Nordkorea testar kärnvapen. En nyhet som slog ner som en bomb, eller kanske inte, i början av veckan.

Och bloggvärlden reagerar: Röda Malmö har skrivit och jämför hotet från Nordkorea med andra hot, och tar upp en artikel som är väldigt intressant, om hur vi värderar olika typer av hot och larm. Tokmoderaten försöker förstå varför Nordkorea anser sig ha behov av kärnvapen.

J.N tror att Nordkoreas galenskap i första hand drabbar det egna folket. Törnebohm tycker att omvärlden ägnar sig åt ett visst mått av dubbelmoral. Johan Pettersson är orolig och tycker det är dags att hitta en strategi för att möta hotet från Nordkorea. Om du händelsevis är ointresserad av världspolitiken och Nordkoreas provspräningar så tror jag ändå att du kommer att gilla den här texten, Bloggfrossa kör med raka puckar, på behörigt avstånd…

Nyheten att läkare struntar i nya riktlinjer för antibiotika tycker jag personligen är jätteläskig. Jag har tidigare funderat över med vilken lätthet penicillin skrivs ut, och också över hur många som verkar vilja ha det även då inte livsfara eller hot om allvarliga men föreligger. Riskbloggen skriver intressant om det hela.

Den hälsosamme ekonomisten menar att det är ett problem som går att lösa. (själv anser jag att det är ett problem som aldrig borde ha uppstått) Västergötskan skriver om inkonsekvens i vården. Christer Jonsson tycker att det är ett problem för EU att ta tag i. Elin lyfter frågan om privat vård och vårdvalet.

Djur engagerar alltid. Liksom mat. När de båda kombineras är det svårt att inte engagera sig. Veckans avslöjande om hur danska grisar behandlas har upprört. Läs den här texten, ursprungligen publicerad i magasinet Filter.

Anna är en av alla dom som ifrågasätter sitt köttätande. Hon har också gjort en fantastiskt intressant reflektion kring mansrollen och köttätande;

Och genast dyker de upp i artikelkommentarerna, de oerhört provocerade männen. Minsta antydan om minsta minskning av köttätandet och de rasande inläggen haglar. ”Nu ska jag gå och köpa en stor biff att grilla ikväll” finns ofta med, liksom indignerade utfall där alla som inte förespråkar obegränsat köttätande kallas allt från flummare till idioter.

Jag vet bara en annan typ av artiklar som väcker samma sorts raseri – när det handlar om begränsningar av personbilsåkandet. Det räcker med minsta påpekande om att det vore bra om folk körde lite mindre bil för att samma typ av reaktioner ska rasa in. Här finns inga nyanser, vartenda begränsning av det egna bilkörandet är en total kränkning, oavsett orsaken och oavsett vilka alternativ som finns. En höjning av bensinpriset är alltid lika med total katastrof. Vreden är djupt känslomässig.

Nu har jag inte gjort någon vetenskaplig undersökning, men min absoluta övertygelse är att det så gott som alltid är män som står för vreden när det gäller just köttätande och bilåkning. Kvinnor kan förvisso dela åsikterna, men det känslosamma raseriet är männens.

Det tycker jag är intressant. Vad är det i den svenska mansrollen som gör bilen och biffen så centrala? Vad är det som är så hotat om man måste ta bussen ibland, och byter ut fläskkotletten mot böngryta emellanåt?

Cornucopia menar att man får det man betalar för.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uttalat sig positivt om domen i The Pirate Bay-målet. Och dragit på sig en KU-anmälan för det. Sagor från livbåten har skrivit bra. Peter Swedenmark ser det som ett solklart fall för KU. Daniel Scythe ser uttalandet som en present till Piratpartiet. Opassande har såklart skrivit genomtänkt och med många bra länkar.

Och så lite mer pirater, så här inför valet till EU-parlamentet som går av stapeln om en vecka. Många anser att Lars Gustafssons text om varför han röstar pirat har gett legitimitet år partiet. Oavsett var du står politiskt rekommenderar jag läsning av hans text.

