Under de senaste 10 åren har hon kommit att bli en av Sveriges mest uppskattade sångerskor, och har också fått ta emot många priser – bland annat för sina tolkningar på Dan Andersson. När Sofia Karlsson nu är tillbaka, med hennes första album på fem år, är det återigen vemodet som står i centrum. Men där bakom finns också en hel del hopp.

Du släppte ditt senaste album 2009, hur känns det att släppa ”Regnet faller utan oss” nu?

– Det är en blandning av ångest och glädje. Eftersom jag har jobbat med det här albumet i två, tre år nu så är det dock väldigt skönt att äntligen få ge ut det. Jag gillar också att plattan kommer på hösten – det är verkligen en sådan skiva man bör lyssna på under murriga kvällar när man dricker rödvin.

Jag har förstått att du rest en hel del under tiden som albumet kommit till?

– Ja, det stämmer. Jag har skrivit den här musiken vid havet i Senegal, i en husvagn i Frankrike och här hemma i Gamla Stan. Jag behövde få perspektiv och skrivro, och då var resandet suveränt för att ta mig ur vardagsmiljön och få lite nya ”vindar”.

Är du nomadiskt lagd som person?

– Ja, det är jag verkligen. Det är lite cirkusliv kan man väl säga.

”Uppbrottsskiva” är ett begrepp som många använt för att beskriva albumet, eftersom att det till stor del behandlar separationen från en partner. Hur ser du själv på plattan?

– Det är helt klart en vemodig platta, men jag gör ju alltid melankolisk musik vare sig jag är glad eller ledsen. För mig är det verkligen inte en separationsskiva, utan ett album som handlar om att gå vidare i livet. Det finns en låt på skivan som heter ”Gå inte ensam in” som helt och håller är en hyllning till det kollektiva. Även om det är vemodigt så handlar albumet framförallt om hopp. Och förlåtelse.

Hur har arbetet med albumet sett ut?

– Jag har jobbat tillsammans med Andreas Mattson, vilket var en musikalisk fullträff! Han är fantastisk. Jag tror dessutom att han är synsk, eftersom att han har förstått precis hur jag vill ha det. Vi har inte setts så mycket alls under skrivarprocessen, utan istället suttit på var sitt håll och skickat saker fram och tillbaka. Och tänkt. Och skickat. Och tänkt.

Men sedan spelade ni in i en studio?

– Ja, precis. Och jag är ju så där analog av mig, varför det mesta är inspelat live där alla spelar på en och samma gång. Men det har varit mycket jobb. En del låtar har jag gjort sju olika versioner av innan jag bestämt mig för vilken som är bäst.

Hur fungerar du i studion? 

– Jag blir helt neurotisk och gråtig men glad på samma gång. Det är en märklig och samtidigt väldigt rolig situation. Min förra platta spelades typ in på ett hotellrum, men nu var vi i skitfina studios vilket jag kände en sådan enorm tacksam för.

Är du petig med detaljer och sound?

– Absolut. Och perfektionism är en farlig kompanjon. Men det som också är jobbigt är att man vill att det samtidigt ska låta ”operfekt”. Det behöver absolut inte vara fläckfritt, men det är viktigt med feeling och att det känns ”på riktigt” liksom.

Kom du till en punkt med den här skivan där du kände dig nöjd?

– Nej, haha. Det finns en sida av mig som aldrig blir nöjd men man måste sluta någon gång.

Lyssnar du på din egen musik?

– Nej, aldrig. Fram tills att en skiva blir klar lyssnar jag konstant, men så fort den är ute så ger jag bort musiken till mottagaren. Om folk sätter på min musik i något sammanhang där jag är med så stänger jag av. Då kan jag inte prata, det blir för jobbigt. Jag börjar lyssna på skumma detaljer och… nej, det går helt enkelt inte.

Du har sagt att du känner dig mer som en musikant än en artist. Vad menar du med det?

– Jaa, alltså jag är ju inte en sådan där krogshow-artist direkt. Min grej är mer att spela musik ihop med andra. Jag kan känna mig lite obekväm vid mingel och så där, och vill hellre ha riktiga samtal med vanliga människor. Det finns en del av musikbranschen som är väldigt ytlig, och den slipper jag helst.

Hur är det att verka som musiker i Sverige idag?

– Det är mycket som har hänt under de senaste åren. Överlag är jag rätt så oroad för att medierna dragit ner så mycket på kulturbevakningen. Fler och fler kulturredaktioner läggs ner, vilket rent ut sagt är förjävligt. Branscher går upp och ner, och det får man ta. Men just den här utveckligen gör mig väldigt bekymrad.

Redan nu har ditt album fått väldigt fina recensioner. Hur mycket bryr du dig om vad folk tycker? 

– Jag läser inga recensioner. Men självklart blir jag glad nu när du säger att det har gått bra. Men annars försöker jag undvika allt sådant, jag är alldeles för känslig och självkritisk.

Har din egen syn på musiken förändrats sedan du debuterade?

