Det här amigos, det här var en fotbollsmatch – om det nu ens var en fotbollsmatch – som Camp Nous hundratusen åskådare i sina snuskigaste fantasier inte kunde tro att de skulle få uppleva.

Säg så här: det går att förnedra Real Madrid en gång på ett decennium. Två gånger på lite drygt två år ska inte vara möjligt ens om man heter FC i förnamn och Barcelona i efternamn. Framför allt inte då.

Nu ska jag andas lite, ta in vad jag just har sett och återkomma om en stund.

Nu så. Var var vi? Jo, ja, el Clásico. Nej, herregud. Det är ju inte det att Barcelona inte brukar kunna kliva ut i sin egen katedral och göra paella av motståndarna. Men att göra en munsbit av Motståndaren som visat upp ett stort flin under hösten och varit…ja, nästan Barcelona, med resten av världen, det fanns inte på den spanska kartan.

Okej, ett Clásico på hemmaplan är ett Clásico på hemmaplan är ett Clásico på hemmaplan. José Mourinho kommer att aga den som agas bör, Real Madrid kommer att le igen (någon gång i början av 2011) och Barcelona kommer (kanske) att tappa några poäng fram till nästa gång det smäller på Bernabéustadion i vår.
Men samtliga inblandade kommer komma dit med minnet av att Leo Messi lekte trolleritricks med Ricardo Carvalho, att Xavi Hernández lustmördade allt vitt som kom i hans närhet och att Mesut Özil eventuellt tillbringat våren hos farbror idrottspsykologen.

Gissning 1: Hårtorken som José Mourinho plockade fram i Real Madrids omklädningsrum i paus hade inte någon särskilt stark strömkälla.

Gissning 2: Cristiano Ronaldo och Víctor Valdés kommer inte att dansa tryckare på någon av Barcelonas nattklubbar i kväll.

Gissning 3: Det kommer att födas rekordmånga barn i Katalonien i slutet av augusti nästa år.

Matchen Matchsson är bara tre knappa timmar bort och det är dags att låta de som har koll göra en rejäl resultatprognos.
Bläckfisken Paul (R.I.P.) har gett sin dom från andra sidan och på Madridtidningen Marcas hemsida är aktiviteten från djurriket i full gång.
Senast var det emun Paolo som förutspådde rätt resultat, plus en av kvällens målgörare, och Paolo har så klart fått hänga med när bettingtävlingen ”El Clásico – om djuret själv får välja” gör entré.

Så här tror fyrbenta, reptiler och fjäderfän om kvällens drabbning:

José Luís, gorilla: 1–1
Paolo, emu: 2–3, Madrid vinner
Alfonso, exotisk papegoja: Var upptagen i telefon när Marca försökte nå honom
Aldelaida, leguan: Puyol får en straff och det lag som behåller kylan vinner
Ataulfo, brunbjörn: 3–1 och två mål av Villa
Miro, orangutang: Real Madrid vinner med 2–0
Ricky, ekorre: 7–3 till Barça, sätter 5 euro på resultatet
Miguelito, pingvin: 4–2 till Real, för de har flest argentinare

När Barcelona och Real Madrid kliver ut på planen i kväll gör de det med sina absolut bästa lag så när som på Gonzalo Higauín som verkar saknas i Madrids startelva, och vi har alla anledningar i världen att tro på en jättematch. Jag skulle vilja påstå att vi äntligen kommer att få svaret på vilket som är världens bästa lag just nu.

Eftersom min puls är uppe på ungefär samma nivå som när jag joggar längst med stranden nere i Barceloneta så kan jag bara ana hur Xavi, Ramos, Casillas och de andra känner just nu.

Och ni som tycker att pressreferenserna från Spanien varit aningen culétendentiösa på slutet; här är Marcas, för en gångs skull, helt neutrala bedömning av kvällens två förväntade huvudpersoner:

Matcher, mål, framspelningar, skott, skott på mål, lyckade passningar, misslyckade passningar (jag saknar skostorlek, favoritfärg, bästa film och antal segrar i PS3)

Och till er som uppmärksammade att Andrés Iniestas trolovade saknas i spelarfrumaterialet i tidigare inlägg ger jag: Andrés och Ana – beach 2010

 ”Jag drar upp byxorna lite, så kanske jag får mer färg”. ”Det blir jättebra, Andresito mio”.

