Veckans klassiska album i WiMP är Simone Dinnersteins nya platta Broadway-Lafayette. Here you go…and enjoy!
Simone Dinnerstein är en innovativ och sökande konstnär som alltid försöker hitta den musikaliska kärnan i de verk hon närmar sig. Precis som på det här nya albumet där hon valt att spela fransk/amerikanska klassiker från Ravel, Glasser och Gershwin.
Den New York-baserade pianisten har fått internationell uppmärksamhet efter succén med hennes inspelning av Bachs Goldberg Variations från 2000. Sedan dess har flera av Dinnersteins album placerat sig på topplistor världen över.
Musiken på albumet firar den uttalade transatlantiska förbindelsen mellan Frankrike och USA, här genom musiken från George Gershwin (Rhapsody In Blue), Maurice Ravel (Piano Concerto in G-Major) och Philip Lasser (The Circle and the Child: Concerto for Piano and Orchestra, skriven för Dinnerstein). Albumet spelades in tillsammans med dirigenten Kristjan Järvi och MDR Leipzig Radio Symphony Orchestra. Som producent valdes den Grammy-belönade Adam Abeshouse.
Och så här säger Simone Dinnerstein själv om albumet: ”Genom århundraden har Frankrike och USA kommit att influera och stötta varandra, och i musiken har man utforskat förbindelsen mellan dessa två kulturer. George Gershwin är det främsta exemplet på den här kopplingen, se bara på An American in Paris. Hans musik breddar de estetiska gränserna på ett sätt som få kompositörer gjort”.
Gershwin var djupt inspirerad av Ravel, som han också träffade under sin tid i Paris. Enligt källor ska Gershwin då ha sagt följande till Ravel: ”Jag vill bli en kompositör som du!”, varpå Ravel ska ha svarat: ”Varför vill du bli en andra klassens Ravel, när du kan vara en första klassens Gershwin?”.
Och med det här citatet vill jag önska dig god lyssning!
I december 1965 var det biopremiär för Rodgers och Hammersteins ”The Sound of Music”, som också kom att bli en av världens mest älskade musikalfilmer. Och när filmen nu fyller 50 år vill vi passa på att fira den och dess soundtrack lite extra.
Med låtar som ”Do-Re-Mi”, ”Edelweiss” och ”I Have Confidence” har musiken till Sound of Music kommit att bli ett av världens mest älskade soundtracks.
Musikalen uruppfördes på Broadway i New York 1959 – då med den tidens stora musikalstjärnor, Mary Martin och Theodor Bikel i rollerna som Maria och Kapten von Trapp. Historien om den stränga kaptenen och hans sju barn som anställer den unga och föräldralösa nunnan Maria som barnskötare, bygger på Maria von Trapps egna minnen samt den tyska filmen ”Die Trapp Familie” från 1956. I filmversionen av ”Sound of Music”, som regisserades av Robert Wise, fick publiken istället se Julie Andrews och Christopher Plummer i huvudrollerna.
Vad är det då som gör att den här historien och dess musik fortsätter att vara så populär? Jo, på många sätt är det här en historia som det är lätt att känna igen sig i. Maria utvecklas från att vara en ung och oskyldig nunna till att bli en självständig kvinna som också tvingas ta stora och avgörande beslut.
Och sedan har det förstås med Oscar Hammerstein II och Richard Rodgers fantastiska musik att göra. Liksom andra framgångsrika kompositörspar – Ulvaeus och Andersson, Lennon och McCartney för att nämna några – var det framförallt deras känsla för melodier som gjorde dem så framgångsrika. Melodier som vi alla får lust att sjunga med i, och som aldrig tycks tappa sin genomslagskraft. Vid senare tillfällen har många andra artister också valt att framföra musiken från Sound of Music – senast vid årets Oscarsgala då Lady Gaga sjöng ett potpurri av låtarna från musikalen.
Är det klassisk musik? Är det popmusik? Det är en fråga som jag låter flyga iväg…
För första gången i historien finns nu Led Zeppelins katalog tillgänglig för streaming i lossless CD-kvalitet.
Bandet, som av Rolling Stone Magazine kommit att kallas för ”det tyngsta bandet genom tiderna”, står som ett unikum i rockens historia – och för WiMP är det här självklart också ett välkommet tillskott.
Med sin tunga, bluesdoftande och experimentella rock erövrade Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham snart hela världen.
“It was pretty much unlike anything else”, skulle Rolling Stone senare skriva om bandets scenuppträdanden. “The arrangements were more sculpted than those of Cream or Jimi Hendrix, and the musicianship wasn’t cumbersome like Iron Butterfly’s or bombastic like Vanilla Fudge’s. The closest comparisons might be to MC5 or the Stooges…yet neither had the polish or prowess of Led Zeppelin, nor did Led Zeppelin have their political, social or die-hard sensibility. What they did have, though, was the potential for a mass audience.”
Av bandets nio studioalbum har hela sex toppat Billboard-listan, och med över 111,5 miljoner sålda album är Led Zeppelin också det näst bäst säljande bandet i USA genom tiderna.
Deras banbrytande musik gör dem också till ett av 1900-talets mest inflytelserika band. Jimmy Pages gitarrspel och Robert Plants sångstil är fortfarande några av de mest imiterade inom rock- och popvärlden. Utan Led Zeppelin skulle det förmodligen inte heller finnas något Black Sabbath, Ramones, Queen, Nirvana eller White Stripes. Deras inflytande på populärkulturen kan också spåras långt bortom rockmusikens gränser.
Samtidigt som WiMP får in Led Zeppelins katalog, pågår samtidigt ett jätteprojekt där bandet håller på att remastra hela sin katalog. Detta sammanfaller också med 40 års-jubileumet av bandets hyllade album Physical Graffiti.
