Se där. I vad som såg ut som ett döläge reste sig Barça (eller i alla fall deras påhejare i det spanska fotbollsförbundet) och klubbade igenom inte bara den 25 maj som speldatum för spanska cupfinalen utan dessutom Vicente Calderón-stadion som värd för spektaklet, arenan som låg på andraplats efter Bernabéustadion på katalanernas önskelista.

Spanska fotbollsförbundet gör så klart rätt i att bestämma sig för ett datum då de båda lagen är tillgängliga, den 20 maj är som sagt dagen efter Champions League-finalen, och den har Barcelona långt gångna planer på att spela, men frågan är varför man inte förlägger festen till typ april i stället, när det är finalfritt i övrigt och båda lagen kan ställa upp på samma villkor.
 
För ni förstår vad som väntar nu va? Inom dagar, för att inte säga timmar. En långt ifrån överlycklig Vicente Del Bosque, som måste vänta ytterligare en vecka efter Champions League-finalen på att halva hans startelva ska trilla in (Barcelona brukar ju abonnera på en fem, sex platser i La Rojas startelva) till EM-slutspelet, för att de ska spela cup i Madrid. Spanien går in i turneringen den 10 juni och låt mig gissa att landslagsledningen redan innan småhoppades att varken Real eller Barça skulle nå CL-finalen och därför kunna sluta upp till EM-uppladdningen redan den 15 maj. Nu blir det, vad som än händer, cirka tio dagars fördröjning.

Jag vet inte exakt hur stor betydelse förberedelserna inför ett mästerskap har, men jag vet att de är überviktiga.
Var det rent av här Tyskland gick om Spanien som favorit i Polen/Ukraina?

Vem som får det ärofyllda uppdraget att döma finalen återstår att se, om det nu är någon som vågar, det är ju inte så lätt att vara domare i Spanien just nu. Soldaten Gerard Piqué har blivit anmäld av domarkåren för uttalandet, men alla håller inte med kollegerna. Brito Arceo (en före detta domare som bland annat gett oss orden ”jag är född till domare, jag inte inte ens förklara det för mig själv, det är en sjukdom, men en godartad sådan”) dundrade strax därefter ut att:
– Domarkollektivet beter sig som de gjorde på Francos tid.

Enväldig. Foto: Sport.

Det lär trilla in ett gäng sådana här och sådana här den närmsta tiden. Jag lovar att ta tugget med er när det dyker upp ett rykte med någon form av konkret beståndsdel.

Har ni hört den om Leo Messi?
Först hade han influensa klockan 13 på dagen och blev hemskickad från träningen och sedan var han inte sjuk mer utan spelade fotboll klockan 23 på kvällen (och eftersom det snart är Trettondagsafton får ni lite etnotrollflöjter i bakgrunden, sån är jag). Och sen blev Osasuna arga för att de tyckte att han lurades.

Jag kan förstå poängen i att mörka lite ibland med skador, och jag tänker inte alls sitta här och moralisera, men det finns ju ändå bättre lägen att fulspela med startelvan än hemmamatcher mot Osasuna, Josep Guardiola.

I går tog Camp Nou emot publiken som en rökfri arena för första gången och det var inte det enda nya inslaget för 2012 i Barcelonas hemmaborg. 
Carles Puyol brukar ju inte tveka att flasha bringan efter match om det så är på en minusgradig bortaplan i Tatarstan, men de undre regionerna är han generellt lite mer hemlig med.

Så jag ger er:

 Bara ben på Barças kapten. Foto: MD

Och så får vi av allt att döma ett dubbel-Clásico snart igen då, eftersom Barcelona och Real Madrid lär få mötas i kvartsfinalen av Copa del Rey.
Om man inte räknar matcherna mellan Lerdala och Timmersdalas a-lag när jag var mycket yngre än jag är nu så är nog Barcelona – Real Madrid det möte jag sett flest gånger live i livet. Mustigt, va?