Nu ska jag vila mig i form innan jag dundrar in på Camp Nous pressläktare och i den journalistiska objektivitetens namn skrålar: ”Força! Hala! Må bästa lag vinna!”

Varför blir det tyst när José Mourinho kliver in på Camp Nou i kväll?
Hur många Real Madrid-supportrar kommer att finnas på arenan?
Vem avgör matchen?

Klockan 15.00 i dag får ni svar på alla möjliga och omöjliga Clásico-frågor när jag kopplar upp mig för att chatta loss med er.
Olé! 

Ska man avgöra livsviktiga bottenmöten kan man lika väl göra det med stil, tänkte Markus Rosenberg som uppenbarligen vevat Osvaldos mål för Espanyol i går på repeat och kopierade det på ett mycket effektfullt sätt mot Deportivo i kväll fem minuter in i det här klippet.

Det var bara det jag ville. Nu kan ni sova vidare och drömma om el Clásico till i morgon bitti. 

Om man inte visste att el Clásico är en match som ska avgöras på en gräsplan över nittio minuter hade man lätt kunnat tro att det handlade om att rösta fram en vinnare.
Jag vet inte om det beror på att det är val i Katalonien i dag eller om hela Europa sitter fast i någon form av Idol-träsk, men dagens spanska tidningar känner ingen hejd på den här fronten.

Mundo Deportivo har till exempel konsulterat lite modefolk för att få fram vem av Mou och Pep som egentligen klär sig bäst. 
Dagens bomb: Josep Guardiola avgår med segern, med motiveringen att han gett det bortglömda plagget herrcardigan en revival.
Grattis Pep.

  
 
Men det här jämförelsesyndromet ger ju också Spaniens alla wags lite välförtjänt istid, en grupp människor som vi ger alldeles för lite uppmärksamhet på den här bloggen, det ska villigt erkännas.
Tidningen Sport har stolpat upp Real/Barça-spelarnas mest spektakulära brallisar och uppmanar helt enkelt sina läsare att gå in på hemsidan och rösta på vilket lag som har bäst kvinnlig fägring. 

Detta är alltså en redovisning av vad spansk press pysslar med dag innan match. Ni behöver absolut inte rösta i mitt kommentatorsfält (och, på förekommen anledning, det är inte jag på bilden med Gonzalo Higuaín).

Men om någon skulle trycka en pistolmynning mot min tinning och tvinga mig så hade min röst gått till Dorien Rose. Ibrahim Afellay har inte landat i Barcelona än, men man ser ju redan att hans flickvän kommer att röra runt lite i den snälla Barça-grtyan.
Bienvenida.

Och ja, Gerard Piqué är ju formellt sett inte ihop med Shakira, även om de två sägs ha bytt saliv ganska regelbundet sedan de lärde känna varandra i Sydafrika i somras.
Men det har inte inte hört från mig. 

Och för er som undrat: 38 minuter in i det här klippet kan ni höra mig prata Clásico i Catalunya Radio.

I väntan på el Superclásico har Barcelonas och Real Madrids småsyskon gjort upp i Madrid.
Det har hänt något med Espanyol i år och det står extra klart när de slår Atlético Madrid på bortaplan och en sån här pärla får avgöra matchen.
Osvaldo, snart i ett italienskt landslag nära, well, mig. 

Atlético Madrid har en del att ta tag i. Skicka Kicki Flores på en kurs i anger management exempelvis. Kicki säger att han fick utbrottet i slutet av matchen för att han ”inte gillar när de kommer till vår hemmaplan och skrattar åt oss”.
Jag skojar inte (och inte Kicki F heller vad det verkar).

Men om Osvaldos mål var snyggast i kväll så var Marcos Sennas hårdast och Santi Cazorlas märkligast. 

I morgon går vi till val i Katalonien och även om Barçasupportrarna har Joan Laporta att rösta på, så hävdar i skrivande stund 52 515 personer att Pep Guardiola skulle vara regionens bästa president.

 No, we can’t. We have a game to prepare.

Roligast blir det ändå när Barcelonatidningen Mundo Deportivo ska göra en så kallad objektiv bedömning av Leo Messi vs. Cristiano Ronaldo inför matchen.
Vem som tänker mest på laget, har mest utstrålning och är bästa lagkamraten och så. Behöver jag förtydliga att det är Leo Messi (9 av 10 i ”karisma” by the way) som bedöms i vänster kolumn?

