Någon föreslog att jag skulle ha moderskap som tema någon vecka. Efter en del tankearbete har jag bestämt mig för att det är ett alldeles ypperligt tema att skriva kring. Alla människor på hela jorden är ju födda av en kvinna, någon gång.
Det går att skriva om sin egen mamma, eller om någon annans, om sitt eget föräldraskap eller om moderskap i största allmänhet.
Skriv hur långt eller kort som helst, eller lägg upp bilder, videos, spotifylistor… Blogga hur du vill, på temat Mamma. Från nu och en vecka framåt. Länka gärna hit eller droppa en länk i kommentarsfältet. Se då till att det är en direktlänk till inlägget, och inte bara till förstasidan i din blogg.
Du kanske har märkt att det varit halvtyst här senaste veckan.
Det är för att det är sommar. Även mymlor som jag behöver ibland ta det lite lugnt och lukta på blommorna. Därför kommer Bloggvärldsbloggen att gå på halvfart från nu och ett par månader framöver.
Jag kommer inte att vara helt tyst. Ramlar jag över något viktigt, vettigt eller bara kul som jag vill tipsa om så kommer jag att göra det, men inte med samma frekvens som tidigare. Några veckosammanfattningar blir det tyvärr inte eftersom jag inte kommer att kunna ha den överblicken.
Veckans bloggtema var ett experiment jag kört i fyra veckor. Mycket lyckat – tack till alla som hakat på! Jag kommer att fortsätta med det under sommaren, fast på fredagarna. Det är alltså fredag-fredag som gäller för den som vill vara med, och sammanfattningarna gör jag när jag hinner…
Någon gång i augusti kommer Bloggvärldsbloggen att öka farten igen, fram till dess – ha en fin sommar, kika gärna in här under regniga dagar och fortsätt tipsa om sådant jag bör känna till.
Gud finns. Om inte annat i våra tankar. Förra veckans bloggtema handlade om Gud, och många har hakat på midsommarfirande till trots. Så många välskrivna, tänkvärda, roliga och mindre roliga blogginlägg har skrivits, här kommer en resumè av dem alla:
Låt mig direkt säga att jag tror på Jesus kärleksfilosofi. På samma sätt tror jag på Plura, Buddha, Nalle Puh och Kakmonstret. Men, också Abraham Lincoln som sa så här:
Det är inte antalet år i våra liv som räknas, utan livet i våra år.
Smulan beskriver en kluvenhet. Och ställer den frågan som jag tror de flesta med ett uns av tro någon gång ställt sig; var finns Gud när exempelvis ett barn dör? Vilket leder mig att ställa ytterligare en fråga: Är Gud god?
Pysan som sedan några år bor på Sicilien där katolicismen är stark ger sin bild av tro, och också Pysan känner sig lite avundsjuk på dem som har en tro, eller en Gud att hoppas på eller för den delen skylla på när något går snett.
Egoinas mamma har postat en kommentar som handlar om Jehovas vittnen. Och så menar hon att det är Gud som Gud. Själv så har jag inga problem med människors personliga tro, men jag har stora problem med Jehovas Vittnens manipulativa metoder och deras uteslutande av personer som inte gör rätt, samt skyddande av personer som gör fel. Allt för att Jehova är större än allt, större än lagen och lojaliteten till honom är och bör vara större än den till den egna familjen, sina barn och så vidare.
