Veckans klassiska album i WIMP kommer från den framgångsrika lettiska mezzosopranen Elīna Garanča, och bjuder på en mycket skön och personlig blandning av musik från dennes hemland.
”Oavsett vad jag spelar in, är det alltid en spegling av min egna känslomässiga och psykologiska situation” säger Elīna Garanča. Med andra ord är ”Meditation” ett mycket personligt album, precis som hennes senaste. Här sjunger hon ett urval av lugna och vackra stycken, bland annat från flera lettiska kompositörer men också från mer kända namn som: Mozart, Bizet och Mascagni.
På ”Meditation” har hon även samarbetat med sin make, dirigenten Karel Mark Chichon, samt med Deutsche Radio Philharmonie och den lettiska radiokören.
Den musikaliska och historiska utgångspunkten för albumet är den vidunderliga ”Miserere” av Allegri – som själv blev medlem i Urban VIII:s kör 1629. I sina egna kompositioner skapade han musik som nästan ”svävar över våra huvuden” och som på många sätt gjort ett varaktigt intryck. Bland hans mest hängivna fans från den tiden hittar vi bland annat kompositörer som Goethe och Mendelssohn.
Elīna Garanča uppträder på operahus världen över och är en av de få sångerskor som besitter en röst som verkligen kryper in under huden och går rakt in i hjärtat.
Ta dig god tid att njuta av detta vackra album, med en av världens främsta vokala konstnärer. Lyssna helst i WiMP HiFi för en ultimat ljudupplevelse.
På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.
I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.
Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?
– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.
Betyder det att du är mindre optimistisk idag?
– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.
Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?
– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.
Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?
– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.
Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?
– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.
Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?
– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.
Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?
– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.
Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?
– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.
Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?
– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.
Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?
– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.
Veckans klassiska album i WiMP kommer från den kinesiska stjärnpianisten Lang Lang som här ägnat ett helt album åt musiken från Wolfgang Amadeus Mozart.
På det här helt nya albumet, där du kan höra två av Mozarts älskade pianokonserter och ett antal av hans solopianosonater, får Lang Lang sällskap av dirigenten Nikolaus Harnoncourt samt av Wiens filharmoniker.
Albumet spelades in i den Gyllene salen i Musikverein i Wien – en av världens mest eftertraktade och besökta konsertsalar som många dessutom känner igen från de årliga, legendariska nyårskonserterna.
Harnoncourt är berömd för sin förmåga att kunna matcha djupa kunskaper om 17- och 1800-talets tonspråk med en enastående originalitet – och den här skivan är inget undantag.
Samarbetet mellan den unga pianostjärnan, och den högt respekterade maestron – som nyligen också tilldelades priset ECHO Klassik Award vid årets utdelning i München – är briljant från början till slut. Harnoncourt uttalades sig för ett tag sedan om Lang Lang och sa då att: ”det är ovanligt att hitta någon som är så öppensinnad”.
Tja, vad kan man säga? Att slipa diamanter kan ibland ta lite tid. Den bejublade isländska piano- och stråkkompositören Ólafur Arnalds och den elektroniska producenten Janus Rasmussen (även känd som keyboardist och sångare i electro-pop-duon Bloodgroup) träffades redan för många år sedan. Arnalds var under en längre period ljudtekniker i en studio i Reykjavík och arbetade då bland annat med Rasmussens projekt. De båda musikerna upptäckte snart sin ömsesidiga kärlek för minimalistisk musik och blev goda vänner. Deras egna projekt Kiasmos bildades 2007, och 2009 släppte de några låtar som kom med på en EP med Rival Consoles. 2012 släpptes deras första officiella singel ”Thrown”, och nu är Kiasmos äntligen här med sin självbetitlade fullängdsdebut – ett album som på många sätt markerar ett nytt landmärke för kombinationen av electronica och klassisk musik. I samband med albumreleasen fick vi en pratstund med Ólafur Arnalds själv.
Varför har det tagit så lång tid från det att ni släppte singeln ”Thrown” till att ni nu släpper ett album?
– Det beror främst på att Kiasmos inte är ett riktigt band. Vi var båda upptagna med våra solo-projekt. Egentligen hade vi inte heller några planer på att släppa ett album. Singeln var inte en del av ett klassiskt releaseschema med ett efterföljande album, utan det var bara en låt vi gjorde. Men i år bestämde vi oss för att göra ett album, och sen gick det väldigt snabbt. Efter sex veckor var vi färdiga med allting.
Passar ”Thrown” in även om den är betydligt äldre än de andra låtarna?
– Det var faktiskt inte tänkt att den skulle vara med på albumet, då vi ville utgå ifrån ett helt nytt perspektiv. Men i slutändan försökte vi ändå få in den där. Det slutade med att vi ändrade på några saker så att den passade bättre in på albumet, så albumversionen är lite annorlunda än singeln. Men om låten inte hade passat in med det övriga soundet på albumet hade vi aldrig tagit med den.
Hur ”mycket” Island skulle du säga att albumet låter?
– Jag vet inte riktigt. Det låter nog ganska likadant som om vi hade spelat in plattan i Berlin. Vi var inte influerade av naturen, utan mer av oss själva. Vi gick bara in i studion och skapade musik.
Ni är ju båda soloartister vid sidan av Kiasmos – bråkade ni någonting under inspelningen?
– Jag vet inte varför, men vi hade faktiskt aldrig några konflikter om hur vi skulle göra saker. Vi var överens om det mesta utan att någonsin behöva prata om det. Och de få gånger vi inte var säkra på hur vi skulle lösa en situation, satte vi oss bara ner och diskuterade det.
Hur har ni tänkt kring kombinationen av dina piano-melodier och Janus elektroniska inslag – vilket har varit i fokus?
– Det är väldigt olika. Ibland började vi med ett beat medan piano eller stråkar fick komma in senare. Men givetvis finns det en del låtar där vi gjorde tvärtom också. Det är väldigt viktigt att jobba från de olika hållen för att slutresultatet inte ska bli tråkigt.