 Bäst på pappret.

El Clásicos andra riktiga duell, den mellan tränarna, har ju pågått mer eller mindre sedan i somras. Filosofen passade i dag på att ändra morgondagens hålltider för träning och flyttade det planerade morgonpasset till eftermiddagen för att på så sätt hålla sin presskonferens efter José Mourinhos i Madrid.
Pep vill tydligen ha sista ordet inför match och smartade helt enkelt ut Mou när han möblerade om i schemat i dag.
Låt mig gissa att José sitter och filar på motdrag i detta nu.

 Inte utan min Mou. Foto: Sport

Ja, så har ju bläckfisken Paul tillfälligt återuppstått och sagt sitt om utgången av matchen.

Själv blev jag avkrävd på ett Clásico-resultat i direktsändning i spansk radio i dag.
– Öh, 2–2, hasplade jag ur mig.
– 2–0 till Barça säger Juanita alltså, fortsatte programledaren (på Catalunya Radio, det kan förklara felhörningen) och jag kände mig nödd att bryta in:
– Nej, jag tror på 2–2. Oavgjort. Om det går för sig.
– Ah, okej, absolut, sa programledaren och raderade mig gissningsvis i samma stund från listan över tänkbara framtida gäster i programmet.
Ibland kostar det att säga sanningen.

Nu är det hög tid för er att dra in sista helröret på krogen och för mig att sova min Clásicosömn och så vaknar vi glada och pigga i morgon bitti och laddar vidare. 
Skål. 

El Clásico-psykosen har redan kopplat Spanien i ett fast grepp och för egen del är jag vaksam på alla sjukdomssymptom. Ni vet, tvätthögar och räkningar som blir liggande ”till efter Matchen”, telefonsamtal till släkt och vänner som ”inte hinns med just nu” och Andrés Iniesta-besök i drömmarna (okej, just det är kanske inte isolerat bara till den här veckan).

Jag har bott i några fotbollsgalna städer i mitt liv, men även om London är ett mecka för fotbollsälskare, även om Lyon var fantastiskt under OL:s storhetstid och även om inget slår Rom inför Romderbyt så vågar jag påstå att det inte finns någon stad i Europa där man pratar så mycket fotboll som i Barcelona inför el Clásico.
Det finns helt enkelt ingen som inte bryr sig (jo, jag sprang på en katalansk snubbe på en bar för ett par veckor sedan som var tvungen att komma ut som fotbollsointresserad när jag berättade om mitt yrke, med tillägget ”men jag är heterosexuell”).

Hur som haver, det här är inte en match, det är en statsangelägenhet och det har Spaniens premiärminister José Luís Zapatero, som inte direkt är på toppen av sin popularitet just nu, tagit fasta på.
Zapatero är medlem i division tre-klubben León, men har annars Barça närmast hjärtat och tror att katalanerna vinner slaget med 4–2.

José Mourinho tror att José Mourinho vinner matchen och lagom till årets fajt har Mundo Deportivo lanserat en applikation för alla oss som gillar att lyssna på portugisens oneliners.
El Mourinhizador samlar Mou’s most memorable moments. Enjoy.

Samma tidning har låtit Joaquín Dosil, idrottspsykolog och professor på institutet med det mycket mediala namnet Departamento de Psicología Evolutiva y Comunicación de la Facultad de Ciencias de la Educación y del Deporte de la Universidad de Vigo (varsågoda att andas), ställa en diagnos över José och Pep Guardiola.
Enlig Dosil har vi att göra med två män som lämnar noll och nada åt slumpen och vars varje ordval är ytterst medvetet:
”Mourinho varken spelar teater eller fejkar. Han besitter den bästa strategin och utövar den i varje ögonblick” menar Dosil, som också är imponerad av Pep Guardiolas lite mer återhållna stil:
”Han är ett exempel på hur man kanaliserar känslorna i ett lag fullt med stjärnor” menar Dosil som utnämner Pep till en ”superhjärna”. Jo då.

 Hjärnornas krig.

