Med sina sköna melankoliska stämma och sina edgiga rnb-låtar är det inte svårt att förstå varför Kwamie Liv så ofta jämförs med storheter som Lana Del Rey och M.I.A. Det unga stjärnskottet har på kort tid kommit att bli en av Danmarks mest hajpade artister, och ser nu ut att stå inför ett internationellt genombrott. Vi fick en pratstund med den Köpenhamns-baserade sångerskan.

Hur kommer det sig att du började skriva musik?

– Jag har alltid dragits till musiken på ett nästan instinktivt sätt, och jag skrev min första låt när jag var åtta år. Jag hade en dröm om låten, och när jag vaknade spelade jag in den på en liten inspelningsapparat – det var som att jag var rädd att den skulle försvinna annars. Efter det började jag spela in saker på den där apparaten allt oftare, både melodier och berättelser. När jag fyllde elva började jag spela gitarr vilket öppnade upp en helt ny värld av möjligheter.

När bestämde du dig för att jobba med musik mer professionellt?

– Jag tog nog det beslutet för länge sedan. Sedan har jag hela tiden rört mig längre mot målet, men det var i år som jag verkligen tog steget fullt ut då jag började ge ut min musik.

I augusti släppte du din debut-EP Lost in the Girl som bland annat innehåller den omtalade ”5 AM”. Kan du berätta lite mer om den låten?

– 5 AM kom till under en natt när jag och min producent BABY DUKA satt och jobbade. Vi hade egentligen inga planer på att skriva en ”seriös” låt, utan den bara kom till oss. Det är magiskt när musik liksom ”snubblar” över en så där. Den låten kommer alltid vara speciell för mig, och jag känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att folk lyssnar på låten och verkar tycka om den.

Texten beskriver svårigheterna med att hitta sin egen väg i livet. Är det något som du själv har fått kämpa med?

– Absolut. Det har funnits och finns fortfarande tillfällen då jag måste pusha mig själv genom allt ”oljud” för att kunna fortsätta vara fokuserad. Det är väldigt viktigt för mig att jag tar självsäkra och ärliga beslut som inte baseras på rädsla. För att kunna förverkliga våra drömmar och nå vår fulla potential, behöver vi oftast inte bara tackla ”oljudet” från utsidan utan även det som kommer från oss själva. Det är en ständigt pågående resa.

Många har jämfört dig med Lana Del Rey, The Weeknd och M.I.A. Hur känner du inför det?

– Lana Del Rey, men även M.I.A och The Weeknd är artister som på så många sätt har lyckats skapa något eget som också tilltalar och berör människor. Alla har starka personligheter och egna uttryck, och att bli jämförd med dem är bara en komplimang. Jag tror också att jämförelser är ett verktyg som vi människor ofta använder oss av för att förstå nya fenomen.

Jag tycker att det finns en slags sorgsen ton i din röst. Var kommer den ifrån tror du?

– Jag gillar att experimentera med min röst och att försöka använda den som ett instrument. Och jag försöker alltid utgå från det uttryck som känns ärligast för varje låt. Men så fort musiken finns ute får folk bilda sig en egen uppfattning om hur det låter.

Vad tycker du om den danska musikscenen just nu?

– Det händer mycket spännande på den danska musikscenen för tillfället. Och generellt sett så känns hela Skandinavien väldigt fräscht när det kommer till ny musik. Det är grymt att se att artister som Seinabo Sey, Mø och Mapei har fått stora genombrott på en internationell nivå. För mig känns det helt rätt att ha Köpenhamn som min bas just nu, även på ett kreativt plan.

Hur ser din vardag ut för tillfället?

– Sena kvällar och nätter, skrivande, inspelningar, resor och skypande.

Vad händer framöver?

– Mer musik.

Tricky, med den säreget mörka rösten, fick sin första framgångar då han sjöng med Massive Attack. Hans första soloalbum Maxinquaye (döpt efter hans mamma Maxine Qauye) blev en stor succé, och fick efter det stämpeln som ”grundaren av trip-hop”. Men Tricky bestämde sig för att inte leva upp till någon annans förväntningar och gjorde några vitt spridda album, med allt ifrån rock till reggae. På den senaste plattan, False Idols,  rörde sig soundet tillbaka mot det på Maxinquaye, vilket uppskattades av kritiker och fans. Bara 16 månader efter kommer nu Trickys nya platta vilken döpts efter artistens riktiga namn – Adrian Thaws. Vi fick en pratstund med Adrian själv.

