På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.

I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.

Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?

– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.

Betyder det att du är mindre optimistisk idag?

– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.

Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?

– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.

Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?

– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.

Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?

– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.

Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?

– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.

Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?

– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.

Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?

– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.

Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?

– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.

Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?

– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@tidalhifi.com

Tja, vad kan man säga? Att slipa diamanter kan ibland ta lite tid. Den bejublade isländska piano- och stråkkompositören Ólafur Arnalds och den elektroniska producenten Janus Rasmussen (även känd som keyboardist och sångare i electro-pop-duon Bloodgroup) träffades redan för många år sedan. Arnalds var under en längre period ljudtekniker i en studio i Reykjavík och arbetade då bland annat med Rasmussens projekt. De båda musikerna upptäckte snart sin ömsesidiga kärlek för minimalistisk musik och blev goda vänner. Deras egna projekt Kiasmos bildades 2007, och 2009 släppte de några låtar som kom med på en EP med Rival Consoles. 2012 släpptes deras första officiella singel ”Thrown”, och nu är Kiasmos äntligen här med sin självbetitlade fullängdsdebut – ett album som på många sätt markerar ett nytt landmärke för kombinationen av electronica och klassisk musik. I samband med albumreleasen fick vi en pratstund med Ólafur Arnalds själv.

Varför har det tagit så lång tid från det att ni släppte singeln ”Thrown” till att ni nu släpper ett album?

– Det beror främst på att Kiasmos inte är ett riktigt band. Vi var båda upptagna med våra solo-projekt. Egentligen hade vi inte heller några planer på att släppa ett album. Singeln var inte en del av ett klassiskt releaseschema med ett efterföljande album, utan det var bara en låt vi gjorde. Men i år bestämde vi oss för att göra ett album, och sen gick det väldigt snabbt. Efter sex veckor var vi färdiga med allting.

Passar ”Thrown” in även om den är betydligt äldre än de andra låtarna?

– Det var faktiskt inte tänkt att den skulle vara med på albumet, då vi ville utgå ifrån ett helt nytt perspektiv. Men i slutändan försökte vi ändå få in den där. Det slutade med att vi ändrade på några saker så att den passade bättre in på albumet, så albumversionen är lite annorlunda än singeln. Men om låten inte hade passat in med det övriga soundet på albumet hade vi aldrig tagit med den.

Hur ”mycket” Island skulle du säga att albumet låter?

– Jag vet inte riktigt. Det låter nog ganska likadant som om vi hade spelat in plattan i Berlin. Vi var inte influerade av naturen, utan mer av oss själva. Vi gick bara in i studion och skapade musik.

Ni är ju båda soloartister vid sidan av Kiasmos – bråkade ni någonting under inspelningen?

– Jag vet inte varför, men vi hade faktiskt aldrig några konflikter om hur vi skulle göra saker. Vi var överens om det mesta utan att någonsin behöva prata om det. Och de få gånger vi inte var säkra på hur vi skulle lösa en situation, satte vi oss bara ner och diskuterade det.

Hur har ni tänkt kring kombinationen av dina piano-melodier och Janus elektroniska inslag – vilket har varit i fokus?

– Det är väldigt olika. Ibland började vi med ett beat medan piano eller stråkar fick komma in senare. Men givetvis finns det en del låtar där vi gjorde tvärtom också. Det är väldigt viktigt att jobba från de olika hållen för att slutresultatet inte ska bli tråkigt.

Är det här ett album vi ska dansa till eller passar det bättre att lyssna på när man ligger på soffan och tar det lugnt?

–  Det är upp till lyssnaren. Vi gjorde inte ett album som ska passa för ett särskilt tillfälle. Gillar man en viss musik tror jag i och för sig att det alltid är möjligt att dansa till den.

Idag lyssnar människor allt mer på enskilda singlar och spellistor. Ser du det som ett problem att vissa kanske inte kommer lyssna på hela albumet utan bara på enstaka låtar?

– Nej, inte med det här albumet, eftersom att låtarna står sig väl på egen hand. Detta fungerar givetvis, även om vi också har gjort albumet så att du kan lyssna på det från början till slut utan att märka när en låt slutar och den andra börjar. Men det har blivit en allt viktigare fråga. När man gör album idag måste man tänka på att göra singlar som också fungerar i albumformatet. Det är en stor utmaning…men som alla andra artister önskar jag att folk skulle börja lyssna mer på hela album. I dagsläget håller albumet på att förlora sin makt som konstnärshandling.

Vad har du haft för dig sedan ni blev klara med albumet?

– Jag har varit upptagen med mina solo-grejer. Sedan har jag gjort musik till en TV-show, samt planerat ett annat samarbete med en vän till mig.

Finns det några nya isländska artister som du vill rekommendera?

– Jag gillar ganska den elektroniska trion Samaris, som också spelade på en hel del festivaler i somras. Och så tycker jag också om Young Karin som är ett mer pop-inriktad band.

Vilka artister inspirerar dig annars?

– I slutändan är allting inspirerande. Allt jag lyssnar på, från hip hop till rock eller klassiskt, påverkar mig. Jag tycker inte om att begränsa mig till en artist, eftersom det inte fungerar så för mig. Varje människa jag jobbar med, allt jag lyssnar på och allt som händer runt omkring mig har en inverkan.

Sorg, uppbrott och ”skitår” som tar slut. Det är några av de ämnen som dyker upp på Tomas Andersson Wijs nya album Mörkrets Hastighet. Vi ringde upp Tomas för att prata om inspelningen av plattan, hans syn på musikbranschen samt samarbetet med Tommy Körberg. 