Niklas Wykman, ordförande i Moderata Ungdomsförbundet, tycker att den svenska styrkan i Adenviken ska frita Dawit. Ett utspel som om inte annat lagt lite ved på brasan i diskussionen om Dawit Isaak. Billy by Night menar att Wykman är totalt stollig. Jacob Lundberg däremot verkar tycka att Sverige ska gå ihop med andra länder som har styrkor i närheten. Claes Nordmarks skriver att förslaget helt saknar verklighetsförankring.

Expressens Thomas Mattsson bloggar intressant om besök på redaktionen, och kritik från eritreaner om rapporteringen kring fallet Dawit Isakk.

Sist men viktigast: Det här är det bästa jag läst på länge. Om en finsk mormor, och en mamma. Och en tandborste. Läs!

I tre månader har jag haft hand om den här bloggen nu. Med anledning av det tänkte jag göra en liten enkät och ta reda på vad du som läser här tycker. Svara i kommentarsfältet.

1. Hur ofta läser du Bloggvärldsbloggen?

2. Hur hittade du hit?

3. Vad är bäst med Bloggvärldsbloggen?

4. Vad är sämst?

5. Finns det något du saknar eller vill ha mer av?

6. Något du vill ha mindre av eller inte alls?

7. Läser du via RSS, eller klickar du in dig här?

Det var allt tror jag. Tack på förhand för dina svar.

Bloggen Bent har skrivit ner sina tankar om Google Wave här. Albertbloggen. Sociala Gerillan skriver.

Elias Betinakis förklarar pedagogiskt och bra.

Här hos Tech Crunch finns den kanske utförligaste beskrivningen, på engelska.

Läs även andra bloggares åsikter om Google Wave

Hos Jerry läser jag att Monica Antonsson slutar blogga. Eller i varje fall stänger ner bloggen om boken ”Sanningen om Gömda”. Hon fortsätter skriva i bloggen ”Änglagård, Tjernobyl och jag”.

I Sydsvenskan har Oscar Swartz skrivit ett kort men tydligt svar på Gardells debattartikel häromsistens.

Om du av någon anledning har tråkigt och tänker spendera tid framför skärmen under helgen kan du spana in den här utmaningen, hitta den galnaste covern ever. Josh har hittat en,  Stefan på Sugbloggen är med, liksom Grewdahl, Stationsvakt och Patrik.

Det går att blogga om precis vad som helst.

Tipstack: Anton.

En gång i tiden var jag krönikör i Sundsvalls Tidning. När jag skrev den sista krönikan fick jag ett brev av en läsare, som ville tacka mig. Jag hade vid ett tidigare tillfälle träffat kvinnan i fråga och intervjuat henne. Hon var gammal. Väldigt mycket äldre än jag. Och hon skrev till mig; när vi satt där på min veranda i somras hade jag ingen aning om att du var en gammal vis själ i en ung kvinnas kropp…

När jag gör sådana Facebooktester som ska avslöja vad ens egentliga ålder är får jag ofta svaret att jag är 87 eller redan borde ligga i graven. Andra gissar ofta att jag är äldre än jag är. Och det är så konstigt. För jag känner mig inuti inte alls så mycket äldre än 16…

Jag är överväldigad av all respons på min uppmaning att blogga om ålder, och här är ett försök att sammanställa och kommentera allt tänkvärt, klokt och intressant som skrivits om veckans bloggtema – ålder.

Pseudonaja har skrivit om ålderskrämpor. Jag känner igen det. Just att jag börjar inse att en del värk, små krämpor och nedsättningar av en del fysiska funktioner faktiskt inte är tillfälliga, utan hör till åldrandet och är sådant jag måste försöka lära mig att leva med. Och jag försöker och hoppas att jag inte ska bli en sån som inte har något bättre att prata om än mina trötta fötter och värkande leder…

Smäm skriver om att gissa ålder. Och att det faktiskt kan vara känsligt för vissa. Jag är en lillasyster som ofta tagits för storasyster. Jag är en sådan vars ålder folk alltid gissat fel på. När jag var 13 trodde andra att jag var 16, när jag var 22 gissade folk att jag var närmare 30 och nu när jag är 36 är det inte sällan jag antas vara i ”fyrtioårsåldern”. När man är 13 vill man att folk ska tro att man är äldre än man är. Jag kan säga att det vill man inte när man är 36…