Är det här ett album vi ska dansa till eller passar det bättre att lyssna på när man ligger på soffan och tar det lugnt?
– Det är upp till lyssnaren. Vi gjorde inte ett album som ska passa för ett särskilt tillfälle. Gillar man en viss musik tror jag i och för sig att det alltid är möjligt att dansa till den.
Idag lyssnar människor allt mer på enskilda singlar och spellistor. Ser du det som ett problem att vissa kanske inte kommer lyssna på hela albumet utan bara på enstaka låtar?
– Nej, inte med det här albumet, eftersom att låtarna står sig väl på egen hand. Detta fungerar givetvis, även om vi också har gjort albumet så att du kan lyssna på det från början till slut utan att märka när en låt slutar och den andra börjar. Men det har blivit en allt viktigare fråga. När man gör album idag måste man tänka på att göra singlar som också fungerar i albumformatet. Det är en stor utmaning…men som alla andra artister önskar jag att folk skulle börja lyssna mer på hela album. I dagsläget håller albumet på att förlora sin makt som konstnärshandling.
Vad har du haft för dig sedan ni blev klara med albumet?
– Jag har varit upptagen med mina solo-grejer. Sedan har jag gjort musik till en TV-show, samt planerat ett annat samarbete med en vän till mig.
Finns det några nya isländska artister som du vill rekommendera?
– Jag gillar ganska den elektroniska trion Samaris, som också spelade på en hel del festivaler i somras. Och så tycker jag också om Young Karin som är ett mer pop-inriktad band.
Vilka artister inspirerar dig annars?
– I slutändan är allting inspirerande. Allt jag lyssnar på, från hip hop till rock eller klassiskt, påverkar mig. Jag tycker inte om att begränsa mig till en artist, eftersom det inte fungerar så för mig. Varje människa jag jobbar med, allt jag lyssnar på och allt som händer runt omkring mig har en inverkan.
Den första utgåvan var fullpackad med legendariska inspelningar av klassiska verk från genrens guldålder. Och den andra utgåvan kommer inte heller att lämna någon besviken.
Den öppnas med Debussy´s stora impressionistiska verk ”La Mer”, som i tre satser beskriver havet:
1. Från gryning till mitten av dagen på havet
2. Vågornas lek
3. Dialogen mellan vind och hav
Debussy skrev verket under åren 1903-05. Det uppfördes för första gången av Orchestre Lamoureux, den 15 oktober 1905 i Paris, och var från början inte någon större succé. Senare har det dock kommit att bli ett av Debussys mest populära och spelade stycken. På den här inspelningen framförs det av Berlinerfilharmonikerna och Herbert von Karajan.
På The Originals – Legendary Recordings – Part II kommer du också att höra stycken som: Bolero från Ravel, Tavlor på en utställning frånMussorgsky, Symfoni nr. 8 & 9 och Slaviska Danser från Dvorak samt Mahlers Femte Symfoni med den underbara fjärde satsen ”Adagietto”.
Utöver detta hittar vi här också det mest sålda klassiska albumet någonsin: inspelningen av Mozarts 21:a pianokonsert med Geza Anda, som också utgör soundtracket till Bo Widerbergs film om Elvira Madigan och Sixten Sparre.
Dyk ner i den här underbara världen av klassiska mästerverk, som med erfaren hand valts ut av ett av världens mest produktiva skivbolag: Deutsche Grammophon.
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
De ses över ett par drinkar i New York, och Bono berättar en historia för Joey från U2:s förflutna.
De fyra tonåringarna, som då fortfarande går i skolan i Dublin, har stora drömmar och försöker ta sig uppåt. En dag får de reda på att en stor och viktig filmregissör ska komma till deras skola för att hitta statister till filmatiseringen av James Joyce A Portrait of the Artist as Young Man.
Vid den här tidpunkten var U2 ett coverband som fortfarande försökte lära sig att spela sina instrument. Men de går ändå fram till regissören och säger att de vill visa honom hur bra deras låtar är – och om han gillar dem så ska han fixa in bandet på ett lokalt TV-program. U2 spelade två Ramones-covers.
Mannen var imponerad. ”Har ni skrivit de här låtarna?” frågar han.
”Ja!” svarar Bono. U2 hamnade på TV.
Joey Ramone lyssnar intensivt på Bonos historia. När den är klar stirrar Ramone bara på honom och säger ”Vem är James Joyce?”.
Det är den 9 september 2014. Den irländska supergruppen har precis låtit elva låtar från sitt nya album, Songs Of Innocence, släppas ut gratis till 500 miljoner iTunes-användare. Det har gått 40 år sedan U2 spelade Ramones-låtar, och idag ger de sin hyllning till punkbandet.
På scen har Bono inte förändrats särskilt mycket från den hyperaktiva 16-åringen i Dublin, som gjorde vad som helst för att få sitt band att slå igenom. Hans hår är kortare, midjan något bredare och hans kläder sitter bättre. Men passionen och uppträdandet som 1976 hänförde (lurade) en filmregissör, har idag samma effekt i Silicon Valley i Cupertino, Kalifornien.
Med ansiktet i djupa veck av koncentration, håller Bono mikrofonen så hårt att hans knogar vitnar och sjunger: “I woke up at the moment, when the miracle occurred; heard a song that made some sense out of the world. Everything I ever lost now has been returned. It’s the most beautiful sound I had ever heard”.
Låten heter ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Den handlar om vad som hände under kvällen den 24 september 1977, i en biosalong i norra Dublin. Panka och utan biljetter dök de unga irländarna upp utanför konsertlokalen där Ramones skulle spela. De skulle försöka smyga in. En granne till Bono hade gjort sig besväret att faktiskt köpa en biljett. En plan hade fötts: Vid en förbestämd tid skulle grannen gå till lokalens nödutgång, öppna den och släppa in kvartetten.
Om man öppnar den här magiska lådan där ’U2 & the Ramones’ ristats in på locket, hittar man ännu fler korsade trådar. När Joey Ramone låg för döden på ett sjukhus i New York 2001, var U2:s ’In A Little While’ den sista låt han bad att få spelad för sig.
