Idag är det fredag. Betyder att Twitter kommer att svämmas över med inlägg taggade med #followfriday. Tanken är god. Man radar helt enkelt upp så många twittrare man får plats med som man rekommenderar andra att följa, av olika orsaker. Det är jättetrevligt. Om någon rekommenderar en blir man såklart glad. Det är en bekräftelse och bekräftelse gillar vi.

Tidigare i veckan tillkom en annan tagg efter en idé av Anette Novak, kallad #3words4u. Där riktar man sig till en person och skriver tre uppskattande ord.

Fint och bra, och såklart blir man glad över uppskattning. Dessutom kan vi aldrig vara nog vänliga mot varandra. Det är viktigt att tala om för andra att man gillar dem, att credda folk som gör bra saker och dela ut komplimanger.

Men det finns baksidor med detta. Kanske framförallt på nätet. Alla kan se. Hur känns det för den som aldrig blir nämnd i en Followfridaytweet? Eller den som ingen säger tre ord till?

David Hall har skrivit en väldigt viktig postning om det. Om jag inte syns är det för att jag inte finns.

Det talas ofta om näthat och mobbning. Men hur ofta talar vi om detta omvända, att bli utfryst, ignorerad? Mer sällan, för att det är osynligt för alla utom för den som blir utsatt.

Betyder det att vi ska sluta säga fina och snälla saker till varandra på nätet? Betyder det att vi ska sluta vara transparenta och börja komplimera varandra i smyg, så ingen ska känna sig utanför? Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror tvärtom att vi ska vara ännu mer generösa med komplimanger, med credd och med att säga värmande och uppmuntrande saker till varandra. Och försöka vara lite mer uppmärksamma även på dem som inte skriker högst.

På nätet döms man efter det man har att komma med och mer sällan efter yttre attribut som ofta är avgörande i andra delar av livet. Alla är inte superverbala, alla håller sig inte framme. De tystare kanske försvinner i mängden av alla megafoner som skriker på uppmärksamhet. Vi måste försöka se dem också. De där som kanske inte vågar kliva fram.

Ändå är det en sak som gör nätet oslagbart för den som känner sig utanför, och det tar också David upp i inledningen av sin post. På nätet kan den som är lite udda hitta andra likasinnade. På nätet kan en unge som kanske är mobbad i skolan hitta gelikar och vänner med gemensamma intressen. På nätet kan man dessutom byta forum, klicka sig bort och hitta en annan, bättre community att hänga i om man inte trivs där man hamnat.

Givetvis gör det ont när en relation visar sig vara icke ömsesidig. När man trodde att någon var ens vän men blir besviken. Men det är inget specifikt för just nätrelationer. Även om ignorans kan bero på helt andra saker än att man faktiskt inte gillar en person, fler kommentarer om det i den här Jaikutråden. På nätet är det också enklare att helt enkelt missa någon i informationsflödet. Det behöver inte ha någon allvarligare orsak än ren tanklöshet eller ouppmärksamhet.

Jag tror att var och en på ett vis skapar sitt eget internet. Det blir vad man gör det till. Och till den som känner sig ensam och ledsen vill jag citera Tove Jansson:

”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”

Du har allt att vinna och inget att förlora på att kliva fram och be om lite uppmärksamhet du också. Och får du den inte – slösa inte energi och tid på folk som inte verkar gilla dig. Gå vidare. Förr eller senare kommer du att hitta en plats på nätet där också du kan känna dig hemma. Ingen är älskad av alla och ingen kan heller älska alla. Men alla kan hitta någon.

Spotify har hamnat i hetluften. Det är Magnus Uggla som är rosenrasande, och han skräder inte orden.

Han menar att skivbolagen säljer ut artisterna till Spotify för fickpengar, och säger att han tänker plocka bort alla sina låtar från musiktjänster som idag används av en miljon svenskar. (här en artikel om Spotifys uppgörelser med skivbolagen)

Frågan är om det enligt Uggla är Spotify som är boven eller om det är skivbolaget, jag får ingen riktig ordning.