Efter att Yardbirds splittrats, fick Jimmy Page tillstånd att sätta ihop ett nytt band för att kunna genomföra de redan inbokade spelningarna i Skandinavien. Tillsammans med de nya medlemmarna Plant, Bonham och Jones bildade han New Yardbirds, som gjorde sitt första gig på en ungdomsklubb i Danmark.
Entusiastiska över den kemi som uppstått mellan medlemmarna bestämde sig bandet också snart för att gå in i studion och spela in. Albumets låtlista var till stor del baserad på deras turné-setlista, och man valde även att spela in allting live.
Flera av låtarna, däribland ”Dazed and Confused,” var från början skrivna för Yardbirds. ”Communication Breakdown”, ” Babe I’m Gonna Leave You,” och ”How Many More Times” var helt nya, medan ”You Shook Me” och ”I Can´t Quit You Baby” var baserade på Willie Dixons blues-standards.
Albumet släpptes i januari 1969, och vid den tiden fanns det egentligen inget annat band som lät som Led Zeppelin, varken i form av kraftfullhet, hastighet eller struktur. Även om de första recensionerna inte var särskilt insmickrande, blev albumet snart en stor succé – kanske framförallt i USA dit albumet nådde ungefär samtidigt som bandet gjorde sin första USA-turné.
Albumets ikoniska omslag som visar hur Hindenburg-zeppelinaren fattar eld, sammanföll med att bandet valde sitt nya namn. Detta efter att The Who´s trummis Keith Moon sagt att han trodde att bandet skulle flyga som en “lead balloon”.
Greg Kot på Rolling Stone Magazine skrev senare: “The cover of Led Zeppelin… shows the Hindenburg airship, in all its phallic glory, going down in flames. The image did a pretty good job of encapsulating the music inside: sex, catastrophe and things blowing up”.
Led Zeppelin II
Den andra Zeppelin-albumet släpptes bara månader efter bandets debut, och spelades till stor del in under bandets första USA-turné. Även om det till stor del färgas av samma bluesinfluerade rock som hörs på Led Zeppelin I, har albumet en betydligt tyngre känsla.
Med några av Jimmy Pages mäktigaste riff och Bonham och John Paul Jones grymma rytmsektion, är det inte konstigt att albumet ofta ses som föregångare till den framväxande vågen av heavymetal. Det betraktas även som ett av bandets mer inflytelserika album.
I en ledare i Rolling Stong Magazine 1969 skrev man: “This is one fucking heavyweight of the album! OK – I’ll concede that until you’ve listened to the album eight hundred times, as I have, it seems as if it’s just one especially heavy song extended over the space of two whole sides…”
Led Zeppelin II är helt enkelt en riktigt hårt rock´n´roll-album, med några rykande heta låtar.
Här hittar vi till exempel deras ”stulna” topp 5-hitsingeln ”Whole Lotta Love”, som baserats på Willie Dixon-låten ”You Need Love” (vars original först spelades in av Muddy Waters). Med det sagt är ändå ”Whole Lotta Love” riktigt mycket Led Zeppelin, och det kom också att bli en av deras mest populära låtar. Med sitt råa och direkta uttryck sätter det också standarden för resten av albumet.
Andra höjdpunkter är ”Moby Dick”, med ett trumsolo som John Bonham ofta utvecklade vid live-spelningar, den fantastiska ”Heartbreaker” och ballader som ”Thank You” och ”Ramble On”.
Led Zeppelin III
Efter två album med klassisk blues och rock ’n’ roll, påbörjade nu Led Zeppelin en resa som skulle komma att ta dem längre ut i ett ljudmässigt universum.
Vid den här tiden var bandet på toppen av sin karriär, och det fanns enorma förväntningar på gruppens kommande album. För att lätta på pressen flydde bandet till landsbygden, och en stor del av albumet skrevs i den avlägsna stugan Bron-Yr-Aur i Wales – som också inspirerade flera av bandets låtar. Därför är det kanske inte heller konstigt att man här hör influenser från brittisk folkrock och den progressiva rocken.
Albumet både gladde och förvirrade bandets fans och kritiker. Med ett större fokus på låtskrivandet, skapade bandet mer utrymme för en inåtvänd, och akustisk ljudbild, vilket resulterade i en mer varierad och avspänd känsla än på de två tidigare albumen.
Den kända musikkritikern Lester Bangs skrev: “The Zep, of all bands surviving, are today – their music is as ephemeral as Marvel comix, and as vivid as an old Technicolor cartoon. It doesn’t challenge anybody’s intelligence or sensibilities, relying instead on a pat visceral impact that will insure absolute stardom for many moons to come.”
Från catchig proto-metal i öppningsriffet till ”Immigrant Song” till den vackra ”That´s The Way” är Led Zeppelin III ett annorlunda album som idag rankas som ett av bandets mest värdefulla.
Led Zeppelin IV
Det fick många smeknamn, däribland Untitled, ZoSo, Runes, Four Symbols, Fourth Album ochLed Zeppelin IV – efter den förhållandevis återhållsamma framgången med Led Zeppelin III beslutade sig bandet för att inte ge sitt fjärde album något officiellt namn.
Skivbolagscheferna fick panik – att inte sätta ut bandnamnet på omslaget kunde vara slutet för Led Zeppelin. Men bandet verkade själva ha betydligt bättre koll på sin publik. IV skulle komma att bli ett av bandets mest framgångsrika album, och ett album som fortfarande räknas som ett av rockens mest inflytelserika.