I Green Room i Cupertino, efter att ha sjungit om miraklet med hans mentor, tar Bono upp historien. ”Det fanns egentligen aldrig något hopp för U2. Och det berodde på mig” säger han. ”När jag var 16-17 år visste jag att jag aldrig skulle lyckas som punkrock-sångare, eller rocksångare för den delen, eftersom jag hade en tjejröst. Jag tycker fortfarande att jag sjunger som Siouxsie från The Banshees på de två första U2-albumen. Men jag hittade min röst genom Joey Ramone och det där Dublin-gigget. Jag stod där och hörde honom sjunga. Han sjöng lite som en tjej också. Allt skulle nog ordna sig ändå. Det var min väg in”.
För att ta ett steg fram på det nya albumet, var Bono också tvungen att ta två steg tillbaka. Först tillbaka till hans barndomshem på Cedarwood Road i norra Dublin, och sedan till de två konserterna han såg som tonåring, och som kom att göra U2 till mindre av en dröm och mer till ”work in progress”.
”The Ramones och The Clash spelningar i Dublin – det var ungefär 12 månader mellan dem”, minns han. ”Jag fick min röst från Joey Ramone och U2 blev just U2 på grund av The Clash-konserten. Allting förändrades den kvällen. Jag minns hur jag dagen efter gigget satt i min låda till sovrum på Cedarwood Road och stirrade ut genom fönstret. I det ögonblicket blev allting väldigt tydligt för mig: världen är mer formbar än vad man tror”.
Så stor var kärleken för rock´n´roll under dessa två kvällar i Dublin, att U2 efter 40 år och under tiden fram tills dess kom att bli ett av världens bäst säljande rockband, med en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin. Bono lägger antingen av ett brett leende eller ett kacklande skratt när han pratar om bandets tidiga dagar.
”Grejen är att det fanns band i Dublin vid den tiden som var mycket bättre än oss – band som såg bättre ut, spelade bättre, skrev bättre låtar. Men det vi fick med oss från the Ramones och The Clash var att du bara behöver plocka upp en mikrofon och säga någonting genom din musik. Vi gjorde precis det när vi nyss spelade ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Det är fortfarande den enda orsaken till att U2 existerar idag”, säger han.
Bono kan verkligen snacka bort en – han är en sådan person som skulle kunna prata sig ur en arkebusering, och idag i Kalifornien har han redan hittat sin rytm. Han fortsätter på spåret ”det finns mycket bättre band än U2” – ett faktum han säger sig ha levt med under de senaste 40 åren.
”Många menar att det tog för många år för oss att få ut Songs Of Innocence och att det var över för oss och så vidare… den ärliga sanningen är att jag önskar att U2 var ett bättre band. Jag önskar att vi hade mer talang. Nuförtiden måste jag gå igenom en slags plågsam ödmjukhet när jag försöker skriva en låt”.
Vilka slagord som än riktats mot Bono och U2 under åren – och det har varit en hel del – har Bono alltid tänkt värre saker om sig själv.
För några år sedan berättade han för mig: ”Varje gång jag hör en U2-låt på radion så ryggar jag tillbaka. Vill du veta vilket ögonblick med U2 som är mitt mest förudmjukande? Det är ’Where the Streets Have No Name’. När jag skrev texten bodde jag i ett tält i norra Etiopien [1985] och skrev ner några rader: ’I want to run, I want to hide, I want to tear down the walls that hold me inside’. Jag tänkte att de var rätt fåniga men vi spelade i alla fall in låten i studion, och orden fick vara kvar. Nu måste jag sjunga dem för resten av mitt liv. Och det är U2:s mest framgångsrika låt live!”.
När bandet för tre år sedan började skriva på sitt nya album sade Bono för mig: ”Om vi inte kommer på en riktigt bra anledning till att göra ett nytt album så borde vi ge fan i det. Jag minns ett riktigt dåligt U2-ögonblick från när vi spelade in Achtung Baby. Saker var dåliga, riktigt dåliga. På en skala från ett till tio så befann vi oss på nio. Jag tror att situationen vi är i nu [med att spela in Songs of Innocence] till och med är värre än den var i Berlin”.
När det kommer till Bono så ser folk det som de vill se: den stoltserande rock´n´roll-megastjärnan i sina solglasögon, räddaren av Universum, mannen som ska fixa alla globala problem. Men ta bort kulissen av 80 000 skrikande fans, de glansiga omslagen och det faktum att han sitter på telefonnumren till världens största politiska ledare, och han är fortfarande den där självföraktande tonåringen från Dublin som ljuger för filmregissörer, smyger in på konserter och oroar sig för att hans ”tjejiga” röst ska förstöra hans band.
Lyssna på honom idag i Cupertino, när han sjunger om Joey Ramone, och hör hans bekännelse: “I woke up at the moment when the miracle occurred, I get so many things I don’t deserve”.
Det finns en väldigt bra anledning till att bandet spelade den här låten idag – deras första konsert sedan The 360 Degree Tour som hade 110 speldatum mellan 2009 och 2011. Nästan varje textrad är fylld av självbiografiska detaljer som är väldigt personliga för sångaren. Han sjunger att när han: “heard a song that made some sense out of the world, everything I ever lost now has been returned”.
”Det jag tänker berätta nu är någonting som är rätt konstigt”, säger han senare i the Green Room. ”Idag är vi här i vackra och soliga Kalifornien för att presentera vårt nya album som handlar om min familj, vad som hände under mina tonår och den första tiden med U2. Jag insåg just att det idag också är 40 år sedan min mamma dog. Hon dog under min pappas begravningsceremoni. Jag var bara 14”.
Det stora inflytande som förlusten av hans mamma har haft hörs också tydligt på en av låtarna på albumet – ’Iris (Hold Me Close)’. Iris var också hans mammas namn. ”Jag har väldigt få minnen av min mamma” säger han, ”men de jag har finns i låten”.
För att betona detta ställer han sig upp och börjar sjunga på låten: “’Iris standing in the hall, she tells me I can do it all”.