Hur som helst. Här finns en bra text om musik och pengar, om hur STIM funkar och varför Uggla kanske ska försöka sig på en karriär som gatuartist eller varför inte starta eget bolag. Sen kanske jag har en skev bild av detta men en halv mijon kronor på två månader, det låter ju hur lite som helst med tanke på alla som i likhet med Magnus Uggla har STIM-pengar som en del av sin försörjning. Det säger sig själv att det inte blir många kronor åt var och en.

Det känns ju som om det vore mer rimligt av Uggla att säga upp bekantskapen med Sony än med Spotify. Än så länge går det i varje fall alldeles utmärkt att lyssna på Johnny The Rocker på Spotify.

En annan sak som diskuteras flitigt både på Twitter och i bloggarna är Blondinbellas bokslut som visar att hon inte alls tjänar miljoner utan snarare fickpengar på sin blogg. (jag skulle i och för sig jubla högt om jag hade 7000 spänn i fickpengar varje månad, men det är en annan diskussion) Det som upprör är Jonas Leijons påstående att bloggbubblan skulle ha spruckit i och med detta och ställer frågan om vem som ska kunna känna pengar på att blogga om inte ens Blondinbella gör det.

Jag har inte så mycket att tillägga den text som Thord Daniel Hedengren skrivit om detta;

Jag har alltid hävdat att spinoffer är vad man ska jobba med om man vill tjäna pengar på en blogg. Börja Blogga är ett bra exempel, jag kan härleda uppdrag till ett värde klart större än Blondinbellas vinst till den bloggens existens. Då räknar jag inte förfrågningar, och jag är övertygad om att när jag summerar den i februari nästa år så blir det svårt att inte se den som en finansiell succé.

Utan en enda annons.

Ska vi jämföra Blondinbellas trafik med Börja Bloggas? Det vore löjligt, jag tror inte jag är i närheten av hennes dagstrafik på en månad. Ändå är det fullt möjligt att jag tar in mer pengar på denna under ett år, än vad hon lyckas med.

Det handlar om vad man bloggar om, hur man säljer det, och om man når rätt personer. Det handlar om vem som läser din blogg.

Också Tommy K Johansson skriver, och han tjänar mer pengar på sin blogg än Blondinbella, alltså är det så att oavsett Thord Daniels resonemang så går det att tjäna pengar även om Blondinbella inte tjänar så mycket som hon säger.

Relaterat till detta är också diskussionen kring Mindparks bloggteam, där Rolf van der Brink verkar tro att det ligger en hund begraven bara för att bloggarna inte för betalt för att medverka. Det är bara att inse att bloggande i så hög utsträckning bygger på något annat än den traditionella tanken om hur man tjänar pengar. Det handlar om engagemang, det handlar om att bygga sitt personliga varumärke, det handlar om att dela med sig för delandets skull och det handlar om en helt ny kultur, som här tydligt krockar med den gamla.

Erik Starck förklarar det bäst;

Jämför det med en högskoleutbildning. Det är något man gör gratis eller t.o.m. betalar för. Syftet är att öka ens värde på en framtida arbetsmarknad. Samtidigt lär man sig nytt och träffar människor, får nya vänner. Man planterar sig själv i en social kontext som ofta varar livet ut.

Att producera ett visst antal tecken om dagen för att kunna fylla en papperstidning, det är något helt annat än bloggandet. Därav kulturkrocken.

Faktum är att det värde jag skulle få ut av Mindpark om jag vore en bloggare där
skulle kunna bli mindre om jag fick direkt betalt av Jocke. Min trovärdighet skulle
bli noll. Det är som att köpa sina högskolepoäng istället för att klara proven.

Bloggen är här för att stanna. Bloggande är egentligen inget annat än ett verktyg för publicering av tankar, men i förlängningen är bloggen och möjligheterna för vem som helst att säga sitt något väldigt mycket större, som inte har så mycket med bloggen som verktyg att göra. Det handlar om hela internet och den revolution som just nu händer och som förändrar så mycket mer än musikbranschens eller mediebranschens traditionella affärsmodeller. Det förändrar oss människor i grunden. Våra relationer, vårt sätt att kommunicera och därmed ställs det mesta som vi är vara vid på ända.