– När jag var 20 kände jag mig rätt ointresserad av en karriär, och gjorde mest musik för min egen skull. Men nu tycker jag att det är kul att vara en del av musiklivet, och att ha en karriär. Nu är jag också mer fokuserad på mottagaren. Personligen tror jag att all musik behövs. Man behöver dansmusik, man behöver diskmusik och så vidare. Jag gör ju lugn musik, och den behövs också.

Vad händer nu?

– Nu ska vi ut på en miniturné i Sverige och Norge, och sedan släpper jag snart en julsingel tillsammans med Martin Hederos – en låt baserad på en engelsk trad-text som Sofie Livebrant skrivit musiken till. Så det är nästa steg. Och nästa år kommer jag och Martin att göra en hel julplatta, så det blir helt enkelt mycket jul!

Med anledning av det nya albumet St. Petersburg fick WiMP en exklusiv intervju med den italienska superstjärnan, mezzosopranen Cecilia Bartoli. Det resulterade i en mycket personlig och rolig pratstund som kom att handla om musik, flamenco, livet som sångerska och mycket mer. Läs gärna den exklusiva intervjun medan du lyssnar på Bartolis nya album.

På scenen går det att likna Cecilia Bartoli vid ett fyrverkeri, och när jag sitter och pratar med henne får jag samma känsla av intensitet och närvaro som jag har känt vid de tillfällen då jag sett henne live. Hon har helt enkelt ett otroligt engagemang, och jag känner bara till ett fåtal andra artister som går upp så mycket i sitt yrke och som besitter förmågan att arbeta kreativt och ständigt utforska ny musik.

Med glimten i ögat frågar jag om det går att likna henne vid en musikalisk arkeolog.

– Jag har verkligen en genuin passion för att utforska och hitta glömda och gömda skatter. Och så var det även med St. Petersburg. Jag fick, som en av de första någonsin, tillgång till det fantastiska arkivet vid teatern Marinskij i St. Petersburg och hittade musik som världen helt har försummat och glömt bort. Det var en mycket, mycket stor upptäckt! Men jag älskar också att kombinera mer kända verk av kompositörer som Rossini, Vivaldi, Mozart eller Händel med mindre kända. Vi talar om musik, som på den tiden var jämförbar med dagens popmusik – alla kompositörer var superstjärnor, men idag är det helt borta. Det fascinerar mig – det är musikens mirakel!”

Kan du berätta historien bakom St. Petersburg?

– Ja, absolut! Musiken kommer från italienska kompositörer som bjöds in till det dåvarande ryska hovet, för att skriva musik för de stora tsarinnorna: Anna, Elizabeth och Katarina den stora. Det är barockmusik av mycket hög kvalitet, fylld av känslor, färger och innehåller en mycket ovanlig kombination av den italienska kompositörs-konsten och den ryska själen. Jag sjunger också en aria på ryska för första gången i min karriär, och det är verkligen en utmaning.

Cecilia Bartoli brister i skratt… vilket är ett återkommande drag under hela intervjun. Bartoli är idag en av världens mest eftertraktade sångare och gör konserter världen över. Hon är dessutom konstnärlig ledare för Whitsun Festival i Salzburg, där hon både uppträder och sköter det administrativa. För Bartoli tar det emot att sätta sig på ett flygplan, och under arbetet med St. Petersburg tog hon flera gånger färjan för att slippa transporten i luften.

Cecilia Bartoli växte upp i en musikalisk familj där båda föräldrarna var operasångare. Därför är det kanske naturligt att hon valde att gå samma väg, även om det inte alltid var ett självklart yrkesval…

– Jag ville egentligen bli flamencodansare! Flamenco-musiken har alltid tilltalat mig, och jag älskar att dansa men även att titta på dans. Men jag hade redan påbörjat mina musikstudier, och jag insåg snabbt att sångare har mer fritid än vad dansare har. Man kan säga att generna styrde och att det kanske redan var skrivet i stjärnorna att jag skulle bli sångerska.

Cecilia Bartoli säger sig lyssna på många olika genrer av musik; jazz, pop och flamenco. Men det är den klassiska musiken som vunnit hennes hjärta, och det är ingen hemlighet vilken hennes favoritmusik är.

– Under min uppväxt i Rom lyssnade jag på de mer romantiska kompositörerna som Verdi, Puccini och Mascagni. Men första gången jag hörde Mozart blev jag otroligt rörd. Därför måste jag säga att hans Cosi Fan Tutte tillhör min absoluta favoritmusik. Jag har också, på grund av min kärlek till denna opera, sjungit alla tre kvinnliga roller i operan: Fiordiligi, Dorabella och Despina. Så i ett annat liv kommer jag säkert också att kunna sjunga Don Alfonso, Ferrando och Guglielmo (de tre manliga rollerna i operan. Reds. anm). Det kommer dock att kräva att jag är en man, men å andra sidan är detta något jag har redan försökt i och med mitt album ”Sacrificium” där jag sjöng arior för kastrater, så kanske det inte är så långt borta i alla fall.