”Sedan sjunger jag den här typiska mor-till-son-raden där hon säger till mig ’You’ll be the death of me’. Men det var inte jag. Jag var inte ’the death of her’”.
Bono tror att mödrar överlag är en viktig del av hur rockmusiker fungerar. ”Mamman är otroligt viktig för rockmusiken. Välj en framstående sångare så får du en person som förlorat sin mamma i unga dar – Paul McCartney, John Lennon. Lyssna på när Lennon sjunger om sin mamma, lyssna på när Eminem sjunger om sin mamma. Jag var arg och sörjde min mor, och fick utlopp för mina känslor genom musiken. Och det får jag fortfarande”.
Utanför finns Amerika, men på insidan av det här fönsterlösa rummet har Bono försvunnit in i sina minnen och är tillbaka på ungdomens gator i Dublin. Här finns något som man kanske inte kan föreställa sig när det kommer till Bono: han är besatt av körsbärsträd.
”Mina grannar, på Cedarwood Road i Dublin, hade det vackraste körsbärsträd du kan tänka dig. Det kändes som den största lyxen”, säger han. På låten ’Cedarwood Road’ sjunger han, ”That cherry blossom tree was a gateway to the sun”.
”Men dåliga saker hände också”, berättar han.
”När jag började gräva i det förflutna dök en hel del skit upp. Det finns en låt på albumet som heter ’Raised by Wolves’. Under mina tonår tog jag varje fredag bussen från skolan in till centrum för att besöka en särskild skivaffär. Men en fredag hade jag cyklat till skolan istället och tog därför inte heller bussen efter skolan. Klockan 17.30 den fredagen, då jag alltid brukade befinna mig i skivaffären, ägde det värsta illdådet i konflikten i Nordirland rum, precis runt hörnet från den skivaffären, och där 33 personer dödades av en bilbomb”.
Genom att besöka sitt förflutna på albumet, försöker Bono också att förstå hur U2:s nutid och framtid ser ut.
”Jimmy Iovine [föredetta producent till U2] sa någonting till mig som var svårt att ta in. Han sa: ’Bono, du befinner dig långt ifrån där du lever’. Jag vet exakt vad han menade när han sade så. Det var riktigt pinsamt för mig att höra det. Det är den verkliga orsaken till varför vi återvände till platsen där allt började – Dublin. Detta för att fråga oss själva varför vi en gång började med allt det här och vad det betyder för oss nu”.
Det är dags att avsluta det här. En tyngd har lyfts från Bonos axlar idag när det försenade albumet äntligen är ute. Men som alltid när det kommer till Bono, så finns det en vändning i historien. ”Det tog så lång tid då vi inte bara spelade in ett album, utan två stycken”, säger han. ”Det finns ett ’systeralbum’ till Songs Of Innocence. Songs of Experience kommer att släppas väldigt snart. Jag vet att jag har sagt så förut – men det kommer det”.
Han bekräftar också att nästa stora U2-turné kommer att påbörjas i april 2015 och att den kommer vara “fräsch och annorlunda”. Under vår intervju har han gått igenom hela spektrat av känslor – lättnad, glädje, stolthet, sorg, ånger och sårbarhet – men passionen är tillbaka och han är redo att kämpa igen. Han lyfter fram ett citat från den irländska författaren Samuel Beckett som går så här: “Perhaps my best years are gone – but I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.”
Som vanligt får han också sista ordet: “Vi är tillbaka, vi är glada. Ett andra album är färdigt att släppas och vi har en turné som börjar snart. Du förstår, att vara med i U2 är som att vara med i ett prästämbete. Det finns bara en väg ut – och det är i en kista”.
Bryan Boyd
Brian Boyd är en irländsk musikjournalist som vanligtvis skriver för Irish Times.
Med anledning av det nya albumet St. Petersburg fick WiMP en exklusiv intervju med den italienska superstjärnan, mezzosopranen Cecilia Bartoli. Det resulterade i en mycket personlig och rolig pratstund som kom att handla om musik, flamenco, livet som sångerska och mycket mer. Läs gärna den exklusiva intervjun medan du lyssnar på Bartolis nya album.
På scenen går det att likna Cecilia Bartoli vid ett fyrverkeri, och när jag sitter och pratar med henne får jag samma känsla av intensitet och närvaro som jag har känt vid de tillfällen då jag sett henne live. Hon har helt enkelt ett otroligt engagemang, och jag känner bara till ett fåtal andra artister som går upp så mycket i sitt yrke och som besitter förmågan att arbeta kreativt och ständigt utforska ny musik.
Med glimten i ögat frågar jag om det går att likna henne vid en musikalisk arkeolog.
– Jag har verkligen en genuin passion för att utforska och hitta glömda och gömda skatter. Och så var det även med St. Petersburg. Jag fick, som en av de första någonsin, tillgång till det fantastiska arkivet vid teatern Marinskij i St. Petersburg och hittade musik som världen helt har försummat och glömt bort. Det var en mycket, mycket stor upptäckt! Men jag älskar också att kombinera mer kända verk av kompositörer som Rossini, Vivaldi, Mozart eller Händel med mindre kända. Vi talar om musik, som på den tiden var jämförbar med dagens popmusik – alla kompositörer var superstjärnor, men idag är det helt borta. Det fascinerar mig – det är musikens mirakel!”
Kan du berätta historien bakom St. Petersburg?
– Ja, absolut! Musiken kommer från italienska kompositörer som bjöds in till det dåvarande ryska hovet, för att skriva musik för de stora tsarinnorna: Anna, Elizabeth och Katarina den stora. Det är barockmusik av mycket hög kvalitet, fylld av känslor, färger och innehåller en mycket ovanlig kombination av den italienska kompositörs-konsten och den ryska själen. Jag sjunger också en aria på ryska för första gången i min karriär, och det är verkligen en utmaning.