Du verkar vara en artist som inte är rädd för att testa på nya saker och byta sound. Reflekterar detta på något sätt hur du är som person?

– Jag är nog bara inte särskilt bra på att repetera saker. Vi kan ta mitt första album Maxinquaye som exempel. Hade jag brytt mig om pengar och kändisskap hade det smartaste varit att göra en uppföljare med samma sound. Men jag känner mig lyckligt lottad som har den kreativa motivationen att testa på nya saker. Jag är som en svamp – jag suger åt mig allt som händer i min omgivning. Men jag förstod inte det förrän folk berättade för mig att mina album lika gärna skulle kunna komma från helt olika artister.

Din musik känns som att den är omringad av ett slags mörker. Vart kommer det ifrån?

– Det har nog till stor del att göra med min uppväxt. Redan i tidiga år blev jag vittne till mycket våld. Jag växte upp med min farmor, som var väldigt sjuk. Jag minns att hon brukade sitta och läsa upp dödsannonser från tidningen, och så sa hon: ”du måste började ta hand om dig själv, för jag kommer inte vara här för alltid”. Så jag tror att jag fått en stor del av mitt mörker från henne. Hon påverkade mig mycket.

Det har bara gått 16 månader sedan False Idols släpptes – hur kommer det sig att den nya plattan kommer redan nu?

– Det har till stor del med att göra att jag nyligen bytte skivbolag. Det är precis som att jobba med min gamla manager Chris Blackwell igen. Jag har frihet att skapa precis vad jag vill. Om jag skulle säga: ”Horst, jag har ett nytt album, det är helt klart!” så skulle han bara svara: ”Okej va bra, då hittar vi ett releasedatum”. Dom litar på mig, och det är en stor fördel med att jobba med ett mindre bolag istället för med en ”major”. Dom tänker inte på hur mycket man tjänar – det är ”music first, business second”.

På tal om det nya albumet – kan du berätta lite om den imponerande listan av gästartister på plattan? 

– Oh yes! Först och främst är det Mykki Blanco – en helt galen kille! Han är inte rädd för att vara sig själv om man säger så, vilket jag verkligen beundrar. Sedan gästar också Blue Daisy. Jag skulle spela på ett ställe och träffade den här ungen som skulle värma upp för mig. Vi klickade direkt så jag bjöd in honom till studion. Min dotter Mazy är också med på plattan (under namnet Silver Tongue. Red.anm). Jag lyssnade på hennes musik och blev helt kär i en av hennes låtar, så jag frågade i fall jag fick ha med den på albumet. Det är egentligen hennes egen låt, jag har inte gjort om den! Francesca Belmonte är ännu en artist som är med – hon har en helt otrolig röst! Och så är det Tirzah, som jag upptäckte tack vare min dotter. Hon ringde mig en dag och sa: ”Pappa, det finns en tjej som du verkligen måste kolla upp! Du måste jobba med henne innan hon blir för känd!”

Tycker du att det är svårt att sticka ut som artist idag?

– Ja, men det är inte omöjligt. När människor tänker på framgång idag så tänker de på topplistor och försäljningssiffror. Det har blivit ett affärsmässigt spel där musikindustrin förvandlats till ett slags läkemedelsföretag. Det är precis som att ha tio olika sorters smärtlindrande. De fungerar likadant, men har olika namn. Det finns inte mycket mod inom musikvärlden idag, det är nästan som att unga artister är för rädda för att misslyckas. De tänker att framgång är lika med att sälja skivor, när framgång för mig istället betyder att ha möjligheten att kunna göra ett album! Börjar man tänka på försäljningssiffror kommer man förmodligen aldrig våga testa på någonting nytt, utan istället repetera det som kända människor gör och producera musik utifrån vad man tror att folk vill höra.

