Har du en blogg och ett Twitterkonto?

Då är det läge att skapa ett automatiskt flöde för länkar från din blogg till Twitter, om du inte redan gjort det. Det är ett bra sätt att få läsare till bloggen, i varje fall får jag stora delar av trafiken till mina bloggar från Twitter.

Det finns många sätt att göra det på men den tjänst jag använder heter Twitterfeed.

Gå dit och registrera dig. Sedan klickar du på ”create new feed”.

Steg 1 är att autentisera ditt Twitterkonto. Alltså visa att du är rätt person så att ingen annan börjar posta knasiga länkar från ditt konto.

I Steg 2 bestämmer du ett namn på feeden och lägger in länken till ditt RSS-flöde.

Adressen till RSS-flödet är ofta bloggadressen och så /feed eller /rrs på slutet. Är du osäker så leta efter en RSS-symbol och klicka på den så hittar du rätt adress att lägga in som RSS Feed URL.

RSS-symbolen är den lilla orangea som syns ovan i fält nummer två.

Sedan kan du gå till ”advanced settings” och där bestämma exempelvis hur ofta du vill scanna efter nya inlägg från din blogg, en gång i timmen, varannan timme eller varje halvtimme.

Du kan också bestämma ett prefix för ditt flöde, som då syns först i tweeten. I exemplen nedan är det ”Från therealmymlan” och ”Nytt på SSBD” som är prefixen, dom syns varje gång ett nytt inlägg postas till Twitter.

När du är klar med dina inställningar är det bara att klicka på ”create feed” så ska länkar postas automatiskt till Twitter när du postar ett inlägg i din blogg, och det kan se ut så här:

Fiffigt va?

Det går också att använda tjänsten till att posta sina länkar till Facebook.

Det kan ha att göra med att vi närmar oss ett decennieskifte, eller också bara att internet börjar ha funnits så länge att vi har gemensamma minnen och referenser som kvalar in som äkta nostalgi. Hur som helst, på slutet har jag ramlat över en hel del gamla internetgodingar. Ingen har väl missat ComHem som har gjort det kanske bäst hittills.

Men ännu roligare är det faktiskt att se på originalen, som Ulrika Good sammanställt.

Så sent som idag skapades den här bloggen Internetnostalgi, och jag hoppas att den inte stannar vid en första postning eftersom idén är underbar.

Jag började fundera över egna favoriter. Den video som jag utan tvekan skrattat åt mest och flest gånger framför skärmen måste vara denna;

Men all internetnostalgi finns inte att hämta på Youtube. En del sajter är ju tyvärr försvunna, begravda och bortglömda. Det här är vad jag finner när jag söker efter The Klyscherizer, nån som minns den?

Men Bubbelplasten finns kvar!

Vilka är dina internetfavoriter genom åren? Finns de kvar, eller är de upplösta i inget? Tipsa gärna, antingen i kommentarsfältet här eller genom en egen bloggpost.

Uppdatering: Tack Abbes pappa, här är en fungerande länk till The Klyscherizer.

Jag var tonåring på 80-talet, och då flitig användare av fotoautomater. Mest användes de för att ta kompisbilder. Man trängde in sig med en kompis, krängde av sig ytterkläderna, stoppade i några mynt och väntade. Bilderna blev oftast fruktansvärda, både i kvalitet och hur man själv såg ut, där man försökte hålla en min alldeles för länge tills den stelnade alternativt brast ut i skratt precis när den bländande blixten fyrades av.

Jag skulle tro att Amelie har med saken att göra, att åtminstone min dotter älskar fotoautomater. Men här i Sundsvall finns ingen kvar, inte som jag eller hon känner till i varje fall. Vad nu det spelar för roll, när man kan automatfota sig på nätet.

Jag blir nästan lika förtjust som dottern i La PhotoCabine, sajten som simulerar en gammal fotoautomat, och i sann fransk Amelieanda dessutom, vilket känns ganska mycket charmigare än den gamla apparaten som stod inne på Åhléns i Sundsvall.