Man kan tycka vad man vill om det. Men det går inte att spola tillbaks bandet eller stoppa utvecklingen. Däremot kan man försöka hitta förhållningssätt, så som Spotify gör, eller Blondinbella eller Tommy K Johansson för den delen.

Uppdaterat: Blondinbella kommenterar det hela i sin egen blogg. Rätar det ut eventuella frågetecken kring hennes ”lögner”?

Nu har tonårsmorsa levererat del två i sin bloggskola.

Jag gillar hur hon tar upp exempelvis designen på bloggen även om det egentligen inte intresserar henne själv. Men visst är det så, och jo hennes blogg är mycket mer aptitlig idag än tidigare.

Och igen citerar jag hennes slutkläm, för visst är det så att den som kan knepen kan få massor av trafik, men vad vill du med din blogg? Ha trafik, eller rätt trafik? Alltså klick på sidan eller läsare som bryr sig och engagerar sig i det du skriver?

Och självklart är det så med bloggande liksom med livet i stort – man kan inte vara alla till lags;

 

En sak måste man komma ihåg när man bloggar och det är att man aldrig kan göra alla till lags. Om du länkar för mycket kommer någon att reta sig på det och om du inte gör det så kommer någon att reta sig på det också. Om du lägger ut bilder på dig själv så finns det alltid någon som kommer tycka något om det också. I slutänden handlar det trots allt om hur DU väljer att din blogg ska se ut och vilket syfte den fyller.

Sedan finns det ju hur många bloggtips som helst. Men jag tror att det allra viktigaste är att man själv tänker igenom hur man vill ha sin blogg och för vem man skriver. Jag tror inte man kan få en välbesökt blogg om man endast skriver för att få höga läsarsiffror. Det måste finnas en substans i det man skriver också.

Bilddagboken är för småbarn, Twitter är ett jävla trams sedan Sigge Eklund slutade twittra men Blondinbella är gullig. Facebook är tråkigt och det är viktigt att få kommentarer när man bloggar.

Det är några av svaren jag fick när jag intervjuade Björk, 15 år om hennes internetvanor.

Dessutom sågar hon Veckorevyn och berättar att hon läser Sundsvalls tidning – på papper.

Se hela intervjun här.

Sedan tidigare finns intervjuer med Edgar, 13 och så med Hamlet och William som är 18 och 17.

Det har varit lite glest med blogglektionerna här under sommaren, därför blev jag hjärtans glad när jag ramlade över Tonårsmorsas bloggskola.

Tonårsmorsa är en veteran i bloggvärlden, hon har varit med typ jämt och hon vann dessutom Aftonbladets stora bloggpris för 2008, så hon vet vad hon snackar om.

Inte minst har hon väldigt rätt i det hon skriver om känsliga ämnen som jag måste få citera:

Om du skriver om känsliga ämnen så måste du räkna med debatt. Med debatt menar jag inte att folk har rätt att gå till personangrepp, utan jag menar att om du skriver att du till exempel är helt emot abort, så måste du räkna med att det kommer att finnas personer som inte alls håller med dig och som har en massa argument till varför du har “fel” åsikt. En debatt bör man inte ta illa vid sig av, även om den kan bli lite “het”. Då är det bättre att skriva om att du älskar dina köksgardiner och hur vackert det är med petunior i blomlådan. D.v.s. att du håller dig till “neutrala ämnen”.

Det är också bra att ha i bakhuvudet att inte vara så fördömande i sina blogginlägg om man inte vill ha just den debatten. Om du skriver att du hatar alla kvinnor som gör abort för att de dödar sitt barn, då måste du räkna med att det finns kvinnor som genomfört en abort och som kommer att bli oerhört sårade och förbannade för det du skrivit och som kommer att låta dig veta det. Om du tycker att du har rätt att hata kvinnor som gjort abort, så får du också räkna med att det finns folk som tycker att du är en hemsk människa som till exempel bär päls och som undrar vem du är att döma för att någon genomgått en abort, när du själv går runt med en päls av döda djur…

Det är så spot on, och något jag tror de flesta bloggare lär sig efter ett tag. Att inte bara slänga ur sig en spontan ogenomtänkt åsikt, för det får man äta upp. Men precis som hon säger – vill man ha debatt så visst, men om man inte känner sig sugen på ifrågasättanden och höga vågor är det bättre att blogga om sina krukväxter.

