För inte så väldigt länge sedan såg det ut så här när SD annonserade.

Så om någon gått på deras snack om att de inte är rasister och tycker att de bara ”står för en sund invandringspolitik” – tänk om! Om inte den gamla annonsen lyckas övertyga kanske den här purfärska debattartikeln gör det.

Den har föga förvånande mött starka reaktioner i bloggvärlden, som mer eller mindre tackar Åkesson för att han äntligen bekänner färg. Jag gillar den här slutsatsen – att Åkessons retorik borde innebära ett omfamnande av kristna flyktingar. Men det finns också anhängare som tycker om Jimmie Åkessons utspel.

Sven-Åke Olofsson på Helsingborgs Dagblad är kritisk till Aftonbladet och publiceringen av artikeln. Hans argument är att artikeln gränsar til hets mot folkgrupp, och att det vore självmål av Aftonbladet om de eventuellt fälls för det, utifrån att de sagt nej till annonser från partiet. (Flera chefredaktörer ger sin syn på saken här) Men det här är ju ett av problemen med Sverigedemokraterna och som jag ser det – med lagen om hets mot folkgrupp. Den rapportering som oftast sker om och ifrån Sverigedemokraterna är så pass sminkad och välfriserad att deras rätta agenda inte riktigt kommer fram, och så får de fler sympatisörer, än om de som nu faktiskt outar sin egentliga agenda. Och det beror också på att herr Åkesson på något mystiskt vis lyckas linda reportrar runt sitt lillfinger.

Jag kan också tycka att det är sorgligt att SD på ett sätt kommit att äga frågan om migrationspolitik, och utifrån deras allt starkare väljarstöd borde övriga partier förstå att det är viktigt att våga ta i svåra frågor om integration, istället för att föra den pseudodiskussion som nu handlar om SD eller inte SD, och vem som eventuellt kan tänka sig att samarbeta med dem.

Ta ifrån dem ordet istället, diskutera invandring, segregering, främlingsfientlighet utan att sätta frågorna i relation till SD och deras politik. Skaffa egna agendor i frågorna!

Nu blev jag lite väl politisk vilket kanske inte är syftet med den här bloggen, men jag kunde inte låta bli.

Uppdaterat: Jag har utvecklat mina tankar i min privata blogg. Blondinbella skriver och är riktigt upprörd. Martin Jönsson skriver bra på SvD.se om sin syn på publiceringen och Jan Helin bloggar också. Svensson skriver kort och kärnfullt.

Aftonbladet har föga förvånande anmälts för hets mot folkgrupp. Ulf Nilson skriver på Newsmill och anser att Aftonbladet och Helin gör Sverige en tjänst när de publicerar Åkessons artikel.

Uppdatering: Nu skriver Jimmie Åkesson på Newsmill och menar att det är Aftonbladets rubrik som bär skulden för hur hans artikel tolkats. Han lyckas inge vidare, om det inte är så att Newsmillredaktörerna förvanskat texten han skrivit där…

Personligen önskar jag att alla tidningsläsare en gång för alla kunde förstå att det ytterst sällan är skribenten som sätter rubriken. Ofta handlar morgonmötesdiskussioner på redaktioner om just rubriksättning, reportern är missnöjd med nattredaktionens val av rubrik. En rubrik ska ha täckning i texten, och rubriksättare kan vara ganska långsökta bara det blir en bra rubrik. Jag kan också berätta att rubriken inte bara ska vara spännande och locka till läsning, den ska passa in rent typografiskt också. Det vill säga vara lagom många tecken, utan bindestreck och så vidare. Inte alltid helt lätt.

På Newsmill skriver också Mariam Osman Sherifay om varför hon polisanmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp.

Hej,

den här veckan tänkte jag att vi skulle blogga om stress. Kanske för att jag själv har årets absolut stressigaste period, och förra veckan och den här är mina stressigaste hittills i år, om stress mäts i hur mycket man har att göra på en begränsad tid…

Men stress kan vara så mycket. Man kan bära på inre stress över långsiktiga saker eller problem man inte riktigt kan göra något åt, man kan vara så akut stressad i specifika situationer som när man har en buss att hinna med. En del människor verkar aldrig stressa, de tar det lugnt och tittar aldrig på klockan.

Hur är du själv? Vad gör dig stressad? Hur reagerar du på stress? Tror du att samhällsklimatet idag ökar stressen?