Frktjatlund är inne på synen på äldre människor. Det att unga har svårt att föreställa sig att en gammal människa någonsin varit ung. Jag försöker tänka på det ibland när jag träffar riktigt gamla människor. Att de faktiskt varit barn, tonåringar och medelålders. Och att de kanske inuti inte alls är så gamla som de ser ut utanpå…

Också Gunilla skriver om hur hon själv åldrades snabbt när hon förlorade sitt barn, men hur det går att ”komma igen”. Jag kan relatera till att det är på andra man förstår att man själv blivit gammal. När man inser att ens barn växt om en, eller framförallt när jag ser foton på mig själv. Jag ser alltid tio år äldre ut på kort än jag gör i spegeln.

Catta har skrivit om sin tonårstid. Och det slår mig att förr blev man vuxen snabbare. Eller var det bara jag? Jag tog ansvar för min ekonomi som 15-åring, drog ensam till Italien på enkel biljett när jag var 16 och flyttade hemifrån när jag var 17. Samtidigt som jag har fruktansvärt svårt att föreställa mig att mina egna barn skulle göra detsamma…

Smulan skriver trösterikt om att det kan vara skönt att bli lite äldre. Och att livet som så består av olika faser, där det kan vara väldigt mycket bättre att vara 37 än 28. Det är kanske inte i åldern det sitter, ändå?

Karin är 40. Hon förklarar hur det på ett sätt känns bra, men att hon samtidigt inser hur fort det går. Och hur hon saknar tonårstiden. Det gör jag också. Så det gör ont nästan.

Shop til you drop har skrivit bra om samhällsnormer. Om synen på att äldre också ska uppföra sig som om de är äldre – vad det nu egentligen innebär? Att ta ansvar när man har ansvar är att vara vuxen, men behöver man bli tråkig för det? Och är man 73 utan ansvar för någon annan än sig själv, borde man inte vara fri att göra precis vad man vill då, så länge det inte skadar någon annan? Jag kommer osökt att tänka på ”Den tatuerade änkan” och om någon inte skulle ha sett den filmen vill jag varmt rekommendera den!

Anna Toss har skrivit ett inlägg som heter ”Sanningen om sjuttiotalisterna”. Som sjuttiotalist måste jag faktiskt få protestera! Jag är inte det minsta tyst eller väluppfostrad när jag är på fest, så det så.

Anna B skriver om åldersperspektiv. Klart att 60 känns gammalt när man är 25. Men kanske inte om man är 73…  Lilla O är lite inne på samma sak, om att man kanske inte är äldre än man känner sig? Och att det finns unga tanter och gamla ungdomar.

Rutan har skrivit en lång rad blogginlägg på temat ”Tant söker farbror”. Om att söka och hitta kärleken när man inte är en tonåring längre. Mycket intressant!

M K skriver om åldersskillnad i relationer. Om att falla för någon 18 år yngre än en själv, om gubbsjuka och kulturkrockar som kan uppstå. På slutet nämner han något om att mannen ligger tio år efter kvinnan i mental ålder. Vad innebär det i de fall där en kvinna har en 18 år yngre man, tro?

Lotten har skrivit mycket bra om att det kanske inte hänger på åldern, snarare på individen. Utgångsläget är frågan om det är bra eller dåligt att börja skolan ett år tidigare än alla andra och därmed alltid vara ett år yngre. Pysseliten hakar på och beskriver hur det kan vara att börja studera flera år senare än de flesta andra.

Nemo reflekterar över om livet är något som ska förvaltas eller levas, och vilka mellanlägen det finns mellan total ansvarslöshet och att vara vuxen på riktigt. Typ. Nåt sånt. Läs själva…

Millan skriver i en kommentar:

Grät hejdlöst hela min trettioårsdag. Hade nyligen blivit mamma och tänkte att detta går aldrig samt var helt knäckt över att jag helt plötsligt blivit så gammal och gjort så lite. Häromdagen fyllde jag trrettiofem som jag lite firade på lite samma sätt, gråtandes från morgon till kväll dock med den skillnaden att jag grät över att jag ville ha fler barn, eftersom det varit så roligt och gått så bra, samt att jag grät lättnadstårar över att jag ger blanka fan i om jag har gjort mkt eller lite i livet. Det är ingen fara att åldras, utan det är bara att luta sig tillbaka och njuta, av att man blir äldre och klokare……det är klart det här med att hamna på ålderdomshem, det bävar man ju för, men det är ju ett tag tills dess…..se där nu börjar åldersnojan igen…

Spock skriver två poster ur en mer humoristisk vinkel. Men med något slags allvar i botten.