Idag tipsar jag om en nyvaken blogg som heter Idas Konsumentblogg.

Ida delar med sig av tips, en del gnäll men även riktigt bra svar på en del frågor man kan tänkas ha som i det här fallet NIX. Och så en hel del humor.

Så kila nu in till Ida och läs om rädsla för att klaga på restaurang, eller varför inte om ComHem? Och ge henne lite feedback, det behöver vi alla för att få inspiration att fortsätta.

Oavsett vem som vinner kan jag påstå att de bloggar som nominerats till Stora Kulturbloggpriset alla är värdiga vinnare. Och för er som funderar på nomineringarna till Stora Bloggpriset är en kik på de nominerade kulturbloggarna ett hett tips.

I slutet av veckan börjar omröstningen, så håll koll på Kulturbloggen och var med och bestäm vilka bloggar som ska utses till vinnare i de olika kategorierna.

(Konstaterar också lite förtjust att Dagens Spotifylista nominerats, en blogg där jag själv bidrar med en och annan postning, med mycket ojämna mellanrum.)

Den här uppmaningen att köra en smileyfri vecka har orsakat en del het diskussion, både på Twitter och i kommentarerna till diverse blogginlägg.

Jag känner mig nödgad att reda ut några missförstånd.

1. Jag bestämmer inte över twitter eller bloggvärlden, har ingen önskan att göra det och gör smileyexperimentet för mitt eget höga nöjes skull.

2. Jag har uppmanat dem som vill att haka på.

3. Jag är inte emot smileys som fenomen.

4. Jocke anser sig vara smileymissbrukare och initierade en smileyfri vecka för att avvänja sig själv. Jag hakade på för att jag tyckte det skulle vara ett intressant experiment rent språkligt.

5. Den som inte vill haka på är fullt fri att strunta i det och jag känner inget agg eller så mot dem som vill använda smileys i var och varannan mening, och önskar att även de ska respektera mitt val att inte använda smileys under en vecka.

6. Alltså – #nosmiley-veckan har inte som syfte att skapa splittring i bloggvärlden. Syftet är inte att skapa två läger, för och emot smileys. Däremot kanske att tänka efter och kanske få till stånd en diskussion som inte nödvändigtvis behöver utspelas mellan två läger.

7. Var och en är fri att använda smileys hur mycket eller lite som helst, denna vecka och alla andra. Jag har i det här fallet full respekt både för dem som inte alls vill använda små glada gubbar, och för dem som gärna gör det. Med en liten reservation för att jag om ytterligare några år kommer att anse att den som totalvägrar och fortsätter predika språkförfall i samband med användning av smileys är en bakåtsträvare som behöver öppna sina sinnen.

8. Jag saknar verkligen mina smileys. Men har ändå tänkt hålla ut hela veckan, och experimentet har sannerligen visat sig intressant och givande hittills. 

9. Ibland är det uppfriskande med ett litet ställningskrig, så länge det inte handlar om allvarligare saker än några skiljetecken. Men kanske särskilt i det här lilla debaclet saknar jag mina uttryckssymboler för att ibland förtydliga att det inte är blodigt allvar.

Inspirerad av veckans lilla utmaning att skippa smileysar och de kommentarer som redan skrivits tänkte jag att veckans tema skulle vara språk.

Språk behöver ju inte handla om ord. Språk handlar om att kommunicera, om att på ett eller annat sätt förmedla ett budskap, göra sig förstådd.

Därför vore det intressant om fler vågade använda andra sätt att förmedla veckans bloggtema än genom det skrivna ordet. Det går alldeles utmärkt att göra en videoblogg på temat, ta ett foto eller flera, rita en teckning eller skriva en låt. Eller tipsa om någon annans.

Skriv, rita, fota, sjung, filma det du vill säga om språk.

