Minns du Isabella Lund?

Hon fick utmärkelsen Årets politiska blogg 2007.

Sedan tystnade hon. Slutade skriva, slutade blogga. Jag och många med mig har undrat var hon tog vägen, vad som hände. Uppenbarligen har inget hänt, för idag kan vi läsa om henne i Aftonbladet. Känns fint att hon lever och verkar fortfarande, även om det är lite trist att hon inte bloggar längre.

Jag är överväldigad över allas era pappainlägg! Ni skriver så bra, och jag blir berörd av i stort sett varje inlägg på det här temat. På olika sätt. Men främst känner jag det där gnaget. Den där sorgen. Över att min pappa aldrig riktigt var den där pappan jag hade önskat att han var. Som när jag läser Kristinas postning om sin fantastiske pappa. Och Christina om sin pappa som verkar vara precis den pappan jag hade velat ha – den där store starke som tar hand om och beskyddar. Eller när jag läser Wettexvärlden, om saknaden efter sin pappa. Då saknar jag att jag inte riktigt kan sakna min pappa, den personen han var. Att jag bara saknar ”en pappa”.

CP-mamman har skrivit en fantastisk post om sin pappa och musiken. Min pappa hade musikerdrömmar, och jag har träffat flera av hans gamla elever (han var musiklärare) som berättar om hur han introducerade dem till riktigt bra musik. Själv fick jag inte lyssna på något som inte hade en kristen underton, eller som enligt min pappa var ”rumsrent”.

Annieellen skriver om sin motsägelsefulla relation till sin pappa. Om en pappa som i grunden var fantastisk men inte riktigt levde upp till papparollen, om jag inte helt missförstår henne. En som tar sin papparoll på stort allvar och med bravur som det verkar för oss som får följa med är Abbes pappa, som skrivit en kort men lysande postning om att växa in i faderskapet, och om sina fina lärare.

Chribba berättar om sin pappa, rakt och osentimentalt. Alabama har en helt annan ton i ett brev till sin pappa, ett brev som – hittills – aldrig postats. Johan skriver inspirerad av Snowracer, om sorg.

Och läs för bövelsen Nilsfredrik. Om en pappa som tog sitt liv. Om Gud, om skuld. (Fredrik – jag tror att jag kände din pappa när jag var barn, och dig. Kan det stämma?)

Manne har skrivit om ett speciellt möte, ett möte med den pappa som dog.

Charlotte om sin pappa, en sådan pappa som alltid ställt upp även när han inte riktigt förstått. Jerrys pappa var mer lik min. En pappa som inte riktigt räckte hela vägen. Loba skriver utlämnande om starkt om en pappa som för henne är död. Mia har aldrig träffat sin pappa. Lindalou har skrivit starkt och förlåtande – medan du söp.

David Gottlieb har skrivit en mycket bra och lång post om att han är en bra pappa. Trollhare har skrivit en fantastiskt post också, om att pappa är en titel man måste förtjäna. Smulan är lite inne på temat när hon skriver om att vem som helst kan göra barn men att alla inte klarar av att vara förälder. Karibien skriver om svek, och om beteenden som går i arv.

Johnny skriver ömsint om sin älskade pappa. Em om drömmen att någon en dag ska kalla hennes älskade för pappa. Wrecklesseric om att vara ensamstående pappa. Lilla O har skrivit om En riktig pappa. Eva har alldeles nyss förlorat sin pappa.

Sandra skriver. Frågar sig om hon hade kunnat göra annorlunda. Minns sin pappa med kärlek.

Och söta rara ni. Läs Schmut.

Sist vill jag tacka er alla, för att ni delar med er, för att ni vågar vara så personliga, så utlämnande. Tack för att ni låter mig och andra ta del av era tankar och erfarenheter.

Ikväll är sista chansen att blogga på temat Pappa om du vill vara med i morgondagens sammanfattning. Vet att många funderat men haft svårt att få ur sig texterna. Vet också att jag varit strulig med sammanfattningarna men äntligen börjar jag få ordning på kalendern efter sommaren och om inget extremt oförutsett inträffat ska sammanfattningarna komma på söndagen samma vecka temat utlysts.