Din låt ”My Palestine Girl” har aktualiserats i och med händelserna i Gaza. Du måste ha skrivit låten för minst ett år sedan, men nu är den mer relevant än någonsin…

– När jag skrev låten, för ett och ett halvt år sedan, fick jag en tanke: jag föreställde mig ett par som bråkar där killen är svartsjuk för att hans tjej flirtar med andra män. Jag menar, alla de här små sakerna som är sådana bagateller. Så började jag tänka på hur det skulle vara om min flickvän kom från Gaza. Det skulle betyda att det fanns så mycket större saker att oroa sig för. Om hon inte svarade i telefonen när jag ringde skulle det kunna innebära att hon dött. Det är vad jag kallar äkta problem! Det är också en anledning till varför jag vill ligga på en indie-label – jag kan säga vad jag vill utan att mitt management stoppar mig för att de är oroliga över hur detta kommer påverka mina försäljningssiffror.

Ariana Grande är utan tvekan vår nästa stora popdiva. Under våren och fram till att albumet My Everything nu släppts har den 21-åriga sångerskan visat på en obeveklig kraft. Hon har lyckats kamma hem flera stora musikpriser samt satt hela fyra listettor – däribland multi-platina-singeln ”Problem” (feat. Iggy Azalea). Tillsammans med Jessie J och Nicki Minaj fick hon även äran att öppna årets MTV Video Music Awards.

Den multibegåvade Grande blev först känd som skådespelare, där man både kunde se henne på scenen samt i flera Nickelodeon-program. Det var först förra året hon debuterade som sångerska med albumet Yours Truly. Hennes R&B-doftande pop har element av funk och dansmusik, men får sitt tydliga signalement av Grandes knivskarpa sopran-röst, som ofta har kommit att jämföras med Mariah Careys. Grande har även själv sagt att Carey varit en av hennes största musikaliska förebilder.

Inom loppet av ett och ett halvt år har Ariana Grande snabbt utvecklats från att vara en charmig tonårsskådis till att bli en fullskalig popdrottning. Härifrån kan vi bara drömma om hur långt den unga sångfågeln kommer nå.

Kan du berätta om ditt nya album, My Everything?

– Jag känner mig väldigt exalterad över det. Jag har jobbat otroligt hårt och självklart betyder den här plattan mycket för mig då jag verkligen gett allt av mig själv här. Det är sårbart att släppa musik eftersom den rymmer en så stor del av dig själv, om du förstår hur jag menar? Musiken är en direkt reflektion av det man själv gått igenom, varför det blir väldigt personligt. Men albumet betyder jättemycket för mig och jag är så glad över att folk äntligen får höra det, det är kul! Jag tycker att albumet är vackert och jag tror att många kan känna igen sig i låtarna. Jag älskar den här plattan mycket mer än min förra, vilket är rätt intressant – jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga det.

Din andra singel, ”Break Free” (feat. Zedd), är i mitt tycke en av albumets starkaste låtar. Den skiljer sig också något från de andra låtarna när det kommer till sound. Håller du med om det?

– Tja, den låten var redan klar och Max spelade upp den för mig och sa ”Jag vet inte om det här är någonting som du egentligen är intresserad av då det inte är ditt sound, men jag vill att du ska lyssna på den, ha ett öppet sinne och se om du vill försöka”. Sen spelade han upp den och jag kunde inte kontrollera mig – jag var så exalterad! Dock var jag lite nervös eftersom jag inte brukar sjunga på det sättet riktigt. Jag fick placera min röst lite mer ”framåt” eftersom den är mycket ”dansigare” än mitt vanliga sound. Men jag älskade att göra någonting nytt och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Musikvideon till ”Break Free” känns också unik. Var kom inspirationen till videon ifrån?

– Videon till ”Break Free” är inspirerad av många olika saker, men mest av allt av Barbarella, Star Wars och Star Trek. Du vet, allt som har med retro, vintage- och space age-filmer att göra. Vi tänkte mycket på och inspirerades av hur man genom dessa filmer trodde att framtiden skulle se ut. Jag ville också göra det eftersom att både jag och min mamma är stora sci-fi- och vetenskapsnördar. Vi är helt besatta, och älskar allting som har med rymden, astrologi och universum att göra. Det var kul att kunna förmedla det intresset genom videon.