Det är den 15 oktober 2014, och releasedag för Tomas Anderssons nya album Mörkrets Hastighet – en platta som många benämnt som ett klassiskt ”uppbrottsalbum”. Men även om Tomas själv var förberedd på vilka reaktioner albumet skulle få, har det ändå varit tufft att behöva prata om separationen som behandlas på skivan.

– Jag känner mig lite som en mask på krok som kränger runt för att slippa svara. Jag berättar allt i min musik men är rätt privat annars. Man tänker inte på konsekvenserna när man gör en platta utan skriver helt enkelt om det man måste skriva om. Jag har helt klart gjort album som är lättare att prata om.

Sedan debutalbumet Ebeneser (1998) har Tomas spelat in många framgångsrika album, då oftast i samarbete med en producent åt gången. Men inför Mörkrets Hastighet valde han att jobba på ett helt annat sätt, där han tog in flera olika personer i processen. Resultatet blev ett album där namn som Tobias Fröberg, Johan Berthling, Emil Svanängen och Johannes Berglund alla haft ett finger med i spelet.

– Jag hade sett hur mina bekanta inom dansmusiken jobbat med flera olika producenter och tekniker samtidigt, och tyckte att det vore kul att testa. Och det gick väldigt bra, även om det blev otroligt mycket jobb, berättar Tomas.

Med den unga ljudteknikern Sven Johansson vid sin sida och tillgång till den unika utrustningen på Fashionpolice Studios i Stockholm, har ett välljudande album växt fram. Och Tomas är själv speciellt nöjd med mixen mellan det analoga och det digitala.

– Det ska inte låta retro, men det finns liksom inget bättre än fina gamla mickar och kompressorer, som återger ljudet på ett snyggt sätt. Vi har lyckats behålla värmen i musiken, men ändå hittat en ny klarhet i ljudet. Jag är supernöjd.

När det kommer till låtarna har Tomas också samarbetat med Andreas Mattson (Popsicle), som just nu också är aktuell som låtskrivare för Sofia Karlssons senaste album.

– Jag och Andreas får alltid mycket gjort tillsammans. Ibland skriver vi tre eller fler melodier om dagen. När det kommer till idéer så dyker de upp överallt. Det är konstigt, men jag kommer ofta på melodier och texter när jag soundcheckar. Jag gillar att skriva låtar när man gör något annat samtidigt. Det blir inte så fokuserat, utan låten får liksom ”ramla” över en istället.

Albumet har en tydlig kronologi som följer ett år i artistens liv, och som avslutas med ”vintern vi talat så länge om” (”Orden i vinden”) och ”det är tre dagar till jul/och ett skitår är slut” (”Nu dör en sjöman”). Detta drag var inte något som Tomas tänkte på under skrivprocessen utan växte istället fram när låtordningen på albumet skulle sättas.

– Det blev verkligen som ett år i mitt liv, där albumet går från en vinter till en annan. Det är utan tvekan den mest tematiska platta jag gjort, säger Tomas.

Den vackra och rörande ”Nu dör en sjöman” har med sina referenser till julen också kommit att bli upplockad av en av Sveriges största vokalister. Inom kort kommer en julversion av låten med ingen mindre än Tommy Körberg.

– Tommy frågade mig  om jag hade någon jullåt på lager. Jag spelade upp ”Nu dör en sjöman” och han nappade på att göra en egen tolkning av den. Han sjunger ju lite mer ”wide screen” än jag dock, så den kommer nog bli lite annorlunda, säger Tomas med ett skratt.

Sedan Tomas debuterade har det hänt mycket inom musikbranschen. Det släpps allt fler album, samtidigt som ”brinntiden” för varje release blivit allt kortare. Att tränga igenom ”bruset” har kanske aldrig varit svårare, men Tomas säger sig ändå vara lyckligt lottad som redan hunnit bygga upp en stadig publik.

– När jag debuterade 1998 pratade jag med Peter LeMarc på telefon som sa ”jag skulle inte ens önska min värsta fiende att debutera nu”. Då kan man ju tänka sig hur det är idag! Tack och lov har jag en stark live-förankring och står rätt stabilt.

Och Tomas säger sig vara säker på att det kommer bli fler album i framtiden. Även om han fortfarande gör temporära utflykter till sitt parallella yrke som journalist (senast med sin intervju-serie på Brunnsgatan) är musiken fortfarande hans stora passion.

– När man släppt en platta kan man känna sig ganska matt. Men så har jag känt många gånger och nu vet jag att suget att göra musik alltid kommer tillbaka. Det är en kärlek.

Bono pratar med Joey Ramone.

De ses över ett par drinkar i New York, och Bono berättar en historia för Joey från U2:s förflutna.

De fyra tonåringarna, som då fortfarande går i skolan i Dublin, har stora drömmar och försöker ta sig uppåt. En dag får de reda på att en stor och viktig filmregissör ska komma till deras skola för att hitta statister till filmatiseringen av James Joyce A Portrait of the Artist as Young Man.

Vid den här tidpunkten var U2 ett coverband som fortfarande försökte lära sig att spela sina instrument. Men de går ändå fram till regissören och säger att de vill visa honom hur bra deras låtar är – och om han gillar dem så ska han fixa in bandet på ett lokalt TV-program. U2 spelade två Ramones-covers.

Mannen var imponerad. ”Har ni skrivit de här låtarna?” frågar han.