Jag är tveksam. Däremot tror jag att vi kanske stressar över andra saker idag. Jag blir stressad av alla val. Valfrihet är i grunden något bra, men ibland önskar jag att någon bara sa åt mig att ”gör si eller så” och så fanns inga andra alternativ.

Haka på veckans bloggtema du också, skriv om stress, länka hit och droppa en kommentar med direktlänk till inlägget, alltså inte till din bloggs förstasida. Sprid ordet, det är roligare ju fler som deltar!

/Sofia

Hej på er,

det har hänt en massa som jag absolut borde skriva om, som Veckorevyns Blog Awards, Blog Action Day, och såklart Bloggvärldsbloggens egna tema om kroppen som fått stor respons.

Men så här är det. Jag har varit lite upptagen. Jag har kuskat från norr till söder och så norrut igen utan att riktigt hinna ta det lugnt och läsa ikapp.

I går var jag på en journalistkonferens i Umeå och pratade om redaktionellt bloggande bland annat, sedan hade jag en ledig kväll med mina kusiner. Jag sitter nu på en buss hela dagen och hade tänkt jobba. Här finns wlan men ingen ström, och jag har slarvat och inser först nu att datorn inte är laddad så pass att jag hinner få till något vettigt. Bara så att ni vet. Det är inte ignorans, bara praktiska omständigheter som gör att ni får vänta lite till…

Jag återkommer så snart jag har lite tid, och ström till datorn. Ha en fin söndag!

Idag är jag på Fokus konferens om hur tekniken förändrar politiken, så det kommer inte att bli mycket bloggat. Framförallt är jag osäker på om jag kommer att hinna skriva något vettigt om klimatet, men som tur är kommer över 7000 andra bloggare från 140 länder att göra det. Idag är det alltså den 15 oktober vilket betyder Blog Action Day. Och det är inte för sent att vara med.

Om du inte vill skriva om klimatet eller har massor av tid och brist på fantasi kan du skriva ihop några rader om din kropp också. Eller någon annans. Eller bara kroppar i största allmänhet, eller mat. Veckans bloggtema är Kroppen.

Inget uttryck används så fel som just CP. Det är nog nu och det är dags att återföra betydelsen tills dess rätta. Det betyder Cerebral Pares och inget annat. Man har en CP-skada och det är ingenting man är. Punkt!
Bort med det negativa. Bort med användandet av CP som skällsord!

Via CP-mamman Towe hittar jag sajten I love CP som hon driver tillsammans med Jon. Den är en del i något de kallar CP-kampanjen, som de startat för att återta betydelsen av förkortningen CP till något betydelsefullt;

I Love CP eller CP-kampanjen är en gräsrotskampanj som strävar efter att återta CP tills dess rätta betydelse. Genom att angripa det som är fel, utmana det som utmanas kan och inte skämmas för diagnosen vill vi bevisa att det går att ändra jargongen som råder i Sverige.

Genom att inte säga att det är fult att säga utan snarare berätta vad det betyder vill vi bringa kunskap till de okunniga och insikt till de kunniga men ignoranta. CP är inte något man ska säga slentrianmässigt utan ska användas korrekt, och om det används fel ska det göras med eftertanke och förståelse.

Ett lovvärt initiativ tycker jag, även om jag tror att CP som skällsord börjar dö ut till förmån för andra epitet. Jag har hört barnen säga ”dampunge” och ”dampig”, eller varför inte ”bögjävel” vid tillfällen då CP användes under min egen uppväxt. Precis lika illa, och jag vill slå ett slag för att ord på fina saker inte ska användas för att racka ner på andra.

När mina barn var mindre och blev kallade ”bög” när nån ville vara elak brukade de svara med att ”Ja, det är väl inget fel att vara bög?”

Och det är inget fel att ha en CP-skada eller en bokstavsdiagnos heller, mer än att det kan vara väldigt jobbigt och tråkigt för den som har det. Och det bli inte roligare av att andra inte förstår vad orden betyder utan ser dem som nedsättande. Därför blir jag väldigt förtjust i I love CP som skriver om Cerebral Pares, och gör det med humor och distans.

Spana in deras lista – 1000 punkter om hur man blir en CP.

I love CP har också en Facebookgrupp, och Jon twittrar här.

Och när jag ändå är i farten vill jag slå ett extra slag för Towes blogg CP-mamman.