Christer Magister har tagit min uppmaning på största allvar och skrivit en mycket bra postning om att identifiera sig som vuxen, och litegrann om samhällsnormerna och hur man placeras i olika fack beroende på ålder.

Margareta har skrivit och reflekterar över arbetsgivare som söker unga människor med stor erfarenhet. En nästan omöjlig ekvation. Men hon tar också upp åldrandet, de ökade riskerna för sjukdomar, och ja hon lyckas peta in väldigt många aspekter i sin postning – så läs den!

Charlotte skriver också så himla bra. Om att vara liten och maktlös. Om att vara utlämnad åt andras ansvar och beslut.

Annieellen skriver om att dömas utifrån sin ålder. Det påminner mig om den text jag skickade in till en tävling som Bonniers hade när jag var femton, och jag skrev om åldersdiskriminering. Om att vara femton och inte tas på allvar. Min text antogs och publicerades i en antologi full med texter skrivna av unga människor. Och min text hade dom illustrerat med en massa läppstiftsmärken. Det kändes förnedrande på ett konstigt vis och jag kände mig aldrig särskilt stolt över den där boken.

Pormaskprinsessan skriver i en kommentar:

Har just startat en blogg, och det jag hittills har skrivit får mig just nu mest av allt att tänka på hur många bortslösade år det har blivit. Över två decennier av mitt liv har gått förlorade. Så dumt och så onödigt. Och så svårt att ta sig ur det jag just upptäckt är en sjukdom. Hoppas jag kan hjälpa andra som kanske inte vet vad de lider av att sluta i tid och använda livet bättre.

Malin skriver om sin trettioårskris. Om allt det där hon borde ha gjort/uppnått vid det här laget, och vad som egentligen blev.

Farmor Anka har skrivit en rad postningar som behandlar ålder och åldrande, och om hur vi ser på andra. Mycket bra. Jag hoppas att yngre kvinnor läser det hon skriver. (hon är 55)

Kidneybönan skriver; ”Jag önskar att någon hade talat om för mig att det inte är så allvarligt, att man kan byta yrke/stad/partner flera gånger under sin livstid, att det kommer att hända mycket som man varken kan styra eller förutse. Att man ska våga lita på sin magkänsla”.

Och jag tänker att – visst var det väl folk som berättade? Visst har väl äldre människor i alla tider försökt leda ungdomen rätt, ge goda råd och dela med sig av sin livserfarenhet? Bara att de unga sällan tar till sig. De hör inte. Och det kanske är någon mening med det?

Med mindre än två veckor kvar till EU-parlamentsvalet är det lite dystert att konstatera att så pass få har tänkt gå och rösta, även om jag tror att Piratpartiets framgångar inte enbart kommer att sno röster från etablerade partier, snarare öka valdeltagandet och få många att rösta som annars skulle legat hemma på soffan. (eller kanske njuta i sin trädgård eller varför inte ägna sig åt shopping eller andra värdsliga saker)

Medierna försöker, idag inleder Aftonbladet en kampanj där de helt enkelt betalar för röster. Här argumenterar Lena Mellin mot soffliggandet. Här finns Expressens EU-blogg och här finns en kampanjsajt med allt du inte visste om EU-valet. DN har gjort en bra sammanställning över hur du följer partiernas verksamhet på nätet. Svt har startat en Youtubekanal med unik bevakning av valrörelsen. Naturligtvis skrivs en hel massa i bloggvärlden också.
Och om du ändå skulle ha svårt att bestämma dig för hur du ska rösta – ta ett snack med dina barn, om du har sådana som inte är myndiga…

Idag sjösattes en ny spännande sajt som heter politikerkoll.se.