Här hör vi också några av bandets största hits, däribland ”Black Dog” och ”Rock and Roll”. Den folk-inspirerade ”Going to California” ska ha skrivits till singer-songwritern Joni Mitchell i åtanke, som då både Plant och Page var förälskade i. Avslutande “When The Levee Breaks” är ett bevis på Zeppelins förkärlek till att göra om gamla blueslåtar, och skrevs redan 1929 som en reaktion på översvämningen av Mississippifloden 1927.
Kronjuvelen är naturligtvis ”Stairway to Heaven”. Förutom att den blev bandets mest populära singel, och den mest efterfrågade låten på radiostationerna under 1970-talet, är det här också ett perfekt resultat av den ”light and shadow”-strategi, där man balanserar tung och bombastisk rock med mildare akustiska inslag, som bandet började utveckla på Led Zeppelin III.
Albumet är fortfarande det näst bäst säljande album i USA: s historia.
Houses of the Holy
The Houses of Holy, med dess ikoniska skivomslag, blev ett av bandets mest ambitiösa och experimentella album. Det här var på många sätt ett album som visade på förändring. Detta hörs redan vid Jimmy Pages inledande toner i ”The Song Remains The Same”.
Istället för att gå tillbaka till den blues- och hårdrocksinfluerade musiken som gjort dem till ett av världens mest eftertraktade band, började Led Zeppelin upptäcka helt nya ljudlandskap.
Den progressiva ”The Rain Song” är kanske en av bandet mest äventyrliga låtar någonsin och visar samtidigt på ett oerhört fint hantverk. ”The Crunge” är en James Brown-inspirerad funk-pastisch medan ”Dancing Days” är en catchig och ganska traditionell rocklåt som domineras av det återkommande gitarriffet.
Och sedan blir det allt konstigare. “D’Yer Mak’er” är en reggae-låt som tydligt hämtat inspiration från Bob Marley. Men det är också här som många fans menar att bandet gått för långt. En kritiker skrev: “…a pathetic stab at reggae that would probably get the Zep laughed off the island if they bothered playing it in Jamaica.”
Som tur är slutar albumet i alla fall bra. ”The Ocean” är en rockig avslutningslåt med några av Jimmy Pages bästa riff någonsin. Låten fungerar som en påminnelse om varför Led Zeppelin var, och och fortfarande är ett av världens bästa rockband.
Physical Graffiti
Både Jimmy Page och Robert Plant har beskrivit Physical Graffiti som deras personliga favoritalbum, och det visar verkligen på ett band som återfått sina krafter. Som Page själv säger i vår intervju med honom: ”Vi ville göra ett album som skulle ´knock everybody’s socka off”.
Dubbelalbumet innehåller både de längsta och de kortaste studioinspelningarna som Zeppelin gjort: ”In My Time of Dying” är hela 11 minuter lång medan ”Bron-Yr-Aur” knappt tar sig över tvåminuters-gränsen. Detta är ett bra exempel på hur varierat Physical Graffiti är.
Den exotiska ”Kashmir”, med sina ikoniska gitarriff, är utan tvekan en av de mest utmärkande låtarna. Plant har också beskrivit ”Kashmir” som en av mest självklara Zeppelin-låtarna.
Den svängiga ”Trampled Underfoot” kan vara det närmaste som bandet kommit till att skriva en danslåt. I kontrast hittar vi den akustiska blueslåten ”Black Country Woman” som mycket väl skulle platsa på någon av Jack Whites senaste plattor.
Även om albumet har sina utfyllnadslåtar, vilket kanske är oundvikligt med en speltid på över 80 minuter, är ändå Physical Graffiti ett av Zeppelins stora mästerverk.
När jag för första gången träffar Jimmy Page för att diskutera det pågående projektet med att remastra Led Zeppelins studioalbum, börjar han med att bjuda mig på kaffe.
– Jag behöver en koffein-injektion, säger Page och hoppar upp ur soffan i vardagsrummet i hans hotellrum i SoHo i New York.
Vi sitter med knäna riktade mot varandra, vilket både känns avväpnande men framförallt trevligt. Och snart blir det också tydligt att Page känner stort engagemang för det pågående remastrings-projektet.
– Det är enormt mycket att göra, men du vet… jag gillar att göra saker som aldrig gjorts tidigare. Då kan man titta tillbaka på det i efterhand och tänka ”Just det, ingen annan har gjort det här förut”.
Page erkänner dock att det fanns en påtaglig känsla av frustration inför uppgiften att göra om hela katalogen.
”För tjugo år sedan gjorde vi musiken med tanke på CD-formatet, samt att vi hade de analoga tejparna för vinyl. Så det fanns mycket att gå igenom nu. Saker förändras hela tiden – bara på fem år hinner mycket hända. Det är viktigt att mastra sin musik så att det låter som man själv hade tänkt att det. Annars gör någon annan det på sitt sätt, och det kan förstöra allt. Det var vad som hände när Atlantic släppte våra första CD-skivor. De var hemska! Och det var också förödmjukande, eftersom att det viktigaste för Led Zeppelin alltid har varit kvalitet.
Page berättar också att han tidigt visste att han var den rätte personen, och kanske den enda, som kunde ta sig an det omfattande projektet.
– Jag började fundera och tänkte: ”Vad kommer hända i fall någon annan gör det här?”. Jag kan ju verkligen musiken utan och innan, kanske till och med bättre än de andra i bandet. Jag har alla referenspunkter i huvudet, och jag vet till exempel hur jag ska balansera ”Immigrant Song” med en annan version. Jag passade helt enkelt bäst för uppgiften, så jag gjorde det. Och om jag klarade av det så skulle jag även vara den första som lyckades färdigställa något sådant. Det var unikt. Och jag gillar den typen av utmaningar.
