I söndagens Agenda diskuterades Google och den makt företaget har över internet. Utan att ge mig in i den diskussionen tipsar jag ändå om att se programmet ifall du missade och lägg märke till Andreas Ekströms förslag att idag, den 1 september, ha en helt googlefri dag. En uppmaning som tagits på allvar, och idag twittras den en hel massa på temat #nogoogleday.

Syftet med dagen är alltså inte att bojkotta Google, utan att försöka förstå hur stort inflytande Google har över internet och vår dagliga internetanvändning. Personligen har jag inte ens försökt, eftersom jag använder i princip bara gmail och inte kan jobba utan den. Jag vet alltså redan att Google har stort inflytande och makt på nätet, och över mina dagliga vanor.

Rasmus Fleischer försöker sig på en utvärdering redan före lunch, med alla fakta i fallet, och den intressanta frågan om varför vissa verkar bli så provocerade av uppmaningen att avstå från att använda Googles tjänster under en dag.

Hur gör du? Klarar du dig utan Google under en dag? Struntar du i dylika uppmaningar eller tycker du att det är ett intressant experiment? Personligen tycker jag att det känns ungefär lika onödigt som att fasta för att förstå hur det är att svälta. Vilket av vissat tolkats som att jag inte förstår syftet, men det tror jag faktiskt att jag gör. Det är bara det att jag redan förstår hur beroende jag är av Google. Precis som initiativtagaren själv, Andreas Ekström, vars ambition att vara googlefri sprack redan tidigt i morse.

Uppdaterat:

DN har intervjuat Andreas om tilltaget.

I går morse blev det en uppskjutning som inte blev uppskjuten. Eller den blev uppskjuten men inte uppskjuten som den blivit tidigare, på grund av tekniska fel, åska och vad det varit. Christer Fuglesang sköts helt enkelt fast det vid närmare eftertanke inte var så enkelt utan ganska komplicerat, upp i rymden.

Jag har tidigare tipsat om att följa herr Fuglesang på Twitter. Många har önskat att han ska twittra från rymden, uppenbarligen så går det ju, men enligt den sista tweeten han skickade innan han lämnade jordytan verkar det mindre troligt att han kommer att göra det, om han inte tänkt överraska oss.

Och igen – jag vet att jag tjatar och Twitters betydelse kan kanske överskattas men i dagsläget när många fortfarande tänker att det bara består av en massa meningslöst babbel är risken betydligt större att vi totalt underskattar det och därför vill jag påminna om Twitters förträfflighet, genom att hänvisa till den här eminenta posten skriven av Per Axbom.

Christer Fuglesang talar alltså direkt till oss. Till dig. Vi behöver inte längre gammelmedia för att få veta vad som händer, för att få rapporter från omvärlden. Det är inget nytt. Carl Bildt har tillämpat tekniken länge i sin blogg.

Inte sällan hänvisar han till den istället för att svara på frågor från journalister. Journalister har inte längre ensamrätt på att få förstahandsinformation. Och med redskap som Twitter (som ju ska påpekas bara en av många kanaler) går det snabbare än någonsin.

Fuglesang twittrar visserligen inte just för tillfället, men det går ändå att följa hans resa någotsånär direkt via rymdkanalen.se, där han faktiskt bloggar! Och här kan du kika på NASA:s livestream.

Världen krymper och rymden är närmare än någonsin förr.

Den är uppe igen! Alter Ego resonerar. På resonerar.se.

Detta tack vare den internetkultur som jag inte längre hittar ord för att hylla.

Superlativen är slut.

Helené dog i december ifjol. Hon kommer inte tillbaka, hennes barn får henne inte tillbaks och inte hennes vänner heller. Men en stor del av Helené lever kvar. Hennes ord och tankar finns för andra att ta del av, och som Fatou (hon var en av Helenés nära vänner) sa: Wow, det här känns som att få tillbaks en liten bit av Helené.

Per Gustafsson, mannen som köpte domänen, har överlåtit den åt Helenes närmaste. Och härom kvällen ägnade vi oss åt crowdsourcing på Twitter.

Helené hade en stark önskan om att hennes blogg skulle finnas kvar även efter hennes död. På grund av ett missförstånd med betalningen av webbhotell och domän försvann den för en tid sedan, och så köpte den intet ont anande Per Gustafsson upp domänen och började publicera eget marknadsföringsmaterial på sajten, som streamades till Helenés Facebooksida och i allas våra RSS-flöden. Den diskussion som uppstod kulminerade i att han plockade bort materialet och bad om ursäkt.

Så i förrgår slog det mig plötsligt att hennes gamla poster kanske kunde finnas någonstans och kollade i min Google Reader. Mycket riktigt. Där fanns alla gamla poster från resonerar.se kvar, och jag twittrade lite om det. Ställde frågan om det inte skulle gå att återskapa hennes blogg. Själv är jag alldeles för oteknisk och har ingen aning om hur man gör, bara en stark känsla av att det måste gå.