Cecilia Bartoli brister i skratt… vilket är ett återkommande drag under hela intervjun. Bartoli är idag en av världens mest eftertraktade sångare och gör konserter världen över. Hon är dessutom konstnärlig ledare för Whitsun Festival i Salzburg, där hon både uppträder och sköter det administrativa. För Bartoli tar det emot att sätta sig på ett flygplan, och under arbetet med St. Petersburg tog hon flera gånger färjan för att slippa transporten i luften.
Cecilia Bartoli växte upp i en musikalisk familj där båda föräldrarna var operasångare. Därför är det kanske naturligt att hon valde att gå samma väg, även om det inte alltid var ett självklart yrkesval…
– Jag ville egentligen bli flamencodansare! Flamenco-musiken har alltid tilltalat mig, och jag älskar att dansa men även att titta på dans. Men jag hade redan påbörjat mina musikstudier, och jag insåg snabbt att sångare har mer fritid än vad dansare har. Man kan säga att generna styrde och att det kanske redan var skrivet i stjärnorna att jag skulle bli sångerska.
Cecilia Bartoli säger sig lyssna på många olika genrer av musik; jazz, pop och flamenco. Men det är den klassiska musiken som vunnit hennes hjärta, och det är ingen hemlighet vilken hennes favoritmusik är.
– Under min uppväxt i Rom lyssnade jag på de mer romantiska kompositörerna som Verdi, Puccini och Mascagni. Men första gången jag hörde Mozart blev jag otroligt rörd. Därför måste jag säga att hans Cosi Fan Tutte tillhör min absoluta favoritmusik. Jag har också, på grund av min kärlek till denna opera, sjungit alla tre kvinnliga roller i operan: Fiordiligi, Dorabella och Despina. Så i ett annat liv kommer jag säkert också att kunna sjunga Don Alfonso, Ferrando och Guglielmo (de tre manliga rollerna i operan. Reds. anm). Det kommer dock att kräva att jag är en man, men å andra sidan är detta något jag har redan försökt i och med mitt album ”Sacrificium” där jag sjöng arior för kastrater, så kanske det inte är så långt borta i alla fall.
Och så skrattar hon så där hjärtligt igen… Jag tackar henne så mycket för vårt samtal som avslutas med ett rungande: ”Ciao”
Lyssna och njut av Cecilia Bartolis nya album St. Petersburg i WiMP!
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody’s around – nobody big, I mean–except me. And I’m standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all. I know it’s crazy, but that’s the only thing I’d really like to be. I know it’s crazy.
– J.D. Salinger, The Catcher In The Rye
”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue about that; I’m right and I’ll be proved right. We’re more popular than Jesus now.”
– John Lennon, 1966
När John Lennon och Yoko Ono anlände till Dakota Building på Manhattan på kvällen den 8 december 1980, stod Mark Chapman och väntade på dem. Chapman hade stött på paret tidigare under eftermiddagen och fått sig ett signerat exemplar av Double Fantasy, som hade getts ut bara tre veckor tidigare. Den mentalt förvirrade Chapman hade med sig en pistol samt ett exemplar av J.D Salingers The Catcher In The Rye, där orden ”This is my statement” hade antecknats ner på omslaget. Han var besatt av boken och såg sig själv som en slags modern variant av dess protagonist Holden Caulfield. ”Lennon was a phony of the highest degree” sade Chapman direkt efter att han begått den bestialiska handlingen, också det inspirerat av Caulfield.
Från att i ungdomen själv ha varit ett Beatles-fan, blev Chapman en pånyttfödd kristen med många motgångar i sitt liv. Han byggde upp ett hat mot det samhälle som personifierades av John Lennon, som han senare också bestämde sig för att ta livet av.
Många har försökt att förklara Chapmans handlingar i ljuset av den bok som han lugnt stod och bläddrade i när polisen ankom till Dakota Building den där mörka decemberkvällen. 1983 försökte författaren Daniel Stashower beskriva bakgrunden till det som hade hänt, och kom bland annat fram till den här slutsatsen: ”Holden Caulfield and Mark Chapman were faced with the same crisis: an assault on innocence. Holden Caulfield could not find a way to preserve innocence forever and was forced to entertain the notion of growing up. If I am correct in my speculation, Chapman found a way. Taking as a model the only character in The Catcher in the Rye who achieved perpetual innocence, Chapman found his course clear. For John Lennon’s innocence – which was essential to Chapman’s own spiritual well-being – to remain intact, Lennon himself would have to die. Only then could his innocence, like Allie’s (den döda bror som han stod så nära, symbolen för barndomens oskuldsfullhet. Reds. anm), be preserved forever”.
När John Lennon föll ner i snödrivorna utanför sitt hem, med Yoko Ono vid sin sida, föll också en av pophistoriens största ikoner. Lennon kom till världen då mullret från andra världskrigets bombregn ekade över världen. Han växte upp under enkla förhållande i Liverpool, och kom inte bara att uppleva populärkulturens framväxt utan blev också själv en av de viktigaste drivkrafterna förr dess utveckling – från skifflemusik till avancerad psykadelia inom loppet av ett decennium. Det är intressant att fundera över vilken förvandling The Beatles gick igenom på så kort tid, men också på hur annorlunda världen såg ut då de sedan splittrades. Det är omöjligt att tänka sig pophistoria, eller modern historia för den delen, utan The Beatles. Och det är helt omöjligt att tänka sig ett The Beatles utan Lennon.
Lennons ”andra” del av karriären varade alltså ungefär lika lång, eller kort tid. Men hans tio år som soloartist var också mer innehållsrika än de flesta artisters karriärer. 1969 gifte sig Lennon med Yoko Ono, vilket många ser som orsaken till The Beatles fall. Men det kan lika gärna ses som Lennons dragning mot en annan, mer radikal konstnärlig sfär än vad The Beatles kunde generera vid den tidpunkten. Ono, japansk konstnär, avantgardist och fredsaktivist, blev en livspartner och själsfrände som kunde ge Lennon utlopp för detta – och tillsammans lämnade de 60-talet på en bädd av fred och det konceptuella projektet Plastic Ono Band, som efter tre releaser under kort tid skulle komma att leda till en stabilare och mer solocentrerad karriär.