Din singel ”Problem” har blivit ett globalt fenomen som slagit de flesta rekord. Hur ser du på låtens framgångar?

– Jag är självklart väldigt tacksam för det. Den låten satte liksom en ny nivå för mig själv, och har motiverat mig att jobba ännu hårdare och att utmana mig själv mer för varje nytt projekt. Det känns helt fantastiskt, och jag har mina fans att tacka för allting. Jag måste nog säga att jag har den mest dedikerade skaran av fans. Dom har varit så stöttande. Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta göra det jag älskar och att människor kommer fortsätta tycka om det.

Hur var det att samarbeta med Iggy Azalea?

– ”Problem” är en låt som skriker av girl power. Det är en väldigt stark låt. Den är väldigt självsäker, och Iggy personifierar allt det här på ett så bra sätt. Därför var jag väldigt exalterad att få jobba med henne då jag visste att hon skulle göra det så himla bra – vilket hon också gjorde.

Ditt avskalade framförande av ”Problem” på MTV var otroligt vackert, och visade verkligen prov på din begåvning som sångerska. Berätta om det!

– Det var riktigt roligt, och det är alltid kul att göra en avskalad version av en låt som vanligtvis är så otrolig poppig.

På en av låtarna på albumet – ”Love Me Harder”, gästas du av The Weeknd. Berätta om den!

– “Love Me Harder” är en speciell låt för mig. Från början trodde jag inte alls att den skulle funka för mig, och att jag skulle komma att tycka om den så mycket som jag gör. Jag kände ungefär likadant som med ”Problem”, men sedan kom jag in i den och när jag började sjunga på den kände jag plötsligt hur allting stämde.

Nu kommer du ge dig ut på längre turné med albumet. Är du peppad?

– Jaa, verkligen! Jag är så exalterad över den här turnén och att jag får chansen att träffa mina fans. Jag gjorde en miniturné med mitt förra album men jag tror inte att den går att jämföra med hur detta kommer vara, så jag är riktigt riktigt peppad!

Ryan Pinkard

<iframe src=”//embedded.wimpmusic.com/embedded/?type=a&id=33531469&theme=light&bt=wb-dark&l=sv-se&c=se&tv=utm_source%3Daftonbladet%26utm_medium%3Dembplayer%26utm_content%3Dplaymusic%26utm_campaign%3Dna%26utm_banner%3Dna&sp=%2Fwweb%2Fiwannarock%2Fandroll%2F&views=a,l,b” height=”350″ frameborder=”0″ allowTransparency=”true”></iframe>

Från och med idag kan du förhandslyssna på Blonde Redheads nya album Barragán i WiMP. I samband med detta fick vår reporter Ryan Pinkard också en intervju med bandmedlemmen Kazu Makino, som du kan läsa nedan: 

Blonde Redhead bildades 1993 och tog sitt namn från en låt av Arto Lindsays kortlivade band DNA. Från att inledningsvis ha varit en kvartett, har bandet från 1995 och framåt bestått av de italienska-kanadensiska tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace samt av Kazu Makino.

Bandet befinner sig ständigt i ett tillstånd av förändring, där deras tidiga musik hamnade i skuggan av deras intresse för post-no wave- konst, medan deras stora genombrott kom med 2004 års livliga Misery Is A Butterfly. Deras nionde album, Barragán, fortsätter i den evolutionära traditionen. Producerad och konstruerad av Drew Brown (Beck, Radiohead), är det här det mest avskalade album Blonde Redhead någonsin har gjort. Här förlitar man sig på att de vridande ljuden från analoga synthar och trumrytmerna från Simone Pace ska bära Makino och Amadeos distinkta röster.

Blonde Redhead har aldrig gjort skivor för berömmelsen eller pengarnas skull. De gör musik för att de helt enkelt måste.

R: Ert nya album heter Barragán. Vad betyder titeln?

K: Jag gillar hur det ser ut och låter. Luis Barragán var en mexikansk arkitekt. Vi var på turné i Mexico City, och min flickvän frågade mig: ”Vill du gå se Louis Barragán hus?”. Vi spelade den natten och jag ville verkligen inte gå, men när vi är tillsammans är det hon som bestämmer – så vi gick. Vi promenerade runt hela staden för att komma dit, och hela den dagen upprepade hon ”Barragán, Barragán Barragán”. Jag älskade att höra det.