Sedan gick det undan, och sällan har jag känt sådan hjälpsamhet och värme, visad i praktiken, som när folk strömmade till och började erbjuda sina tjänster. En efter en engagerade sig i resonerar.se. Någon letade upp det tema hennes blogg hade haft, någon annan fixade filen till hennes gamla bloggposter, någon erbjöd serverplats, en annan tog kontakt med Per Gustafsson och företag som jobbar med domäner och hosting hörde av sig och erbjöd hjälp. Ett gäng personer som sins emellan inte känner varandra, eller ens Helene, men på Twitter är det möjligt. På internet är det möjligt.

Resultatet är att Alter Ego resonerar nu är återskapad, och även om Helené är död finns orden kvar.

Ett stycke internethistoria.

Det är en solskenshistoria, men den sätter fingret på det viktiga i att verkligen fundera över vad som händer med den egna nätnärvaron när döden slår till. Vem har tillgång till mina konton? Vem ska sköta min blogg, ska det vara möjligt att kommentera eller ska kommentarsfunktionen tas bort? Ska jag lämna lösenord till mina närmaste eller till något företag som sköter saken?

Helené var en viktig bloggare när hon levde. Hon hade koll på läget och hon väckte tankar, hon var alltid med i hetluften och deltog i utvecklingen av den svenska bloggvärlden. Och nu är det faktiskt så att hon fortsätter göra det. Helené fortsätter att vara en del av utvecklingen och samtalet, och jag är helt säker på att hon inte har något emot det.

Under SSWC hölls ett seminarium på temat som jag tyvärr missade. Enligt dem som var där var det det bästa på hela campet. Några har bloggat om det, som Pelle Sten och Pelletsmaskinen.

Slutligen stort tack till alla er som var med och såg till att Helenés ord får leva kvar på nätet, genom Alter Ego, på resonerar.se:

Jocke Jardenberg, Thord Daniel Hedengren, Jonathan Sulo, Simon Sundén, David Hall, Patrik Fältström, Tobias Karlsson och Anders Thoresson. Ni är dagens hjältar. Har jag glömt någon? Hojta!

Tack också till Per Gustafsson som så snabbt insåg sitt misstag och hjälpte till att göra detta så smidigt som det bara går, trots att han för tillfället befinner sig på andra sidan Atlanten. Simon har skrivit en alldeles särskild hyllning till honom här.

Uppdatering: Läs också Tonårsmorsa. Hon var en av Helenés nära vänner, och har skrivit väldigt fint om sin vän.

Jonathan Sulo berättar om hur han gjorde, och det är spännande på mer än ett sätt.

Jag vill låta Helené själv avsluta den här posten, med ord hon skrev i december 2007, ett år innan hon dog:

Jag menar, har ni tänkt på hur bloggare, ja även bara läsare faktiskt ställer upp för varandra. Det pratas så mycket om tjafs, stalkers, troll osv. För att inte tala om att bloggosfären har inget ‘vettigt’ att tillföra. Inte ovanligt, så är det oftast det negativa som tar överhand och i ett sådant stort begrepp som internet, så hamnar det positiva i skymundan. Jag skulle kunna länka otaliga exempel på hur okända människor hjälper och stödjer varandra via nätet. I mycket mer akuta situationer än en trasig blogg. Man bygger relationer oftast utan att känna personen bakom ‘aliaset’ och även de som använder sina riktiga namn förblir ofta anonyma som personer, såvida man inte träffas på en bloggträff eller dyligt.
Egentligen skulle man i praktiken kunna skicka ut vilken fråga som helst och få ett gratis svar, råd eller konkret hjälp. Det finns alltid någon vänlig själ som ställer upp.

Bilden på löjtnantshjärtat hittade jag här.

Spotify – snart i en iPhone nära dig.

Nu kan du som saknat möjligheten att ladda mobilen med låtar från Spotify andas ut, åtminstone om du har en iPhone. Ikväll blev det nämligen klart att Spotifyappen för iPhone ska säljas i App Store. Det finns ingen gratisvariant för mobilen, men för den som gärna har lurar i eller på öronen och vill ha musik kan det nog vara värt att betala för Spotify.

Ibland blir man bara så glad. Som när människor inser sina misstag och rättar till dem.

I det här fallet är det Per Gustafsson, mannen som köpte Alter Egos gamla domän resonerar.se som tagit till sig av reaktionerna på det innehåll som pumpats ut därifrån i våra RSS-läsare och på hennes Facebooksida.

Han gör det genom att med omedelbar verkan plocka bort allt innehåll och avregistrera domänen:

Respekt right back to you, Per!

Nu undrar jag bara: Vem ska ta hand om domännamnet så att det inte upprepar sig, och hur motverkar vi liknande fall i framtiden?

Spotify har hamnat i hetluften. Det är Magnus Uggla som är rosenrasande, och han skräder inte orden.

Han menar att skivbolagen säljer ut artisterna till Spotify för fickpengar, och säger att han tänker plocka bort alla sina låtar från musiktjänster som idag används av en miljon svenskar. (här en artikel om Spotifys uppgörelser med skivbolagen)

Frågan är om det enligt Uggla är Spotify som är boven eller om det är skivbolaget, jag får ingen riktig ordning.

