Jag har fått en del reaktioner på fredagens krönika. Och en hel del direkta frågor. Jag ska försöka att svara, men gör det här i en bloggpost för jag tycker att det här är viktigt, och kan beröra fler än dem som faktiskt läst min krönika och kommentarerna till den.

Signaturen ”argumentation” (som senare berättar att han heter Niklas Andersson) skriver följande:

”Men ibland fylls jag av tvivel. Ibland undrar jag hur bra det är att vem som helst kan säga sin mening och i teorin kan nå hela klotet inom loppet av några sekunder.” Men detta, Sofia, är ju även det farliga med medier som är ägda av exempelvis en Berlusconi, eller en Ted; ägaren av Fox News. Journalisten är bakbunden pga profiten från reklammakare.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om Berlusconi eller Fox News, jag uttalar mig om svenska medier, det är dem jag kan och har erfarenhet av och villkoren är inte likadana i hela världen. Men i Sverige är journalisten inte bakbunden av reklammakare. Man skiljer strängt på redaktion och annonsavdelningar på svenska tidningar, och journalisten ska överhuvudtaget inte påverkas av vem som köper annonser i tidningen.

Samma signatur fortsätter:

Men det är en liten grupp idioter, galningar, korkade rasister och kvinnofientliga bittra jävlar som för mycket väsen. Att föra ett sådant ovårdat påhopp på allmännheten tycker jag är att tala med oansvariga personer på samma nivå som dessa. Är inte detta aningen opassande för en sk. seriös skribent?

Såhär är det. Jag är krönikör. Som sådan har jag ett visst utrymme att uttrycka mig provokativt. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, det bara är så. Däremot håller jag inte med om att jag hoppar på allmänheten. Jag uttalar mig om en mindre grupp personer som härjar i kommentarsfälten i de svenska medierna. Och tro mig – alla har inte alla hästar i stallet. Kommentarsfält i tidningar är inte till för att vem som helst ska ha rätt att sprida sina åsikter om vad som helst, de är inte till för personliga påhopp på namngivna personer och de är inte ett forum för bittra kommentarer som inte har med artikelämnet att göra. Det är exempelvis inte ovanligt att samma kommentar postas i anslutning till flera olika artiklar, som inte har ett dugg med varandra att göra.

Kommentarsmöjligheten är till för att kommentera och diskutera den skrivna artikeln, det ska inte ses som en allmän insändarsida för att skriva vad-som-helst.

Så får jag följande fråga:

Sofia, hur ser du på demokrati, vad är din vison? Sofia, anser du inte att ett ingrepp mot bloggossfären är odemokratiskt? Sofia, anser du inte att det har uppstått ett nytt och allvarligt hot mot journalistiken och mot demokratin? Inbäddade journalister, bakbundna journalister etc. Vilka är enligt dig sk. ”dårar”? Vi behöver även dårars synpunkter i en demokrati, för de talar om dels sanningen, dels vilka hot ett samhälle står inför.

Mitt svar är ganska enkelt och finns faktiskt med i krönikan. Jag tror stenhårt på demokrati och yttrandefrihet. Jag är definitivt emot ”ingrepp mot bloggosfären”. Vad gäller inbäddade och bakbundna journalister så har jag en del att säga, om hur situationen är idag för svenska journalister.

Ofta är det en enskild reporter/journalist som får klä skott för all kritik. ”Journalister” är opålitliga, ”Journalister” har ingen etik. ”Journalister” gör si och så. Vad som glöms bort här är att de flesta journalister är lönearbetare. Anställda. De har en arbetsgivare som talar om för dem vad de ska göra. och delvis hur de ska göra det. En enskild reporter kanske vill gräva djupare, fokusera på andra frågor, jobba med egna idéer men där finns ofta en chef och en tidning att fylla, och produktionskraven är höga.

En tidning har förutom journalisterna dessutom ägare och en styrelse. Ägarna är i Sverige i dagsläget några få, som äger de flesta medierna. Och ägarna vill ha pengar. Så finns en styrelse som ska försöka tillfredsställa ägarnas önskan om vinst. Sedan har vi ledningen på de enskilda tidningarna, som ofta består av en vd som håller i pengarna och en chefredaktör som håller i det redaktionella och är ytterst ansvarig för det som publiceras. Så har vi såklart läsarna.