När vi kom dit hade jag inga förväntningar. Men jag tyckte att det var så vackert – linjerna, formerna och färgerna. Det påminde mig om ett stall som jag alltid har älskat. Jag insåg att vem som än hade designat det stallet måste ha varit influerad av Barragán. Jag älskar också att hans stil är väldigt ”japans”, med trätrappor och enkla möbler. Det tilltalade mig. För den här skivan ville jag hitta ett symboliskt namn som inte betyder någonting.

R: I jämförelse med era tidigare album känns Barragán som ett mer nedtonat, personligt och sensuellt album. Håller du med om den bedömningen? 

K: Jag instämmer. Det låter ganska personligt och lite obehagligt. Det är nästan för personligt för mig. Men det är alltid så här för mig. Det kan vara obehagligt att höra ditt eget arbete. Men det låter som vi ville ha det.

R: Du har varit med i samma band i över 20 år. Vad har förändrats under den tiden, och vad är detsamma som förut? 

K: Det känns inte som vi har varit med så länge. Och det känns inte som att vi vet mer den här gången än vad vi gjorde förut. Det är inte som vi har jämnat ut alla veck direkt. Vi har fortfarande grundläggande problem, friktioner som band. Att göra en platta är fortfarande svårt. Trots att det gått över 20 år är det fortfarande inte lätt, men det har blivit lite lättare.

R: Vad motiverar dig till att göra musik? Vad inspirerar dig som konstnär? Vad tycker du är utmanande? 

K: Att skriva vacker musik är den största utmaningen. Men det är också hela poängen. Motivationen kommer från att vara omgiven av så mycket skönhet varje dag. Viljan att göra något som aldrig dör, behovet av att göra något vackert i gengäld känns som en skyldighet. Du försöker ge tillbaka vad du får.

R: Som en HiFi-musiktjänst har vi en övertygelse om att musiken förtjänar att höras i optimal kvalitet. Som konstnär, vad betyder ljudkvalitet för dig? Vad spelar det för roll hur musiken blir hörd? 

K: Som musiker riskerar du och offrar allt för att spela in ett album. Det finns inga plug-ins (digitalt producerad instrumentering) här – vi gick ännu längre för att kunna spela in allt på analog utrustning. Känslan blir så mycket djupare än om vi hade spelat in med dålig utrustning. Det är mer organiskt, det är på riktigt, och det händer bara en gång.

R: Finns det någon skiva eller artist – ny eller gammal – som du beundrar i fråga om sound?

K: Åh, det finns många, många människor, och i olika genrer. Jag älskar hur Caribou låter. Broadcast låter alltid fantastiskt. Jag tror att Conan Mockasin gjorde hans senaste album i en källare och det låter fortfarande bra. Och naturligtvis My Bloody Valentine – de är så lugnande.

R: Ni ska snart på en lång turné med den nya plattan. Du är känd för din intensitet, och för att låta musiken tala för sig själv. Hur ser du på din relation till scenen och publiken? 

K: Det är helt annorlunda från när man spelar in. Du går in i en annan dimension. Ur mitt perspektiv, är jag inte där för att underhålla – det handlar om handlingen att spela musiken live. Det är en prestation, och det är så viktigt eftersom det bara händer en gång.

R: Det är lätt att förstå att du har en bakgrund inom konsten… 

K: Det är en unik upplevelse att bevittna när musik skapas, både som artist och som åskådare. När man som band går upp på scenen, är det tomt. Det finns inga ljud, ingen bakgrund, inga distraktioner. Det är en tom duk, och sakta börjar du väva samman hela världen med ljud. Det kan vara kraftfull, men det är också skrämmande. Ibland tänker jag att jag inte kan inte göra det, det känns omöjligt.

R: Efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011, satte du ihop We Are The Works In Progress, för att stödja återuppbyggnads-insatserna. Vad är din bedömning av Japans återhämtning, och vad betydde katastrofen för dig? 