”Ja!” svarar Bono. U2 hamnade på TV.

Joey Ramone lyssnar intensivt på Bonos historia. När den är klar stirrar Ramone bara på honom och säger ”Vem är James Joyce?”.

Det är den 9 september 2014. Den irländska supergruppen har precis låtit elva låtar från sitt nya album, Songs Of Innocence, släppas ut gratis till 500 miljoner iTunes-användare. Det har gått 40 år sedan U2 spelade Ramones-låtar, och idag ger de sin hyllning till punkbandet.

På scen har Bono inte förändrats särskilt mycket från den hyperaktiva 16-åringen i Dublin, som gjorde vad som helst för att få sitt band att slå igenom. Hans hår är kortare, midjan något bredare och hans kläder sitter bättre. Men passionen och uppträdandet som 1976 hänförde (lurade) en filmregissör, har idag samma effekt i Silicon Valley i Cupertino, Kalifornien.

Med ansiktet i djupa veck av koncentration, håller Bono mikrofonen så hårt att hans knogar vitnar och sjunger: “I woke up at the moment, when the miracle occurred; heard a song that made some sense out of the world. Everything I ever lost now has been returned. It’s the most beautiful sound I had ever heard”.

Låten heter ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Den handlar om vad som hände under kvällen den 24 september 1977, i en biosalong i norra Dublin. Panka och utan biljetter dök de unga irländarna upp utanför konsertlokalen där Ramones skulle spela. De skulle försöka smyga in. En granne till Bono hade gjort sig besväret att faktiskt köpa en biljett. En plan hade fötts: Vid en förbestämd tid skulle grannen gå till lokalens nödutgång, öppna den och släppa in kvartetten.

Om man öppnar den här magiska lådan där ’U2 & the Ramones’ ristats in på locket, hittar man ännu fler korsade trådar. När Joey Ramone låg för döden på ett sjukhus i New York 2001, var U2:s ’In A Little While’ den sista låt han bad att få spelad för sig.

I Green Room i Cupertino, efter att ha sjungit om miraklet med hans mentor, tar Bono upp historien. ”Det fanns egentligen aldrig något hopp för U2. Och det berodde på mig” säger han. ”När jag var 16-17 år visste jag att jag aldrig skulle lyckas som punkrock-sångare, eller rocksångare för den delen, eftersom jag hade en tjejröst. Jag tycker fortfarande att jag sjunger som Siouxsie från The Banshees på de två första U2-albumen. Men jag hittade min röst genom Joey Ramone och det där Dublin-gigget. Jag stod där och hörde honom sjunga. Han sjöng lite som en tjej också. Allt skulle nog ordna sig ändå. Det var min väg in”.

För att ta ett steg fram på det nya albumet, var Bono också tvungen att ta två steg tillbaka. Först tillbaka till hans barndomshem på Cedarwood Road i norra Dublin, och sedan till de två konserterna han såg som tonåring, och som kom att göra U2 till mindre av en dröm och mer till ”work in progress”.

”The Ramones och The Clash spelningar i Dublin – det var ungefär 12 månader mellan dem”, minns han. ”Jag fick min röst från Joey Ramone och U2 blev just U2 på grund av The Clash-konserten. Allting förändrades den kvällen. Jag minns hur jag dagen efter gigget satt i min låda till sovrum på Cedarwood Road och stirrade ut genom fönstret. I det ögonblicket blev allting väldigt tydligt för mig: världen är mer formbar än vad man tror”.

Så stor var kärleken för rock´n´roll under dessa två kvällar i Dublin, att U2 efter 40 år och under tiden fram tills dess kom att bli ett av världens bäst säljande rockband, med en av de mest framgångsrika turnéerna någonsin. Bono lägger antingen av ett brett leende eller ett kacklande skratt när han pratar om bandets tidiga dagar.

”Grejen är att det fanns band i Dublin vid den tiden som var mycket bättre än oss – band som såg bättre ut, spelade bättre, skrev bättre låtar. Men det vi fick med oss från the Ramones och The Clash var att du bara behöver plocka upp en mikrofon och säga någonting genom din musik. Vi gjorde precis det när vi nyss spelade ’The Miracle (of Joey Ramone)’. Det är fortfarande den enda orsaken till att U2 existerar idag”, säger han.

Bono kan verkligen snacka bort en – han är en sådan person som skulle kunna prata sig ur en arkebusering, och idag i Kalifornien har han redan hittat sin rytm. Han fortsätter på spåret ”det finns mycket bättre band än U2” – ett faktum han säger sig ha levt med under de senaste 40 åren.

”Många menar att det tog för många år för oss att få ut Songs Of Innocence och att det var över för oss och så vidare… den ärliga sanningen är att jag önskar att U2 var ett bättre band. Jag önskar att vi hade mer talang. Nuförtiden måste jag gå igenom en slags plågsam ödmjukhet när jag försöker skriva en låt”.

Vilka slagord som än riktats mot Bono och U2 under åren – och det har varit en hel del – har Bono alltid tänkt värre saker om sig själv.

För några år sedan berättade han för mig: ”Varje gång jag hör en U2-låt på radion så ryggar jag tillbaka. Vill du veta vilket ögonblick med U2 som är mitt mest förudmjukande? Det är ’Where the Streets Have No Name’. När jag skrev texten bodde jag i ett tält i norra Etiopien [1985] och skrev ner några rader: ’I want to run, I want to hide, I want to tear down the walls that hold me inside’. Jag tänkte att de var rätt fåniga men vi spelade i alla fall in låten i studion, och orden fick vara kvar. Nu måste jag sjunga dem för resten av mitt liv. Och det är U2:s mest framgångsrika låt live!”.