Lennons första ”riktiga” soloalbum efter The Beatles blev John Lennon/Plastic Ono Band (som kom ut samma dag som Yoko Ono/Plastic Ono Band) som spelades in på Abbey Road hösten 1970. Det räknas inte bara till ett av hans bästa album, men är också ett av de starkaste soloalbumen post-Beatles och en milstolpe för 70-talsmusiken. Det är en högst personlig och ärlig uppgörelse, där inre smärta möter universella melodier. Musikkritikern Greil Marcus menade på sin tid att: ”The record was a full, blistering statement of fury, resentment and self-pity, and Lennon’s proof that the true power of rock as music is to be found in stripping it as bare as primal therapy was supposed to strip the soul”.
Året efter släpptes Imagine som var mjukare i kanterna och dominerat av en större produktion. Det blev också ett av Lennons allra populäraste soloalbum. Albumet präglades av en inre oro och en bitterhet i förhållandet till Paul McCartney (”How Do You Sleep”), men också av en stark kärleksförklaring till sin fru, och självklart av det universella, hoppfulla fredsbudskapet som så tydligt förmedlas i titelspåret.
Med sina två första album satte John Lennon en hög standard för sin konstnärliga karriär efter The Beatles – en standard han dock inte klarade av att hålla fullt ut – i vart fall inte i form av så helgjutna konceptalbum.
Under 1971 bosatte sig Lennon och Ono i Greenwich Village, och började engagera sig allt mer i den upproriska antikrigsrörelsen där de blev några av motkulturens främst stjärnor. Detta var ett engagemang som inte föll i lika god jord hos myndigheterna, som aktivt jobbade för att slänga ut den radikala långhårige mannen ur landet. I samband med detta släpptes Some Time In New York (juni 1972) – ett dubbelalbum som både bestod av studio- och liveinspelningar (däribland live-jams tillsammans med Frank Zappa, Keith Moon och George Harrison i olika roller). Albumet fick hård kritik av recensenter och fans, där Lennons politiska åtaganden saknade den nödvändiga bredden, och där musiken saknade det nödvändiga engagemanget. Så här skrev Stephen Holden i Rolling Stone: ”A disastrous double album of simplistic sloganeering and senseless live jamming. Lennon’s early wit and gift for aphorisms had temporarily turned into agitprop rhetoric that numbed the mind.”
Som titeln på efterföljande Mind Games (1973) indikerar vände sig Lennon sedan mer inåt igen. Musikaliskt sett är det en blandad platta med såväl vackra ballader som rock’n’roll, samt med en del av Phil Spectors produktionstekniker – även om detta var Lennons första album utan Spector i producentstolen.
Lennons sista studioalbum med nytt material, innan hans mångåriga exil, blev Walls And Bridges, som kom till i en turbulent period då Lennon var separerad från sin Yoko. Detta präglar också albumet, eller som kritikern Stehan Thomas Erlewine säger: ”a mess itself, containing equal amounts of brilliance and nonsense” (All Music Guide). Albumet innehöll oavsett två av Lennons största hits som soloartist: ”No. 9 Dream” och ”Whatever Gets You Through The Night” (i duett med Elton John).
Kaotiska studieförhållanden och rättstvister överskuggade Lennons sista 70-talsalbum. Rock ’n’ Roll påbörjades under 1973 och består till sin helhet av gamla rock ’n’ roll-låtar från 1950- och 60-talet. Än en gång var Phil Spector ansvarig för produktionen. Spector var redan då en relativt strulig person, som dök upp beväpnad i studion (han sköt hål i taket) för att sedan försvinna med alla mastertejpar. Samtidigt var Lennon också involverad i en rättstvist mot Morris Levy (en lång historia som handlade om rättigheterna till ”Come Together” där Levy krävde att Lennon skulle inkludera tre av hans låtar på albumet), som till slut resulterade i att Lennon var tvungen att göra om hela inspelningen under det följande året. Mastertejparna som Spector hade försvunnit med dök också upp igen, vilket hade dragit ut på tiden på grund av Spectors period i koma efter en bilolycka. Först 1975 såg albumet dagens ljus, då med en blandning av gamla och nya inspelningar. Och det fick också blandad kritik, även om albumet faktiskt sålde ganska bra.
Sedan försvann John Lennon hem.
I några år var han ”bara” familjefar, make och människa. Fem lugna år blev det tillsammans med Yoko och sonen Sean, innan han återvände till scenen 1980 med Double Fantasy – ett album som präglas av större harmoni och inre lugn än tidigare: ”Lennon’s best songs here cement the last part of his legend, capturing him at peace and in love. According to some reports, that perception was a bit of a fantasy, but sometimes the fantasy means more than the reality, and that’s certainly the case here” (Allmusic).
48 timmar innan John Lennon blev skjuten och mördad ställde han upp på en intervju med Andy Peebles i BBC Radio One. Det blev ett tre timmar långt samtal som senare också har givits ut i bokform – The Lennon Tapes. Det här samtalet, som återgetts in i minsta detalj, ger en grundlig inblick i en unik karriär.
I slutet av intervjun frågar Peebles om parets känslor kring säkerhet.
Andy: One final question to you, what about your private life and your own sense of security these days? Davie Bowie has recently said that the great thing about New York is that he can walk down the street, and people instead of rushing out and ripping his clothes off, will come up or rather just walk pass him and say ”Hi David, how are you?”…
Andy: One final question to you, what about your private life and your own sense of security these days? Davie Bowie has recently said that the great thing about New York is that he can walk down the street, and people instead of rushing out and ripping his clothes off, will come up or rather just walk pass him and say ”Hi David, how are you?”…
John: Exactly…
Andy: Is it the same for John and Yoko?