K: Jag vet inte hur det ser ut med den dagliga återuppbyggnaden, och jag tycker att det är omöjligt att veta exakt hur stor omfattningen av problemet är. Det är mycket, mycket skrämmande att något så stort kan inträffa. Plötsligt betyder inte någonting något längre, och då är allt du gör helt obetydligt. Som ett resultat av händelsen försöker man bli mer medveten och bromsa effekterna. Jag hoppas att vi kommer att se tillbaka på detta som en vändpunkt i vår historia.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Inom jazzscenen vet de flesta vem han är – detta både som en del i framgångsgruppen Oddjob samt som musiker på otaliga svenska jazzalbum. I veckan släppte Daniel Karlsson och hans trio sin nya platta ”Fusion For Fish”. 

Daniel Karlsson står och kokar spaghetti när jag ringer upp. Sedan många år tillbaka bor han och familjen ute på Runmarö i Stockholms skärgård, varifrån han också driver ett litet rederi med taxibåtar.

– Härifrån kör vi mest ut till Sandhamn och Nämndö. I perioder blir det mycket, men just nu är det rätt lugnt, berättar Daniel Karlsson.

Taxiverksamheten har fungerat som deltidsjobb vid sidan av musiken, men har också fått agera inspiration. I höstas släppte Daniel Karlssons Trio, med basisten Kristian Lind och trummisen Fredrik Rundqvist sitt debutalbum, med det mycket passande namnet ”Das Taxibåt”. När de nu återvänder finns vatten- och sjölivsreferenserna kvar – på ”Fusion for Fish” hittar vi förutom titelspåret också låtar med namn som ”Freshwater Tourist” och ”Mrs Mermaid”.

– Det är nog inte så medvetet gjort som på ”Das Taxibåt”, men jag gillar att ha ganska lättsamma titlar. Det ska nästan kännas lite ”corny”, och inte för svårt, säger Daniel Karlsson.

Att göra saker på ett lättsamt och enkelt sätt har också varit viktigt under hela arbetet med plattan. Istället för att hyra in sig i en studio bestämde gruppen sig för att spela in låtarna i en mer bekant miljö – nämligen i Daniel Karlssons eget vardagsrum.

– Det är skönt att spela in hemma – det blir mer som en partyhelg än en jobbhelg, och man slipper stressa för att bli klar. Familjen fick fly hemmet några dagar, men annars gick det jättebra, säger Daniel Karlsson.

Göran Pettersson från skivbolaget Brus & Knaster hjälpte till vid inspelningen och stod också för studio när det var dags för efterarbetet, där bland annat basar och orglar lades på. Inspirationen till soundet på plattan menar Daniel Karlsson kommer från spritt skilda saker och väldigt olika typer av musik.

– Jag inspireras mycket av Weather Report, Keith Jarrett och Herbie Hancock. Men här hemma spelar mina barn mest Veronica Maggio och The Fooo just nu! Jag har väldigt bred smak, och det är klart att allt man lyssnar på har en påverkan.

I en recension av skivan menas det på att ni spelar ”gladjazz”, håller du med om det?

– Ja, men det gör jag nog. För ett tag sen upptäckte jag att alla låtar faktiskt går i dur och skivan är ju väldigt lättillgänglig. Det finns också en hel del poppiga inslag och ibland går det nästan att urskilja vers och refräng. Så absolut, det är en form av modern gladjazz, och jag har inget emot den etiketten.

Förutom trion så spelar du också i flera andra konstellationer – vilket projekt är roligast?

– Det som ligger mig varmast om hjärtat är nog Oddjob. Vi har spelat ihop i 17 år, och bandet har varit en stor del av hela min professionella karriär. Vi har jobbat hårt under många år, även om vi också har haft otroligt roligt ihop.

Hur får du tiden att räcka till för alla band?

– Tid finns, det är inga problem! I så fall är det väl snarare pengarna som inte alltid räcker till…

Det kanske är en fördom, men är inte jazzpubliken fortfarande duktiga på att köpa skivor?

– Nej, det är skitsvårt. Det är faktiskt helt kört – man säljer inte några plattor alls längre. Och det finns inte heller någonstans att sälja dem. Jag lever helt och hållet på livespelningar, men för att få jobb behöver man göra album, och det är ingen som bekostar inspelningar längre, så det är något av ett moment 22. Den enda fördelen där är väl att det är betydligt billigare att producera en skiva idag än förut.