Upplagorna minskar. Annonsörerna sviker tidningarna. Det är lågkonjunktur och dessutom står vi mitt i en revolution som förändrar människors medievanor. För att tillfresställa ägarna måste tidningarna spara pengar. Färre journalister ska göra mer och publiceras i fler kanaler. Och fortfarande finns en tidning att fylla. Varje dag ska sidorna fyllas med nyheter.

De enskilda journalisterna i Sverige är som jag ser det – och jag känner bra många – riktigt bra folk. De tar sina jobb på stort allvar och är seriösa. De vill berätta sannningen, och de vill vara relevanta. Och så kommer vi till det här med pengarna igen. Vad som faktiskt säljer. Vad som säljer går inte alltid hand i hand med vad som anses vara seriös och granskande journalistik. Ibland, men långt ifrån alltid. Svenska folket vill faktiskt gärna läsa om dokusåpor, till exempel.

Så journalisten som kanske valde jobbet för att göra det stora avslöjandet får en anställning och för att tillfredsställa ägarna, styrelsen, sin närmaste chef och sina läsare kanske jobbet handlar om att på en dag göra tre eller fler artiklar till tidningen, skriva några kortisar för webben, göra en radiointervju och så ringa och kolla några grejer som inget blir. Det finns sällan tid för att kolla upp de där osäkra grejerna, de som kräver tid. De som kostar pengar.

Utifrån de ovanstående förutsättningarna är jag stolt över att vara en del av en kår som faktiskt fortfarande lyckas göra så bra och seriös och fördjupande journalistik, så ofta, och av så pass hög kvalitet.

Men om ni tycker att en artikel om en kattunge som räddas ur ett träd är ointressant och att tidningen borde skriva om viktigare grejer – ge er inte på den stackars reportern nästa gång. Gå till högre ort och kräv bättre innehåll i tidningen ni läser.

För övrigt: Det förekommer försök att muta journalister. Oftast handlar det om relativt oskyldiga försök från företag som vill ha gratisreklam. De flesta journalister klarar att stå emot dessa mutförsök. En seriös journalist som är rädd om sitt jobb och sitt personliga varumärke vill inte riskera hela sin trovärdighet för tillfälliga förmåner. Det förekommer viss relativt harmlös vänskapskorruption. Det är svårt att vara totalt oberoende som journalist i ett litet land som Sverige. Jag vet inte vad som händer när de verkliga makthavarna badar bastu ihop, men vad jag vet är att en enskild reporter som är en bra story på spåren inte stoppas på grund av någon hemlig agenda. En bra story är en bra story.

Däremot är medieföretagen relativt dåliga på att granska varandra, och om detta har jag skrivit en del tidigare. Och jag tror att det är en bra sak att det nu finns en växande bloggosfär som granskar medierna.

”Kungen” skriver så här:

Det här är nytt för politiskt korrekta journalister som inte vågar skriva vad de verkligen tycker. Det finns en självcensur som är skrämmande i sverige. Nu så många andra tagit bladet från munnen och skriver det som svenskan folket vill höra o läsa. Då kommer det här dravlet om hets på nätet, vilket skämt. Äntligen säger jag bara, nu får vi veta sanningen tack vare nätet och inte de etablerade medierna som censurerar i mång o mycket.

Kungen specifierar inte riktigt vad han menar med vad som är nytt, men jag gissar att han menar internet och allas möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det känns som om kommentaren var riktad mot medier i största allmähet och kanske inte mot min krönika, eftersom jag ju förespråkar just det som Kungen säger är så bra, nämligen allas möjlighet att berätta en historia och uttrycka en åsikt. Det finns journalister som är rädda för detta. Det finns medieföretag som är rädda för detta. Inte för att de är rädda för någon ”sanning” som plötsligt ska komma fram, mer för att de är rädda för konkurrens tror jag. Och för att de är rädda för att det ska spridas en massa desinformation som inte källkritiseras.

Jag föreläser ofta för journalister och då säger jag att det inte är något att vara rädd för. Och att lika snabbt som desinformation sprids på nätet, lika snabbt kan man döda ett falskt rykte. Jag tror att internet är bra för journalistiken. Det ställer högre krav på journalister men det borde ses som något bra som höjer kvaliteten på journalistiken.