I den ständigt pågående diskussionen om integritet på nätet, framförs ofta det inte helt ointressanta påpekandet att de som skriker högst mot FRA, Ipred och dylikt inte sällan är samma personer som själva är duktiga på att publicera sig själva, sina liv, tankar och bilder på nätet.

Min förklaring till detta är lika kort som enkel: Det är stor skillnad på vad man själv väljer att dela med sig av och på att bli övervakad och spionerad på av statliga myndigheter eller privatpersoner.

Om jag väljer att skriva ett mail eller privat meddelande så beror det antagligen på att det skrivna inte är för vem som helst. Om jag däremot bloggar gör jag det fullt medveten om att vem som helst i hela världen när som helst kan få tillgång till det jag skrivit.

Därför är det här, även om Emanuel är rolig, inte helt okomplicerat. Christer Öst protesterar mot att hans hus ska kunna beses i Google Streetview. Han vill inte att Google ska fotografera hans hus. Samtidigt ställer han upp och låter sig själv fotograferas tillsammans med huset. Skillnaden är att han väljer själv att posera för lokaltidningen, och där skrivs inte heller på vilken gatuadress hans hus finns. Däremot kanske Christer Öst inte är helt insatt i hur internet fungerar, och därför gör detta omedveten om att bilden på honom själv och huset redan är tillgänglig för alla internetmedborgare i hela världen…

Hur tänker du? Vad är du beredd att dela med dig av och var? Är Googles fotografering att jämställa med övervakning och spionering? Är det okej att ditt hus kan beses av vem som helst i hela världen?

Enligt Passagens redaktionsblogg har Marcus Birro bestämt sig för att börja blogga igen, just på Passagen.

Detta på grund av andra bloggare på Passagen som bestämt sig för att bevisa för Birro att det finns fina platser på nätet, där kärleken är större än hatet, mobbningen, det där andra.

Först: Jag välkomnar Birro tillbaks till arenan. Jag gillade hans bloggande.

Men. Internet är öppet för alla. Det går liksom inte att stänga in sig. Birro är Birro och de läsare han haft förr lär hitta till Passagen också. Precis som att de som bloggar på Passagen läser den här bloggen, eller bloggar som skrivs på helt andra ställen.

Det är jättefint att det finns de som bloggar på Passagen som upplever att det är kärleksfullt och vänligt där. Men jag tror att det har mer att göra med vilka de är och vad de skriver om, än om plattformen i sig. Eller faktiskt nästan bara. Jag har bloggat på Passagen och det var så fantastiskt skönt när jag flyttade därifrån till wordpress.com för av någon anledning stannade de flesta trollen kvar på Passagen. Jag vet inte vad det beror på, men jag vidhåller att andelen hat/kärlek man möts av när man bloggar beror mer på den egna bloggen än plattformen man bloggar hos.

Jag ser i varje fall fram emot att få läsa Birros blogg igen, bara den dyker upp, jag hittade ingen länk från Passagen…

Uppdaterat: Kjellberg har skrivit bra om Birros nystart på Passagen.

Den här bloggen är något alldeles extra.

Det är en blogg som man kan dra åt mungiporna åt, samtidigt som det är blodigt allvar, och en protest mot regimen i Iran och behandlingen av alla de personer som riskerar dödsstraff för att de helt enkelt använt sina mänskliga rättigheter i kampen för demokrati.

Kinga Sandén skriver mer här, och på Youtube finns fler videos att se.

Och här finns krönikan.

Nu är kategorierna klara för nästa års utdelning av Stora Bloggpriset.

Ny kategori är Design och inredning. Det som förut hette Sport/Fritid är nu bara Sport och Fritid har flyttats till kategorin Vardag. Livsstil har försvunnit. Bra val kan jag tänka då jag själv hade svårigheter att definiera vad som egentligen är en livsstilsblogg.

Vad tycker du, saknas någon kategori, är eller någon av de befintliga svår att definiera?

Idag har jag skrivit min första krönika för Aftonbladet. Än så länge bara på papperet.