Vad händer i höst – blir det någon turné?

– Jag hoppas verkligen att vi får spela, men just nu har vi inga gig inbokade i höst. Det kanske blir till våren. Men däremot har vi redan nästa skivinspelning inbokad, så det blir jätteroligt!

Dante har spelat på de flesta svenska festivalerna, men även ett par tyska festivaler samt amerikanska. Han tycker att den tyska publiken är bättre lyssnare, som efteråt kan kommentera på små detaljer i en spelning.

Svårast är publiken i Stockholm och Malmö, som enligt Dante ”står och kollar på varandra uppifrån och ner”. Den bästa publiken är de som ”är avslappnade, dansar och har kul”.

Att få jobba med musik har alltid varit hans dröm. När han var tio år gammal brukade han drömma om hur det skulle se ut när han tog emot Grammys och priser. Med sin dansanta låt ”Whitney” är han minst sagt omtalad och har etablerat sig som artist på såväl hemmaplan som utomlands.

Som mest har Dante snöat in sig på reggae, men även tagit ut svängarna i musikgenres så som country. När vi träffas spelas det hårdrock i lobbyn, se vad Dante tyckte om det i #musikminuten.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

I veckan nåddes vi av de tråkiga nyheterna att Malmös indiepophjältar i Vit Päls lägger av. Efter 10 år tillsammans väljer de nu att avsluta karriären med att släppa de två ny-gamla låtarna ”Slicket” och ”Havsbävning” . Vi tog en liten pratstund med frontmannen Carl Johan Lundgren.

Hej Carl Johan – hur är läget?

– Bra!

Varför lägger ni ner Vit Päls?

– Tiden räcker inte till och vi vill inte behöva kompromissa med vår framtida utveckling. Till hösten dimper det dessutom ner ännu fler ungar. Vi älskar det vi gör så det var värdigast så här.

Att lägga ner ett band känns lite som att avsluta en relation. Var det svårt att ta beslutet att sluta?

– Jo det är jättesvårt att släppa taget. Vi har en speciell kemi och när man dessutom spelat ihop i tio år hittar man varandra så enkelt.

Nu släpper ni två låtar – ”Slicket” och ”Havsbävning”. Finns det någon speciell anledning att ni avslutar karriären med just de här låtarna?

– Det är två tio år gamla låtar som jag hittade på en hårddisk. De är hopplöst inaktuella, men bra på ett annat sätt och vi tänkte att det kunde vara kul att sluta cirkeln där allt började.

I ert pressmeddelande beskriver ni att det finns 100-tals osläppta låtar liggandes på datorer och hårddiskar. Hur känns det att släppa taget om dessa demos och inte gå vidare med dem?

– Jag kan inte svara för hur det är för andra låtskrivare, men själv jobbar jag med kvantiteter. Jag skriver för att förstå mig själv och min omvärld. Men också för att förstå musik och hur låtar funkar. Jag skriver alltså först och främst för mig själv. Spelar ingen roll att saker inte blir klara eller släpps. Huvudsaken är att det finns nya låtar att skriva.

Ni gör två spelningar på Malmöfestivalen och Popaganda – har ni planerat något speciellt för dessa gig?

– Full patte!

Hur ser framtiden ut – kommer ni fortsätta med musiken?

– Vi kommer fortsätta repa på det astrala planet fast att ingen varken vet eller hör. Och skriva musik har jag gjort så länge att jag inte känner till nåt annat. Vi får se om eller hur det kommer ut.

Vad tycker ni att vi ska lyssna på när inte Vit Päls finns längre?

– Folk slutade inte att lyssna på Mozart bara för att han lade av. Vit Päls 4ever!

Vit Päls gör sina sista spelningar på Malmöfestivalen den 15 augusti och på Popaganda den 30/8. På vitpals.com finns också en minnesruna över bandmedlemmarna.  

Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg. 

Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West –  en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.

– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.

Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.

– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”.  Alla är välkomna till mina konserter!

Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.

– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.

För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.

– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.

Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.

– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!

I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:

– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.