Lite sent inför EU-valet kanske, men den kan säkert bli intressant till riksdagsvalet om den utvecklas som skaparna tänkt sig;

Här kommer vi, politikerna och sajtens användare, att samla
information om politiker och deras beslut. Du finner såväl redigerat
och faktagranskat material som läsarnas kommentarer — givetvis
tydligt åtskilt. CVn kommer att kompletteras med politiska
kompass-test där du kan jämföra ditt resultat mot politikernas. Vi
kommer att följa upp politikernas vallöften och se vad det blev av
dem.

Givetvis kommer du också att kunna följa politikernas bloggar och
twitter-flöden, se vilka som är mest aktiva, mest lojala till sina
vallöften och mest ideologiskt konsekventa.

Konkurrent eller komplement till Makthavare.se, det återstår att se. Klart är att de har helt rätt i att den transparenta revolutionen bara börjat, och jag tycker det är så sjukt spännande att få leva just nu, när det händer.

Sandra är min idol.

Ända sedan jag först ramlade in i hennes blogg som då hette ”Rensa hjärnan huvet” har jag velat vara hon. Eller nej. Jag har inte velat vara Sandra. Men jag har velat vara som Sandra till vissa delar.

Sandra är en av de modigaste jag vet. Hon bloggar om kroppsfunktioner och lägger upp bilder på sig själv när hon är nyvaken och ful, såna saker jag aldrig skulle berätta och bilder jag aldrig skulle våga visa för någon.

Sandra skriver oftast väldigt kort. Hon är slängd i käften, fyndig, dräpande, kvick, spritiuell, för att nämna några av de synonymer till slagfärdig som jag hittade på synonymer.se.

Hon kan konsten att säga väldigt mycket med få ord. Ofta väldigt roligt, men ganska ofta gör det också ont att läsa, som när hon berättar om sin dementa farmor eller minnen av sin pappa.

Och jo just ja. Sandra är inte bara bloggare – hon är författare också. Till Maskrosungen och Rastamutta. Rekommenderas, framförallt den förra.

Om du inte upptäckt henne tidigare tycker jag att du genast ska ila in till hennes blogg och bli road, rörd och berörd.

Jag har tidigare skrivit lite om hur man får fler kommentarer till sin blogg, och hur man sedan håller liv i dialogen.

Men alla kommentarer är inte önskade. En del är elaka, otrevliga eller spamartade. Vissa försöker göra reklam för allehanda obskyra faciliteter som man kanske inte vill ha i sin blogg. Och så härjar trollen, mer eller mindre frekvent, och somliga kommentarer bryter mot lagar, om till exempel hets mot folkgrupp eller förtal.

Hur hanterar man bäst oönskade eller mindre trivsamma kommentarer i sin blogg? Lotten har skrivit ett bra inlägg här, även om jag saknar en punkt på hennes lista som hon också lagt till i slutet att inlägget. Här är Lottens lista på olika sätt att bemöta:

• att svara tillbaka på samma sätt och var beredd på den snöboll som sätts i rullning
• att inte svara alls, men låta kommentaren stå kvar som ett brännsår
• att radera kommentaren medan man visslar och tittar i taket
• leta reda på IP-nummer, dator, adress och ta första bästa tåg till elakingen för att sedan ta på sig arga ögonbryn och höja ett varnande pekfinger samt knacka på dennes dörr.

Och här är mitt lilla tillägg:

Du missade ett alternativ, som jag har brukat använda mig av. Att svara som folk också på elaka och dumma kommentarer. Det vill säga – att utgå ifrån att den som kommenterar är seriös och någonstans uppriktigt vill ha kontakt, och så svarar man rakt på frågor, och uppför sig mot vuxen.
Ungefär som när man som vuxen måste hantera ett trotsigt barn utan att ignorera eller sjunka till samma låga nivå. Man förklarar tålmodigt…

Jag håller såklart på mitt eget förslag, och raderar kommentarer endast undantagsvis.