Hur som helst. Här finns en bra text om musik och pengar, om hur STIM funkar och varför Uggla kanske ska försöka sig på en karriär som gatuartist eller varför inte starta eget bolag. Sen kanske jag har en skev bild av detta men en halv mijon kronor på två månader, det låter ju hur lite som helst med tanke på alla som i likhet med Magnus Uggla har STIM-pengar som en del av sin försörjning. Det säger sig själv att det inte blir många kronor åt var och en.

Det känns ju som om det vore mer rimligt av Uggla att säga upp bekantskapen med Sony än med Spotify. Än så länge går det i varje fall alldeles utmärkt att lyssna på Johnny The Rocker på Spotify.

En annan sak som diskuteras flitigt både på Twitter och i bloggarna är Blondinbellas bokslut som visar att hon inte alls tjänar miljoner utan snarare fickpengar på sin blogg. (jag skulle i och för sig jubla högt om jag hade 7000 spänn i fickpengar varje månad, men det är en annan diskussion) Det som upprör är Jonas Leijons påstående att bloggbubblan skulle ha spruckit i och med detta och ställer frågan om vem som ska kunna känna pengar på att blogga om inte ens Blondinbella gör det.

Jag har inte så mycket att tillägga den text som Thord Daniel Hedengren skrivit om detta;

Jag har alltid hävdat att spinoffer är vad man ska jobba med om man vill tjäna pengar på en blogg. Börja Blogga är ett bra exempel, jag kan härleda uppdrag till ett värde klart större än Blondinbellas vinst till den bloggens existens. Då räknar jag inte förfrågningar, och jag är övertygad om att när jag summerar den i februari nästa år så blir det svårt att inte se den som en finansiell succé.

Utan en enda annons.

Ska vi jämföra Blondinbellas trafik med Börja Bloggas? Det vore löjligt, jag tror inte jag är i närheten av hennes dagstrafik på en månad. Ändå är det fullt möjligt att jag tar in mer pengar på denna under ett år, än vad hon lyckas med.

Det handlar om vad man bloggar om, hur man säljer det, och om man når rätt personer. Det handlar om vem som läser din blogg.

Också Tommy K Johansson skriver, och han tjänar mer pengar på sin blogg än Blondinbella, alltså är det så att oavsett Thord Daniels resonemang så går det att tjäna pengar även om Blondinbella inte tjänar så mycket som hon säger.

Relaterat till detta är också diskussionen kring Mindparks bloggteam, där Rolf van der Brink verkar tro att det ligger en hund begraven bara för att bloggarna inte för betalt för att medverka. Det är bara att inse att bloggande i så hög utsträckning bygger på något annat än den traditionella tanken om hur man tjänar pengar. Det handlar om engagemang, det handlar om att bygga sitt personliga varumärke, det handlar om att dela med sig för delandets skull och det handlar om en helt ny kultur, som här tydligt krockar med den gamla.

Erik Starck förklarar det bäst;

Jämför det med en högskoleutbildning. Det är något man gör gratis eller t.o.m. betalar för. Syftet är att öka ens värde på en framtida arbetsmarknad. Samtidigt lär man sig nytt och träffar människor, får nya vänner. Man planterar sig själv i en social kontext som ofta varar livet ut.

Att producera ett visst antal tecken om dagen för att kunna fylla en papperstidning, det är något helt annat än bloggandet. Därav kulturkrocken.

Faktum är att det värde jag skulle få ut av Mindpark om jag vore en bloggare där
skulle kunna bli mindre om jag fick direkt betalt av Jocke. Min trovärdighet skulle
bli noll. Det är som att köpa sina högskolepoäng istället för att klara proven.

Bloggen är här för att stanna. Bloggande är egentligen inget annat än ett verktyg för publicering av tankar, men i förlängningen är bloggen och möjligheterna för vem som helst att säga sitt något väldigt mycket större, som inte har så mycket med bloggen som verktyg att göra. Det handlar om hela internet och den revolution som just nu händer och som förändrar så mycket mer än musikbranschens eller mediebranschens traditionella affärsmodeller. Det förändrar oss människor i grunden. Våra relationer, vårt sätt att kommunicera och därmed ställs det mesta som vi är vara vid på ända.

Man kan tycka vad man vill om det. Men det går inte att spola tillbaks bandet eller stoppa utvecklingen. Däremot kan man försöka hitta förhållningssätt, så som Spotify gör, eller Blondinbella eller Tommy K Johansson för den delen.

Uppdaterat: Blondinbella kommenterar det hela i sin egen blogg. Rätar det ut eventuella frågetecken kring hennes ”lögner”?

Här finns en del tips.

Och Marcin har skrivit, bland annat om hur The Pirate Bay stödjer folket i Iran. Marcin tipsar också om denna text med mycket bra information om läget.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Färga Twitter grönt, för att visa ditt stöd för det iranska folket, för demokrati och yttrandefrihet.