Det är en vardagsblogg. Skriven av Towe som är mamma till Tekla. Den är välskriven och eftertänksam och utstrålar en värme som gör att jag känner mig lite bättre till mods när jag varit där inne en stund. Kanske funkar för fler än mig.

Kalle skriver angående FRA:

”Men är det verkligen så bra med ett helt insynsfritt internet? Finns det inte en idé med att kunna kika in i vissa hårddiskar för att kunna stoppa brott eller hitta barnporr eller annat som en normal människa finner avskyvärt? Är det inte juste att det finns ett sätt att stoppa all jävla skit som faktiskt finns här ute? Varför blir alla så förbannade? Jag fattar inte. Faktiskt fattar jag inte. Tanken är väl inte att nån hemlig agent ska sitta och läsa ALLA mail som skickas runt och kika in i alla hårddiskar och kartlägga politiska åsikter av vanliga människor. Sätta dit oskyldiga. Jävlas med mänskligheten. Är det inte så att en misstanke till brott måste finnas. Och om jag då skulle vara misstänkt till något brott är det väl skönt att jag blir granskad så att jag kan avskrivas misstanken. Eller?

Jag tänker att jag måste missuppfattat allting. Det finns någon jävulsk baktanke med FRA som jag helt enkelt inte förstått. Eller har hela världen bara fastnat i en egopsykos. Vad är det jag inte fattat? Vad är det för något elakt som staten ska göra mot MIG den 1 december?”

Scaber Nestor har försökt svara;

”Vi har sedan 1948 kommit överens om att en demokrati ska innehålla vissa grundläggande rättigheter för individen, eftersom 2 världskrig och 80 miljoner döda visade med all önskvärd tydlighet att enbart demokrati (majoritetsbeslut) inte räcker till.

Den personliga integriteten är tyvärr under stenhård attack och som det ser ut nu så förlorar den.”

Jag tar tacksamt emot fler svar och förklaringar till Kalle och andra som fortfarande inte förstått vad FRA innebär. Jag skulle gärna svara själv men har tyvärr lite snålt med tid just nu.

Jag har inga ord nu. Så jag låter andra tycka till om riksdagens beslut att behålla FRA-lagen, om än med några ändringar. Här kan du själv läsa vad folk twittrar om FRA, jag har skärmdumpat några av de första reaktionerna:

Uppdatering: Läs Anders Mildner, En sorglig dag.

Jag är en nattmänniska. Det är på natten, när barnen sover, telefonen slutat ringa och myrornas krig skulle ha levt rövare i rutan om det här varit på sjuttiotalet, men eftersom det här är 2009 kanske den närmaste jämförelsen jag kommer på är att Twitter ekar tomt, som jag känner att jag kan tänka klart. Det är på natten jag i lugn och ro kan läsa, skriva och sortera in mina tankar i små lådor. Det är mestadels på natten jag går igenom min RSS-läsare och hinner läsa ordentligt.

Jag är helt säker på att flera av er också är vakna på nätterna, av olika anledningar. Så vad kan passa bättre än att jag delar med mig av dagens RSS-skörd till er som behöver något att slå ihjäl den vakna tiden med?

Hos Tjuvtittat hittar jag den här skandalösa förpackningen med svamp. Om det nu verkligen är svamp i påsen, man kan aldrig så noga veta…

Det var längesen jag bytte tema på min DestroyTwitter, och då fanns det kanske 16 olika teman att välja på. Nu finns det långt över tusen olika. DestroyTwitter är för dig som inte vet en utmärkt desktopapplikation för Twitter, som gör twittrandet betydligt smidigare, roligare och mer användbart. Rekommenderas till dig som testat Twitter på webben men inte riktigt förstått poängen. Här kan du ladda ner DestroyTwitter.

Theresia slår ett slag för Rosa bandet genom de här läckra cupcakesen. Cupcakesarna. Eller hur man nu skriver på svenska.

Är du royalist, eller bara lagom nyfiken på vad Kronprinsessan Victoria har för sig om dagarna? I så fall är den här bloggen något för dig. Bildbyrån Scanpix följer hennes väg till bröllopet. Den verkar inte så himla kul, alla gånger…

Anders Lundkvist gästbloggar på Mindpark om Nobelpristagarna i ekonomi, Oliver och Elinor.

Det här gjorde mig rasande lycklig. Kraftwerk remastered på Spotify. Högtidsstund, som varar längre än det tar att läsa bloggposten.