Och så skrattar hon så där hjärtligt igen… Jag tackar henne så mycket för vårt samtal som avslutas med ett rungande: ”Ciao”

Lyssna och njut av Cecilia Bartolis nya album St. Petersburg i WiMP!

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Decca / Uli Weber

[wimp type=”album” id=”33669191″]Ella Henderson – Chapter One[/wimp]

Den unga sångerskan Ella Henderson gjorde succé i den brittiska versionen av The X Factor, och blev sedan direkt signad till ett stort skivbolag. Efter framgångarna med debutsingeln ”Ghost”, som bland annat legat etta på den brittiska singellistan, råder det ingen tvekan om att den 18-åriga sångerskan är här för att stanna. Idag släpps Ella Hendersons debutalbum ”Chapter One”, och i samband med detta tog vi kontakt med Ella själv för att fråga hur hon själv lyssnar på musik.

Hej Ella! När lyssnade du senast på ett album från början till slut – och vilket album var det?

– Det senaste albumet jag lyssnade på var Sam Smiths In The Lonely Hour. Det har en känsla som engagerar, och det är i det närmaste omöjligt att inte relatera till låtarna på plattan. Det är helt enkelt fantastiskt!

I vilka situationer lyssnar du oftast på ett album från början till slut?

– Jag kan lyssna på ett album när- och var som helst! Det spelar ingen roll var jag befinner mig eller vilken tid på dygnet det är. Musik är ett bra komplement till alla tänkbara situationer.

I vilken utsträckning är Chapter One ett album som man bör lyssna på från början till slut?

– Låtordningen på mitt album är noga uttänkt, då jag vill att man ska kunna relatera till min musik. Varje låt behandlar en viss situation och den efterföljande låten ska kunna ge tyngd till den förra – det är lite som en öppen dagbok!

Vilket album (av vilken artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från början till slut?

– Jag skulle vilja rekommendera Back To Black av Amy Winehouse. Det har en sådan skön ”old-school”-vibe och det passar verkligen för alla situationer! Det albumet kommer alltid vara tidlöst!

Inom jazzkretsar vet de flesta vem Rigmor Gustafsson är. Med sin sköna röst och en utstrålning få förunnad har hon kommit att bli en av landets mest framgångsrika vokalister inom genren. När vi ringer upp befinner sig Rigmor ute på en miniturné – vid sidan av de större spelningarna blir det många små gig, ofta i duo- eller trioformat.

– Det blir en mix av olika spelningar just nu. Men det jag ser fram emot mest i höst är självklart öppningskonserten på Stockholm Jazz Festival där jag spelar med orkestern från nya skivan!, säger Rigmor.

För en månad sedan släppte Rigmor sitt nya album When You Make Me Smile som hon spelat in tillsammans med Dalasinfoniettan. Drömmen om att göra ett album med en stråkorkester hade funnits länge men blev först verklighet då medproducenten och låtskrivaren Ollie Olsson hörde av sig och var intresserad av att göra något liknande.

– Ollie är en väldigt entusiastisk person, och det var ett lockande och roligt projekt. Vi började skriva låtar, och sedan kom Dalasinfoniettan snabbt in i bilden, berättar Rigmor.

Inspelningsprocessen tog sin början, men samtidigt fick Rigmor problem med sitt skivbolag då hennes kontrakt precis hade löpt ut. Detta ledde till att en stor del av arbetet med albumet föll på henne själv.

– Det var helt enkelt mycket som blev mitt jobb, kanske mer än vad jag egentligen hade velat. Samtidigt har jag svårt att släppa kontrollen också. Det är inte som att jag har mixat någon skiva direkt, men jag är väldigt petig när det kommer till detaljer gällande sound och ljud. Men det är tur att det inte bara var jag som drog i spakarna, för då hade vi aldrig blivit klara, berättar Rigmor med ett skratt.

Tillsammans med Ollie Olsson och Tomas Bäcklund har Rigmor skrivit sex av låtarna på albumet. Förutom detta innehåller plattan ett par covers, samt duetten ”Let It Go” som Rigmor gör tillsammans med självaste Eagle Eye Cherry.

– Den låten är skriven av Ollie. Vi pratade om vem jag skulle göra den tillsammans med och kom direkt att tänka på Eagle Eye. Han tackade ja på en gång, vilket var otroligt kul, säger Rigmor.

Många recensenter har pekat på att det nya albumet går mer mot popmusiken, medan det klassiska jazzsoundet fått stå tillbaka lite. Men detta är inte något som Rigmor själv ser som något negativt.

– Nu har jag gjort den här plattan och den låter så här. Jag satsade väldigt mycket på melodierna, samtidigt som det inte fick kännas klyschigt. För mig är inte genre så viktigt, och jag bryr mig inte heller så mycket om vad folk tycker och tänker.

Hur nästa album kommer låta är dock inte Rigmor helt säker på. Efter det hårda arbetet med When You Make Me Smile var sångerskan ett tag tveksam till om det överhuvudtaget skulle komma att bli fler plattor.