Page och Plant (Foto: Jeffrey Mayer)
Under de flertal tillfällen vi träffas, visar det sig att Page inte bara är ett fan av hans tidigare bands musik, utan också har en detaljerad minnesbild av hur deras studioinspelningar såg ut. Dessutom är han en stor beundrare av de tidigare bandmedlemmarna Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham.
– Visst är det ett underbart band? Inga andra spelade som oss. Det är så uppiggande att lyssna på. Alla gjorde sitt yttersta, och det är ju så det ska vara. Vi spelade alltid in live – på alla våra album. Alla spelade in sina instrument, och de flesta av gångerna så sjöng Robert också. Så spelar man inte in plattor idag. I och med det här projektet har jag fått återvända till den tiden, vilket varit väldigt roligt. Men jag vet också vad som händer framöver. Det kommer att dyka upp några överraskningar, även för fansen som tror att de redan har allt. Jag vet att allt material är bra, men det var också viktigt att tidigt klargöra att man inte bara kommer kunna lyssna på originalalbumen i bästa kvalitet, utan att vi även kommer inkludera bonusalbum som ger en bättre bild av vår tid som band och vart vi befann oss på ett kreativt plan. Och det är inte bara ett par bonusspår. Det här var ett stort projekt, som jag lade ner mycket energi på.
Det senaste tillägget till serien är en förlängd deluxe-version av Led Zeppelins mästerverk Physical Graffiti från 1975. Förutom den remastrade versionen av originalalbumet, innehåller versionen också en tidig mix av ”Trampled Under Foot” – som då hette ”Brandy 6 Coke”, en ruffig orkestral mix av ”Kashmir” som då hette ”Driving Through Kashmir” samt en helt annorlunda version av ”In The Light” tagen från tiden då låten fortfarande kallades för ”Everybody Makes It Through”.
– De här versionerna visar på hur galet kreativa vi var just då. Det var som att alla hade så mycket lyskraft. Jag är så glad över att kunna dela med mig av de här mixarna. Allt det här kom också till i samband med att vi spelade in de respektive albumen, och eftersom jag var ansvarig så var det jag som hade kvar alla demo-tejpar från den tiden. På dessa kan man verkligen höra låtarnas skelett, men samtidigt vet man ju också hur de blev i slutändan.
Page är också tydlig med att de här albumen inte ska ses som något skämtsamt extramaterial utan som viktiga följeslagare till de färdigställda originalalbumen.
– Min målsättning var att det skulle kännas väldigt modernt, och att människor ska få en inblick i vad som hände med bandet vid den tiden. Alla bonusalbumen visar varför jag är så stolt över hela den här serien.
Och även för de mest inbitna fansen kommer de nya albumen att bjuda på helt nya upptäckter. Page säger sig vara väl insatt i vad som florerat på den svarta marknaden, och att han var försiktig med att använda något som redan cirkulerat runt bland samlare.
– Ja, herregud, under många år har Led Zeppelin varit en stor del av bootleg-industrin. Men jag ville göra det ordentligt och även ge musiken ett sammanhang. Med återutgivningen av katalogen, från Zeppelin II och framåt, har vi satsat på ovanliga studioinspelningar, versioner av låtarna och mixar. Om man tänker på vad som släppts under de senaste åren, så är det också det som har saknats. Det andra har bara varit live-grejer, men nu har vi material från studion. Förutom bonusalbumet till Led Zeppelin I då, där vi har med en livekonsert.
Page menar också att han lagt ner mycket arbete på att det nya materialet ska kännas genomarbetat.
– Jag lade ner hundratals timmar på att lyssna igenom allt material, men samtidigt kollade jag även igenom vilka bootlegs som redan fanns ute, då jag ville vara säker på att vi bara tog med det bästa. Det var en stor lättnad, eftersom jag snart upptäckte att vi satt på det bästa materialet. Men det var tvunget att göras, annars hade det kanske bara blivit en samling av grejer som redan fanns ute. Vissa grejer skulle kanske kunna låta bättre rent kvalitetsmässigt, men jag var mer ute efter att göra något som kunde få människor att reagera och känna ”oj, det här var någonting helt annat”. Och det tycker jag att vi lyckades med. Det enda problemet var egentligen det första albumet, säger Page och refererar till Led Zeppelin I vars bonusalbum inte innehåller något studiomaterial utan istället en livekonsert från Paris.
– Jag hörde talas om den där Paris-konserten i en bootleg-affär i Japan och blev helt ställd: ”Vad var det här?”. Det visade sig vara en Paris-spelning från 1969 som hade sänts i radio ungefär samtidigt som vi gjorde O2-konserten 2007. Till slut lyckades radiostationen som spelat in konserten få fram original-filerna, vilket också blev bonusalbumet till Led Zeppelin I. Till det albumet hade vi väldigt lite extramaterial från studion, och det som fanns hade vi redan släppt på en annan box.
En av de mest eftersökta och utmärkande versionerna i serien är annars den kända Sunset Sound-mixen av ”Stairway To Heaven”, som finns med på Led Zeppelin IV.
– Här finns fortfarande summan av alla delarna, men den är ändå väldigt annorlunda. På Sunset Sound har de naturliga ekokammare, vilket ger väldigt mycket ambience och rumslighet – därför känns den nästan också som en audiofil-mix. Man hör hela tiden hur olika lager vecklar ut sig – det är nästan som 3D.
– Jag vet att den lät bra redan då, men vi beslöt oss ändå för att hålla på den. När vi spelade den på Olympic så var hela systemet väldigt middle-y och vi bara ”Vad är det som har hänt?”. Ingenting hade ju hänt med mixen, men det fanns ändå en oro. Resten av bandet gillade den inte. Jag visste att den var riktigt bra, men det fanns vissa delar som vi ville ändra på.
Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)
– Det är annorlunda med mixen av ”Misty Mountain”, fortsätter Page och berättar mer om studio-sessionerna för Zeppelins bäst säljande album, som också kom att bli det näst bäst säljande albumet i USA.
– I versionen som hörs på bonusalbumet hade vi inte heller gjort klar ”Battle Of Evermore”. Men det fanns andra saker som också mixades på Sunset. ”Night Flight”, ”Down By the Seaside” och ”Boogie with Stu” till exempel. Om man börjar tänka på det så skulle alla de också ha varit med på ”IV”.
Som ett fan till en av de mindre kända hjältarna från Rolling Stones, frågar jag också Page om Ian Stuart – som först var keyboardist i Stones och senare blev turnémanager för Led Zeppelin. Page berättar ingående om inspelningen av Physical Graffiti som ägde rum i Headley Grange i Hampshire, England.
– Vi hade varit så produktiva under inspelningen av vårt fjärde album, och vi kunde knappt vänta på att få komma tillbaka till Headly Grange. Stewart hälsade på under inspelningen och inspirerade oss att skriva ”Boogie With Stu”. Det fanns en mindre flygel i vardagsrummet där, och jag och John Paul Jones hoppades på att det skulle vara ett sådan där gammal och fin konsertflygel. Men den var i riktigt dåligt skick – den hade förmodligen inte stämts på över 20 år, och var väldigt dammig – riktigt skitig när jag tänker efter. Men Stu satte sig ändå ner och började spela. Han spelade underbar boogie-woogie, vilket han också var expert på. Han hade en helt otrolig känsla för det. Jag visste att han aldrig skulle spela in ett soloalbum, och eftersom vi hade så kul tänkte jag att jag skulle spela in honom.
När man träffar Page får man överlag intrycket av en väldigt pigg och kvicktänkt person. Vid de tillfällen vi träffats har han alltid dykt upp klädd i svart, med en elegant väst samt lång scarf över den krispiga skjortan. Han är smal och ser ut att må väldigt bra – speciellt när man pratar om hans favoritämne: det älskade bandet. Han är både stolt över vad Zeppelin åstadkommit, men också klar över varför han passade så bra som ledare för det här projektet.
– Eftersom jag var producent spenderade jag mer tid i studion än de andra. Dessutom mixade jag alltihopa. När vi sedan gjorde större inspelningar skaffade vi en ljudtekniker, men då var jag fortfarande med och mixade – speciellt på Houses of the Holy och Physical Graffiti, där det fanns många spår och effektkanaler. Man jobbade inte på samma sätt som idag, när allting är mycket enklare.
– Jag hade en klar vision av vad jag villa åstadkomma med det här projektet. Att remastra albumen skulle inte räcka. Jag menar, alla gör ju det. Jag ville göra något speciellt. Det vi har skapat kan liknas vid en portal som leder lyssnaren till den tiden då musiken spelades in.
Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)
Målsättningen med projektet var att bevara Led Zeppelin som fenomen, och föra det vidare i musikhistorien. Som Page själv sade så har bandet också alltid satt kvaliteten i det främsta rummet.
– I och med det här projektet finns nu vår katalog tillgänglig för alla, oavsett vilket format de väljer att lyssna på. Jag har även gjort versioner i ”super high resolution”, och i den processen insåg jag att det fanns detaljer i musiken som jag aldrig tidigare lagt märke till. Det bästa sättet att höra dessa vore annars att lyssna på original-tejparna, men tyvärr kan ju inte alla komma hem till mig och lyssna på dem. Men jag tror att det här är så nära som det går att komma.
Dessutom berättar Page att fansen har mycket att se fram emot när Presence, In Through The Out Door och Coda återutges senare i år. Nyligen upptäckte han en fullständig och alternativ mix av Presence som kommer att finnas med på bonusalbumet. Men mest stolt säger Page ändå vara över den nya versionen av Physical Graffiti.
– Vi ville släppa ett album som skulle ”knock everybody’s socks off”. Och det är sannerligen ett exceptionellt verk.
Veckans klassiska album i WiMP kommer från den unga norska violinisten Vilde Frang, som den här gången valt att tolka Mozarts musik. Med sitt eminenta spel är det här ett unikt album som också låter helt fantastiskt.
Efter framgångarna med sina tidigare album, som mestadels bjudit på en romantisk och senromantisk repertoar, har Vilde Frang nu valt att spela in Mozarts Violinkonserter nr. 1 och 5 samt Sinfonia Concertante.
Vilde Frang har tidigare också turnerat i Asien tillsammans med dirigenten Jonathan Cohen, där hon bland annat spelade just Mozarts Violinkonsert nr. 5. Då samarbetet mellan dem båda blev så pass lyckat, lockades Frang och Cohen att förlänga det, samt att också göra en inspelning.
Och Jonathan Cohens kammarorkester, Arcangelo, kom att bli den naturliga samarbetspartnern för projektet. På Sinfonia Concertante får Frang också sällskap av violinsten Maxim Rysanov.
Vilde Frang föddes i Norge 1986 men har redan etablerat sig som en av de ledande violinisterna i sin generation. Hon är en mycket eftertraktad solist, och är känd för sina fingertoppskänsliga tolkningar och naturliga känsla för stil. Allt sedan Frangs första uppträdande (vid 12 års ålder) med Mariss Jansons och Oslo Filharmonikerna har hennes karriär haft en organisk utveckling som också skett på hennes egna villkor. Hon har redan uppträtt på de stora konsertscenerna, tillsammans med några av världens främsta orkestrar och dirigenter.