När bandet för tre år sedan började skriva på sitt nya album sade Bono för mig: ”Om vi inte kommer på en riktigt bra anledning till att göra ett nytt album så borde vi ge fan i det. Jag minns ett riktigt dåligt U2-ögonblick från när vi spelade in Achtung Baby. Saker var dåliga, riktigt dåliga. På en skala från ett till tio så befann vi oss på nio. Jag tror att situationen vi är i nu [med att spela in Songs of Innocence] till och med är värre än den var i Berlin”.

När det kommer till Bono så ser folk det som de vill se: den stoltserande rock´n´roll-megastjärnan i sina solglasögon, räddaren av Universum, mannen som ska fixa alla globala problem. Men ta bort kulissen av 80 000 skrikande fans, de glansiga omslagen och det faktum att han sitter på telefonnumren till världens största politiska ledare, och han är fortfarande den där självföraktande tonåringen från Dublin som ljuger för filmregissörer, smyger in på konserter och oroar sig för att hans ”tjejiga” röst ska förstöra hans band.

Lyssna på honom idag i Cupertino, när han sjunger om Joey Ramone, och hör hans bekännelse: “I woke up at the moment when the miracle occurred, I get so many things I don’t deserve”.

Det finns en väldigt bra anledning till att bandet spelade den här låten idag – deras första konsert sedan The 360 Degree Tour som hade 110 speldatum mellan 2009 och 2011. Nästan varje textrad är fylld av självbiografiska detaljer som är väldigt personliga för sångaren. Han sjunger att när han: “heard a song that made some sense out of the world, everything I ever lost now has been returned”.

”Det jag tänker berätta nu är någonting som är rätt konstigt”, säger han senare i the Green Room. ”Idag är vi här i vackra och soliga Kalifornien för att presentera vårt nya album som handlar om min familj, vad som hände under mina tonår och den första tiden med U2. Jag insåg just att det idag också är 40 år sedan min mamma dog. Hon dog under min pappas begravningsceremoni. Jag var bara 14”.

Det stora inflytande som förlusten av hans mamma har haft hörs också tydligt på en av låtarna på albumet – ’Iris (Hold Me Close)’. Iris var också hans mammas namn. ”Jag har väldigt få minnen av min mamma” säger han, ”men de jag har finns i låten”.

För att betona detta ställer han sig upp och börjar sjunga på låten: “’Iris standing in the hall, she tells me I can do it all”.

”Sedan sjunger jag den här typiska mor-till-son-raden där hon säger till mig ’You’ll be the death of me’. Men det var inte jag. Jag var inte ’the death of her’”.

Bono tror att mödrar överlag är en viktig del av hur rockmusiker fungerar. ”Mamman är otroligt viktig för rockmusiken. Välj en framstående sångare så får du en person som förlorat sin mamma i unga dar – Paul McCartney, John Lennon. Lyssna på när Lennon sjunger om sin mamma, lyssna på när Eminem sjunger om sin mamma. Jag var arg och sörjde min mor, och fick utlopp för mina känslor genom musiken. Och det får jag fortfarande”.

Utanför finns Amerika, men på insidan av det här fönsterlösa rummet har Bono försvunnit in i sina minnen och är tillbaka på ungdomens gator i Dublin. Här finns något som man kanske inte kan föreställa sig när det kommer till Bono: han är besatt av körsbärsträd.

”Mina grannar, på Cedarwood Road i Dublin, hade det vackraste körsbärsträd du kan tänka dig. Det kändes som den största lyxen”, säger han. På låten ’Cedarwood Road’ sjunger han, ”That cherry blossom tree was a gateway to the sun”.

”Men dåliga saker hände också”, berättar han.

”När jag började gräva i det förflutna dök en hel del skit upp. Det finns en låt på albumet som heter ’Raised by Wolves’. Under mina tonår tog jag varje fredag bussen från skolan in till centrum för att besöka en särskild skivaffär. Men en fredag hade jag cyklat till skolan istället och tog därför inte heller bussen efter skolan. Klockan 17.30 den fredagen, då jag alltid brukade befinna mig i skivaffären, ägde det värsta illdådet i konflikten i Nordirland rum, precis runt hörnet från den skivaffären, och där 33 personer dödades av en bilbomb”.

Genom att besöka sitt förflutna på albumet, försöker Bono också att förstå hur U2:s nutid och framtid ser ut.

”Jimmy Iovine [föredetta producent till U2] sa någonting till mig som var svårt att ta in. Han sa: ’Bono, du befinner dig långt ifrån där du lever’. Jag vet exakt vad han menade när han sade så. Det var riktigt pinsamt för mig att höra det. Det är den verkliga orsaken till varför vi återvände till platsen där allt började – Dublin. Detta för att fråga oss själva varför vi en gång började med allt det här och vad det betyder för oss nu”.

Det är dags att avsluta det här. En tyngd har lyfts från Bonos axlar idag när det försenade albumet äntligen är ute. Men som alltid när det kommer till Bono, så finns det en vändning i historien. ”Det tog så lång tid då vi inte bara spelade in ett album, utan två stycken”, säger han. ”Det finns ett ’systeralbum’ till Songs Of Innocence. Songs of Experience kommer att släppas väldigt snart. Jag vet att jag har sagt så förut – men det kommer det”.