– Man inser hur mycket jobb det är. Trots att jag har agenter i såväl Tyskland som Sverige så känns det som att det bara blir mer och mer jobb hela tiden. Först tänkte jag ”shit, undrar om det här blir det sista man gör?”, men nu när plattan äntligen är ute har jag faktiskt börjat fundera på vad jag ska göra härnäst. Det blir nog fler album.

Rigmor menar att hon fortfarande har ett stort intresse för musiken i sig, och att hon aldrig tröttnar på att sjunga eller skriva låtar. Men arbetet runt omkring tar mycket tid, och är också något som helt enkelt inte intresserar henne.

– Häromdagen träffade jag en person som jobbar med PR som sa ”åh, vad jag älskar media”. Det förstår jag bara inte! Jag tycker att sociala medier är jättetråkigt. Flera av mina kollegor tycker att det är superkul att sitta och uppdatera hemsidor och Facebook, men jag har aldrig fastnat för det där.

Sedan Rigmor började jobba professionellt med musik har också mycket inom branschen förändrats, och hon beskriver dagens musikindustri som hård och skoningslös. Det som för 10 år sedan var en hoppfull och positiv miljö att verka i har idag utvecklats till en allt dystrare verklighet.

– Det är svårt att få konserter, och omöjligt att sälja skivor – det är en hård väg att gå om man vill lyckas idag. Jazzklubbarna har väldigt lite pengar, och många jobbar ideellt. Samtidigt kan man väl säga att ordet ”jazz” i sig blivit mer etablerat. Människor är mer öppna för det och det finns en större bredd. Så det är både positivt och negativt kan man väl säga, säger Rigmor.

Under hösten väntar förutom spelningen på Stockholm Jazz Festival mer turnerande, bland annat i Tyskland. En stor del av Rigmors tid spenderas ute på vägarna, vilket har varit hennes vardag i många år. Att resa i jobbet är något som hon alltid har tyckt om, men under de senaste åren har Rigmor hittat en hobby som allt mer fått henne att längta hem.

– Jag har börjat rida, och gör det mycket mer regelbundet nuförtiden. Det har fått mig att inse att jag faktiskt vill försöka vara hemma mer. Men samtidigt – varje gång jag står där på Arlanda är det också en härlig känsla!

Rigmor Gustafsson och Dalasinfoniettan öppnar Stockholm Jazz Festival den 10 oktober på Kulturhuset Stadsteatern.

Bill Frisell, en av vår tids mest framstående jazzgitarrister, har producerat ett album som sjuder av skimrande briljans och obestridlig nostalgi. Det är också ett av virtuosens mest personliga verk, där han gör ett återbesök hos musiken som en gång kom att definiera hans barndom, nämligen surf- och garagerocken från 50- och 60-talet.

Efterkrigstiden brukar ofta beskrivas som en av de mest dynamiska perioderna i modern amerikansk historia. Frisell brukar också ofta nämna att han föddes just år 1951 – samma år som den ikoniska gitarren Fender Telecaster såg dagens ljus. Det var den kommersiella distributören av denna modell – tillsammans med Stratocaster (1954) och Gibson Les Paul (1952), som hjälpte till att skapa ett intresse för elgitarren och starta upp den första gulåldern för ett instrument som fortfarande är ett av de mest vanligt förekommande.

Frisell är känd för att vara lika bra på att skriva musik som att tolka andras låtar. Och på Guitar in the Space Age har han gjort sina egna versioner på några av de klassiska spår som definierade en period som i sin tur också definierades av gitarren som instrument. The Beach Boys klassiker ”Surfer Girl” och öppningsspåret ”Pipeline” av The Chantay är båda låtar som sätter fingret på känslan som den frisinnade surfrocken förmedlade. Hans versioner av Junior Wells ”Messin´ With the Kid” och Mere Travis ”Cannonball Rag” skänker rättvisa till de parallella rörelserna där bluesen och countryn växte fram.

På den provokativa sidan måste man också nämna Frisells tolkningar på The Kinks ”Tired of Waiting For You” och The Byrds populära version av Pete Seegers ”Turn! Turn! Turn!”. Frisell har också lagt till två av sina egna låtar – ”Shortest Day” och ”Lift Off” som båda visar på hans förmåga att förkroppsliga och återge sitt eget sound med total kontroll.

Med över 50 år bakom gitarren, har Bill Frisell nu inspirerats av tiden som en gång också lade grunden för hans eget musikintresse, och som blev en kritisk vändpunkt i kultur- och musikhistorien. Man bör dock inte missta Guitar in the Space Age för att vara en vanlig hyllnings- eller coverplatta. Det här är istället ett album som visar på en musikalisk mästare som försöker närma sig sina egna musikaliska rötter och undersöka dess innersta rum.

Med sitt gedigna musikaliska hantverk har vi utsett Guitar in the Space Age till månadens HiFi-album i WiMP. Det här är en platta som bjuder på ett universum av detaljer och en ljudbild av bottenlöst djup. Därför bör man också se till att lyssna på det i hög ljudkvalitet.