Lyssna och njut av Mozart, Frang, Cohen, Rysanov och Arcangelo!
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.
Med dessa ord börjar Susanne Sundførs nya album Ten Love Songs, som också är veckans album i WiMP. Detta sätter också stämningen för ett album som berättar om kontrasten mellan hopp och fruktan, och om människans förmåga att känna såväl sorg som glädje. På Ten Love Songs har Sundfør gått mot ett mer poporienterat sound utan att det gått ut över den konstnärliga frihet som alltid varit central i hennes musik. Enligt Sundfør är detta också något som varit en naturlig utveckling:
– Jag tänker inte så pragmatiskt, utan gör bara det jag känner för. Jag känner mig privilegierad som får lov att vara så fri i mitt yrke.
När det kommer till det nya albumet menar Sundfør också att hon mer försökt se framåt än att gå tillbaka och analysera det hon tidigare gjort. Som inspirationskällor nämner hon bland annat Skeeter Davis, Bernard Herman, Philip Glass, Depeche Mode, Cut Copy och Valerie Doré.
– Det här var ett försök att skapa musik med ett direkt och dramatiskt uttryck. Jag vill gärna förmedla stora känslor.
Responsen för Ten Love Songs har hittills varit överväldigande, och så väl norsk som internationell press har höjt albumet till skyarna. The Guardian kallade musiken för ”briljant pop” och delade ut högsta betyg – bara det en sensation för en utländsk artist. Och efter den framgångsrika releasen väntar nu ett hektiskt år för Sundfør.
– Jag tror att 2015 kommer bli ett väldigt inspirerade år med många resor och spelningar. Det ser jag fram emot!
Det ikoniska skivbolaget Deutsche Grammophon har verkligen gjort ett kap då de signat den ryska superpianisten Grigory Sokolov till sitt artiststall. Det här är en man och musiker som under 20 år vägrat att ge ut sin musik. Men nu har Sokolov tänkt om och släpper härmed sitt ”debutalbum”; en livekonsert från Salzburg Festival 2008. Sokolov ger cirka 60 konserter om året och dessa brukar i regel vara slutsålda. Det går nog också att säga att Sokolov har en mycket trogen fanbase för att vara en klassisk artist.
Repertoaren för den här solokonserten är till stor del hämtad från två kompositörer: Wolfgang Amadeus Mozart och Frédéric Chopin. Men här hör vi också musik från sex andra tonsättare, däribland Scriabin, Rameau and Bach.
I det officiella programmet hittar vi Mozarts pianosonater no. 2 och 12 och Chopins preludier, op.28, inklusive den kända och mycket vackra “Raindrop”. Konserten, som ägde rum under 2008 fick stående ovationer av såväl kritiker och fans, och det är förståeligt när man lyssnar på den här vackra musiken! Lyssna och njut!
När Mark Ronson gör ett album, så gör han verkligen ett album. På Uptown Special, som är månadens HiFi-album i WiMP visar den prisbelönta producenten, som också jobbat med artister som Lily Allen och Paul McCartney, vad han egentligen går för.
Till stor del inspirerad av funk- och soulmusik från 60- och 70-talet, är Uptown Special hans funkigaste album, men också Ronsons mest fulländade soloalbum så här långt. Ronson växte upp i New York, där han också gjorde karriär som DJ i början av 90-talet. Den här perioden är också något som helt klart inspirerat hans sound. På den tiden var han ständigt på jakt efter begagnade vinyler med antingen hiphop, funk, eller rnb.
– Biggie, Chaka Khan, Amerie, Boz Scaggs, Missy, Earth Wind & Fire, N.O.R.E… Snacket handlade till stor del om låtarna som satte eld på dansgolvet. På den tiden var New Yorks klubbscen fylld av killar, tjejer, dansare, dealare, rappare, modeller och skejtare, och alla kom dit av en enda anledning: för att dansa. Om låten var bra – om den hade ett coolt beat, om den hade soul- då dansade de. Med Uptown Special försökte jag återskapa känslan från dessa kvällar i New York, säger Ronson.
Albumet tog över 18 månader att göra och spelades in i studios i London, Memphis, Los Angeles och New York. Som producent valde Ronson vännen och Grammy-vinnaren Jeff Bhasker (Kanye West, Drake och Alicia Keys). Texterna är, förutom titelspåret, skrivna av Ronsons favoritförfattare Michael Chabon. Bland gästerna hittar vi bland annat storheter som Kevin Parker och Stevie Wonder – där den senare av dem både fått äran att inleda och avsluta albumet.
Ronson och Bhasker reste dessutom runt över hela USA för att hitta den kvinnliga vokalist de hade sett framför sig. I samband med att de gick för att kolla in en gospelkör i Jackson, Mississippi upptäckte de så den 23-åriga talangen Keyone Starr. De blev imponerande över Starrs omfång och närvaro, och bjöd in henne till den legendariska Royal Studios i Memphis där hon spelade in leadsång på tre av låtarna.
Ronson dedikerade Uptown Special till Amy Winehouse, rnb-gitarristen Teenie Hodges och den franska hiphop-producenten DJ Medhi. Om Winehouse – som med sitt legendariska album Back To Black också gav Ronson tre Grammys år 2008, skrev han: “I’m always thinking of you, inspired by you and your music lives on in myself and everyone who ever felt it. Love, Mark”.
Vi fick en pratstund med Mark Ronson, vilket resulterade i samtal om 60-talsmusik, hans syn på producentrollen och om hur han fick Stevie Wonder att ställa upp på en inspelning.