Frågan är om den hjärnan är lite övergödd för tillfället. Peps pappa Valentí är i alla fall orolig för att hans son bara tänker på fotboll och bestämde sig för att följa med honom till Aten inför veckans Champions League-match mot Panathinaikos, där han bland annat hakade på ett gäng supportrar som laddade inför match med ett bildningsbesök på Parthenon.
– Jag tycker att det är lite oroväckande. Han borde hantera det bättre, han lever med Barça 24 timmar om dygnet, vilka beslut han ska fatta, han analyserar allt, varenda video… det kan inte vara bra för hälsan, säger Valentí till radiostationen Cope.

 Pappa-problem. Foto: FCBplanet.com 

FC Barcelona ska strax ta steget till de lyckliga åttondelarnas massa, men först måste de tämja Djibril Cissé (:s skägg) med vänner i Aten.
Om Valencia gör vad de ska mot Bursaspor har vi snart tre spanska lag i Champions Leagues slutspel, men anar ni att väldigt lite i Barcelona handlar om CL just nu så anar ni rätt.

För folk som Xavi Hernández, som tillbringat hela fotbollskarriären på mammas gata (ni vet att hans mamma hotade med skilsmässa när Xavi övervägde att skriva på för Milan? Jag tror att det var Xavis pappa hon skulle lämna, men helt säker kan man aldrig vara när det kommer till latinska kvinnor och relationen till deras söner) är en seger över Real Madrid inte vad som helst.
Det är, om man ska tro Xavi, bättre än sex. Bättre än det bästa av sex också. Världsbäst, verkar det som.

Hojta om ni vill att jag översätter. Skärmdump: Mundo Deportivo

Fotbollsspanien har i dag skickat ut ett myller av olika budskap vad gäller Xabi Alonsos och Sergio Ramos äventyr i går och vad följderna blir.
Här är vi just nu: I stället för att ta med sig två gula kort in i åttondelsfinalen har de båda ett var med sig. Vilket i praktiken inte betyder något, eftersom de, om de undviker utvisning, kan dra på sig ett gult i varje åttondel utan skada. Till en eventuell kvartsfinal stryks korten ändå.
Om nu inte Uefa tar fram pekpinnen och straffar dem innan dess.

Spanska tidningar bekräftade i går den glada nyheten att Nestor Gorosito var klar att ta över tränarsysslan i Almería efter att Juanma Lillo lämnat.
Jag kände mig tvingad att avkräva Henok Goitom på ett omdöme av Gorosito via Twitter. Ja, inte som tränare, det är lite tidigt så klart, men som frisyrförebild.
Men Henok twittrade nyss tillbaka att Gorosito ännu inte dykt upp och att han kanske inte kommer alls. Och det verkar inte bara vara chefandet över laget som sköts lite provisoriskt i Almería just nu.

Det fina med att vi har ett Clásico runt hörnet är att gamla bekanta ansikten trillar in i strid ström här i Katalonien. Me likes.

Minns ni viskleken?
Ja, herregud, merparten av er är ju fortfarande i den ålder då man sätter sig i en ring, viskar något till personen bredvid som skickar meddelandet vidare och väntar spänt på att se hur mycket det har förändrats när det kommer tillbaka.
José Mourinho har förstås förädlat leken och när budskapet han viskat till Jerzey Dudek nådde fram till sin slutadress tog både Sergio Ramos och Xabi Alonso rött kort och linkade av planen arga som bin.
Eller inte så arga kanske.

 ”Psst, vet du vad?” ”Lägg av!” ”Skojar inte!”. Foto: Marca

Kruxet är väl att Real Madrids spelartrupp inte rakt igenom har riktigt den skådespelartalang som deras míster besitter och då faller ju experimentet rätt platt.
Det var inte särskilt snyggt, men jag känner mig klart mer provocerad av att Iker Casillas förmedlade informationen på ett så übertydligt sätt till lagkamraten Sergio Ramos.
Jag förstår bakgrunden. Spansk tv är full av fotbollsshower som med hälp av en massa specialkameror grottar ner sig i vad spelarna egentligen säger till varandra på planen.
Casillas och kompani lär ha agerat efter maximen ”det här får inte en jävel se, då är vi rökta” och lämnade i stället vad som kan vara den moderna fotbollens mest uppenbara vittnesbörd inom området ”fotbollsfubb”. Nästan rörande att de trodde att viskningsleken skulle passera obemärkt.