Sen vad gäller journalister som är ”rädda för att uttrycka sin åsikt”. I journalistiken ingår att vara oberoende och objektiv. En journalist ska inte och får oftast inte säga sin åsikt. En journalist ska presentera fakta, inte åsikter. Det här håller på att förändras, och jag personligen hör till dem som förespråkar att journalister ska ha rätt vara mer subjektiva och ibland också uttrycka sina åsikter i högre grad än idag. Detta för att läsaren ska få en varudeklaration, och helt enkelt veta genom vilket filter en artikel är skriven.

Relaterat till detta skriver någon som kallar sig för Von_Tratt:

Ja det måste vara jobbigt att som ”journalist” inte ha ensamrätt på sanningen längre. Usch så odemokratiskt att även pöbeln får komma till tals! (När de lyckas passera censuren)

Antingen har han inte läst min krönika eller också vill han bara uttrycka en åsikt i största allmänhet. Vad gäller ordet censur så upprepar jag att yttrandefrihet är viktigt. Men att det inte är en enskild tidnings plikt eller skyldighet att vara forum för eller lämna plats åt allas åsikter. Det är alltså inte censur när en tidnings chefredaktör bestämmer att vissa saker inte ska publiceras, och det här hänger också ihop med cehfredaktörens personliga ansvar för det publicerade.

Mitt tips till den som tycker sig inte få komma till tals är att strarta en egen blogg. Det kan ingen förbjuda dig att göra, och där kan du skriva prcis vad du vill inom lagens råmärken. Såklart kan du bryta mot lagen också, om du är beredd att ta eventuella konsekvenser av det.

”Snartfarfar” är upprörd över att jag ska ha plockat bort hans kommentarer. Jag har ingen som helst möjlighet att moderera kommentarerna till Aftonbladets artiklar. Det är det andra som gör, och jag kan ärligt säga att jag inte har helt klart för mig hur modereringen går till. Oavsett så kan jag inte stå till svars för dylika publiceringsbeslut, sådana spörsmål är det Jan Helin och Lena Mellin som får stå för.

”eudemokrat” skriver:

Ständigt skäll på dessa Sverigedemokrater trots att de inte har någon politisk makt över invandringspolitiken. Skäll på alla andra länder som sedan länge för en invandringspolitik som Sverigedemokraterna eller hårdare. Det vågar inte Sofia mfl för då avslöjas det att att Sverige är ensamt och för en extrem invandringspolitik!

Jag vet inte hur personligt jag ska ta detta. Jag har inte skällt på Sverigedemokraterna. Jag konstaterade bara att i anslutning till artiklar om Sverigedemokraterna så dyker det ofta upp en del personer som skriver kommentarer som balanserar på en skör tråd när det gäller lagen, som inte sällan är fullständigt obegripliga, och som inte behöver ha någon direkt koppling till artikeln. Vad gäller invandringpolitik och sådant kan jag bra säga att min krönika inte handlade om det. Kanske en annan gång.

”DerGeist” skriver:

Det är precis det som är demokrati. Folk kan delta i debatten på lika villkor utan att först ”godkännas” av någon. Censur och politiskt spel föder konspirationsteorier hos folk då politiker inte talar klarspråk från början, det är inte den öppna nätdebattens fel att dessa frodas. Jag tror dock frestelsen att censurera är mycket vanlig hos alla människor om något känns obekvämt. Vad som känns obekvämt är subjektivt och varierar från individ. Det går alltså inte att ha några få som sitter och bestämmer över många vad som är lämpligt och olämpligt.

Och jag upprepar: En tidnings chefredaktör har ingen skydlighet att publicera vad som helst. Det är inte bara kommentarer som ”censureras” utan också tidningsartiklar, debattartiklar och krönikor skrivna av personer som både är anställda på tidningen, som är kända människor med makt och så vidare. Det är alltså inte så att det urval som görs handlar om vem som skriver, utan om det överhuvudtaget platsar i tidningen och om platsar just nu.

Igen: Om du har något viktigt att berätta och ingen tidning vill publicera din story – starta en blogg. Ingen hindrar dig.

Jag tycker att ”PelleBleking”s kommentar är intressant:

Sofias artikel är ett utmärkt exempel på debattklimatet i dagens Sverige. De som inte tycker som hon är idioter som inte förstått, sett ljuset, och inte upphöjts till journalister med rätt att skapa en helt egen verklighet som vi andra låga varelser bara har att förhålla oss till. Jag anser att ni om några gör skillnad på folk. Menar du Sofia att din hjärna bättre än min förmår analysera tillvaron? Näthatare? Vad är meningen med att kommentera positivt? Då jag vanligen sent om aftonen har ro att författa en kommentar är det kring sådant som berör mig. Jag vill då sprida min uppfattning om ämnet med förhoppning att någon läser det lika intresserat som jag läser vad andra skrivit.

