03.30 i natt och sänds på Viasat Hockey och ESPN America.

Atlanta Hawks ligger under med 0–3 i matcher och alla är överens: Hawks har inte en chans att gå vidare.
Philadelphia Flyers låg under med 0–3 i matcher, lyckades reducera till 1–3 men alla är ändå överens: Flyers har inte en chans att gå vidare.
Men lugn nu, här kommer den tunnaste strimma hopp du någonsin har sett.

Tre lag har faktiskt lyckats med konststycket att vända 0–3 i matcher i de tre stora ligorna som har bäst av sju-formatet i slutspelet.

Toronto Maple Leafs 1942
Maple Leafs startade sin titelsamling på allvar på 1940-talet. Toronto hade visserligen redan tre Stanley Cup-titlar (1918, 1921 och 1932) men förlorade fem finaler på sju år mellan 1934 och 1940.
1942 kom vändningen.

Efter tre raka förluster i finalen mot Detroit Red Wings fick coachen Hap Day nog och bänkade flera spelare till förmån för rookies. I Stanley Cup-finalen mot Detroit Red Wings gjorde doldisen Don Metz hattrick i match fyra och matchvinnaren match fem. Målvakten Turk Broda höll nollan i match sex och i den historiska match sju klev Dave ”Sweeney” Schriner fram.
Schriner, född i Ryssland, gjorde två mål i tredje perioden när Maple Leafs vann med 3–1.
– Sweeney var den bästa vänsterforwarden jag någonsin sett, påstod legendaren Conn Smythe.

Målvakten Turk Brodas namn graverades in två gånger på Stanley Cup-bucklan. Men, nej, det var inte för att han var så fantastisk i de sista fyra matcherna. Det var helt enkelt ett misstag.

New York Islanders 1975
Det tog 33 år innan någon klarade av det Maple Leafs gjorde 1942. Klart att det låg en svensk bakom. Eller, ja, en nästansvensk i alla fall. Bob Nyström föddes i Stockholm 1952 och gjorde sin tredje säsong i Islanders 1974-1975.

Pittburgh Penguins leddes 1975 av bland andra Syl Apps (namne och son till en viss Syl Apps som var center bredvid Sweeney Schriner i Maple Leafs 1942). I kvartsfinalen mot New York Islanders gjorde Penguins 14 mål på de tre första matcherna och tog en, i normala fall, ointaglig ledning med 3–0 i matcher.
Klassiske coachen Al Arbour gjorde som Hap Day i Maple Leafs 1942. Han satsade på en rookie. In i mål kom Glenn Resch. Hans smeknamn var ”Chico” men borde ha varit ”Väggen”.

Pittsburgh gjorde bara ett mål i match fyra, två på hemmais i match fem och ett i match sex. I match sju, i Pittsburgh, träffade Penguins stolparna tre gånger under de första minuterna.
Resch tackade på sitt sätt.
– Jag tänkte att om du har en vän som gör något fantastiskt för dig så skulle du ju ge vännen en kram, ge vännen en kyss, sa Resch.
Så, ja, Resch kysste stolpen.
– Där och då så var stolpen min bästa vän i hela världen och jag tyckte att jag skulle behandla den rätt och ge den a big smacker.
Resch höll nollan i match sju, kaptenen Ed Westfall gjorde matchens enda mål och comebacken var ett faktum.

Bob Nyström? Okej då, han låg väl inte bakom segern mer än någon annan. Bob gjorde bara fyra poäng det där slutspelet men var desto viktigare några år senare under Islanders 1980-talsdynasti.
I semifinalen 1975 kom Islanders igen tillbaka från 0–3 men föll i sjunde avgörande mot slutgiltiga mästaren Philadelphia Flyers.

Boston Red Sox 2004
Rivaliteten mellan Red Sox och Yankees är över 100 år gammal, så när Red Sox, the cursed Red Sox, äntligen vann World Series igen för första gången sedan 1918 så är det klart att det inte skadade att Yankees var laget man slog i AL-finalen.
Och inte bara slog.
Red Sox blev det tredje laget i majorligorna att vända 0–3 i matcher. Inte många trodde det, inte efter match tre där Yankees satte lagrekord i runs och vann med 19–8.