Men spanska cupen flyger vidare i väntan på att ligan ska kicka i gång i helgen och i kväll är det Valencia som ska ta revansch på Sevillas seger i ligan lagen emellan tidigt i höstas, där Valencia anklagade Emir Spahic och Fernando Navarro för att medvetet provocera fram en utvisning på Artiz Aduriz.
Nämnde Spahic har använts flitigt på förstasidor när Valencia-pressen laddat inför match och tidningen Superdeporte konstaterar att Emir Spahic ”som av en händelse” lämnade spelarbussen i tryggt förvar mellan míster Marcelino och José Maria del Nido.
Om man nu känner sig så trygg mellan en tränare som konstant hotas av sparken och en klubbpresident som just dömt till 6,5 års fängelse för korruption.
Allt är ju som bekant relativt.

Matchen blir hur som helst kvällens höjdpunkt.

Och så har veckans man Iker Casillas fått en gata uppkallad efter sig i Móstoles.

Det har hänt något med Barcelona, det ser ni också. Där de förut gjorde fyra mål på ren inspiration krävs nu både ett stort bollinnehav plus en mängd chanser för att los culés ska sätta en enda boll alls.
Det är svårt att veta varför. David Villa är inte i sitt livs form, inte Leo Messi heller och Pedro Pedrito åkte på en fotvridning som såg ut att göra ont ont ont (inte bara en stund på natten) mot Granada.

Det är naturligt att det kommer lite dippar då och då, Barcelona tar ju trots allt oftast tre poäng med sig ändå, men ska vi enas om att det Barcelona visar upp just nu är en dykande formkurva, varken mer eller mindre? Ni vet att lagets spel börjar bakifrån (det är i alla fall en klyscha jag köpt) och när båda mittbacksbossarna Piqué och Puyol är borta blir det nästan alltid jobbigt för Peps pack. Var jag Sandro Rosell skulle jag sluta jaga Joan Laporta med blåslampa (oavsett om han bjudit hela sitt crew med privata livvakter på lyxrestaurang och privatflyg för klubbens pengar) och för stunden hitta en stabil gubbe att bekanta sig med a-lagets backlinje. Under vinterfönstret till exempel.

Kan nykomlingarna nästan hålla emot Barça kan så klart de lite mer etablerade lagen gå för oavgjort och låt mig gissa att ett Mallorca i fritt fall inte är helt missnöjda med att åka till Katalonien just i helgen som kommer.
Sevilla vet ju hur man tar poäng i Barças borg och vår vän José María del Nido känner inga skäl att dölja känslorna som bubblade upp.
– Jag njöt som en gris i en vattenpöl på Camp Nou, förklarar Sevillapresidenten vars franska revolution kanske kommit av sig en aning sedan Levante gått upp i täten.

Pep Guardiola har också ett annat imageproblem som i alla fall inte jag såg komma.
Zlatan Ibrahimovic gjorde förjobbet när han döpte om Pep till ”El Filósofo” vid sin klubbsorti, och nyligen plockade oväntat Bojan Krkic upp tråden. Nu är det Yaya Touré som fyller i bilden av en tränare som faktiskt inte pratar med alla sina spelare. Enligt dem själva i alla fall.

Real Madrid flyger fram just nu och stämningen är uppenbarligen så god att Iker Casillas kan kosta på sig att skämta lite om de böter Mourinho gav honom för att han fastnat i bilköer i veckan och missat början på träningen. Det är värre för lagets före detta vice kapten, som verkar ha det lite tråkigt i Istanbul och kompenserar det med att bråka med allt och alla via Twitter.
Guti är som en öppen bok, han filtrerar inga känslor alls och på något sätt blir det som att vi får ha honom med oss fast han är så långt borta.
I går fick Guti en kommentar på katalanska och svarade med ett ”den där dialekten eller språket förstod jag inte, var det polska? Blockad”.
Det roliga i kråksången är att katalaner kallas just polacker av resten av Spanien, men jag kan inte svära på att det var det Guti menade.
Oavsett vilket fick Besiktas bäste be om ursäkt några timmar senare, men då var skadan så att säga redan skedd. Och Mundo Deportivo var inte sena med att skriva en artikel i ämnet och välja bild med omsorg.