Inspiration: Älskade Dumburks postning igår som jag ser i länkadressen först hette ”Musik är språk”. Gårdagens smileypostning och kommentarerna till den. Den här uppföljande postningen jag skrivit om hur vi tolkar skriven text. Eller Kjellbergs postning om smileysar, asterisker och uttryck som ”hahahaha”. Radioprogrammet Språket. Bloggen Dagens Ord.

Eller varför inte denna nyligen aktualiserade video?

När du bloggat färdigt det du vill säga om Språk droppar du en länk i kommentarsfältet här nedan, och länka hit, sprid ordet. Ju fler vi är desto roligare blir det, fler infallsvinklar och förhoppningsvis kan vi alla lära oss något nytt.

Paul Ronge använder liknelser som Buster Keaton och säger att han känner sig ”mentalt stelopererad”, när han apropå det här testar att inte använda smileys. Jag förstår precis vad han menar. Flera gånger i går kväll fick jag anstränga mig för att inte avsluta mina tweets med ett kolon och en parentes. Någon annan uttryckte det som att det var som att hålla sig från att le när man pratar med någon. Ska bli intressant att se om jag själv klarar att hålla mig hela veckan, och hur det går för Jocke och andra som väljer att haka på. Karibien tänker lite som jag, att hon kanske utmanas att formulera sig bättre för att inte bli missförstådd.

Kan lägga till att jag redan efter några timmar använder utropstecken i högre utsträckning. Hu. Jag som annars starkt ogillar just omotiverade utropstecken och den inflation i skiljetecken generellt som kommit på senare år.

Jag tycker annars att Åsa sätter ord på det som antagligen är orsaken till att jag var sen med att anamma smileysarna. Hon säger att hon gillar ord mer än bilder och jag är också definitivt mer en ordmänniska än en bildmänniska.

Hittade ännu en i raden av listor över saker som är big nono’s på Twitter. Top 13 Twitter Don’ts. Och ärligt talat blir jag lite trött. Trött på det mästrande sättet att tala om för andra vad som inte är okej, vad som är fel, vad man absolut inte får eller bör och så vidare.

Jag vet, jag hör till dem som ibland säger ifrån och talar om vad som inte är riktigt okej, men nästan aldrig utan att tala om hur man kan göra istället, aldrig utan någon form av tillägg.

Jag tänker ta ovan nämnda lista och översätta till svenska och kommentera, men först; ta det inte som en regelbok. (jag håller inte ens med om listan…) Tänk att det som funkar AFK (away from keyboard) funkar på Twitter, på nätet. Ett beteende som anses jobbigt är troligen lika jobbigt på nätet som annorstädes. Och Twitter blir vad man gör det till. Vill man använda det för att vara störig så är det helt okej, men då kanske man inte kan räkna med att ha så många followers.

Here we go:

1. Don’t live-tweet TV shows.

Livetwittra inte när du kollar på teve. Men hallå – det är ju hela behållningen med att titta på teve nu för tiden? Att twittra och diskutera det man ser med andra. Och om man inte har teven till hands slipper man missa vem som åker ut ur Idol eller vem som sa nåt smart i Debatt, för att andra twittrar om det. Twitter är realtime, live, här och nu, oavsett om det handlar om vad man gör eller vad man ser på teve. Tycker jag då. Den som inte vill bli spoilad kanske ska försöka undvika Twitter under en fotbollsmatch om personen föredrar att se matchen i repris. Men jag har aldrig sett någon svensk twittrare klaga över just detta.

2. Don’t say anything that could get you fired or prevent you from getting a job.

Twittra inget som kan ge dig sparken eller försvåra när du söker nytt jobb. Är inte det så självklart att det inte behöver sägas? Det som sägs på Twitter stannar inte på Twitter. Det finns sökbart och precis som men allt annat du pubicerar på nätet – gör det inte om du inte kan stå för det inför vem som helst som när som helst kan råka hitta det du publicerat.