Den anknyter till detta jag skrev i somras, i den bloggstafett jag medverkade i. Och den är ett försök att lyfta frågan om upphovsrätt från den ganska tjatiga diskussionen om fildelning utifrån det moraliska och ekonomiska perspektivet, och istället ställa frågan om hur vi mäter värdet av exempelvis en låt eller en text.

I våras var jag i Malmö och lyssnade till Chris Anderson som skrivit boken Free, som finns på Spotify för den intresserade. (Chris Anderson – Free: The Future of a Radical Price).

Där fanns även Rasmus Fleischer, och han sa något som jag inte kunnat släppa, om skillnaden mellan unga och äldres sätt att se på fildelning. De digitala invandrarna, alltså de vuxna människorna som minns ett liv utan internet, är vana att betala för musik, genom skivköp. Därför sätter de också ”fiktiva” prislappar på innehåll som finns tillgängligt på internet. När de laddar hem ett album tänker de att ”nu sparar jag 200 spänn”.

För de unga, som är vana att allt finns tillgängligt ett klick bort existerar inte den fiktiva prislappen. Jämförelsen finns inte, de ser det inte som att de tjänar något på att ladda hem, de gör det för att det är möjligt och framförallt bekvämt. Just därför har frågan om fildelning för dessa unga inga moraliska aspekter, även om de rent teoretiskt vet att de begår en kriminell handling då de laddar ner upphovsrättsskyddat material.

När jag köper en bok är det inte den fysiska boken jag betalar för, utan läsupplevelsen. Samma när jag köper en skiva. För inte så länge sedan hade jag en dröm om ett hem med väggarna täckta av bokhyllor fyllda av böcker. Idag önskar jag mig ett hem utan en enda bok. Inte för att jag inte vill läsa, utan för att jag inte ser värdet i att ha en massa prylar som tar plats och samlar damm. Det är innehållet i boken jag vill åt, inte förpackningen. Detsamma gäller för skivor. Det är ytterst få skivor eller böcker som jag vill äga på grund av särskilda affektionsvärden, eller för att de rent estetiskt är snygga och utgör en prydnad i sig. Jag älskar tanken på att ha all musik och läsning samlad i en enda pryl – min laptop.

Betyder det här att jag inte är beredd att betala för läsning eller musik? Nej. Däremot vill jag att det ska vara så enkelt som möjligt att få tag i boken eller musiken. Därför är jag exempelvis överförtjust i Spotify. Frågan är om det beror på att jag sedan barnsben ser den fiktiva prislappen. Frågan är hur dagens unga egentligen värdesätter musik och film när de är vana vid att den är tillgänglig och gratis. Kommer de någonsin att förstå det ekonomiska värdet?

Observera att jag inte talar om den ersättning som upphovsmännen ”har rätt” till. Jag är fullt medveten om att ingen kan jobba gratis. Jag talar om det omvända – tillgång och efterfrågan.

Om tillgången är obegränsad – var finns då betalningsviljan?

Inspirerad av Morris:

Heja Abbe är en blogg om kärlek. Innan du fanns är naken, vacker, ärlig, och alldeles alldeles underbar. Ulrika Good är en mästare på ordvitsar. Tonårsmorsa är sig själv. Björk Mirjamsdotter är mymlans fina dotter. Opassande är den som regerar bloggosfären. Kjellberg är en som har koll på vad som händer. Bloggfrossa är hysteriskt rolig. Blondinbella är grymt begåvad. Kajen är en som kan det här med få ord i rätt ordning. Farmor Gun är hela bloggvärldens farmor. Andreas Ekström är en journalist som provocerar. Emanuel Karlsten är en naturbegåvning. Lisa Magnusson är en som inte lämnar någon oberörd. Sandra är allt på samma gång. Stationsvakt är bra på att hitta egna underbara vinklar på nyheterna i bloggvärlden. Alex Schulman är motsägelsefull. Gunilla är från Gårdtjärn. Johanna Sjödin är inte minderårig längre. Älskade Dumburk är hemlig. Erik Laakso är bra fast han är socialdemokrat. Tyskungen är tillbaka!

Sådärja. Nu är frågan hur länge man behöver vänta innan ovanstående smicker syns på Blogipedia.