För att bevisa att en välljudande platta inte behöver någon större efterbearbetning, har hela albumet spelats in live i studion. Här bör man också nämna Frisells högra hand – producenten Lee Townsend och hans band (som Frisell själv kallat ”one of the best bands I´ve ever had.”) bestående av Greg Leisz (pedal steel och gitarr), Tony Scherr (bas och akustisk gitarr) samt Kenny Wolleson (trummor och vibrafon).

Njut av det här fantastiska albumet med WiMP HiFi! Håll också utkik efter vår kommande intervju med Bill Frisell själv.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Den elektroniska musikscenen befinner sig för tillfället i extas.Varför, undrar du? Jo, självklart eftersom att den brittiska electronica-pionjären Aphex Twin, eller Richard D James som han egentligen heter, är tillbaka med sitt första album på 13 år. Från och med idag kan du lyssna på Syro i WiMP.

För en vecka sedan fick vi höra det första spåret från albumet – en något krånglig sak med det minst lika krångliga namnet  ”minipops 67[120.2][source field mix]”. Releasen gav utlopp för häftiga nät-diskussioner om huruvida låten föll in under det klassiska Aphex Twin-soundet eller inte.

Men vad är det egentligen för sound? Och varför all den här hajpen kring en blek, rödhårig britt med hästsvans och relativt hög nördfaktor?

Trevande steg mot techno-rave

Richard D James tog redan som 12-åring sina första trevande steg in i musikvärlden, då han började skriva ambient musik. Som 14-åring programmerade han egen software och började jobba som DJ på olika klubbar och ravepartys. Imponerande i sig, men det som gör det hela riktigt intressant är hans experimentella stil som genom åren har gjort honom till ett av de mest hyllade namnen inom den elektroniska världen.

Aphex Twins första album, Selected Ambient Works 85-92, släpptes i en tid då rave och techno var omåttligt populärt. Massiva ravepartyn arrangerades på parkeringsplatser och i ödelagda byggnader för en drogliberal, ung publik som ville dansa bort nätterna.

En subkulturell våg där förvrängda ljud och beats som konstant skiftade riktning och rytm växte fram, precis då man trodde att den var på väg ut. Man använde begreppet ”anolog acid-techno” för att beskriva fenomenet, som också var det som kom att lägga grunden för Aphex Twins musik.

Richard D James kan ses som en musikalisk mästare när det kommer till provokation, och inom journalistvärlden är det vida känt att han ska vara oerhört svår att intervjua.

Förvridet, ångestframkallande och genialt

James har genom åren släppt musik under en mängd olika pseudonymer, men är nog ändå mest känd för sina releaser med Aphex Twin, och då kanske främst för Windowlicker EP från 1999 med det omtalade omslaget där James huvud photoshoppats in på en bild av en kvinnokropp. En detalj som närmast blivit Aphex Twins visuella signum – hans eget ansikte. På skivomslag, affischer och på alla personer som medverkat i hans musikvideos figurerar stjärnans ansikte, ofta med ett förvridet och lätt ångestframkallande leende.

På samma sätt kan James musik sägas vara förvriden och en nypa ångestladdad, men naturligtvis också helt genial. Som ett maskingevär skjuter han hänsynslöst av salva efter salva, medan han vänder upp och ner på allt vad klassisk låtstruktur heter.

Naturligtvis finns det också lite mjukare och lättare tongångar från den experimentella britten, bland annat på hans debutalbum – en samling låtar som är relativt enkla att få grepp om, och som jag rekommenderar för en Aphex Twin-nybörjare.

Aphex Twin har i dagsläget en stor fan-base och omtalas ofta i gudalika termer, exempelvis som en musikalisk frälsare. Detta just för att han är i stånd till att skaka om musikvärlden, samtidigt som han alltid lyckas kapsla in lyssnarna i sitt detaljrika och krävande ljuduniversum.

Anja Stilou Olesen

anja.stilou.olesen@wimpmusic.com

Den här månadens HiFi-album i WiMP är ”Pale Communion” från det svenska bandet Opeth. Vi bjöd in gitarristen Ivar Bjørnson från Enslaved för att hjälpa oss att belysa Opeths historia och reflektera lite kring förhållandet mellan de två banden – både med fokus på deras likheter och deras individuella utveckling. Medan du läser Bjørnsons text föreslår vi att du samtidigt lyssnar på Pale Communion, och självklart då helst i HiFi-kvalitet! 

Opeth and us: Two of a perfect pair av Ivar Bjørnson

Det händer relativt ofta att vi i Enslaved jämförs med Opeth, och ser man på vår parallella historia så är det inte helt konstigt. Skillnader i kommersiell storlek gör att jämförelsen lätt går vägen från väst till öst – men det finns även gott om historiska, musikaliska och inte minst inspirations- och utvecklingsmässiga likheter. Är det något som norska metalband har varit bra på genom åren (kanske lite för bra på) så är det att försöka ”blåsa upp sig” och se större ut än vad man egentligen är. Opeth är mycket stora, och kan nog sägas vara färdiga med den biten. Själva jobbar vi på det!