Sjumilakliv tror på det goda i människan. Kanske är det just världens samlade godhet som är det vi kallar Gud? Och att ondska och annat inte har ett dugg med ”honom” att göra, att all skit som sker inte minst i religionens namn helt enkelt är det onda i människan, det vi kallar för Djävulen?
om Gud är det samma som att möta sitt barns blick för första gången, att se solen gå upp i sin älskades ögon, att bli frisk när man trodde att allt hopp var förlorat, att känna hur det värker i hjärtat av sorg eller glädje när man hör sin favoritlåt på radion, att få komma hem när man aldrig trodde att vägen skulle ta slut, att man får smaka något som är så gott att man inte kan beskriva det i ord, att känna värmen av solen strålar när man fryser som mest, att ärligt kunna älska sig själv för den man är – ja, då finns Gud – i allra högsta grad
Patrik Risell tror bestämt och menar att meningen med livet är att lära känna Gud. Han hänvisar inte till någon särskild bloggpost men hans blogg berör ämnet ofta. Också Blahonga bloggar ofta om tro men utifrån ett annat perspektiv då h*n inte är troende.
Han är en del i varje soluppgång och solnedgång. En del i höstens piskande regn, sommarens stekande sol och vinterns långsamma snöande. En del i ett nyfötts barns första skrik och en gammal mans sista suck. En del i varje steg och andetag, varje dag, varje minut, varje sekund.
Slutkläm: Min syn på kyrkan har inget att göra med att jag blev relegerad från söndagsskolan på grund av ekivokt språkbruk eller konflikten i barnkören där jag hotade med avhopp om jag inte fick sjunga solo.
Slutkläm II: Pratar vi fotboll är Torbjörn Nilsson Gud, och det är däremot en absolut sanning.
Ingen säger egentligen emot. Inte ens de mest insnöade propagerarna för gammelmedia. De sociala medierna är bäst på nyhetsrapportering från Iran just nu. Men hur hittar man i djungeln av tweets, YouTube-klipp, foton och bloggar? Här kommer några tips på hur du enkelt kan få en överblick om läget i Iran, här och nu.
Koll på flödet: Twitter är den överlägset snabbaste och just nu viktigaste kanalen för information. Dels används den för att sprida viktig information till folk i Iran, dels är den viktig för att berätta för omvärlden vad som händer. Det som twittras från och om Iran taggas, alltså märks med olika sökord. Vanligast är #iranelection men det finns också taggar som #neda#iran och #gr88.
Några twittrare som är trovärdiga och som jag rekommenderar att ha koll på om man inte orkar följa hela flödet: StopAhmadi, iran09, persiankiwi. Oppositionsledaren Mousavi finns också på Twitter.
På Twitter sprids också länkar till de viktigaste klippen på YouTube, de mest relevanta bloggarna och nyhetsartiklarna och till bilderna på Flickr.
Bra bloggar: För sammanfattning och kommentar har både Huffington Post och The Guardian utmärkta livebloggar, som uppdateras så fort det händer något av intresse. De publicerar också filmklipp och bilder löpande.
På svenska skriver Nima på Nordic Dervish. Han har också en bakgrund och kunskap som gör att han kan analysera och kommentera det som händer. Han har också vakna bloggläsare som hjälper till att ta reda på vilka rykten som stämmer och vilka bilder man kan lita på.
Hur kan du hjälpa? Som åskådare av det som händer i Iran just nu är det lätt att känna sig maktlös. Men det finns en del att göra. Allra enklast är att färga sin Twitteravatar grön. Det är en enkel gest som inte gör någon större skillnad, men det är en markering och visar på ett ställningstagande för demokrati.Vill man sedan använda the ”green wall” som Twitterbakgrund kan man gå hit.
Jag har också förstått att många i Iran uppskattar gesten. Men det är i allra högsta grad frivilligt, och jag häpnar när jag hör att Jocke Jardenberg fått massvis av mejl från personer som ifrågasätter varför han inte gjort det. Man kan ge stöd i det tysta också. Nordic Dervish har skrivit en viktig postning om detta.
En annan enkel åtgärd är att byta land och tidszon i sina Twitterinställningar. Man anger helt enkelt att man bor i Iran och har tidszon GMT+3.30. Det gör det något svårare för iranska myndigheter att spåra dem som twittrar från Iran.
Att utöva påtryckningar är också förhållandevis enkelt. Amanda Brihed och Sjumilakliv har skrivit bra postningar med kontaktuppgifter till ambassader och UD.