Han bekräftar också att nästa stora U2-turné kommer att påbörjas i april 2015 och att den kommer vara “fräsch och annorlunda”. Under vår intervju har han gått igenom hela spektrat av känslor – lättnad, glädje, stolthet, sorg, ånger och sårbarhet – men passionen är tillbaka och han är redo att kämpa igen. Han lyfter fram ett citat från den irländska författaren Samuel Beckett som går så här: “Perhaps my best years are gone – but I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.”

Som vanligt får han också sista ordet: “Vi är tillbaka, vi är glada. Ett andra album är färdigt att släppas och vi har en turné som börjar snart. Du förstår, att vara med i U2 är som att vara med i ett prästämbete. Det finns bara en väg ut – och det är i en kista”.

Bryan Boyd

Brian Boyd är en irländsk musikjournalist som vanligtvis skriver för Irish Times.

Under de senaste 10 åren har hon kommit att bli en av Sveriges mest uppskattade sångerskor, och har också fått ta emot många priser – bland annat för sina tolkningar på Dan Andersson. När Sofia Karlsson nu är tillbaka, med hennes första album på fem år, är det återigen vemodet som står i centrum. Men där bakom finns också en hel del hopp.

Du släppte ditt senaste album 2009, hur känns det att släppa ”Regnet faller utan oss” nu?

– Det är en blandning av ångest och glädje. Eftersom jag har jobbat med det här albumet i två, tre år nu så är det dock väldigt skönt att äntligen få ge ut det. Jag gillar också att plattan kommer på hösten – det är verkligen en sådan skiva man bör lyssna på under murriga kvällar när man dricker rödvin.

Jag har förstått att du rest en hel del under tiden som albumet kommit till?

– Ja, det stämmer. Jag har skrivit den här musiken vid havet i Senegal, i en husvagn i Frankrike och här hemma i Gamla Stan. Jag behövde få perspektiv och skrivro, och då var resandet suveränt för att ta mig ur vardagsmiljön och få lite nya ”vindar”.

Är du nomadiskt lagd som person?

– Ja, det är jag verkligen. Det är lite cirkusliv kan man väl säga.

”Uppbrottsskiva” är ett begrepp som många använt för att beskriva albumet, eftersom att det till stor del behandlar separationen från en partner. Hur ser du själv på plattan?

– Det är helt klart en vemodig platta, men jag gör ju alltid melankolisk musik vare sig jag är glad eller ledsen. För mig är det verkligen inte en separationsskiva, utan ett album som handlar om att gå vidare i livet. Det finns en låt på skivan som heter ”Gå inte ensam in” som helt och håller är en hyllning till det kollektiva. Även om det är vemodigt så handlar albumet framförallt om hopp. Och förlåtelse.

Hur har arbetet med albumet sett ut?

– Jag har jobbat tillsammans med Andreas Mattson, vilket var en musikalisk fullträff! Han är fantastisk. Jag tror dessutom att han är synsk, eftersom att han har förstått precis hur jag vill ha det. Vi har inte setts så mycket alls under skrivarprocessen, utan istället suttit på var sitt håll och skickat saker fram och tillbaka. Och tänkt. Och skickat. Och tänkt.

Men sedan spelade ni in i en studio?

– Ja, precis. Och jag är ju så där analog av mig, varför det mesta är inspelat live där alla spelar på en och samma gång. Men det har varit mycket jobb. En del låtar har jag gjort sju olika versioner av innan jag bestämt mig för vilken som är bäst.

Hur fungerar du i studion? 

– Jag blir helt neurotisk och gråtig men glad på samma gång. Det är en märklig och samtidigt väldigt rolig situation. Min förra platta spelades typ in på ett hotellrum, men nu var vi i skitfina studios vilket jag kände en sådan enorm tacksam för.

Är du petig med detaljer och sound?

– Absolut. Och perfektionism är en farlig kompanjon. Men det som också är jobbigt är att man vill att det samtidigt ska låta ”operfekt”. Det behöver absolut inte vara fläckfritt, men det är viktigt med feeling och att det känns ”på riktigt” liksom.

Kom du till en punkt med den här skivan där du kände dig nöjd?

– Nej, haha. Det finns en sida av mig som aldrig blir nöjd men man måste sluta någon gång.

Lyssnar du på din egen musik?

– Nej, aldrig. Fram tills att en skiva blir klar lyssnar jag konstant, men så fort den är ute så ger jag bort musiken till mottagaren. Om folk sätter på min musik i något sammanhang där jag är med så stänger jag av. Då kan jag inte prata, det blir för jobbigt. Jag börjar lyssna på skumma detaljer och… nej, det går helt enkelt inte.

Du har sagt att du känner dig mer som en musikant än en artist. Vad menar du med det?

– Jaa, alltså jag är ju inte en sådan där krogshow-artist direkt. Min grej är mer att spela musik ihop med andra. Jag kan känna mig lite obekväm vid mingel och så där, och vill hellre ha riktiga samtal med vanliga människor. Det finns en del av musikbranschen som är väldigt ytlig, och den slipper jag helst.

Hur är det att verka som musiker i Sverige idag?

– Det är mycket som har hänt under de senaste åren. Överlag är jag rätt så oroad för att medierna dragit ner så mycket på kulturbevakningen. Fler och fler kulturredaktioner läggs ner, vilket rent ut sagt är förjävligt. Branscher går upp och ner, och det får man ta. Men just den här utveckligen gör mig väldigt bekymrad.