Det mest irriterande med Opeth är att bandet bildades redan 1990 – ett år innan oss. Opeths tidiga musikskapande påminner till stor del om låtstrukturerna i gamla goda Captain Beefheart (som vi båda avgudar); fullständigt kaos, fram och tillbaka hit och dit – men hela tiden med ett driv och en känsla av ostoppbarhet.

Opeth och vi påbörjade våra karriärer på Candlelight Records i Storbritannien. Detta resulterade i albumen Hordanes Land (Enslaved, 1993) och Orchid (Opeth, 1995). När vi fortsatte jobba med Osmose Productions blev Opeth kvar på Candlelight fram tills 1999 då de bytte till Peaceville Records (Darkthrones gamla label), som distribuerades av Music For Nations. Under åren före milleniumskiftet kom våra karriärer att gå mer och mer åt olika håll: Opeth gick till ett stort bolag (i alla fall sett till metal-genren), medan vi fortsatte traska runt i ”independent-landet” – något man kan säga att vi gjorde fram till 2010 års signing till Nuclear Blast och releasen av Axioma Ethica Odini.

Medan våra utmaningar gällande line up blev allt mer allvarliga mot slutet av 90-talet, hade Opeth istället hittat sin form, och turnerade allt längre vändor runt jorden. Medan vår Spinal Tap-period på allvar satte sordin på en spirande uppgång med Frost 1995, fick Opeth – efter att framgången redan var ett faktum, allt svårare att hålla ihop. Den högt aktade trummisen Martin Lopez (som började sin karriär i Amon Amarth) hade fått problem med panikkänslor under turnén 2004. Samtidigt hittade Enslaved sin första stabila line up. Medan kärnan i Enslaved alltid har bestått av mig själv (Ivar, gitarr) och Grutle (bas och sång), fick Opeth möta nya motgångar när Peter Lindgren kastade in handduken 2007. Sedan dess har Opeth till stor del varit ett en-mans-projekt plus band.

Den här övergången kan delvis förklara Opeths dramatiska förändring som slutade med att alla spår av extrem metal försvann. Någon överraskning är det dock inte; de progressiva elementen har alltid funnits där. Speciellt Camel kan nog sägas ha haft stort inflytande på Åkerfeldts ”take” på proggen, medan Enslaved mer har tagit inspiration från King Crimson.

När vi pratar om progg och Opeth, måste vi nog ändå främst nämna Steve Wilson som varit den tydligaste influensen för Åkerfeldts grandiosa progressiva metamorfos. Porcupine Trees frontman var med som producent vid Blackwater Park (2001) och guidade bandet in i nya och främmande vatten. Fram till det albumet hade de mjukare progressiva elementen blandat sig sömlöst med dödsmetallen. Men när uppföljaren skulle skrivas var Åkerfeldt osäker på hur de spritt skilda influenserna och uttrycken skulle förenas. Lösningen var smått genial: man slutade helt enkelt att försöka förena dem. 2002 kom den aggressivare Deliverance, som följdes upp av den melodiska och mjuka Damnation från 2003. Det var för övrigt samma år som Enslaved släppte Below The Lights – en skiva som i mångas tycke kom att cementera vår riktning vidare mot det mer progressiva och melodiösa.

På de två efterkommande Opeth-albumen Ghost Reveries och Watershed var det ”ursprungliga” döds-progg-soundet någorlunda intakt: den förstnämnda innehar även den hårdaste öppningen som går att hitta på Opeths album. Men sedan tog det slut. Med 2011 års Heritage försvann alla extremiteter. Borta var den världsklassiga death metal-sången, samt alla antydningar till något som helst death metal-riff. Med detta tog de proggen från att vara en influens till att bli den viktigaste ingrediensen i Åkerfeldts kompositioner. Och då pratar vi inte om en av de många besvärliga övergångarna som försökts göra från extrem metal till andra genrer (har du till exempel hört ett black metal-band försöka spela straight rock?). Nej, Opeth gick rätt från en elitdivision till en annan – och är idag ett av de främsta renodlade proggbanden. Ska man vara intellektuell är det kanske mer korrekt att säga att det är ett av de främsta retrobanden som spelar musik influerad av den äldre progressiva musiken. Potato/potatoe. Man måste hursomhelst säga att det är rätt underhållande att se på några av Opeth-fansens reaktioner på bandets övergång från benhård death metal till progg. Min personliga favorit är bilden av ett ex-fan som efter Heritage valde att tatuera in en gravsten med Opeths logga på – naturligtvis med albumets releasedatum som dödsdag.

I år var det kanske fler som förväntade sig en renodlad progg-skiva. Men med nya Pale Communion blev nog många ändå överraskade över av att drag från 70- och 80-tals-heavy har smugit sig in i progg-bonanzan. Men, och det är också viktigt att säga: mitt i allt, där den musikhistoriska kompassnålen frenetiskt siktar mot den ena progg- och hårdrocksaxeln till den andra, låter det fortfarande omisskänneligt ”Opethskt”. Så jag skulle vilja påstå att det på ett otroligt märkligt sätt funnits en genomgående integritet och logik i Opeths dramatiska resa under de senaste 10 åren.