Jag har inte sagt någonstans att de som inte tycker som jag är idioter. Jag säger dessutom att de som inte tycker som jag absolut ska publiceras och lyftas fram.

Jag vet att jag är duktig på att analysera min omgivning. Om din förmåga vet jag ingenting. Ordet näthatare använder inte jag. Det stod i rubriken. Det är sällan skribenten som rubriksätter sin text. Meningen med att kommentera positivt kan ju vara att alla mår bra av lite beröm eller en klapp på axeln då de gjort något bra, det är aldrig fel att sprida lite positiva vibbar. Därmot kan det vara svårt att bemöta positiva kommentarer. Det blir ju sällan en bra diskussion om nån skriver ”bra skrivet”, men syftet med att skriva behöver inte alltid vara att starta en diskussion.

Diohyllobothrium Latum skriver så här:

Om det är något en demokrati behöver, så är det väl missnöje och folk som orkar bry sig tillräckligt mycket för att klaga. Sen om vi behöver någon som Sofia, som sitter och filtrerar allt genom verkligheten så som hon uppfattar den, vet jag inte. Jag ser hellre allt som alla ”knäppgökar” och ”näthatare” skriver och bildar min egen personliga uppfattning om frågorna. Släpp fram alla eller lägg ner möjligheten att skriva kommentarer helt, tycker jag.

Och jag håller delvis med. Jag ser mig inte som en person som sitter och filtrerar allt. Vad menar du att jag filtrerar? Jag jobbar inte med att moderera kommentarer, det är ett tag sedan jag gjorde det. I så fall är det väl så att alla som skriver, alla journalister, alla bloggare, alla som kommenterar, skriver utifrån sin tolkning och sitt filter genom vilket de ser verkligheten. Vad gäller journalisternas roll som filter – alla har inte tid att sitta och söka information. Alla vill inte ens göra det. Väldigt många vill faktiskt att någon annan sorterar i det enorma informationsflödet och väljer ut det viktigaste och mest intressanta åt dem.

KLARTEXTEN tycker till:

Du kallar kommentatorerna för knäppgökar. Då är nog problemet att större delen av sveriges befolkning är knäppgökar! Varför förespråka censur i ena stycket och i nästa skriva ”för jag tror att konspiratörerna skulle bli utskrattade tillplattade och överbevisade om de fick mer plats i de stora medierna”! Snacka om bristande logik! Nej Miriam, faktum är att DU och Aftonbladet inte tål en fri debatt! Annars skulle ni våga ta den!

För det första heter jag inte Miriam. Det är ganska nonchalant att inte ens tilltala en person vid rätt namn när det står att läsa innantill där man är. Du verkar ha slarvat med innantill med resten också. För jag har inte förespråkat censur. Och därmed faller din tes om min bristande logik. Vad gäller Aftonbladets förmåga att ta en debatt hänvisar jag återigen till Jan Helin. Vad beträffar mig själv tycker jag faktiskt att jag hör till dem som är ganska bra på att just ta debatten.

KLARTEXTEN skriver mer och börjar jämföra mig med Hitler och nazisterna. Grejen är att eftersom KLARTEXTEN återigen kallar mig för Miriam som jag inte heter och dessutom blandar friskt mellan att tilltala mig/Aftonbladet avstår jag från att ytterligare bemöta. KLARTEXTEN får gärna förtydliga, och förklara vilka frågor det är som riktas mot Aftonbladet och vilka frågor som är riktade till mig personligen. Och då gärna tilltala mig med mitt rätta namn.

Slutligen är det ”argumentation” som skriver några kommentarer som jag inte riktigt förstår, och så avslutar han:

Någon måste ha förtalat piratpolare pär, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.’ De som inte tål ljuset är Säpo och de som försöker inskränka internet Sofia. De ska du lobba mot. Då älskar man demokrati. Och man drar sitt strå till stacken.

Kort svar: Jag lobbar mot FRA och Ipred. Jag kämpar för friheten på internet. Det har jag gjort länge och det kommer jag att fortsätta med. För att jag älskar demokrati. Och jag älskar internet.

Enligt Passagens redaktionsblogg har Marcus Birro bestämt sig för att börja blogga igen, just på Passagen.