Redan nu har ditt album fått väldigt fina recensioner. Hur mycket bryr du dig om vad folk tycker? 

– Jag läser inga recensioner. Men självklart blir jag glad nu när du säger att det har gått bra. Men annars försöker jag undvika allt sådant, jag är alldeles för känslig och självkritisk.

Har din egen syn på musiken förändrats sedan du debuterade?

– När jag var 20 kände jag mig rätt ointresserad av en karriär, och gjorde mest musik för min egen skull. Men nu tycker jag att det är kul att vara en del av musiklivet, och att ha en karriär. Nu är jag också mer fokuserad på mottagaren. Personligen tror jag att all musik behövs. Man behöver dansmusik, man behöver diskmusik och så vidare. Jag gör ju lugn musik, och den behövs också.

Vad händer nu?

– Nu ska vi ut på en miniturné i Sverige och Norge, och sedan släpper jag snart en julsingel tillsammans med Martin Hederos – en låt baserad på en engelsk trad-text som Sofie Livebrant skrivit musiken till. Så det är nästa steg. Och nästa år kommer jag och Martin att göra en hel julplatta, så det blir helt enkelt mycket jul!

På var sitt håll hade musiken alltid varit viktig men när de tog beslutet att starta duoprojektet Gorgon City föll bitarna på plats. I januari i år släppte Kye ”Foamo” Gibbon och Matt ”RackNRuin” Robson-Scott singeln ”Ready For Your Love” som blev en hit i flera länder och klättrade upp till en fjärde plats på Englands singellista. Nyligen släppte electroduon sitt debutalbum ”Sirens” och i samband med deras medverkan i Itunes Festival fick vi en liten pratstund med dem.

Berätta om er konsert på Itunes Festival!

– Det var fantastiskt men galet eftersom det var vårt andra live-gig tillsammans! Innan har vi bara gjort DJ-spelningar så det var verkligen ett test för våra nerver. Men konserten gick bra och vi lyckades få häftiga sceneffekter. Efteråt såg vi Mary J Blige och sen avslutades natten med vår egen releasefest. Den här festen hade vi verkligen sett fram emot och vi bjöd in många vänner som supportat oss under vår resa.

Vem eller vad inspirerar er mest just nu?

– När vi började vårt projekt var vi både väldigt inne på jungle, garage och grime, men nu går vår musik mer mot house. Vi älskar baselementen från funk och försöker alltid väva samman det med housemusik. Om vi ska lyfta några musikaliska förebilder så är det Green Velvet, Anouska och The Fix! De två sistnämnda har vi även fått äran att ha med på vår turné!

Vad drömde ni om att bli?

– Vid 13 års ålder kom jag (Kye) i kontakt med elektronisk musik och började experimentera med produktion. Jag blev snabbt besatt av att göra nya beats och melodier men jag tänkte aldrig att jag skulle kunna jobba med det! Istället tog jag anställning på ett kontor och fortsatte att göra musik vid sidan om. Mitt första track skickade jag in till olika radiostationer och samma natt började låten spelas. Det började med en låt och i nästa sekund var jag ute på en turné i Australien – det är galet!

Om ni fick chansen att jobba med vem ni än ville (levande eller död) vem skulle ni då välja?

– Vi är så glada att vi fått chansen att jobba med så talangfulla musiker. Vi strävar oftast inte efter att jobba med de största artisterna utan vill hellre lyfta fram röster som inte associeras med dansmusik. Det är oftast då som resultatet blir som mest spännande och oväntat. Men det finns några producenter som vi gärna vill jobba med – Fourtet, Caraboo och Green Velvet.

Har ni någon låt som är extraspeciell från kommande albumet?

– Vi försökte få fram flera olika stilar och vibes vilket gör att låtarna skiljer sig väldigt mycket ifrån varandra. Men ”Hard On Me”, som är albumets sista låt, arbetade vi fram med extra mycket kärlek!

Konkurrensen inom er genre är tuff – varför har just ni lyckats så bra?

– En ny house-era har blossat upp och vi har stor erfarenhet och kunskap av att producera. Detta gjorde att det var enkelt för oss att gå från idé till slutresultat. Vi kunde blanda våra funk- och soul-influenser med electronisk musik. Vi är supernöjda!

Vad händer framöver?

– Vi repeterar mycket inför kommande spelningar så som Sunday Brunch och Jools Holland. Vi har även fått möjlighet att åka till Ibiza och spela på vår favoritklubb ”We Love at Space”. Vi kommer även fokusera på de spelningar som väntar i England då vi kommer göra allt live. Det är väldigt viktigt för oss att vi lyckas skapa livesoundet på samma sätt som det skulle låta om vi hade gjort en DJ-spelning.

Med anledning av det nya albumet St. Petersburg fick WiMP en exklusiv intervju med den italienska superstjärnan, mezzosopranen Cecilia Bartoli. Det resulterade i en mycket personlig och rolig pratstund som kom att handla om musik, flamenco, livet som sångerska och mycket mer. Läs gärna den exklusiva intervjun medan du lyssnar på Bartolis nya album.

På scenen går det att likna Cecilia Bartoli vid ett fyrverkeri, och när jag sitter och pratar med henne får jag samma känsla av intensitet och närvaro som jag har känt vid de tillfällen då jag sett henne live. Hon har helt enkelt ett otroligt engagemang, och jag känner bara till ett fåtal andra artister som går upp så mycket i sitt yrke och som besitter förmågan att arbeta kreativt och ständigt utforska ny musik.