Sist men inte minst: Det som händer i Iran händer nu. Rapporteringen är ofta ögonblicklig. Svälj inte all information, vänta med att sprida vidare tills du fått den bekräftad från fler källor. Iranska myndigheter finns på Twitter, både för att söka efter folk och för att sprida desinformation. Tänk på att folket i Iran riskerar sina liv. Den som skickar vidare en tweet från en iranier uppmanas att först ta bort twitternamnet.
Allt för att skydda och hjälpa de iranier som står upp för sin yttrandefrihet och demokrati i sitt land.
Skottlossning, en död och flera skadade rapporteras, och absolut bästa sättet att få senaste nytt är – Twitter. Via hashtagen #iranelection kommer rapporter varje sekund, från ögonvittnen. Det är den mest använda taggen på Twitter sedan flera dygn tillbaks.
Förutom ögonvittnesskildringar postas också länkar till filmer på Youtube och bilder på Flickr.
Det postas slagord och hejarop, och många som inte finns på plats skickar uppmuntran och mentalt stöd till demonstranterna på Twitter.
Om man inte orkar sortera i det ständigt uppdaterade flödet finns några twittrare som är extra bra att följa. StopAhmadi är en, iran09 en annan. Naturligtvis finns också oppositionsledaren Mousavi på Twitter.
Bloggen Revolutionary Road uppdateras flitigt med både text, filmklipp och bilder.
Daniel på Mindpark har skrivit om nyhetsrapporteringen i den sociala medierna.
För lite bakgrund till det som händer rekommenderar jag läsning av dessabåda artiklar i Fokus.
Naturligtvis finns också en Facebookgrupp att gå med i för den som vill visa sitt stöd för oppositionen i Iran.
Uppdaterat: Naturligtvis ska man inte tro på allt som sägs. Många rykten florerar och desinformation sprids för att förvirra. Här kan du läsa om hur du undviker att gå på de största nitarna.
Skriv, du har hela veckan på dig. Länka hit eller droppa en länk (Viktigt att det är en direktlänk till inlägget!) i kommentarsfältet så jag hittar din postning och kan ta med den i sammanfattningen i slutet av denna eller början av nästa vecka.
En som tjuvstartade redan igår, med att skriva detta fantastiska inlägg där hon förklarar att det finns en stor gråskala mellan att vara religiös och ateist, är Elin Grelsson. Håller du inte med henne? Skriv! Håller du med? Skriv!
Tess är död och jag känner med hennes anhöriga, och med de båda misstänktas anhöriga. Och – faktiskt – med de misstänkta. De har slagit sönder inte bara Tess liv utan också sina egna.
Men livet går vidare, för oss andra. Jorden fortsätter att snurra.
Andreas Ekström tog häromkvällen (på Twitter, såklart) initiativ till en ny utmärkelse i mediebranschen, nämligen Årets Notis.
Och apropå Twitter så har dess betydelse diskuterats under veckan. Här intressant statistik som visar att många twittrare aldrig twittrar. Oavsett det har ändå Twitter om än inte ensamt, utan tillsammans med andra sociala medier, stor betydelse för utvecklingen. Läs den här texten, How Twitter will change the way we live. Och denna, om att få sitt drömjobb tack vare Twitter.
Det händer här och nu, och världen ser på. Under dagen har flera uppgifter kommit om försök att stänga ner viktiga sidor på nätet för dem som befinner sig i Iran, och det har även varit stundvis problematiskt för dem som befinner sig där att nå ut till omvärlden.
Det som just nu händer i Iran, och de möjligheter som trots allt finns för omvärlden att se rakt in, är om inget annat ett bevis för kraften, och vikten av ett fritt internet.
Jag har precis varit på Systembolagetoch inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.
Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)
Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.
Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.
Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.
Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.
Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.
Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.
När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.
Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.
Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.
Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?
Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.
Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?
Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?
Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.
Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.
Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.
Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.
Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.