Detta på grund av andra bloggare på Passagen som bestämt sig för att bevisa för Birro att det finns fina platser på nätet, där kärleken är större än hatet, mobbningen, det där andra.

Först: Jag välkomnar Birro tillbaks till arenan. Jag gillade hans bloggande.

Men. Internet är öppet för alla. Det går liksom inte att stänga in sig. Birro är Birro och de läsare han haft förr lär hitta till Passagen också. Precis som att de som bloggar på Passagen läser den här bloggen, eller bloggar som skrivs på helt andra ställen.

Det är jättefint att det finns de som bloggar på Passagen som upplever att det är kärleksfullt och vänligt där. Men jag tror att det har mer att göra med vilka de är och vad de skriver om, än om plattformen i sig. Eller faktiskt nästan bara. Jag har bloggat på Passagen och det var så fantastiskt skönt när jag flyttade därifrån till wordpress.com för av någon anledning stannade de flesta trollen kvar på Passagen. Jag vet inte vad det beror på, men jag vidhåller att andelen hat/kärlek man möts av när man bloggar beror mer på den egna bloggen än plattformen man bloggar hos.

Jag ser i varje fall fram emot att få läsa Birros blogg igen, bara den dyker upp, jag hittade ingen länk från Passagen…

Uppdaterat: Kjellberg har skrivit bra om Birros nystart på Passagen.

Idag är det fredag. Betyder att Twitter kommer att svämmas över med inlägg taggade med #followfriday. Tanken är god. Man radar helt enkelt upp så många twittrare man får plats med som man rekommenderar andra att följa, av olika orsaker. Det är jättetrevligt. Om någon rekommenderar en blir man såklart glad. Det är en bekräftelse och bekräftelse gillar vi.

Tidigare i veckan tillkom en annan tagg efter en idé av Anette Novak, kallad #3words4u. Där riktar man sig till en person och skriver tre uppskattande ord.

Fint och bra, och såklart blir man glad över uppskattning. Dessutom kan vi aldrig vara nog vänliga mot varandra. Det är viktigt att tala om för andra att man gillar dem, att credda folk som gör bra saker och dela ut komplimanger.

Men det finns baksidor med detta. Kanske framförallt på nätet. Alla kan se. Hur känns det för den som aldrig blir nämnd i en Followfridaytweet? Eller den som ingen säger tre ord till?

David Hall har skrivit en väldigt viktig postning om det. Om jag inte syns är det för att jag inte finns.

Det talas ofta om näthat och mobbning. Men hur ofta talar vi om detta omvända, att bli utfryst, ignorerad? Mer sällan, för att det är osynligt för alla utom för den som blir utsatt.

Betyder det att vi ska sluta säga fina och snälla saker till varandra på nätet? Betyder det att vi ska sluta vara transparenta och börja komplimera varandra i smyg, så ingen ska känna sig utanför? Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror tvärtom att vi ska vara ännu mer generösa med komplimanger, med credd och med att säga värmande och uppmuntrande saker till varandra. Och försöka vara lite mer uppmärksamma även på dem som inte skriker högst.

På nätet döms man efter det man har att komma med och mer sällan efter yttre attribut som ofta är avgörande i andra delar av livet. Alla är inte superverbala, alla håller sig inte framme. De tystare kanske försvinner i mängden av alla megafoner som skriker på uppmärksamhet. Vi måste försöka se dem också. De där som kanske inte vågar kliva fram.

Ändå är det en sak som gör nätet oslagbart för den som känner sig utanför, och det tar också David upp i inledningen av sin post. På nätet kan den som är lite udda hitta andra likasinnade. På nätet kan en unge som kanske är mobbad i skolan hitta gelikar och vänner med gemensamma intressen. På nätet kan man dessutom byta forum, klicka sig bort och hitta en annan, bättre community att hänga i om man inte trivs där man hamnat.

Givetvis gör det ont när en relation visar sig vara icke ömsesidig. När man trodde att någon var ens vän men blir besviken. Men det är inget specifikt för just nätrelationer. Även om ignorans kan bero på helt andra saker än att man faktiskt inte gillar en person, fler kommentarer om det i den här Jaikutråden. På nätet är det också enklare att helt enkelt missa någon i informationsflödet. Det behöver inte ha någon allvarligare orsak än ren tanklöshet eller ouppmärksamhet.