Har man gett sig in i leken får man leken tåla, så ibland är det bra att tänka efter före.

Apropå att unga skippar Facebook så slet jag åt mig några tonåringar i min närhet och ställde frågor om deras internetvanor i allmänhet, och sociala nätverksanvändande i synnerhet. Det hela streamades i Bambuser och jag lyckas inte embedda klippen.

Del ett med Hamlet, 18 år och William, 17 år hittar ni här.

Del två med Edgar, 13 år, finns här.

Medan Edgar bekräftar tesen att man inte vill hänga där föräldrarna är menar Hamlet att han finns på exempelvis Facebook för att jag tjatat på honom…

Uppdaterat: Jag tycker också att det är intressant i första klippet, att den enda frågan som gör dem lite ställda är den om var gränsen går mellan ”IRL” och nätet, verkligheten och internet. Dom förstår den inte. Frågan alltså.

Enligt Guardian.co.uk överger unga mellan 15 och 24 år Facebook. Jag är inte expert på tonåringar på något vis, och inte heller har jag någon totalkoll över internetstatistik, men jag tror att det här handlar om mer än siffror och specifika tjänster. Jag tror heller inte att det är något som gammelmedia behöver göra nån stor affär av. De unga är sociala på nätet och kommer att vara det också i fortsättningen, men strukturerna är så lösa och flytande att det blir förvirrande för vuxna digitala invandrare som gärna vill sätta namn på saker och bygga murar.

Jag tror också att unga i en viss ålder generellt använder andra vägar att kommunicera. Att unga som söker sin identitet, grupptillhörighet och kanske också gärna har en viss grad av hemligheter, åtminstone för vuxenvärlden inte gärna hänger på Facebook är i ljuset av det inte så konstigt. Däremot, precis som Simon säger till Wendela – de hoppar inte av. Däremot går de gärna in i andra rum än sina föräldrar när de umgås med sina vänner. Rum så som Bilddagboken eller den egna bloggen.

Jag måste också säga att jag aldrig sett Facebook som ett ungdomshak, även om det skapades för studenter. Ända sedan Facebook slog igenom stort i Sverige under hösten 2007 har det för mig varit en plats för vuxna, även om somliga applikationer känns som skapade för barn. Något som inte alls hindrar vuxna människor från att i timmar leka Mafia War och kasta fiktiva snöbollar på varandra, saker som mina egna barn inte alls förstår poängen med.

Sedan finns en annan sak att påpeka när det gäller sociala medier, och det är att det inte handlar om de enskilda plattformarna. Det handlar om nya vägar att kommunicera, och uppgifterna om att de unga inte hänger på nätverkssajter ska inte tolkas som att de överger internet, eller sociala medier. Men unga är till skillnad från oss vuxna digitala infödingar, de har ett helt annat nätspråk och rör sig mer hemtamt och självklart mellan olika plattformar och använder dem på sätt som de ofta inte själva kan sätta ord på eftersom de är så naturliga för dem.

Att unga inte finns på Twitter har för vissa varit ett argument för att Twitter inte är ”framtiden”. Gustav Holmström har skrivit en väldigt bra och upplysande text om tonåringars medievanor, där han förklarar sina vänners inställning till Twitter och Facebook. Men ingenting är statiskt, på nätet kan det gå fort. Så sent som igår twittrade Gustav att det håller på att förändras och att hans jämnåriga vänner nu strömmar till Facebook.

Karin har gjort en intervju med en trettonåring i sin närhet, som kanske reder ut det hela lite till.