 Guti nacht.

Espanyol har fått lite medvind efter de tuffa förlusterna mot topplagen Levante och Real Madrid (är det lika roligt att läsa som att skriva om Levante som ”topplag”?) och kan ta tredje raka segern mot Betis på torsdag.
Det är lätt att tro att det är tillfälligheter som spelar in när Espanyol prickar formen och inte, men det gäller ju bara om man inte har koll på när Walter ”El Rifle” Pandiani dök upp med sin lastbil på Cornellà för första gången.
Under tiden i Osasuna bidrog några av hans vrålåk (alla med ett luftgevär schablonmålat på ena framdörren) till mytbildningen av uruguayanen, men det var inte förrän ett par veckor sedan som han vågade sig på att lufta sin röda här i Barcelona. Och se på resultatraden efter det.

Vi hann inte höras efter söndagens begivenheter på Cornellà-El Prat, eftersom jag dök ner och lyssnade på en ganska sansad José Mourinho, som ändå på frågan vad han lärt sig av den lilla formsvacka Real Madrid befunnit sig i svarade:
– Ingenting. Fotboll är fotboll. Män är män. Men det visste jag redan.

Jag vet exakt vad han menar, både vad det gäller fotboll och män, och fick hålla mig för munnen för att inte be honom om en längre utläggning i ämnet. I stället hann en radiojournalist före med en fråga på katalanska som fick Mou the man att höja lite ointresserat på ögonbrynet och säga:
– Kan du ta om det där på spanska?

Jag blir alltid lite politiskt konspiratorisk när hemmagänget pratar sitt eget språk med övriga tränare. José Mourinho har visserligen tränat i Barcelona, men eftersom han påstod att han tappat all sin spanska efter de åren (vilket han förvisso uppenbarligen inte hade) så verkar det här med att gå på på katalanska mest vara en provokation. Såna kan elda upp Mourinho. Det kan bli bra journalistik. Men Mou faller inte i andras fällor, han gillrar sina egna.
Och nu har ju Mou lite annat hängande över sig. Jag undrar mest vad som hände med Pedro Leóns munkavle.

I dag kom domen för the post supercup events och Madridtränaren stängs av i två matcher medan Pito Vilanova får nöja sig med en. Dessutom får Mourinho och Vilanova båda betala 600 euro i böter, men vad värre är måste Real Madrid och Barcelona punga upp tunga 180 respektive 90 euro ur egen ficka för eländet. Och det i ett Spanien i rejäl ekonomisk gungning.

Francesc Satorra har fått 3 500 fans på Facebook i olika grupper för sitt stenansikte, men innan ni stämmer in i fler hyllningskörer till Barças pressnisse kan jag berätta att han är ungefär den truligaste av samtliga i klubbens mediestab att få hjälp av om man inte följer ramarna.
Jag ger er en autentisk återgivning av ett samtal mellan mig och Andrés Iniesta för cirkus ett år sedan, kanske två:

Juanita: Hej Andrés.
Andrés: Hej Juanita (sa han inte, men ”hej” är sant).
Francesc Satorra: Andrés måste gå nu.
Juanita: Kan jag bara få be dig ställa en fråga till min kamera, det är till ett webbtv-program vi gör.
Francesc Satorra: Du behöver inte Andrés.
Andrés: Det är okej.
Juanita: En fråga till studion om vem som är i la ligas bäste spelare.
Francesc: Bara om du vill Andrés.
Andrés: Hej, vem är enligt dig den bäste spanske spelare i la liga?
Francesc: Suck.
Robert Laul (senare): Han ändrar på frågan till ”spanske” för att Leo Messi och Cristiano Ronaldo ska gå bort!

En liten konversation som i all enkelhet säger ganska mycket om hur Juanita, Andrés Iniesta, Francesc Satorra och Robert Laul ser på våra yrkesroller. Och på vilken sida man ska jobba för att få bli kult.