Med glimten i ögat frågar jag om det går att likna henne vid en musikalisk arkeolog.

– Jag har verkligen en genuin passion för att utforska och hitta glömda och gömda skatter. Och så var det även med St. Petersburg. Jag fick, som en av de första någonsin, tillgång till det fantastiska arkivet vid teatern Marinskij i St. Petersburg och hittade musik som världen helt har försummat och glömt bort. Det var en mycket, mycket stor upptäckt! Men jag älskar också att kombinera mer kända verk av kompositörer som Rossini, Vivaldi, Mozart eller Händel med mindre kända. Vi talar om musik, som på den tiden var jämförbar med dagens popmusik – alla kompositörer var superstjärnor, men idag är det helt borta. Det fascinerar mig – det är musikens mirakel!”

Kan du berätta historien bakom St. Petersburg?

– Ja, absolut! Musiken kommer från italienska kompositörer som bjöds in till det dåvarande ryska hovet, för att skriva musik för de stora tsarinnorna: Anna, Elizabeth och Katarina den stora. Det är barockmusik av mycket hög kvalitet, fylld av känslor, färger och innehåller en mycket ovanlig kombination av den italienska kompositörs-konsten och den ryska själen. Jag sjunger också en aria på ryska för första gången i min karriär, och det är verkligen en utmaning.

Cecilia Bartoli brister i skratt… vilket är ett återkommande drag under hela intervjun. Bartoli är idag en av världens mest eftertraktade sångare och gör konserter världen över. Hon är dessutom konstnärlig ledare för Whitsun Festival i Salzburg, där hon både uppträder och sköter det administrativa. För Bartoli tar det emot att sätta sig på ett flygplan, och under arbetet med St. Petersburg tog hon flera gånger färjan för att slippa transporten i luften.

Cecilia Bartoli växte upp i en musikalisk familj där båda föräldrarna var operasångare. Därför är det kanske naturligt att hon valde att gå samma väg, även om det inte alltid var ett självklart yrkesval…

– Jag ville egentligen bli flamencodansare! Flamenco-musiken har alltid tilltalat mig, och jag älskar att dansa men även att titta på dans. Men jag hade redan påbörjat mina musikstudier, och jag insåg snabbt att sångare har mer fritid än vad dansare har. Man kan säga att generna styrde och att det kanske redan var skrivet i stjärnorna att jag skulle bli sångerska.

Cecilia Bartoli säger sig lyssna på många olika genrer av musik; jazz, pop och flamenco. Men det är den klassiska musiken som vunnit hennes hjärta, och det är ingen hemlighet vilken hennes favoritmusik är.

– Under min uppväxt i Rom lyssnade jag på de mer romantiska kompositörerna som Verdi, Puccini och Mascagni. Men första gången jag hörde Mozart blev jag otroligt rörd. Därför måste jag säga att hans Cosi Fan Tutte tillhör min absoluta favoritmusik. Jag har också, på grund av min kärlek till denna opera, sjungit alla tre kvinnliga roller i operan: Fiordiligi, Dorabella och Despina. Så i ett annat liv kommer jag säkert också att kunna sjunga Don Alfonso, Ferrando och Guglielmo (de tre manliga rollerna i operan. Reds. anm). Det kommer dock att kräva att jag är en man, men å andra sidan är detta något jag har redan försökt i och med mitt album ”Sacrificium” där jag sjöng arior för kastrater, så kanske det inte är så långt borta i alla fall.

Och så skrattar hon så där hjärtligt igen… Jag tackar henne så mycket för vårt samtal som avslutas med ett rungande: ”Ciao”

Lyssna och njut av Cecilia Bartolis nya album St. Petersburg i WiMP!

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Decca / Uli Weber

[wimp type=”album” id=”33669191″]Ella Henderson – Chapter One[/wimp]

Den unga sångerskan Ella Henderson gjorde succé i den brittiska versionen av The X Factor, och blev sedan direkt signad till ett stort skivbolag. Efter framgångarna med debutsingeln ”Ghost”, som bland annat legat etta på den brittiska singellistan, råder det ingen tvekan om att den 18-åriga sångerskan är här för att stanna. Idag släpps Ella Hendersons debutalbum ”Chapter One”, och i samband med detta tog vi kontakt med Ella själv för att fråga hur hon själv lyssnar på musik.

Hej Ella! När lyssnade du senast på ett album från början till slut – och vilket album var det?

– Det senaste albumet jag lyssnade på var Sam Smiths In The Lonely Hour. Det har en känsla som engagerar, och det är i det närmaste omöjligt att inte relatera till låtarna på plattan. Det är helt enkelt fantastiskt!

I vilka situationer lyssnar du oftast på ett album från början till slut?

– Jag kan lyssna på ett album när- och var som helst! Det spelar ingen roll var jag befinner mig eller vilken tid på dygnet det är. Musik är ett bra komplement till alla tänkbara situationer.

I vilken utsträckning är Chapter One ett album som man bör lyssna på från början till slut?

– Låtordningen på mitt album är noga uttänkt, då jag vill att man ska kunna relatera till min musik. Varje låt behandlar en viss situation och den efterföljande låten ska kunna ge tyngd till den förra – det är lite som en öppen dagbok!

Vilket album (av vilken artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från början till slut?

– Jag skulle vilja rekommendera Back To Black av Amy Winehouse. Det har en sådan skön ”old-school”-vibe och det passar verkligen för alla situationer! Det albumet kommer alltid vara tidlöst!