I match fyra tog Yankees ledningen med 2–0 i tredje inningen när Yankees Alex Rodriguez slog en homerun. Red Sox tog ledningen i femte, Yankees tog tillbaka den i sjätte och Red Sox kvitterade i nionde. David ”Big Papi” Ortiz blev hjälte med sin homerun i tolfte inningen.
Och bollen var i rullning.
Match fyra blev lika dramatisk – 5–4 till Red Sox i fjortonde inningen (”Big Papi” igen) och match sex i Bronx tog Red Sox hem med 4–2. Redan där var man historiskt. Inget lag i MLB hade på 26 försök lyckats tvinga fram en sjunde avgörande match efter underläge 0–3.

En avgörande match sju. Hur laddar du? Är du inte lite nöjd ändå? Du har ju vänt 0–3, gjort det ingen trodde att du skulle klara, redan skrivit historia.
Red Sox laddade med filmen ”Miracle”, den om USA:s fantastiska OS-guld i hockey i Lake Placid 1980.
Tre homeruns av ”Big Papi”, två av Johnny Damon och två av Mark Bellhorn förseglade inte bara Yankees öde, utan också förbannelsens öde.
1918 vann Red Sox World Series, 1919 sålde man en viss Babe Ruth till ett visst New York Yankees. Sedan dess har man tryckts ned under vattenytan av ”The Curse of the Bambino”. Enligt de som tror på sånt alltså.
Men inte mer. Aldrig mer.
– Inte många människor får chansen att chocka världen. Vi gjorde det, sa Bostons Kevin Millar.
– Vi höll ihop – och suddade ut historien, sa Johnny Damon.
Red Sox vann sedan World Series.
På fyra matcher.

Okej.
Tre gånger har det hänt.
Det här är inte mycket för Philadelphia Flyers och Atlanta Hawks fans att krama om i tv-soffan i natt, men det är något i alla fall.
Philadelphia Flyers nedsläpp i Boston är 01.00.
Atlanta Hawks tar emot Orlando Magic 02.00.
Lycka till.

/Wikdahl

Vi skrev detta epos och bad om en ny rysare.
Vi fick en 4–0-sweep som var lika spännande som Ivanhoe på Nyårsdagen.

Phoenix Suns är klara för Western Conference Finals efter 107–101 mot San Antonio inatt.
Jag skulle kunna prata om matchups, bänkspelare eller pick and roll-försvar.
Istället ska jag nog bara tillägna det här inlägget till min vän Hannes.
Till Hannes, och till alla andra Suns-fans som blivit så terroriserade, och frustrerade, av San Antonio Spurs under 2000-talet.

Fyra gånger mellan 2003 och 2008 blev Suns utslagna ur slutspelet av Spurs.
Varje gång blev hatet mer och mer intensivt.
Det är svårt att greppa. Ett NBA-lag med – i mina ögon – sympatiska individer, som spelar en rogivande och fundamentalt sund basket.

Men, som alltid när man vill förstå komplexa, kraftfulla och djupt rotade känslor finns ett ställe att vända sig för svar: Google.
En sökning på ”San Antonio Spurs” boring ger 83 200 träffar.
Förstasidan ger resultat som:
• ”Are the San Antonio Spurs the most boring and dullest basketball team in the history of mankind?”
• ”The San Antonio Spurs’ Boring-ness”
• ”Soft, Boring, Dirty, Old, Floppers – The San Antonio Spurs”
• ”The San Antonio Spurs – Where UNamazing Happens”

Svaret är alltså: Inte bara har de här jävlarna slagit ut mitt favoritlag flera gånger. De har dessutom varit bedövande tråkiga när de gjort det (och fula, och gamla, och ospektakulära).

Själv vill jag nog likna Spurs litegrann vid svenska fotbollslandslaget under Lagerbäck-eran (fast med en massa titlar då förstås).
Försvaret i första hand – check.
Metodiskt, taktiskt och strukturerat spel – check.
Ett fåtal individualister som kan bryta mönstret – check.

Ibland ville ju de svenska fansen kicka Lars Lagerbäck till och med när han tog Sverige till mästerskap efter mästerskap.
För Spurs del var det mest Hannes och de andra motståndarfansen som gnällde.
Fram tills nu.
Ni har fått er revansch, och den är extremt välförtjänt. Grattis!