Du ser Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker spela ”Recomposed” på Way Out West i natt kl. 01.00 på Göteborgsoperan. Du kan också se ett annat förinspelat framförande av ”Recomposed” med Daniel Hope och barockorkestern L´Arte del Monde på SVT2 i kväll, kl. 20.00. 

I veckans #Musikminuten ser du Christopher Sander – artisten som i år fått sitt stora genombrott och som i helgen besökte Stockholm Music & Arts.

Det var första gången Christopher Sander spelade på festivalen. Innan har han varit gäst, bland annat för att se Patti Smith, Prince och Björk. Nu avslutade han fredagen efter Jill Johnson med vänner vid midnatt i Eric Ericssonhallen – en intim och personlig spelning. Christopher Sander släppte tidigare i år albumet ”Jorden Var Rund”, som fick ett mycket varmt bemötande från kritiker och fans.

Christopher Sander spelar också på Stay Out West på söndag, något som kan komma att bli hans sista spelning som soloartist. På sin Facebook-sida skriver Sander: ”Göteborg nästa vecka blir det sista jag gör som artist”.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

WiMP fick en pratstund med Hozier – det irländska americana/blues-stjärnskottet som redan fått oss att trilla av stolen med den samhällskritiska singeln ”Take Me To Church”. I kväll uppträder Hozier på Stay Out West i Göteborg. 

Vi har hört att du jobbar på ett nytt album just nu. Hur går det?

– Det stämmer, och det är faktiskt helt färdigt. Jag är väldigt spänd på att släppa det, och under de senaste dagarna har vi gått igenom de sista detaljerna med albumdesignen.

Jag har fått intrycket att texterna är väldigt viktiga för dig. Stämmer detta?

– Texterna är otroligt viktiga. Det är alltid det första jag lyssnar på när jag hör ny musik, och när jag skriver är det alltid det som tar mest tid och eftertanke. För mig är texterna själva hjärtat i en låt.

Finns det en röd tråd i texterna på albumet? 

– Det finns definitivt teman som återkommer genom hela plattan, även om varje låt är unik. Mycket kretsar kring känslan att vara vilsen och sakna ett slags ankare som håller en kvar – och om att stanna kvar i den känslan.

I texten till ”Take Me To Church” kritiserar du kyrkan för att vara en trångsynt institution. Är du kritisk till kyrkan generellt sett? 

– Jag tror att vilken organisation som helst som har ett inflytande på fria människors beteende baserat på idén om vad Gud tycker bör synas. Speciellt om den organisationen tror att Guds vilja inkluderar att man särbehandlar kvinnor, ser ner på homosexuella och predikar mot användandet av preventivmedel. Det finns många fler anledningar att vara kritisk mot kyrkan, det här är bara några tydliga exempel.

Är religion och tro två olika saker för dig? Och i så fall, är det något som märks i dina texter? 

– Det är absolut två olika saker. Du kan ha den ena utan att ha den andra… Jag har upplevt dem båda i olika skeden av mitt liv. Just nu har jag ingen religion, men på någon slags grundnivå måste jag ändå säga att jag har en tro – annars skulle jag inte gå upp varje morgon. Tro på mig själv, på människor jag älskar och så vidare. Vi har inga bevis för det, men de flesta av oss har en tro om att livet är värt att leva. Genom mina texter har jag utforskat idén om att byta ut tron på en religion mot en tro på livet och kärleken.

Hur kommer dina låtar till? Börjar det med musiken eller med texterna?

– Det varierar från låt till låt. Ibland börjar det med texterna, och i andra fall med en melodi. Ofta binds flera idéer ihop och kompletterar varandra. För mig är det en process av att leka med olika idéer innan jag hittar formen.

Det går väldigt bra för dig på Irland. Hur planerar du att ta över resten av världen?

– Mina irländska fans har varit väldigt stöttande. Jag vet inte om jag kommer ”ta över” någonting direkt, men jag är spänd på att spela min musik för så många som möjligt och hoppas att de gillar den. Jag har ett galet turnéschema framför mig nu, och jag ser fram emot att besöka och spela på så många olika platser som möjligt.

Ikväll spelar Hozier på Stay Out West i Göteborg. Passa också på att kolla in hans gästlista här nedanför, med låtar från bland annat Nina Simone och Billie Holiday.