Här finns ännu en text som lite grann tar död på ryktet att de unga flyr sociala nätverk, det handlar mer om de olika behov vi fyller genom nätverken, som givetvis inte är desamma om man är en 45-årig teknikintresserad etablerad yrkesmänniska som om man är en 14-årig modeintresserad tjej vars liv kretsar kring egot och de närmaste vännerna.

Mina egna barn som är 13, 15 och 18 förstår sig inte alls på Twitter. De har Facebookkonton men är inte särskilt aktiva, däremot bygger de upp nätverk och addar vänner och släktingar, så som mormor. För de äldre strömmar till Facebook. Och bara det faktum att Facebook är så mainstream kan vara en annan förklaring till att många tonåringar söker sig annorstädes, eftersom de gärna vill vara egna, utveckla sin egna personlighet och subkulturer, under åtminstone en period.

Facebook är här för att stanna ett tag till, och jag gillar det jag ser. Nämligen att ”alla” finns där. Mina barn, min mamma och mina kusiner, blandat med kollegor, barndomskompisar och barnens kompisar. Kanske kan Facebook litegrann sudda ut en del trista generationsklyftor och åldersfixering som jag tycker är stundvis extrem i landet lagom.

Och ändå, trots att jag gillar att blanda generationer så tror jag inte att det bara är de unga som vill ha hemlisar för sina föräldrar, jag ser det inte som odelat positivt att mina barn kan följa varje steg jag själv tar på nätet. Som tur är är de mindre intresserade av mina förehavanden än jag är av deras…

Den här veckan vill jag ha era tankar om tid. Och ni behöver inte låsa fast er vid mina reflektioner eller frågeställningar, har du en egen ingång på ämnet som jag inte alls berör – skriv! Jag bara resonerar lite för att om möjligt ge inspiration eller få igång tankar.

”Lev som om varje dag vore den sista”

”Fånga dagen”

”Lev i nuet”

Sådana klyschor som vi alla har hört och inser att det finns en sanning bakom, men hur på verkar det vår vardag? Kan vi ta till oss? Går de överhuvudtaget ihop med vårt klockstyrda västerländska samhälle?

Jag är exempelvis en sådan person som älskar att sova länge. Som har svårt att stiga upp tidigt på morgonen. Enligt vissa anses det är det närmaste omoraliskt, trots att jag kanske suttit uppe och jobbat hårt till fyra eller fem på morgonen innan. Varför är det bättre att vara vaken klockan sju på morgonen än tre på natten, vem har bestämt det? Det är väl ändå bra länge sen vi fick elektricitet och jag är inte bonde så jag har inga kor som väntar i ottan.

Varför är så många så stressade? Har det med tid att göra? Tid är ju som Jerry skriver här det mest demokratiska som finns, alla har lika mycket hela tiden. (tills man dör då iofs) Frågan är vad man väljer att göra av den, hur man prioriterar. Själv gillar jag Jardenbergs tes om att det inte finns arbetstid och ledig tid, bara rolig eller tråkig tid. Ändå har jag hittills aldrig lyckats få ihop det där livspusslet, jag hinner aldrig.

När Bodil Jönssons omtalade bok ”Tio tankar om tid” kom ut läste jag den ivrigt och jag gillade och försökte ta till mig åtminstone en sak, som jag minns fortfarande men ändå inte lyckas leva upp till. Nämligen om närvaro. Att vara här och nu. Att inte tänka på vad som hände igår eller sitta med tankarna i nästa möte, utan att fokusera på det som är här. Jag försöker fortfarande leva efter det, men då tappar jag lätt fokus.

Vad har du för förhållande till tid? Är en timme lika lång alltid eller går tiden fortare när man har roligt?

Skriv och länka hit, och/eller droppa en länk i kommentarsfältet. Ni har hela veckan på er.

De olika bloggteman jag annonserat här har alla varit väldigt populära och entusiasmerande, många har hakat på och bloggat, om mammor och sprit och fördomar, bland annat. Sex däremot har inte gett samma gensvar. Det är lite intressant utifrån aspekten att sex säljer, och att sex skulle vara det vi tänker på mest hela tiden.