Och på Lidl måste alla tjejer som har mens bära röda pannband. Eller också inte. Lite kul var det i varje fall.

Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad gör klart var gräsen går för dem som kommenterar i hans blogg. Och han gör det kort, tydligt och utan utrymme för missförstånd.

Per Torberger skrev igår om Rädda barnens olyckliga val av typsnitt. Jag kan inte låta bli att fascineras, som alltid, av personer med såna nördiga intressen och kunskaper som dem Torberger har om typsnitt. Imponerande. Vad som också är imponerande men som kanska inte borde vara det utan snarare självklart, är Rädda Barnens snabba respons.

Hos Lilla Gumman hittar jag den här blänkaren om en ny sexleksak. En liksom elektrisk tunga för klitorisstimulering. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än jag inte blir särskilt upphetsad av tanken på den. Nån annan kanske går igång?

Jag har försökt hänga med i debatten kring Thomas Bodströms dubbla arvoden. Kan inte riktigt bli upprörd och tycker att Erik Laakso skriver bra.

Anders Jacobsson, en av författarna till succéer som Bert och Sune, bloggar. Han har skrivit en underbar bloggpost som passar bra till den här veckans bloggtema, om kroppen.

För den som är intresserad av religion, sekter och Kristi Brud – Emanuel Karlsten har skrivit om när en sekt slutar vara en sekt, om varför det kan finnas anledning för tidningen Dagen att ge henne så mycket utrymme som hon fått. Hon – Åsa Waldau alltså.

Nu ska jag sova. Men först – stort grattis till Mikebike, Bloggfrossa, som igår kväll fick en dotter!

Jag trodde att Sverige var en demokrati. En demokrati i vilken den typ av övervakning som medborgarna kommer att utsättas för i och med FRA-lagen var något vi inte skulle behöva strida för att slippa. Jag trodde dessutom att vårt system där vi medborgare röstar på de kandidater vi vill ska representera oss i riksdagen var något som fanns till just för att vi genom att rösta på folk vi gillar och litar på skulle få göra våra små röster hörda i beslutsfattandet.

Jag trodde att antalet riksdagsledamöter fyllde en funktion genom att alla inte röstar lika i en votering, och dumjävla jag trodde att Folkpartiet som utger sig för att vara ett liberalt parti skulle ha högt i tak och inte jävlas med de sina när de väljer en annan väg än partiets. Jag trodde att de skulle ha tagit åt sig av kritiken och kanske ändrat sig.

Jag hade fel. Folkpartiet måste verkligen ta sig i kragen och försöka leva upp till sin liberala ideologi och visa att de bryr sig om sina väljare och sina riksdagsledamöter innan de får en röst av mig igen. Skäms!

Ett annat exempel på att vi måste slåss för demokrati är Dawit Isaak. Och tydligen måste vi slåss inte bara mot Eritreas regim, utan också mot Svenska Fotbollförbundet, som också borde ställa sig i skamvrån, en evighet eller två.

Vissa dagar vill man bara krypa ner under ett täcke och ge upp. Som tur är vet jag att det går över. Jag har hopp om mänskligheten, för jag vet att det finns goda krafter. Jag vet att det finns folk som vill väl. Jag vet att jag inte är ensam om kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Tack till alla er som orkar hålla fanorna högt och inte ger upp trots upprepade motgångar. Utan er skulle världen vara en ruskig plats att vara i.

I morgon avgörs det. Om FRA-lagen som är tänkt ska träda i kraft i december ska ändras eller ej. Henrik Alexandersson skriver att fyra borgerliga nejröster alternativt åtta som avstår från att rösta räcker för att stoppa lagen. (Han skriver i övrigt också bra förklarat vad lagen innebär.)

Och precis som Anders Mildner menar Alexandersson att morgondagens votering är viktig inför kommande valrörelse.

Mikael Nilsson skriver också bra på Newsmill, om en rad missförstånd kring FRA, och om politikernas okunskap.

Eftersom så många politiker verkar så oinsatta i frågan är det ännu viktigare och kanske också möjligt att påverka, så här det sista skälvande dygnet. Skriv eller ring till din riksdagsledamot och vädja till dem att rösta nej. Det är inte för sent, även om jag precis som Mildner inte hyser något större hopp. Förra gången, den 18 juni 2008, gjorde jag det. Jag blev ytterst besviken. Den här gången hoppas jag istället bli postivit överraskad.