I utgångsläget slipper Alonso och Ramos alltså spela nästa match mot Auxerre och gör sig samtidigt kvitt medföljande varningar  tar bara med sig en varning var in i åttondelsfinalen. Men redan i natt har röster höjts för att Uefa ska straffa de båda spelarna plus Mourinho, så vi får väl se vem som skrattar sist. 
Kanske ska åtminstone Uefa sluta skratta och se om sina regler en smula i stället.

Nu har i alla fall de katalanska tidningarna en hel burk med moralkakor att ösa ur inför el Clásico på måndag. För ni förstår ju att det här ALDRIG skulle hända i Barça.

Och det här kanske känns lite off topic, men jävlar i min lilla låda vilken drömfotboll Real Madrid spelar just nu. 

Z

Real Madrid är i Amsterdam för att ta en poäng och gå vidare som gruppetta i Champions League med minsta möjliga åverkan på truppen, som trots allt har en klassiker att spela av om en knapp vecka.
Milan har långt gångna planer på att göra Galaxerna sälle har jag hört och allt annat än att de senare i turneringen får möta Barcelona, som landat i Aten för morgondagens övningar, ser jag som väldigt otippat.
Eller, det känns väldigt oibrahimovicskt i alla fall.

Om Zlatan har en tillfällig flört med italienska och svenska tidningar just nu så är tonläget i resten av Europa lite hårdare. 
”Har Ibrahimovic blivit mer ostyrig med åren, eller har han alltid varit galen?” frågade mig den franska fotbollsshowen Téléfoot häromdagen och förra veckan undrade l’Équipes veckomagasin om Ibrahimovic är ”en notorisk provokatör eller bara missförstådd?” under den snyggfranska ordleksrubriken ”Ibra – homme de l’art ou tête de lard?” – ungefär ”Ibra – konstnär eller tjockskalle?”.

Jag våndades lite över att att Mino Raiola skulle plocka upp l’Équipe Magazine hemma i Monaco i veckan, eftersom han eventuellt inte skulle sympatisera med mitt sätt att se på hans adept.
Sedan mejlade l’Équipes snubbe och bad om ursäkt över att mina citat inte fått plats i tidningen eftersom de ”hade så snålt om utrymme och redaktören tyckte att det vägde tyngre med Fabio Capellos åsikter om Ibrahimovic”.
It’s a hard knock life.
Hoppas att Mino inte har tv i alla fall.

Men. Det är ju Real Madrid vi ska prata om, och José Mourinho som i går bröt sin nästan två veckor långa silenzio stampa med orden:
– Det här är de bästa tolv dagarna jag haft sedan jag kom till klubben.
Mourinho hade ingen lust att prata om sin avstängning, men konstaterade med en bredsida att:
– För reklam får man betala och det finns människor nu som fått alldeles för mycket gratisreklam under lång tid.
Den hårda passningen nådde, enligt uppgift, hela vägen till Gijón där Manolo Preciado nu vårdas för en lårkaka i klubbens sjukstuga.

Mourinho har klart för sig att nästa veckas besök i Barcelona inte lär bli kvällen då han springer ärevarv inne påCamp Nou, men vad bryr sig väl Mou om det?

El Clásico spelas ju på måndag eftersom Katalonien håller parlamentsval på söndag. Valdeltagandet befaras bli historiskt lågt i Barcelona (men gissa om det hade stigit rejält med Barçaseger om matchen planerats in på lördagen i stället) vilket gör att mer eller mindre extrema småpartier får lättare att komma in.
Joan Laporta är en av dem som siktar på makten och trots den senaste tidens skandalösa avslöjanden visar opinionsundersökningar att det inte alls är omöjligt att Laporta klarar treprocentsspärren.
Kanske är det därför han valt att spinna vidare på skandaltemat.
Jag var ju inte hemma under slutspurten av den senaste valrörelsen i Sverige, men låt mig gissa att varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin fiskade röster med hjälp av en porrskådis i underkläder i propagandamaterialet.
Nu är ju Joan Laporta inte Fredde (och kanske ännu mindre Mona) och väjer därför inte för att engagera Maria Lapiedra, klä av henne, svepa in henne i en katalansk flagga och be henne åma sig lite framför Santiago Bernabéustadion. 

 Lapiedra president!

Frågor på det?