3. Don’t be boring.

Var inte tråkig. För det första måste var och en ha rätt att vara tråkig. Och alla kan inte vara roliga och intressanta jämt. Vi människor är tråkiga ibland. Däremot, är man alltid tråkig och ointressant för andra kan man kanske inte räkna med att få så många followers. En annan sak – smaken är delad. Det som en person tycker är trist kan mycket väl uppskattas av någon annan. Låt inte denna tråkighetsregel hindra dig från att twittra på grund av prestationsångest, ok?

4. Don’t forget the Twitter lingo: RT is retweet, and @name is how you respond or give props to someone. Feel free to be generous with both your RTs and your @s.

Det här var ju inget förbud eller så, mer en uppmaning. Var generös med användandet at @ och RT. @ är att rikta en tweet till en särskilt person. Skriver man @mymlan på Twitter så riktas meddelandet till mig och andra som ser tweeten kan klicka på @mymlan och se vem jag är och eventuellt börja följa mig. Men – om jag inleder en tweet med @ är det bara de som följer både mig och den jag vänder mig till som kan se just den tweeten. Om jag däremot skriver något annat först och sedan @ ser alla mina followers.

RT står för retweet, och det är att helt enkelt skicka om någon annans tweet. Det kan vara en länk man vill dela med sig av eller också håller man med någon annan, eller så tycker man helt enkelt att det var smart, roligt eller whatever. Man anser tweeten värd att spridas till fler.

5. Don’t tweet more than ten times a day, or more than five times an hour, says @JasonCross00.

Igen – vill man twittra 100 gånger om dagen är det fritt fram. Men om någon som inte följer så många upplever att man upptar hela deras flöde är risken stor att de slutar följa en. har man tillräckligt intressanta eller roliga saker att säga är det helt okej att twittra ofta, och själv uppskattar jag flera twittrare som twittrar live från evenemang och annat, och uppdaterar betydligt fler än tio gånger i timmen.

6. Don’t reply to every single tweet.

Svara inte på varje enskild tweet. Jag förstår inte riktigt. Man får svara på hur mycket man vill, om man orkar. Men man kanske inte kan räkna med respons om man svarar för ofta, och samma som ovan – andra kanske tröttnar. Men vill man så kan man och bör man svara på precis allt man känner för att svara på.

7. Don’t tweet drunk, cautions @whitneyarner. Just like in real life, your followers might get a kick out of your drunk tweets, but you’ll probably regret them in the morning.

Twittra inte onykter. Medievärlden skrev för en tid sedan om detta och intervjuade bland andra mig. Jag anser nog att det är ok att twittra om man druckit, eller som Jocke Jardenberg svarade: jag gillar att ta mig ett glas i andra sociala sammanhang, varför inte på Twitter? Men självklart finns risk för att man säger saker man ångrar, och är man benägen att vara väldigt outspoken när man druckit kanske man ska hålla sig borta från Twitter då.

8. Don’t tell us about something cool or life-changing without a link or picture.

Berätta inte om spännande eller intressanta saker utan länk eller bild. Det här kan jag faktiskt hålla med om. Särskilt irriterande är det när någon direkt kommenterar en artikel, text eller bild utan att länka till det de refererar. Och då brukar jag säga till, ofta handlar det om ovana att twittra och okunskap om hur man stoppar in länkar. Det är enkelt, bara att klippa och klistra.

9. Don’t retweet something and leave off the original Twitter poster. Always give credit to those who wrote it first.

Det här känns självklart. Som att sno någon annans replik utan att credda vederbörande. Som överallt på nätet gäller det att vara generös med credd.

10. Don’t ignore people who send you a direct message or a reply.

Det här har jag predikat förut. Och gäller även bloggkommentarer. Ignorera inte direkt tilltal, ignorera framförallt inte raka frågor eller kritik. Bemöt, konversera. Klart man kan ignorera, men då får man räkna med att andra tappar intresset och slutar följa en. Jag tycker inte att man bör svara på allt dock. Får man väldigt mycket kommentarer och direkta repliker kan det bli för mycket att svara på allt. Om jag exempelvis ber om hjälp med något eller ställer en fråga kan jag få massvis av svar. Jag svarar inte alla enskilt men brukar försöka skriva ett allmänt tack till dem som engagerat sig.