Uptown Special är månadens HiFi-album i WIMP! Detta då vi tycker att det demonstrerar ett exceptionellt väl utfört arbete när det kommer till ljud och detaljer. Vad är bra ljud för dig?
– Även om jag tycker att låten i sig är det viktigaste, är det mitt jobb att få musiken att låta bra. Förut brukade man se på teknik som ett verktyg för att vara nyskapande, men nu är det mer ett verktyg för att göra saker och ting lättare. Förut köpte folk ofta den senaste multi-track-maskinen eller en Linn Drum [trummaskin] för att göra musiken så spännande och progressiv som möjligt. Idag använder människor ny teknik och datorprogram för att fixa tekniska misstag, dålig sång och för att de är lata.
När jag plockar fram ett trumset – och detta är definitivt något jag har lärt mig mycket om från Dap Kings – handlar det om att ge låten lite extra omsorg. Det är nästan en bortglömd konstform: den att veta exakt var man ska placera mikrofonerna, hur man stämmer trumsetet och hur trummisen ska spela på det. Alla dessa saker är viktiga och det är också därför vi älskar de låtarna [från DAP Kings].
Det är inte bara ljudet av 60-talet jag älskar, utan också ljudet av hiphop-album där man samplat original-trumljud. Om du exempelvis köper ett datapaket med Ableton så kommer du hitta massor av trumbreaks som låter precis som på 60-talet. Detta var också den viktigaste referensen för trumsoundet på plattan.
Jag vet att ljudmässiga detaljer är en av de saker som skiljer mina plattor från andras, och det är helt klart något som är viktigt för mig. Jag behöver absolut inte få det att låta helt perfekt. Jag försökte inte att göra ett Daft Punk-album – en sådan platta som folk kommer att testa stereosystem med för 100 år framöver. Jag ville att det skulle låta lite mer smutsigt. Det ska både låta som Wu-Tang och Motown – samtidigt.
För mig pågår hela tiden en slags musikalisk upptäcktsfärd. Ibland vet jag exakt vilka ljud jag vill ha, och andra gånger hittar jag saker av ren tillfällighet. Jag kan inte förklara varför jag gillar ett visst ljud. När jag hör det så vet jag bara.
Du är först och främst känd som producent – är det så du ser på dig själv också?
– Ja, jag ser mig först och främst som producent. Och förhoppningsvis kommer jag fortfarande göra det om 20 eller 30 år. Jag kommer fortfarande att producera plattor, det är det jag gör. Jag är väldigt glad att jag då och då får göra mina egna plattor – då får jag uttrycka mig kreativt genom att skriva musik, vilket är något jag sällan får göra på andras album.
På dina album hörs alltid många gäster, nästan på varje spår. Ser du dig själv som en ledare för en stor show?
– Tja, jag är ju beroende av vokalister, eftersom jag inte kan sjunga själv. Men även om saker och ting blir kaotiska ibland, ser jag nog inte mig själv som en ledare. Det handlar mer om att samla olika människor och sedan låta dem göra sin egen grej. Människor bidrar på olika sätt, medan jag måste hålla ihop allting och få det att låta som mitt album.
På Uptown Special verkar det som att du begränsat gästlistan eller använt dessa artister på flera spår. Fanns det en anledning till det?
– Ja, på det här albumet ville jag jobba med färre artister. Jämfört med mina förra platta har jag nog halverat antalet gäster – där var det ju två gäster med på varje spår. Kevin gjorde tre låtar, Andrew är med på flera stycken, Keyone [Starr] är med på några. Jag ville att albumet skulle bli mer sammanhängande, vilket jag också tror att jag lyckats med.
Stevie Wonder är med och spelar munspel på öppningsspåret. Hur var det att höra honom spela en av dina låtar?
– Det var helt galet! Jag har aldrig upplevt något liknande. I min vildaste fantasi kunde jag aldrig ens föreställa mig att Stevie Wonder skulle spela på något jag gjort. Jag hade skrivit melodin och kände hela tiden att Stevie Wonder helt enkelt var tvungen att spela på den här låten. Så då skrev jag till honom, men fick inte svar. Samtidigt funderade jag på om någon annan kanske kunde spela det. Men i sista sekund, precis innan albumets deadline fick jag svaret: “Stevie has the song, he likes it, he’s ready to play it”. Helt vansinnigt!
Den brittiska musikscenen har verkligen fått ett uppsving, och har på senaste också lyckats locka till sig flera stora amerikanska artister. För ett tag sedan reste till exempel Mary J. Blige till London för att spela in sitt nya album. Man kan kanske säga att du har en fot på vardera sidan av havet – vad är dina tankar om detta musikaliska utbyte?
– Det varierar, men just nu tror jag att det mest spännande inom populärmusiken sker i Storbritannien. De stora albumen kommer från USA, men England är för tillfället centrum för det mest banbrytande inom musikbranschen. Här ser vi till exempel FKA Twigs, Arca, Hudson Mohawke och Rustie – artister som jag gillar väldigt mycket. På den mer kommersiella sidan har vi också Sam Smith. England har dessutom alltid varit positivt inställda till soulmusik. Folk blir ofta begeistrade över den musiken då den inte kommer härifrån. När artister som Mary J kommer över tror jag att hon tänker: “Nice. They really get my shit over here”.
En av årets största musikhändelser är utan tvekan Grammy Awards som hålls den 8 februari i Staples Center i Los Angeles. Mycket fokus kanske ligger på populärmusik, men det här är också ett mycket viktigt pris för de klassiska artisterna och producenterna. Här presenterar vi fyra klassiska favoritalbum som är nominerade för en Grammy 2015.
Producer of the Year
En av de nominerade i den här kategorin är norska Morten Lindberg, som nominerats på grund av flera av hans senaste arbeten.