Från skärningspunkten kring den experimentella mittfasen runt år 2000, har våra två band tagit olika vägar. Medan våra svenska storebröder i Opeth tog proggen från sitt ursprungliga element, verkar det som att vår experimentella fas ledde till en fusion av våra rötter och det nya (gamla?) och spännande. Nu kvarstår att se om vi klarar av att ta våran något mer rabiata behandling av det progressiva arvet lika långt som våra bröder har.

Om någon skulle falla för frestelsen att koppla ihop progg med mera självtillräcklighet, har de knappast träffat bandet bakom de intrikata låtstrukturerna. Mikael Åkerfeldt är inte bara känd för att ge de torraste mellansnacken på scenen (endast utkonkurrerad av vår egen Grutle samt undertecknad). När vi fick äran att vara gäster på deras turné i Watershed i USA 2009, fick vi vara med om det mest infantila ”last gig”-skämtet i våra karriärer. Detta var under turnéns sista konsert i Washington D.C. dit många fina gäster, bland annat högt uppsatta personer från ambassaden hade kommit. Innan den tredje låten uppenbarade skämtet sig, i form av av nyinköpt (och tämligen avancerad) ”fart-machine” som anslutits direkt till högtalarsystemet. Så fort man närmade sig en mikrofon gick den lös på scenen. Det höll på en bra stund. Medan vi gjorde vårt bästa för att hålla masken, kunde vi se våra proggrockande vänner kivas om vem som skulle få hålla fjärrkontrollen till maskinen. Majestätiskt.

Och inte minst lite progressivt.

Tricky, med den säreget mörka rösten, fick sin första framgångar då han sjöng med Massive Attack. Hans första soloalbum Maxinquaye (döpt efter hans mamma Maxine Qauye) blev en stor succé, och fick efter det stämpeln som ”grundaren av trip-hop”. Men Tricky bestämde sig för att inte leva upp till någon annans förväntningar och gjorde några vitt spridda album, med allt ifrån rock till reggae. På den senaste plattan, False Idols,  rörde sig soundet tillbaka mot det på Maxinquaye, vilket uppskattades av kritiker och fans. Bara 16 månader efter kommer nu Trickys nya platta vilken döpts efter artistens riktiga namn – Adrian Thaws. Vi fick en pratstund med Adrian själv.

Du verkar vara en artist som inte är rädd för att testa på nya saker och byta sound. Reflekterar detta på något sätt hur du är som person?

– Jag är nog bara inte särskilt bra på att repetera saker. Vi kan ta mitt första album Maxinquaye som exempel. Hade jag brytt mig om pengar och kändisskap hade det smartaste varit att göra en uppföljare med samma sound. Men jag känner mig lyckligt lottad som har den kreativa motivationen att testa på nya saker. Jag är som en svamp – jag suger åt mig allt som händer i min omgivning. Men jag förstod inte det förrän folk berättade för mig att mina album lika gärna skulle kunna komma från helt olika artister.

Din musik känns som att den är omringad av ett slags mörker. Vart kommer det ifrån?

– Det har nog till stor del att göra med min uppväxt. Redan i tidiga år blev jag vittne till mycket våld. Jag växte upp med min farmor, som var väldigt sjuk. Jag minns att hon brukade sitta och läsa upp dödsannonser från tidningen, och så sa hon: ”du måste började ta hand om dig själv, för jag kommer inte vara här för alltid”. Så jag tror att jag fått en stor del av mitt mörker från henne. Hon påverkade mig mycket.

Det har bara gått 16 månader sedan False Idols släpptes – hur kommer det sig att den nya plattan kommer redan nu?

– Det har till stor del med att göra att jag nyligen bytte skivbolag. Det är precis som att jobba med min gamla manager Chris Blackwell igen. Jag har frihet att skapa precis vad jag vill. Om jag skulle säga: ”Horst, jag har ett nytt album, det är helt klart!” så skulle han bara svara: ”Okej va bra, då hittar vi ett releasedatum”. Dom litar på mig, och det är en stor fördel med att jobba med ett mindre bolag istället för med en ”major”. Dom tänker inte på hur mycket man tjänar – det är ”music first, business second”.

På tal om det nya albumet – kan du berätta lite om den imponerande listan av gästartister på plattan? 

– Oh yes! Först och främst är det Mykki Blanco – en helt galen kille! Han är inte rädd för att vara sig själv om man säger så, vilket jag verkligen beundrar. Sedan gästar också Blue Daisy. Jag skulle spela på ett ställe och träffade den här ungen som skulle värma upp för mig. Vi klickade direkt så jag bjöd in honom till studion. Min dotter Mazy är också med på plattan (under namnet Silver Tongue. Red.anm). Jag lyssnade på hennes musik och blev helt kär i en av hennes låtar, så jag frågade i fall jag fick ha med den på albumet. Det är egentligen hennes egen låt, jag har inte gjort om den! Francesca Belmonte är ännu en artist som är med – hon har en helt otrolig röst! Och så är det Tirzah, som jag upptäckte tack vare min dotter. Hon ringde mig en dag och sa: ”Pappa, det finns en tjej som du verkligen måste kolla upp! Du måste jobba med henne innan hon blir för känd!”