Men visst – många har ändå skrivit om sex, och vi börjar med Martin som ifrågasätter sexpartners som troféer, alltså det där med att skriva listor och betygssätta sina sexpartners. Jag håller med om delar av hans ifrågasättande, men inte helheten, som är lite väl moraliserande för min smak. Det där med antal sexpartners till exempel. Är man singel i låt säga 10 år och har en sexpartner i månaden så blir det 120 stycken. Det är inte så himla konstigt i min värld, och nej – jag tror inte att det måste vara något fel på en person som kommer upp i de siffrorna. Om man dessutom gillar exempelvis gruppsex så behöver man ju inte ha sex varje månad utan kanske bara var tredje eller var fjärde för att komma upp i summan om 120 partners på tio år. Om vi nu ska göra matematik av sex, vilket jag kan tycka är lite halvtrist.

Chi är kluven inför synen på sex i vårt samhälle. Och även här anar jag en moraliserande ton när porr kommer på tal, men jag tror att den handlar mer om fostran och norm än om en genomtänkt åsikt. Eller så vill jag bara tro det.

Alla behöver läsa Trollhare.

Gunilla skriver om just att sex säljer, och förfasar sig över alla tonårstjejer som viker ut sig på nätet. Jag kan delvis hålla med.

Alabama ger oss rätt så mycket sex, både berättelser om egna upplevelser men också resonerande, som här om porr. Inte det minsta politiskt, mer recenserande och utifrån den egna upplevelsen om olika sorters pornografi.

Ida tycker till, bland annat om det faktum att en man fortfarande får credd om han har många partners medan en kvinna anses lösaktig och billig om hon har detsamma.

Skatan skriver om sexintresset och hur det varierar under olika faser av livet.

Rävjägarn ger oss några sexiga stycken ur Agnes von Krusenstjernas von Phalen-svit.

Sjubarnsmamman skriver om hur sex för henne är mycket privat, och inget man bloggar om eller har med någon man inte älskar. Men avslutar med att det viktigaste är att respektera att alla inte tänker lika eller har samma syn på saken. Något som Annieellen utvecklar i sin post om sex och tabun. Listoplisto skriver tankeväckande om normer och hur de skiljer sig mellan i hennes exempel Sverige och USA. Sandbarnet skriver och jämför Sverige och Spanien.

Göran skriver en postning där han väver ihop sex med döden.

Telluselle skriver om skillnader eller kanske snarare likheter mellan mäns och kvinnors sexlust, och har stenkoll på hur hon fungerar sexuellt i olika faser av menscykeln. Helt nytt för mig om jag ska vara ärlig. Ingrid tycker tvärtemot Telluselle att skillnaderna mellan män och kvinnors sexualitet är tydliga. (här vill jag också ge en eloge till er äldre kvinnor som inte vanligtvis vare sig skriver eller talar om sex som faktiskt gjort det i samband med detta bloggtema, tack särskilt för era tankar!)

Jessika funderar över hur upplysta ungdomarna är egentligen, när det kommer till sex. Och Maggie saknar mellanmjölken, läget mitt emellan den totala frigjordheten i teorin och de tabun som fortfarande finns kring sex. Leopardia tar upp könsskillnader och lite om hur de skildras i Veckorevyn.

KajsaLisa bjuder på erotisk novell som börjar med en picknick.

Lokesson skriver om lust, med rubriken Mer sex åt folket, som en uppföljning till ett inlägg om sterilisering.

Nemo skriver en lång postning där han bland annat tar upp skillnaden för honom mellan sex och kärlek. Han klipper också in ett utdrag från sin kommande bok Anfäkta som jag rekommenderar er att läsa apropå mitt tidigare bloggtema om alkohol. Sen kan jag inte undanhålla er det fina beröm han ger mig och Bloggvärldsbloggen;

Tidigare postningar bland Mymlans ämnen är ; Böcker, Gud, Mamma, Alkohol, Fördomar . Samtliga har haft oerhört många intressanta och fördjupande bloggningar och Mymlans sammanställningar och egna reflektioner gör mig visare. Det känns så. När jag får andra perspektiv kan mina fördomar luckras upp och fastlåsta rigiditeter kan öppnas.