John: …she told me that ”yes you can walk on the street you know”, she just don´t ”you won´t be able to walk it”, but I would be walking on tensely and waiting for somebody to say something, don´t know, jump on me and like that, and it took me two years to unwind, just to ”I can go out of this door now, and I can go into a restaurant” – do you wanna know how great that is? Or go to the movies? I mean, people come up and ask for an autograph or say hi, but they won´t bug you, you know. They just say ”Ahh, hey hey, i like your record” or whatever, you know that, because we got a record out now, but before they´d shout ”how´re you doing?” you know ”how´s the baby?”. Oh great thanks, how are you?
J.D Salinger förutsåg framväxten av den nya ungdomskulturen, ett nytt ungdomsspråk med Catcher In The Rye. Detta var en kultur och ett språk som fick sin främsta talesperson i John Lennon. Men Lennon överskrev ungdomskulturens ramar, skapade nya och fann också efter hand sin egen väg in i artistlivet som vuxen man. Han blev bara 40 år gammal, men lämnade efter sig ett musikaliskt arv som närmast är av ofattbart stort värde. Det är därför med stor glädje som jag idag kan berätta att vi nu kan erbjuda hela John Lennons katalog i WiMP.
Den elektroniska musikscenen befinner sig för tillfället i extas.Varför, undrar du? Jo, självklart eftersom att den brittiska electronica-pionjären Aphex Twin, eller Richard D James som han egentligen heter, är tillbaka med sitt första album på 13 år. Från och med idag kan du lyssna på Syro i WiMP.
För en vecka sedan fick vi höra det första spåret från albumet – en något krånglig sak med det minst lika krångliga namnet ”minipops 67[120.2][source field mix]”. Releasen gav utlopp för häftiga nät-diskussioner om huruvida låten föll in under det klassiska Aphex Twin-soundet eller inte.
Men vad är det egentligen för sound? Och varför all den här hajpen kring en blek, rödhårig britt med hästsvans och relativt hög nördfaktor?
Trevande steg mot techno-rave
Richard D James tog redan som 12-åring sina första trevande steg in i musikvärlden, då han började skriva ambient musik. Som 14-åring programmerade han egen software och började jobba som DJ på olika klubbar och ravepartys. Imponerande i sig, men det som gör det hela riktigt intressant är hans experimentella stil som genom åren har gjort honom till ett av de mest hyllade namnen inom den elektroniska världen.
Aphex Twins första album, Selected Ambient Works 85-92, släpptes i en tid då rave och techno var omåttligt populärt. Massiva ravepartyn arrangerades på parkeringsplatser och i ödelagda byggnader för en drogliberal, ung publik som ville dansa bort nätterna.
En subkulturell våg där förvrängda ljud och beats som konstant skiftade riktning och rytm växte fram, precis då man trodde att den var på väg ut. Man använde begreppet ”anolog acid-techno” för att beskriva fenomenet, som också var det som kom att lägga grunden för Aphex Twins musik.
Richard D James kan ses som en musikalisk mästare när det kommer till provokation, och inom journalistvärlden är det vida känt att han ska vara oerhört svår att intervjua.
Förvridet, ångestframkallande och genialt
James har genom åren släppt musik under en mängd olika pseudonymer, men är nog ändå mest känd för sina releaser med Aphex Twin, och då kanske främst för Windowlicker EP från 1999 med det omtalade omslaget där James huvud photoshoppats in på en bild av en kvinnokropp. En detalj som närmast blivit Aphex Twins visuella signum – hans eget ansikte. På skivomslag, affischer och på alla personer som medverkat i hans musikvideos figurerar stjärnans ansikte, ofta med ett förvridet och lätt ångestframkallande leende.
På samma sätt kan James musik sägas vara förvriden och en nypa ångestladdad, men naturligtvis också helt genial. Som ett maskingevär skjuter han hänsynslöst av salva efter salva, medan han vänder upp och ner på allt vad klassisk låtstruktur heter.
Naturligtvis finns det också lite mjukare och lättare tongångar från den experimentella britten, bland annat på hans debutalbum – en samling låtar som är relativt enkla att få grepp om, och som jag rekommenderar för en Aphex Twin-nybörjare.
Aphex Twin har i dagsläget en stor fan-base och omtalas ofta i gudalika termer, exempelvis som en musikalisk frälsare. Detta just för att han är i stånd till att skaka om musikvärlden, samtidigt som han alltid lyckas kapsla in lyssnarna i sitt detaljrika och krävande ljuduniversum.
Den här månadens HiFi-album i WiMP är ”Pale Communion” från det svenska bandet Opeth. Vi bjöd in gitarristen Ivar Bjørnson från Enslaved för att hjälpa oss att belysa Opeths historia och reflektera lite kring förhållandet mellan de två banden – både med fokus på deras likheter och deras individuella utveckling. Medan du läser Bjørnsons text föreslår vi att du samtidigt lyssnar på Pale Communion, och självklart då helst i HiFi-kvalitet!
Opeth and us: Two of a perfect pair av Ivar Bjørnson
Det händer relativt ofta att vi i Enslaved jämförs med Opeth, och ser man på vår parallella historia så är det inte helt konstigt. Skillnader i kommersiell storlek gör att jämförelsen lätt går vägen från väst till öst – men det finns även gott om historiska, musikaliska och inte minst inspirations- och utvecklingsmässiga likheter. Är det något som norska metalband har varit bra på genom åren (kanske lite för bra på) så är det att försöka ”blåsa upp sig” och se större ut än vad man egentligen är. Opeth är mycket stora, och kan nog sägas vara färdiga med den biten. Själva jobbar vi på det!
Det mest irriterande med Opeth är att bandet bildades redan 1990 – ett år innan oss. Opeths tidiga musikskapande påminner till stor del om låtstrukturerna i gamla goda Captain Beefheart (som vi båda avgudar); fullständigt kaos, fram och tillbaka hit och dit – men hela tiden med ett driv och en känsla av ostoppbarhet.