Ska vi utbringa en skål för en välmående och kärnfrisk la liga, så länge vi har en bra anledning?
Jag tycker det, jag har inte haft så här kul på länge på jobbet i alla fall, och det handlar inte om att jag avnjöt kvällens matcher till kickass-tapas och blaskig sommaröl i kollegors sällskap på en smockad fotbollsbar nere i strandkvarteret Barceloneta, för det vet ni att jag inte skulle göra när jag har er att tänka på.

Hur som haver. Real Madrid var en blek kopia av ingenting i kväll. Jag vet inte vad det handlar om, vad jag vet har man ungefär samma manskap som förra året, ungefär samma tränare och ungefär samma liga. Det är något annnat som spökar, låt mig återkomma när jag har mer kött på benen där.
Valencia lekte faktiskt bort Barcelonas inledande trebackslinje, Eric Abidal gav los Che lite hjälp på traven och Roberto Soldado var en oklippt tånagel från att ge hemmalaget ett övertag som Barcelona hade fått extremt svårt att äta upp.

Kort sagt: det var en fotbollskväll av internationellt snitt, där små nollar stora och stora sliter med halvstora och Atlético Madrid får islossning och bjuppar på en uppvisning i colombiansk waka waka och Marcelo Loco Bielsa skriver ett nytt kapitel i sin dödsruna och jag vet inte vad mer. Men det var mycket.

Vi håller nu tag i den här magiska la liga-kvällen där allt var möjligt ett kort tag till och i morgon åker vi till Sant Joan Despí och ser vad los culés gjort för omvärldsanalys av läget och sen tänker jag att nykomlingarna i gangstergänget Real Betis mycket väl kan gå och ta ledningen i Primeran i morgon.

Salud y besos!

– I morgon tar tack och lov allt slut, sa en synbart sliten Pep Guardiola i går.
Barcelonas tränare har inte bara gått från nypensionerad lirare till silvergrå gentlemannatränare på ett par år, han ser faktiskt ut att ha gått rakt in i medelålder, trots att han bara är 40 fyllda. Han har ju haft rätt mycket att göra på jobbet de tre senaste åren. 

Frågan är om matchen i kväll är den då allt tar slut för José Mourinho också. Mou har haft världen emot sig förut (och domarna och Uefa, det har han ju per automatik, enligt Mou-logik) men han har samtidigt haft en förmåga att trollbinda sina spelare och skapa så tajta band med dem att man ibland undrar om de ingått äktenskap (tänk Zlatan Ibrahimovic, Didier Drogba och ett par till).
Cristiano Ronaldo är hans landsman, hans största stjärna och hans viktigaste byggsten i det Real Madrid han tog över efter Manuel Pellegrini i somras. Efter cupvinsten mot Barcelona för snart två veckor sedan sa CR7:
– Det är Mourinhos vinnarskalle som tagit oss hit.
Det var lätt att säga förstås eftersom det var Cristianos skalle som givit dem mål överhuvudtaget och några dagar senare var den beundrande tonen borta:
–  Om jag gillar att spela så här defensivt? Nej, det är klart jag inte gör, men jag får anpassa mig, sa Crille på ett så aggrofrustrerat sätt att jag inte hade släppt mina barn i närheten av honom. Och då har jag ändå inga.

Nästa match, förlusten mot Zaragoza, fick Crille se från läktaren och trots den intensiva kamerabevakningen (eller kanske just på grund av den) ägnade CR7 uppskattningsvis 20 minuter av varje halvlek åt att grovhångla med sitt matchsällskap, flickvännen Irina Shayk.
Hon är en pingla, så det är inga konstigheter, men budskapet han skickade till omvärlden kan ni ju räkna ut själva. Folk lackade ur. Tidningarna började skriva om en spricka utom räddning.

 Besame mucho.