Steve Lando skriver poesi.

William har skrivit en postning om hur han ser på passionssex som en gammal kär vän som flyttat utomlands.

Lady Ahmer skriver om barns sexualitet om huruvida man ska uppmuntra till pill på könsorgan och eventuellt säga åt barnen att tvätta händerna efteråt.

Malla skämtar till det.

Sist: Ni måste läsa Niklas Hellgrens postning om Världens tråkigaste sex;

Som ni förstår är tantrasex det ultimata heterosexet, vilket gör det ännu mer motbjudande i mina ögon. Det är Ulf Lundell-versionen av att knulla, kallad Älskog. Jag har i alla fall ytterst svårt att frammana bilden av två kåta bögar som masserar varandra till tonerna av Enya, om de inte är djupt störda. Men kanske har jag fel. Och kanske har Ulla-Karin och Katrin låtit yoni och yoni svalka varandra i familjens radhus i Stuvsta med stor platt tomt, men då – och bara då – blir jag frestad att fråga vem som är mannen i förhållandet, detta för att veta vem jag ska undvika i fortsättningen. Nä, jag vet inte, jag. Jag vet bara att tantrasex är allt som jag aldrig har drömt om, och skulle någon man närma sig mig med ett fånleende, en flaska tistelolja och en didgeridoo, skulle jag ta fram min elektriska brödsåg. Sen får han ha hur snygga underarmar som helst.

Senare idag presenterar jag denna veckas bloggtema – missa inte det!

Uppdaterat: Elker har skrivit ner sina reflektioner efter att ha läst denna sammanfattning. Rekommenderad läsning!

En bloggpost som väckt en del uppmärksamhet under helgen är denna, där Niclas Strandh gör sig lustig över några modebloggerskor.

Jag är inte den som vanligtvis blir särskilt upprörd över näthat och bloggmobbning, jag har skrivit om det på Newsmill tidigare i sommar och står fast vid att det är bättre att fokusera på dem som tycker om än på dem som vill en illa eller är elaka. Jag tycker också att man ska ha rätt att kritisera unga tjejer, även om de är unga tjejer, och jag har själv gjort det.

Dessutom skrattade jag mycket åt klippen i postningen. Ibland är elakhet väldigt roligt. Lyteskomik är ofta fantastiskt kul, jag erkänner att jag tycker det.

Men är roligt en ursäkt för att kanske såra? Är rubriken ”bloggmobbning” så avväpnande att läsarna bortser ifrån vad det hela går ut på? Och från att skratta och kanske visa en kompis något som är roligt till att som blogg-guru offentligt häckla tonårstjejer som ändå vet att använda tekniken och med största sannolikhet kommer att fortsätta göra det i ”ädlare syften” då de blir äldre, tycker åtminstone jag att det är ett ganska stort steg. Det tycker också Tea.

Det är lite som om jag som förälder skulle skriva gulliga anekdoter om saker som mina barn säger, som andra vuxna kan skratta åt men som skulle vara utlämnande och pinsamt för barnen. Det har jag säkert också gjort vid tillfälle, framförallt har jag säkert berättat såna för barnen pinsamma saker för mina vänner.

Var går gränsen mellan lyteskomik och satir, och att vara elak för att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Är det skillnad på att göra det i en liten krets och på att ”mobba” offentligt?

Oavsett de här tjejernas framförande, språk eller mognad så är de ett gäng väldigt ambitiösa brudar med talang och förmåga att hitta sin publik, och jag blir inte som vissa skriver i kommentarerna rädd för framtiden, eftersom de är lika lite representativa för alla unga i Sverige som de är för bloggosfären. Dessutom är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att de videofilmer jag gjorde ihop med mina kompisar när jag var tonåring hade spridits på nätet. Då skulle de definitivt ha häcklats och jag skulle ansetts vara en bimbo big time, jag lovar.

Uppdatering: Julia Skott har också skrivit. Mycket klokt och bra.