11. Don’t #hashtag every topic.

Sätt inte hashtags på allt. Många hashtaggar bara på kul, och jag tror inte tanken är att man ska börja följa alla taggar. Har man ett viktigt ämne som man vill diskutera och som man tror kommer att engagera fler är det däremot en bra idé att redan från början uppfinna en bra hashtag. Själv brukar jag komma på det för sent, att ”det här borde man ha hashtaggat för att kunna följa hela diskussionen…” (en hashtag är alltså när man sätter # och så ämnesord, till exempel #nosmiley, i sin tweet. Då kan alla tweets med samma tagg följas om man klickar på taggen, oavsett om man följer personerna som använder den eller ej)

12. Don’t whine about people not following you. If you’re good at providing interesting stuff and you’re patient, you’ll get the followers you crave so badly.

Här håller jag med. Gnäll inte när andra inte följer dig tillbaks. Om du är tillräckligt intressant att följa kommer andra att följa dig. Om någon inte följer dig är det upp till den personen. Twitter är inte som Facebook, att man måste bli vänner. Intresset behöver inte vara ömsesidigt. Av artighet kan man följa alla som följer en, men jag gör det inte. Mitt flöde skulle bli ohanterligt då.

13. Don’t tweet your bathroom habits. Seriously. Just don’t do it.

Twittra inte om dina toavanor. Här tycker jag ingenting. Inte för att jag är intresserad av vad andra gör på toa, men om nån vill twittra om det så är det upp till den enskilde.

Joakim Jardenberg säger sig missbruka smileys, och har nu initierat en smileyfri vecka, för egen del och för andra som vill haka på.

Jag var sen med att börja använda smileys, tyckte det såg slarvigt ut och kunde ärligt inte förstå varför man inte kunde använda ord för att uttrycka sig utan var tvungen att lägga till små tecken för att flagga för att man skämtade eller var ironisk. Jag har kommit över det, lägger ofta till en liten glad gubbe efter en mening bara för att markera att jag inte är sur eller arg eller menar hundra procent allvar med en putslustig kommentar.

Språket lever och förändras, och i de 140 tecknens tidevarv är det kanske inte så konstigt om vi behöver små genvägar för att förklara sådant som annars skulle kräva en längre utläggning. Jag har accepterat det. Precis som att jag undan för undan och mot min vilja har accepterat ett ibland överdrivet användande av utropstecken i korta meddelanden för att stryka under eller förtydliga något. Så sent som i veckan såg jag någon som twittrade att hon oundviligen tyckte att det kändes som om hennes tweets uppfattades som sura eller arga om hon inte lade till ett utropstecken. Jag tror det var en hon, minns faktiskt inte vem det var som susade förbi i min twitterström…

Jag försöker att inte vara en bakåtsträvare, jag tror på utveckling och språket är inte statiskt eller konstant, vare sig det talade eller det skrivna. Men just därför tycker jag att Jardenbergs exemperiment är intressant, för att kanske få en större förståelse för varför vi använder smileys. Alternativt för att bli än mer stringent när jag skriver mina 140 tecken långa twittermeddelanden.

Fortfarande har jag väldigt svårt för när vuxna män (och kvinnor) skriver *ler* och jag föredrar direkta förkortningar som LOL framför de små asteriskerna. Jag kanske ändrar mig på den punkten också men föreslår ändå att den smileyfria veckan också ska omfatta asterisker…

Härmed deklararer jag att jag deltar i Jardenbergs experiment, om än på andra bevekelsegrunder. Det går också att följa diskussionen på Twitter med hashtaggen #nosmiley. Vilka fler hakar på?