Vart vill jag komma? Jo, att José Mourinho gjort sig ovän med hela Spanien är inga konstigheter, det var väntat och det måste Florentino Pérez ha kalkylerat med när han anställde honom. Att han gjort sig ovän med Jorge Valdano är väl lite värre, men det José Mourinho kan tappa jobbet på en sommar som denna är att han inte har sitt omklädningsrum med sig. I kväll har han en enormt viktig match att spela, för sin image, för sin framtid och för Real Madrids självbild som just nu är mycket grumlig.

Dessvärre är Mou the man avstängd och byggherrarna på Camp Nou har i veckan slitit hårt för att hitta en platslösning. Enligt Uefas stadgar (de som numer släpper igenom rasistiska påhopp och filmningar) får han inte sitta och ringa eller sms:a Aitor Karanka från sin plats på läktaren och av säkerhetsskäl vill Uefa ha honom inglasad och oåtkomlig för eventuella attacker från hemmapubliken.
Problemet med det? Det finns bara ett gäng sponsorbås bakom glas på Camp Nou och det här är inte matchen då någon av Barças sponsorer är sugna på att släppa sina stolar där. Framför allt inte till Mourinho, får man anta,
Nu skriver Marca att Mou i stället kan bli kvar på hotellet och kolla matchen därifrån, och därmed ostört skicka sms och ringa Aitor Karanka när han vill.
Annars kan jag meddela Mourinho att han kan få min plats på pressläktaren om han bjuder på bra Real-skvaller i paus. Jag kan sitta i trappan.

Det må stå 2–0 till Barcelona inför matchen, men vi ska ju spela i kväll också och jag tror att det kan bli ungefär hur kul som helst, nu när Real Madrid måste anfalla från minut ett. Om jorden tar slut i morgon, och det gör den alltid efter ett Clásico, så hoppas vi att den tar slut med en brakmatch i kväll.

Min morgon började annars med ett samtal klockan 05.50 från Gomorron Sverige-redaktionen på mitt andrahem SVT.
– Hej Johanna, vi har tyvärr inte plats för din medverkan i programmet som vi sa, eftersom vi nu fått tag på Carl Bildt efter mycket jagande.
– Okej, ingen fara, och tack så jävla mycket för att ni ringde och väckte mig för att tala om det, sa jag inte riktigt, men ni hajar.

Jag hann ju inte kolla programmet, men det gjorde kanske ni? Kom Carl Bildt med några vettiga synpunkter på hur José Mourinho ska hantera Pepes avstängning eller hur Pep Guardiola ska resonera om Andrés Iniesta ändå inte håller för 90 minuter? 

Barcelona hade bara 61 procents bollinnehav i kväll och stod därmed för en bottennotering för säsongen.
Vi sänder de blaugrana en tanke och grattar dem till att de har den här killen på sin sida i vått och torrt.

Att Leo Messi skulle avgöra den här matchen var det inte några chockhöga odds på direkt, men för egen del förutspådde jag att La Pulga skulle dra ut på spänningen några minuter till (men kanske hade det redan varit rafflande nog).

  My blog, my rules, my skryt.

Vad såg vi mer då?
En bortamatch som efter vårens Clásico skulle bli Barças tuffaste i ligan i år.
Ett Valencia som ändå visade prov på cojones och bjäbbade emot, men ett Barça som visade vem som är chef på det här jobbet.
En Juan Mata, vars efternamn betyder ”döda”, som ändå visade brist på killer instinct när han fick chansen.
En Pep Guardiola som inte riktigt pallade för trycket och var tvungen att resa sig i vertikalläge och ge lite instruktioner till Pedro, trots farbror doktorns instruktioner.
En Adriano Correia som visade Oscar Wendt att han kan ta en kölapp och sen hinner göra ett träningspass på Parken, ta en tur hem till Skövde och gå en shoppingrunda på Commerce och sedan vänta i ett par säsonger till innan det blir hans, eller någon annans, tur på vänsterbackplatsen i Barça.
Den typen av grejer.