Tycker du att det är svårt att sticka ut som artist idag?

– Ja, men det är inte omöjligt. När människor tänker på framgång idag så tänker de på topplistor och försäljningssiffror. Det har blivit ett affärsmässigt spel där musikindustrin förvandlats till ett slags läkemedelsföretag. Det är precis som att ha tio olika sorters smärtlindrande. De fungerar likadant, men har olika namn. Det finns inte mycket mod inom musikvärlden idag, det är nästan som att unga artister är för rädda för att misslyckas. De tänker att framgång är lika med att sälja skivor, när framgång för mig istället betyder att ha möjligheten att kunna göra ett album! Börjar man tänka på försäljningssiffror kommer man förmodligen aldrig våga testa på någonting nytt, utan istället repetera det som kända människor gör och producera musik utifrån vad man tror att folk vill höra.

Din låt ”My Palestine Girl” har aktualiserats i och med händelserna i Gaza. Du måste ha skrivit låten för minst ett år sedan, men nu är den mer relevant än någonsin…

– När jag skrev låten, för ett och ett halvt år sedan, fick jag en tanke: jag föreställde mig ett par som bråkar där killen är svartsjuk för att hans tjej flirtar med andra män. Jag menar, alla de här små sakerna som är sådana bagateller. Så började jag tänka på hur det skulle vara om min flickvän kom från Gaza. Det skulle betyda att det fanns så mycket större saker att oroa sig för. Om hon inte svarade i telefonen när jag ringde skulle det kunna innebära att hon dött. Det är vad jag kallar äkta problem! Det är också en anledning till varför jag vill ligga på en indie-label – jag kan säga vad jag vill utan att mitt management stoppar mig för att de är oroliga över hur detta kommer påverka mina försäljningssiffror.

Veckans klassiska album i WiMP kommer från violinisten Daniel Hope, som bjuder på musik från världens största filmstad – Hollywood.

Daniel Hope: Escape to Paradise – The Hollywood Album

På det här albumet tar Daniel Hope med oss på en musikalisk resa där han uppsöker arvet från landsförvisade kompositörer som kom att verka i filmvärldens mecka – Hollywood. Miklos Rózsa, John Waxman, Hanns Eisler och Erich Wolfgang Korngold är bara några av dessa, där Korngolds vidunderliga violinkonsert står som albumets centrala punkt.

Albumet innehåller också några moderna soundtrack-klassiker med musik från Schindler’s List, American Beauty och Cinema Paradiso – detta för att belysa vilket starkt inflytande exilkompositörerna hade och fortfarande har på nutida kompositörer inom filmmusik.

Gästar på albumet gör ingen mindre än Sting, som sjunger på ”The Secret Marriage” – med egen text och musik av Hanns Eissler. Här hör vi också det tyska sångfenomenet Max Raabe som framför den berömda ”Speak Low” av Kurt Weill.

Rakt igenom hör vi Stockholms Kungliga Filharmoniker ackompanjera Hope, under ledning av dirigenten Alexander Shelley.

Escape To Paradise är både ett historiskt och musikaliskt koncept, och ett tema som Daniel Hope själv har personliga kopplingar till: hans morföräldrar flydde från Hitlers Tyskland till Sydafrika, och hans föräldrar flydde på samma sätt från apartheidregimen till England.

Lyssna och njut av ett enastående album, framfört av en fantastisk konstnär!

Läs också intervjun som WiMP gjorde med Daniel Hope för några veckor sedan.

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Margaret Malandruccolo / DGG

Den här veckans klassiska album kommer från en av de mest produktiva kompositörerna någonsin. Genom alla tider har musiker kommit att inspireras av honom – vi pratar naturligtvis om Johann Sebastian Bach, här tolkad av konstnären och pianisten Igor Levit.

Igor Levit: Bach Partitas

Den 27-åriga rysk-tyska pianisten Igor Levit är just nu aktuell med sitt andra album som innehåller musik av Bach; nämligen Bachs Partitas- BWV 825-830. Levit anses vara en av sin generations största talanger och har redan tagit emot många hyllningar och lovord.

Levit började spela piano som tre-åring och hade redan som barn egna konserter, varav den första spelades i hemstadenNizjnij Novgorod (tidigare Gorkij). 1995 flyttade familjen till Hannover och unga Igor började 1999 sina studier vid Mozarteum i Wien. Sedan han tog sin examen 2010 har han vunnit flera utmärkelser och tävlingar och spelar nu i konserthus och på festivaler världen över.

Om Bach och albumet säger Igor Levit: ”Det är helt enkelt otroligt vad Bach kunde – han hade en otrolig kontroll över formen – något som ingen annan har överträffat. Det är musik av högsta klass…”.

Lyssna och njut av den här veckans klassiska album – gärna i högsta HiFi-kvalitet.

Och kom ihåg att om du har frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com