Jag tror att var och en på ett vis skapar sitt eget internet. Det blir vad man gör det till. Och till den som känner sig ensam och ledsen vill jag citera Tove Jansson:

”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”

Du har allt att vinna och inget att förlora på att kliva fram och be om lite uppmärksamhet du också. Och får du den inte – slösa inte energi och tid på folk som inte verkar gilla dig. Gå vidare. Förr eller senare kommer du att hitta en plats på nätet där också du kan känna dig hemma. Ingen är älskad av alla och ingen kan heller älska alla. Men alla kan hitta någon.

En bloggpost som väckt en del uppmärksamhet under helgen är denna, där Niclas Strandh gör sig lustig över några modebloggerskor.

Jag är inte den som vanligtvis blir särskilt upprörd över näthat och bloggmobbning, jag har skrivit om det på Newsmill tidigare i sommar och står fast vid att det är bättre att fokusera på dem som tycker om än på dem som vill en illa eller är elaka. Jag tycker också att man ska ha rätt att kritisera unga tjejer, även om de är unga tjejer, och jag har själv gjort det.

Dessutom skrattade jag mycket åt klippen i postningen. Ibland är elakhet väldigt roligt. Lyteskomik är ofta fantastiskt kul, jag erkänner att jag tycker det.

Men är roligt en ursäkt för att kanske såra? Är rubriken ”bloggmobbning” så avväpnande att läsarna bortser ifrån vad det hela går ut på? Och från att skratta och kanske visa en kompis något som är roligt till att som blogg-guru offentligt häckla tonårstjejer som ändå vet att använda tekniken och med största sannolikhet kommer att fortsätta göra det i ”ädlare syften” då de blir äldre, tycker åtminstone jag att det är ett ganska stort steg. Det tycker också Tea.

Det är lite som om jag som förälder skulle skriva gulliga anekdoter om saker som mina barn säger, som andra vuxna kan skratta åt men som skulle vara utlämnande och pinsamt för barnen. Det har jag säkert också gjort vid tillfälle, framförallt har jag säkert berättat såna för barnen pinsamma saker för mina vänner.

Var går gränsen mellan lyteskomik och satir, och att vara elak för att göra sig rolig på någon annans bekostnad? Är det skillnad på att göra det i en liten krets och på att ”mobba” offentligt?

Oavsett de här tjejernas framförande, språk eller mognad så är de ett gäng väldigt ambitiösa brudar med talang och förmåga att hitta sin publik, och jag blir inte som vissa skriver i kommentarerna rädd för framtiden, eftersom de är lika lite representativa för alla unga i Sverige som de är för bloggosfären. Dessutom är jag inte helt säker på att jag skulle vilja att de videofilmer jag gjorde ihop med mina kompisar när jag var tonåring hade spridits på nätet. Då skulle de definitivt ha häcklats och jag skulle ansetts vara en bimbo big time, jag lovar.

Uppdatering: Julia Skott har också skrivit. Mycket klokt och bra.

Förra veckan var det Alex Schulmans uttalande om bloggar som provocerade och hällde vatten på blogghatarkvarnarna som fortsätter veva på mot strömmen.

Idag gör DN en grej av att Carolina Gynning slutar blogga. Jahaja.

Jag har tidigare kommenterat näthatet i samband med att Jonas Gardell spydde galla över sörjan i Sydsvenskan. Och slutar inte riktigt förvånas över att diskussionen fortsätter så onyanserad som den är, och att DN verkar älska att driva den…

Om näthat särskilt riktat mot kvinnor har jag skrivit här. Och tydligen tål det att upprepas. Internet är inte boven. Internet är inte farligt, i varje fall inte farligare än verkligheten. Internet är inte ondskans budbärare.

Internet är fullt av generositet och kärlek. Det bara svämmar över, och det gäller även bloggvärlden. Därför förstår jag inte varför gammelmedia envisas med att så ofta skildra baksidorna med nätet. Dom finns såklart, men de är inte i majoritet. Jag har fått ut så mycket mer positivt av internet än jag fått skit. Och de flesta jag talar med delar den erfarenheten.

Internet är fullt av värme.

Tonårsmorsa uppmanar du bloggvärlden att sprida sina positiva och kärleksfulla upplevelser av bloggandet – och jag uppmuntrar såklart initiativet. Abbes pappa ger oss ett konkret exempel på den ständigt närvarande nätkärleken.

Här har jag skrivit mer om näthat, sexism och Carolina Gynning.