Men vi såg nog framför allt ett lag som tar hem ligan i Spanien i år, utan att det behöver bli mer spännande än det var i kväll.
Jag vill ta tillfället i akt att hissa en varningsflagg modell mindre för Villarreal borta och ett revanschsuget Santiago Bernabéu, i övrigt undrar jag om inte Barcelona går rent i vår.

Real Madrid börjar ana att de har tappat det här. José Mourinho tappade det redan på presskonferensen i dag. Journalisten som blev kallad ”hycklare” av Mourinho heter för övrigt Moniño, jo jag lovar.

Morgondagens most memorable moment blir välkomstkramen med Manuel Pellegrini.

Man får tacka för det lilla. Det lilla, som i att Athletic Bilbao kan konsten att fixa skräckfilmsspänning i Barcelona när de har vägarna förbi, men att Barça är förbannat bra på det här med lyckliga slut när det är de som skriver manus. Och det tenderar ju att vara det på Camp Nou.

Hemmalaget gick ut och spelade luffarschack med Bilbao i kväll. Ett kryss här, ett till och kanske ett tredje i rad, men när den fjärde avgörande passningen skulle slås var baskerna ofta imponerande lugna, drog ner tempot några pulsslag och såg ut som att de aldrig gör annat än att spela fotboll på Camp Nou. Jag gillar’t.

Sen är han svårstoppad när när han vaknar till liv, den här nummer tio i Barcelona, det kan man inte protestera mot.

Bilbao har mött Barcelona fyra gånger den här säsongen. På två förluster och två oavgjorda resultat har de kammat noll poäng och lika mycket cupavancemang med sig.
Sett till matchen var Barça så klart värda att vinna. Sett till den poetiska rättvisan kanske Bilbao borde ha fått någon futtig poäng med sig någon endaste gång.

Är det ändå inte något lite skönt provocerande över lag som är så nöjda med oavgjort att deras ambitioner i andra halvlek sträcker sig till att titta upp, få ordning på läget och slå en lite lagom hög tjongboll helt utan adress upp på offensiv planhalva och tänka ”äh, där uppe är det ändå inget drag i kväll”? Jag tycker det. Jag är väl lite mätt på det motsatta kanske.

Barcelona bröt en småjobbig svit i kväll och kan fortsätta att titta ner några poäng i tabellen för att hitta Real Madrid.
Jag undrar om inte José Mourinho satte gazpachon i halsen från sin utpost några gånger i kväll.

– Jag ser hellre Arsenal på tv än möter dem på plan, sa Pep Guardiola inför kvällens möte på Emirates.

Ibland känns Barcelonas matcher i la liga som nån form av långdragna generalrepetitioner i väntan på mötena med the big boys. I kväll var jag spänd på att se hur mycket 8–0 mot Almería egentligen betyder när det är dags att snacka allvar.
Inte så jefla mycket, förklarade the Gunners pedagogiskt när tio minuter av matchen återstod och Peps pack var på väg att vaggas in i det sedvanliga segerruset.

 Now, this got messy. Foto: Reuters

Det var en rätt hård smäll för spanjackerna, som hade dubbelt så hög passningsprocent en bra bit in i matchen, men det var framför allt kvällens absolut bästa tänkbara resultat för att vi ska få en nervig upplösning i returmatchen. Arsenal åker ingenstans för att ”stänga matcher”, frågan är om de ens är kapabla att stänga dörren till sitt eget omklädningsrum, och hundratusen åskådare kommer att förvänta sig en galasittning på Camp Nou om tre veckor.

Barcelona brukar inte förlora utslagsmatcher på bortaplan särskilt ofta, men de brukar verkligen inte vinna dem heller. Inte sedan den 1 april 2008, då man utmanövrerade Schalke i Gelsenkirchen med 1–0 har katalanerna vunnit en CL-match efter gruppspelet på bortaplan och när de slog engelskt motstånd i fotbollens hemland senast pallar jag inte ens kolla upp, eftersom jag inte har något ob-tillägg på vardagskvällar, men det har runnit en del vatten under broarna sedan dess.