/Petter.

Dallas Braden. Perfekt. Foto: AFP/GETTY IMAGES

Det är en vacker och lite sorglig historia.
När Dallas Braden hade avslutat sin perfekta match från pitcherkullen pekade han upp i himlen.
Bradens mamma dog i hudcancer när han gick i high school.
I går var det mors dag i USA.

Oakland Athletics Dallas Braden kastade den nittonde perfekta matchen i MLB:s historia. Tampa Bay Rays spelare fick knappt nudda bollen, ännu mindre ta några steg mot första bas.
– Ganska coolt, sa Braden.
– Det är utan tvekan en laginsats. Vi har åtta killar som jagar bollar där ute för min skull.

Som var det.
Cool alltså.
Det är en kontrast mot bilderna från april när han helt tappade huvudet efter att Alex Rodriguez gått över hans pitcherkull under en match mot New York Yankees. Braden tyckte att A-Rod bröt mot en oskriven regel och skrek åt stjärnan. Bråket puttrade vidare ganska många dagar efteråt men lugnade ned sig efter att A-Rod sa att han ”inte vill förlänga Bradens 15 minutes of fame.”
Det klarade Dallas Braden, visade det sig, ganska bra själv i går.
– Bra för honom. Och ännu bättre, han slog Tampa Bay Rays, sa A-Rod.

Bradens perfekta match var den första sedan Mark Buehrle, Chicago White Sox, gjorde det mot just Tampa Bay Rays i juli i fjol, och alltså den nittonde i MLB-historien. För Oakland var det den första perfekta matchen sedan 1968.
Bara 12 228 personer var på plats för att se det.
Men inte den Dallas Braden helst av allt hade velat ha där.
När Braden gick sista året på high school så dog hans mamma Jodie Atwood i hudcancer.
Det var därför Dallas Braden – på mors dag i USA – pekade upp i himlen efter matchens sista out.
– Jag har inte haft en lycklig dag på tag. Men med min grandma på läktaren så kändes det mycket bättre, säger Braden.
Grandma heter Peggy Lindsey (tillsammans med Dallas på bilden här bredvid) och är den som tog hand om Dallas efter att hans mamma gått bort.
De delade en känslosam omfamning på Oakland Coliseums gräsmatta.
– Mama loves you, sa Peggy.

Och sen sa hon faktiskt en sak till:
– Stick it, A-Rod.
Jag skojar inte.

/Wikdahl

Fick just följande meddelande av en vän:

cnnbrk: Oakland A’s left-hander Dallas Braden has just thrown the 19th perfect game in major league history.http://on.cnn.com/cU6diy
Original Tweet: http://twitter.com/cnnbrk/status/13690894275
Sent via TweetDeck (www.tweetdeck.com)

Vi återkommer till detta i natt när måndagens tidning är färdigställd.

/Wikdahl

Det här är ett korkat lag. Och odisciplinerat. Och tämligen osympatiskt, tycks det. Foto: AP

Efter två tunga, klara förluster såg Atlanta Hawks fram emot att komma hem och spela inför sina egna fans.
Det gick sådär.
Förlust 75–105 mot Orlando, underläge 0–3 i matcher – och till slut utbuade av hemmapubliken.
– Det stör inte mig, och jag hoppas att det inte stör någon annan i omklädningsrummet. Vi kunde inte bry oss mindre om folk kommer till matchen eller inte, sa Atlanta-stjärnan Joe Johnson.
Också ett sätt att tacka för stödet…
Johnson – som missade tolv av femton skott i säsongens viktigaste match – borde kanske tänka på vilka det är som betalar hans lön, i slutändan.
Kanske är han bara frustrerad, när han tänker på de miljontals dollar han spelar bort sig själv från i det här slutspelet.

•••

Grattis, Orlando.
Jag var skeptisk, men nu är ni klara för Conference Finals igen (den där fjärde matchen mot Atlanta – som trots allt ska spelas – får betraktas som en ren formalitet).
Dwight Howard har haft rena lekstugan i tre matcher mot Hawks. Jag tror inte att det blir lika enkelt i nästa matchserie.

/Petter.