Opeth och vi påbörjade våra karriärer på Candlelight Records i Storbritannien. Detta resulterade i albumen Hordanes Land(Enslaved, 1993) och Orchid (Opeth, 1995). När vi fortsatte jobba med Osmose Productions blev Opeth kvar på Candlelight fram tills 1999 då de bytte till Peaceville Records (Darkthrones gamla label), som distribuerades av Music For Nations. Under åren före milleniumskiftet kom våra karriärer att gå mer och mer åt olika håll: Opeth gick till ett stort bolag (i alla fall sett till metal-genren), medan vi fortsatte traska runt i ”independent-landet” – något man kan säga att vi gjorde fram till 2010 års signing till Nuclear Blast och releasen av Axioma Ethica Odini.
Medan våra utmaningar gällande line up blev allt mer allvarliga mot slutet av 90-talet, hade Opeth istället hittat sin form, och turnerade allt längre vändor runt jorden. Medan vår Spinal Tap-period på allvar satte sordin på en spirande uppgång med Frost 1995, fick Opeth – efter att framgången redan var ett faktum, allt svårare att hålla ihop. Den högt aktade trummisen Martin Lopez (som började sin karriär i Amon Amarth) hade fått problem med panikkänslor under turnén 2004. Samtidigt hittade Enslaved sin första stabila line up. Medan kärnan i Enslaved alltid har bestått av mig själv (Ivar, gitarr) och Grutle (bas och sång), fick Opeth möta nya motgångar när Peter Lindgren kastade in handduken 2007. Sedan dess har Opeth till stor del varit ett en-mans-projekt plus band.
Den här övergången kan delvis förklara Opeths dramatiska förändring som slutade med att alla spår av extrem metal försvann. Någon överraskning är det dock inte; de progressiva elementen har alltid funnits där. Speciellt Camel kan nog sägas ha haft stort inflytande på Åkerfeldts ”take” på proggen, medan Enslaved mer har tagit inspiration från King Crimson.
När vi pratar om progg och Opeth, måste vi nog ändå främst nämna Steve Wilson som varit den tydligaste influensen för Åkerfeldts grandiosa progressiva metamorfos. Porcupine Trees frontman var med som producent vid Blackwater Park (2001) och guidade bandet in i nya och främmande vatten. Fram till det albumet hade de mjukare progressiva elementen blandat sig sömlöst med dödsmetallen. Men när uppföljaren skulle skrivas var Åkerfeldt osäker på hur de spritt skilda influenserna och uttrycken skulle förenas. Lösningen var smått genial: man slutade helt enkelt att försöka förena dem. 2002 kom den aggressivare Deliverance, som följdes upp av den melodiska och mjuka Damnation från 2003. Det var för övrigt samma år som Enslaved släppte Below The Lights – en skiva som i mångas tycke kom att cementera vår riktning vidare mot det mer progressiva och melodiösa.
På de två efterkommande Opeth-albumen Ghost Reveries och Watershed var det ”ursprungliga” döds-progg-soundet någorlunda intakt: den förstnämnda innehar även den hårdaste öppningen som går att hitta på Opeths album. Men sedan tog det slut. Med 2011 års Heritage försvann alla extremiteter. Borta var den världsklassiga death metal-sången, samt alla antydningar till något som helst death metal-riff. Med detta tog de proggen från att vara en influens till att bli den viktigaste ingrediensen i Åkerfeldts kompositioner. Och då pratar vi inte om en av de många besvärliga övergångarna som försökts göra från extrem metal till andra genrer (har du till exempel hört ett black metal-band försöka spela straight rock?). Nej, Opeth gick rätt från en elitdivision till en annan – och är idag ett av de främsta renodlade proggbanden. Ska man vara intellektuell är det kanske mer korrekt att säga att det är ett av de främsta retrobanden som spelar musik influerad av den äldre progressiva musiken. Potato/potatoe. Man måste hursomhelst säga att det är rätt underhållande att se på några av Opeth-fansens reaktioner på bandets övergång från benhård death metal till progg. Min personliga favorit är bilden av ett ex-fan som efter Heritage valde att tatuera in en gravsten med Opeths logga på – naturligtvis med albumets releasedatum som dödsdag.
I år var det kanske fler som förväntade sig en renodlad progg-skiva. Men med nya Pale Communion blev nog många ändå överraskade över av att drag från 70- och 80-tals-heavy har smugit sig in i progg-bonanzan. Men, och det är också viktigt att säga: mitt i allt, där den musikhistoriska kompassnålen frenetiskt siktar mot den ena progg- och hårdrocksaxeln till den andra, låter det fortfarande omisskänneligt ”Opethskt”. Så jag skulle vilja påstå att det på ett otroligt märkligt sätt funnits en genomgående integritet och logik i Opeths dramatiska resa under de senaste 10 åren.
Från skärningspunkten kring den experimentella mittfasen runt år 2000, har våra två band tagit olika vägar. Medan våra svenska storebröder i Opeth tog proggen från sitt ursprungliga element, verkar det som att vår experimentella fas ledde till en fusion av våra rötter och det nya (gamla?) och spännande. Nu kvarstår att se om vi klarar av att ta våran något mer rabiata behandling av det progressiva arvet lika långt som våra bröder har.
Om någon skulle falla för frestelsen att koppla ihop progg med mera självtillräcklighet, har de knappast träffat bandet bakom de intrikata låtstrukturerna. Mikael Åkerfeldt är inte bara känd för att ge de torraste mellansnacken på scenen (endast utkonkurrerad av vår egen Grutle samt undertecknad). När vi fick äran att vara gäster på deras turné i Watershed i USA 2009, fick vi vara med om det mest infantila ”last gig”-skämtet i våra karriärer. Detta var under turnéns sista konsert i Washington D.C. dit många fina gäster, bland annat högt uppsatta personer från ambassaden hade kommit. Innan den tredje låten uppenbarade skämtet sig, i form av av nyinköpt (och tämligen avancerad) ”fart-machine” som anslutits direkt till högtalarsystemet. Så fort man närmade sig en mikrofon gick den lös på scenen. Det höll på en bra stund. Medan vi gjorde vårt bästa för att hålla masken, kunde vi se våra proggrockande vänner kivas om vem som skulle få hålla fjärrkontrollen till maskinen. Majestätiskt.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