Morten Lindberg har specialiserat sig på att skapa eminenta ljudproduktioner till speciella områden inom den klassiska musiken. Han har många Grammy-nomineringar i bagaget och är även grundare till Lindberg Lyd och skivbolaget 2L. På albumet ”Remote Galaxy” har den begåvade kompositören Flint Juventino Beppe – tidigare känd som Fred Jonny Berg, ställt sig frågan: ”Kan dualism av livet – natur och konst – uttryckas enbart i musiken?”. Albumet är en resa genom tid och rum; en resa som också känns relevant på grund av albumets musik och filosofi. Musiken är kompromisslöst ärlig, med en genuin och personlig karaktär.
Verket framförs av Philharmonia Orchestra samt olika solister och leds av den ryska dirigenten och pianisten Vladimir Ashkenazy.
Best Orchestral Performance
I den här kategorin hittar vi inspelningar från flera kända klassiska orkestrar och dirigenter, och däribland den här favoriten.
Av den tjeckiska kompositören Antonin Dvořáks nio symfonier är det förmodligen hans tre sista som kommit att bli mest populära. Bland dessa bör nog den 9:e symfonin, ”From The New World”, också ses som den mest kända. På detta album hör vi Pittsburgh Symphony Orchestra framföra Dvořáks 8:e symfoni under ledning av den österrikiska dirigenten Manfred Honeck, men på albumet kan du också lyssna till Honecks mycket personliga arrangemang av Leos Janacek opera ”Jenufa”. En 23-minuter lång orkestral sammanfattning av denna fantastiska, men också omskakande opera. En otroligt vackert album både när det kommer till tolkningar och ljudkvalitet.
Best Choral Performance:
I kategorin för Best Choral Performance hittar vi många vackra album, men här väljer vi att lyfta fram detta.
Torbjørn Dyruds ”Out of Darkness” beskriver den kanske mest kända berättelsen inom kristendomen, nämligen den om Kristi lidande, död och uppståndelse. Och detta på ett sätt som förmodligen inte liknar någonting du tidigare hört.
Här får vi ett nytt perspektiv på berättelsen, och verket bör egentligen inte ses som en traditionell passion då det inte slutar med Kristi död. Istället fortsätter det efter korsfästelsen och uppståndelsen genom Hades, och lämnar oss med evangeliet om kärlek som övervinner allting annat; ett evangelium om nåd och förlåtelse. ”Out of Darkness” framförs av Nidaros Cathedral Choir, Sarah Head (berättare), Lars Sitter (slagverk), trumpetspelarna Geir Morten Øien och Erlend Aagaard Nilsen samt dirigenten Vivianne Sydnes. Albumet är förövrigt släppt genom producenten Morten Lindbergs skivbolag 2L.
Best Opera Recording
I kategorin för bästa operainspelning hittar vi några riktigt fina album och många framgångsrika artister.
Här har vi återigen att göra med en omskakande och blodig opera, nämligen Richard Strauss och Hugo von Hofmannthals ”Elektra”. Operan är bara i en akt, men är musikaliskt komplex och otroligt krävande när det kommer till de vokala delarna – i synnerhet för rollen som Elektra. Samtidigt är det här en helt underbar opera. Verket är baserat på Sofokles drama, men i Hofmannthals och Strauss version fokuserar de enbart på Elektra; hennes möten med de olika karaktärerna i operan och hennes mentala och känslomässiga utveckling.
På albumet, som spelats in live på Philharmonie i Berlin, hör vi bland annat: Evelyn Herlitzius, Waltraud Meier, Rene Pape, Anne Schwanewilms, Staatskapelle Dresden och Christian Thielemann.
Claudio Abbado och Martha Argerich lärde känna varandra genom vännen och pianisten Friedrich Gulda som de båda studerade tillsammans med under den senare delen av 1950-talet. Deras musikaliska samarbete tog vid redan 1967 när Argerich spelade in sitt debutalbum, där hon spelade Prokofievs 3:e och Ravels pianokonsert i G-dur. Sedan dess har de båda musikerna rönt stora framgångar och hyllats av såväl kritiker som publik.
Martha Argerich föddes i Buenos Aires, och redan som femåring började hon ta pianolektioner för Vicenzo Scaramuzza. 1955 flyttade familjen Argerich till Europa vilket blev avgörande för Marthas val att sedan studera i Wien (där hon också mötte Abbado och Gulda).
Argerich ställde tidigt upp i olika pianotävlingar, och vann också många av dessa. Men det var vinsten vid The Chopin Competion i Warsava 1965 som blev avgörande för hennes fortsatta karriär. Sedan dess har hon varit, och är en av världens mest framstående pianister.
Claudio Abbado föddes 1933 i Milano, och växte upp i en mycket musikalisk och konstnärlig familj. Han studerade piano, komposition och dirigering vid The Giuseppe Verdi Conservatory i Milano innan han under 50-talet flyttade till Wien och fortsatte sina dirigent-studier för Hans Swarowsky.
Abbados bidrag till det internationella musiklivet måste ses som enastående. Under många år var han chefsdirigent för Berliner Philharmoniker, samtidigt som han jobbade hårt för unga musiker – Abbado var en av grundarna till Gustav Mahler Jugend Orchester, en orkester bestående av några av de mest talangfulla unga musikerna – handplockade från olika konservatorier. Efter en längre tids sjukdom avled Claudio Abbado under 2014. Men han fortsätter att vara saknad!
På veckans klassiska album hör vi Argerich och Abaddos briljanta samspel i pianokonserter från Chopin, Liszt, Tchaikovsky och Prokofiev. Lyssna och njut!
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