Inom jazzkretsar vet de flesta vem Rigmor Gustafsson är. Med sin sköna röst och en utstrålning få förunnad har hon kommit att bli en av landets mest framgångsrika vokalister inom genren. När vi ringer upp befinner sig Rigmor ute på en miniturné – vid sidan av de större spelningarna blir det många små gig, ofta i duo- eller trioformat.

– Det blir en mix av olika spelningar just nu. Men det jag ser fram emot mest i höst är självklart öppningskonserten på Stockholm Jazz Festival där jag spelar med orkestern från nya skivan!, säger Rigmor.

För en månad sedan släppte Rigmor sitt nya album When You Make Me Smile som hon spelat in tillsammans med Dalasinfoniettan. Drömmen om att göra ett album med en stråkorkester hade funnits länge men blev först verklighet då medproducenten och låtskrivaren Ollie Olsson hörde av sig och var intresserad av att göra något liknande.

– Ollie är en väldigt entusiastisk person, och det var ett lockande och roligt projekt. Vi började skriva låtar, och sedan kom Dalasinfoniettan snabbt in i bilden, berättar Rigmor.

Inspelningsprocessen tog sin början, men samtidigt fick Rigmor problem med sitt skivbolag då hennes kontrakt precis hade löpt ut. Detta ledde till att en stor del av arbetet med albumet föll på henne själv.

– Det var helt enkelt mycket som blev mitt jobb, kanske mer än vad jag egentligen hade velat. Samtidigt har jag svårt att släppa kontrollen också. Det är inte som att jag har mixat någon skiva direkt, men jag är väldigt petig när det kommer till detaljer gällande sound och ljud. Men det är tur att det inte bara var jag som drog i spakarna, för då hade vi aldrig blivit klara, berättar Rigmor med ett skratt.

Tillsammans med Ollie Olsson och Tomas Bäcklund har Rigmor skrivit sex av låtarna på albumet. Förutom detta innehåller plattan ett par covers, samt duetten ”Let It Go” som Rigmor gör tillsammans med självaste Eagle Eye Cherry.

– Den låten är skriven av Ollie. Vi pratade om vem jag skulle göra den tillsammans med och kom direkt att tänka på Eagle Eye. Han tackade ja på en gång, vilket var otroligt kul, säger Rigmor.

Många recensenter har pekat på att det nya albumet går mer mot popmusiken, medan det klassiska jazzsoundet fått stå tillbaka lite. Men detta är inte något som Rigmor själv ser som något negativt.

– Nu har jag gjort den här plattan och den låter så här. Jag satsade väldigt mycket på melodierna, samtidigt som det inte fick kännas klyschigt. För mig är inte genre så viktigt, och jag bryr mig inte heller så mycket om vad folk tycker och tänker.

Hur nästa album kommer låta är dock inte Rigmor helt säker på. Efter det hårda arbetet med When You Make Me Smile var sångerskan ett tag tveksam till om det överhuvudtaget skulle komma att bli fler plattor.

– Man inser hur mycket jobb det är. Trots att jag har agenter i såväl Tyskland som Sverige så känns det som att det bara blir mer och mer jobb hela tiden. Först tänkte jag ”shit, undrar om det här blir det sista man gör?”, men nu när plattan äntligen är ute har jag faktiskt börjat fundera på vad jag ska göra härnäst. Det blir nog fler album.

Rigmor menar att hon fortfarande har ett stort intresse för musiken i sig, och att hon aldrig tröttnar på att sjunga eller skriva låtar. Men arbetet runt omkring tar mycket tid, och är också något som helt enkelt inte intresserar henne.

– Häromdagen träffade jag en person som jobbar med PR som sa ”åh, vad jag älskar media”. Det förstår jag bara inte! Jag tycker att sociala medier är jättetråkigt. Flera av mina kollegor tycker att det är superkul att sitta och uppdatera hemsidor och Facebook, men jag har aldrig fastnat för det där.

Sedan Rigmor började jobba professionellt med musik har också mycket inom branschen förändrats, och hon beskriver dagens musikindustri som hård och skoningslös. Det som för 10 år sedan var en hoppfull och positiv miljö att verka i har idag utvecklats till en allt dystrare verklighet.

– Det är svårt att få konserter, och omöjligt att sälja skivor – det är en hård väg att gå om man vill lyckas idag. Jazzklubbarna har väldigt lite pengar, och många jobbar ideellt. Samtidigt kan man väl säga att ordet ”jazz” i sig blivit mer etablerat. Människor är mer öppna för det och det finns en större bredd. Så det är både positivt och negativt kan man väl säga, säger Rigmor.

Under hösten väntar förutom spelningen på Stockholm Jazz Festival mer turnerande, bland annat i Tyskland. En stor del av Rigmors tid spenderas ute på vägarna, vilket har varit hennes vardag i många år. Att resa i jobbet är något som hon alltid har tyckt om, men under de senaste åren har Rigmor hittat en hobby som allt mer fått henne att längta hem.

– Jag har börjat rida, och gör det mycket mer regelbundet nuförtiden. Det har fått mig att inse att jag faktiskt vill försöka vara hemma mer. Men samtidigt – varje gång jag står där på Arlanda är det också en härlig känsla!

Rigmor Gustafsson och Dalasinfoniettan öppnar Stockholm Jazz Festival den 10 oktober på Kulturhuset Stadsteatern.

Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.