Thord Daniel Hedengren på Börja Blogga har också skrivit en postning om kommentarshantering, som bör läsas. Inte minst har han ett par poänger just vad gäller modererade kommentarer;

• Det tar tid att gå igenom alla kommentarer.
• Är du bortrest, sjuk, eller bara allmänt offline så publiceras inga kommentarer.
• Det är inte särskilt öppet eller förtroendeingivande gentemot läsarna, budskapet blir: har du ingen tilltro till dina besökare?

Han har visserligen en poäng med detta också:

Blir det lätt en hätsk ton så kanske det är en god idé att faktiskt moderera, då kan det bli lite lugnare för alla inblandade. Måhända har du inget emot pajkastning och könsord i kommentarsfälten, men det kommer garanterat skrämma bort läsare, samtidigt som det drar till sig mer av samma vara.

Det är väl så att varje blogg är unik, och de som kommenterar är unika. Man får pröva sig fram helt enkelt för att hitta det sätt som passar en själv att hantera kommentarer. Men jag tycker att om man väljer att moderera eller radera enstaka kommentarer så bör man vara tydlig med varför och hur, var ens gräns går och vad man själv vill ha för stämning i sin blogg.

När Blogge Bloggelito igår skrev sin postning ”Du sköna tidningsdöd” visste han inte att tajmingen inte kunde varit bättre, mot bakgrunden att en reporter från Expressen ungefär samtidigt lyckades göra den stora blunder som idag tvingat chefredaktören Thomas Mattson att pudla i sin blogg.

Ganska säkert är att Expressen idag önskar att de inte tryckt nyheten på papper – det som annars i gammelmedia anses vara den allra mest trovärdiga formen av nyhetsförmedling. Tänk tanken att papperstidningen inte funnits, då hade felet med stor sannolikhet rättats till så pass snabbt att det inte varit en lika stor skandal som det nu blivit. Samtidigt som nog en tacksamhetens tanke skänks internet som trots allt gett Expressen möjlighet att relativt snabbt rätta till och be om ursäkt, även om den tryckta tidningen redan var ute i ställen.

Samtidigt vill jag påpeka att det kunde hänt på vlilken redaktion som helst. Precis som Blogge Bloggelito skriver – den tunga grävande journalistiken är det inte många som ägnar sig åt, redaktioner slimmas och till och med ett barn förstår att det också påverkar produkten, som i det här fallet är nyheter.

Frågan är om de ivrigaste internetmotsåndarna har förmågan att se detta, fördelarna med snabbheten på nätet. För nu har vi väl ändå fått bevisat att de filter som ska förhindra dylika incidenter inte alltid fungerar? Det filter som exempelvis gammelgäddan Jan Guillou hänvisade till i den här krönikan. (som jag för övrigt kommenterat här)

Eller om de i likhet med Inger Jalakas kommer att fortsätta att hävda att internet är en farlig plats där pedofiler härjar och det är någon slags vardagsmat med bilder på mördade barn?

Pontus Schultz har skrivit mycket bra idag;

Vi befinner oss i ett skifte som möjliggörs av tekniken, men som är en beteendeförändring med betydligt större konsekvenser än tekniska. Det handlar om att öppenhet och digitalisering förskjuter makten från organisationer till individer, oavsett om de är kunder, anställda, samarbetspartners, medborgare eller aktieägare. Vi måste anpassa oss till en transparent värld, där alla kan jämföra oss med konkurrenter, jämföra våra ord med våra handlingar och välja bort oss med några enkla klick, för att inte tala om den kraft och makt de kan utveckla genom att ta sitt nätverk med sig. Den maktförskjutningen kommer att förändra våra affärer i grunden, vilket industri vi än befinner oss i.

Självklart är personer som har sin försörjning från nyhetsbranschen rädda. Det är en revolution och ingen vet vad den resulterar i. Men istället för att stoppa huvudet i sanden och försöka förneka att det händer är det verkligen läge för alla mediehus och enskilda journalister att ställa sig frågan hur den nya tekniken kan användas på ett bra sätt, och hitta nya vägar att förmedla den seriösa journalistiken. Kanske görs det bäst genom att satsa på den, och inte på den buskagejournalistik som medborgarna och nyhetskonsumenterna blir alltmer kritiskt inställd till, och som dessutom i den stora brådskan resulterar i tabbar som Expressens idag?