Nu missar Gerard Piqué returen på Camp Nou, Carles Puyol kommer eventuellt vara nyrehabiliterad och Gabi Militos uppsyn har faktiskt inte gjort någon annan än hans mamma glad på ganska länge.
Vem Pep ska kalla in som backup är jag osäker på, men jag tänker att det är lika bra att dra igång med intervallövningar och lira lite gårdsfotboll på kidsen på gatan de närmaste veckorna utifall att han vill begagna sig av mina tjänster den 8 mars (jag kommer utkräva ersättning för förlorad arbetsinkomst och möjligen ett påslag för att det är internationella kvinnodagen, för protokollet). 

Jag tänker att Víctor Valdés också ska ta snacket med sina stolpar, så att de bestämt vem som ansvarar för vilka luckor tills dess. 

Hoppsan hejsan. Det är fullt drag i den spanska huvudstaden just nu, det får man konstatera, och lever man på att skandalisera Real Madrids spelare, som någon i kommentatorsfältet uttryckte det (fortfarande en av de roligaste kommentarer jag fått) så är det bråda dagar.
Pedro León har inte haft särskilt mycket förtroende från sin mister Mou sedan han petades en gång i höstas och åkte hem till sin förre tränare i Getafe Michel och grät ut, om ni minns.
Fernando Gago har inte haft speciellt mycket med startelvan att göra alls under året och vi kan väl konstatera att det är fel killar som råkat i luven på varandra på träningen på Valdebebas.

Dagen till ära rider dessutom Osasunas anfallare Pandiani, känd som ”El Rifle”, ”Geväret”, vidare på svallvågorna från helgens seger över de vita och förklarar att Cristiano Ronaldo ”har en skruv lös”.

Tur för Pandiani själv att han i alla fall inte ser ut som någon som just rymt från Kumlaanstalten.

 Jag ska stirra ihjäl dig. Foto: Marca

Ni är några som undrar varför det pratas om kaos och bråk inom Real Madrid så mycket oftare än Barcelona.
Förklaringen är tudelad, skulle jag säga.

Efter Joan Laportas avgång i somras är Barcelona en klubb i så total harmoni som det går när man omsätter miljarder och har några av världens bästa spelare anställda. Det är klart att det gnälls och tvistas och tjafsas även i den katalanska klubben. I nuläget är Dani Alves kontraktssoppa en tärande historia för alla inblandade. Men efter Zlatan Ibrahimovics avsked, som var klubbens och Pep Guardiolas senaste öppna konflikt, så har det varit löjligt lugnt på ytan.
I Real Madrid finns en tränare som har ”polemik” som en del av sin arbetsbeskrivning och var José Mourinho än dyker upp ställs saker och ting förr eller senare på sin spets, allt annat vore en överraskning.

Men viktigare är kanske det faktum att Madridtidningarna, och då framför allt Marca, stryker Real Madrid mycket mindre medhårs än vad som är fallet med Barcelona och lokaltidningarna här.
På samma sätt som alla journalister i hela Spanien vet att Jorge Valdano och José Mourinho inte går ihop så vet de allra flesta i Barcelona att Joan Laporta och Pep Guardiola knappt kunde vistas i samma rum i slutet av förra säsongen. Men de katalanska tidningarna tycker generellt det är mysigare att skriva om Gerard Piqués 24-årsdag (grattis guapo!) än om saker som kan störa klubben och sätta a-lagets framgångshistoria på spel.
Det är åt helvete så klart, och det är sånt som gör att rapporteringen i resten av världen blir lidande.
Det tvingar framför allt journalisterna här att bedriva en sorts självcensur som är det mest frustrerande man kan jobba mot som nyhetsreporter och som egentligen inte hör hemma någonstans utanför Nordkorea.

Det om det. Vi har en halvljummen och en stekhet cupmatch att ta tag i i kväll. Om man ska tro Almerías tränare José Luís Oltra, så är det hans lags 0–5-underläge som är värt att spana in i kväll.
– Om det skulle bli aktuellt har vi övat på straffar inför matchen, förklarar Oltra för AS.