Jag vet inte hur det är med er, men jag är lite Messi-mätt för stunden. Men historia är historia och här har ni för all del alla hans 234 mål i Barcelona.

Hans mål i går såg hur som helst till att Real Madrid för stunden faktiskt bara är fem poäng före Barça i tabellen, och nu sitter man där igen och tänker att ja, om marängerna förlorar poäng mot Villarreal i kväll så. Men nej, det kommer inte hända och nej, det hade inte spelat någon roll. Ligan är avgjord. Basta.

En som missar kvällens begivenheter på El Madrigal är Fabio Coentrão efter att ha puffat utanför Real Madrids rökruta och dessutom utan målsmans intyg.
Om det här är ett straff för Coentraos tjuvrökande blir jag faktiskt lite sne på Mourinho. Jag tycker det är ganska befriande med idrottsmän som har lite laster och om man inte får ta en cigg på sin födelsedag, vad är nästa steg då? Att man inte får dricka bubbel heller?
Herregud, jag trodde det här var Spanien.

AS gör det enda rätta i det här läget och lanserar en lista på tidigare fotbollssmokers och håll med om att vi har några pärlor här. Mesut Özil går från bambi till bad boy på en sekund, men nog är ändå Johan Cruijffs Marlon Brando-tolkning ännu mer classy.

Så. Du har antitobaksmaffian nåt att provoceras av i några minuter, medan vi andra går vidare med våra liv, för i kväll möts la ligas mesta atleter i en match som jag är väldigt spänd på.
Athletic Bilbao har spelat ruggig fotboll när de fått allt att stämma i år och har nog enligt mig la ligas högsta högstanivå efter the big two.
Å andra sidan har Cholo Simeone fått styrfart på kaotiska Atlético och lotsat dem genom Europa med fast hand på ett mycket imponerande sätt.
När de två titanerna ska mötas i kväll står dessutom en plats om att få spela i Europa alls nästa år på spel. Fernando Llorente saknas, och Atléti har lite manfall de också, men ändå, jag tror det blir rock ’n’ roll på Vicente Calderón i kväll. 

Marcelo Bielsas lejon hade inga som helst problem att skicka Mirandés all världens väg ur Copa del Rey och tillbaka till division tre-verkligheten på San Mamés i går kväll och i dag kan Fernando Llorente och hans vänner luta sig tillbaka och kasta ett öga på händelserna på Camp Nou om de vill veta vem de får möta i finalen senare i vår.
Om de nu bryr sig, Javi Martínez har ju ändå klart för sig hur den matchen kommer att gå. 

Vi ska inte förväxla Barcelonas situation inför kvällens match med en pressad situation. De har hemmaplan, ett oavgjort resultat, ett bortamål och statistiken med sig. Sedan Pep Guardiola tog över laget har Valencia aldrig slagit dem, men de har kryssat så att det stått härliga till och Unai Emerys killar har bjudit på spänning, hög fart och rolig fotboll nästan varenda gång. Och Pep vet vad som krävs i kväll; Barça måste kliva ut inför hemmapubliken och ikläda sig rollen som det högst stående väsen man hittar i medelhavskulturen (och alla andra kulturer på jorden, amen). De måste visa att de är MÄN.

Och plötsligt får Leo Messis nya skäggväxt en alldeles naturlig förklaring.

Dessutom har Ludas startat ett vinkrig med Andrés Iniesta och det är inte den enda fronten där Messi-klanen är offensiv just nu.
Storebror Rodrigo Messi, en gammal bloggfavorit när det begav sig, ska nämligen upp i rätten för att ha hotat en cyklist med en pistol i närheten av det messiska residenset i Castelldefels strax utanför Barcelona förra våren. Det faktum att vapnet var av plast hade kanske fått Rodrigo att komma undan lagens långa arm om han inte ackompanjerat viftandet med ett:
– Vad vill du? Att jag skjuter dig? Att jag dödar dig?!

Bakgrunden enligt tidningen La Vanguardias poliskällor ska vara att Messi den äldre brände förbi cyklisten i så hög hastighet att han höll på att tappa balansen och att ett ordkrig utbröt minuter senare när mannen på hojen konfronterade Ludas brorsa på en bensinmack.
Jag är personligen inte själv kallad som vittne till rättegången, men om åklagaren behöver empiri att stödja sig mot kan jag intyga att minst ett av Rodrigo Messis syskon, vi kan kalla honom Leo, en gång brände förbi cirkus en meter framför mig i sin bil vid ett övergångsställe som jag var i begrepp att korsa i en hastighet som låg nånstans mellan 100 och 110 kilometer i timmen över det tillåtna.

När man hämtat andan och tackat livet efter den typen av upplevelse smyger en väldigt obekväm frågeställning in i ens hjärnverksamhet: Hur skulle Aftonbladet ha presenterat nyheten att Leo Messi kört ihjäl mig?

”Juanita Frändén död i bilolycka – idrottssverige lamslaget av sorg
Förövaren känd sportidol.
Jan Helin: ’En stor förlust för svensk sportjournalistik’

Sidorna: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och mitten. Och sporten.”

eller

”Leo Messi i skandal inför Champions League-semifinalen – Barcelonaspelaren körde i hjäl kvinna på övergångsställe.
Sportbladets Simon Bank: ’En stor förlust för fotbollssvärlden’

Sidorna: Varenda jävla rosa.”

Men jag lever och kickar och innan cupclashen på Camp Nou i kväll ska jag iaktta the making of men och förfesta på Miniestadi där världens två kanske mest framgångsrika ungdomsfotbollsverksamheter har bestämt träff.
Det är Barças u-lag som tar emot Ajax i kvartsfinalen i fotbollskidsens Champions League och där både Ajax a-lags- och ungdomslagstränare är på plats.
De heter Ronald och Franck De Boer och har båda två de senaste dagarna lallat runt och hälsat på gamla vänner på Barcelonas träningsanläggning. 

Men, men, men, men, manly men wohohooo. Foto: FC Barcelona

Men dagens riktigt glädjande fotbollsnyhet hittills hämtar vi från huvudstaden där ett företag (från Valencia visserligen) gjort verklighet av mångas dröm att få ta en dusch med Cristiano Ronaldo.

Vladimir Weiss har just slagit in ett tacka och ta emot-mål på Cornellà-El Prat mot Mallorca, och Espanyol uppträder precis som ett lag som har häng på fineuropaspelet, men som måste få till precis allt rätt för att det ska bli åka av nästa år. Då ska vi minnas att man fick lämna Copa del Rey efter att lilla Mirandés väntade till två minuter in på tilläggstiden i returen i kvartsfinalen för att fullborda sitt lilla mirakel.
Espanyol behöver en seger i kväll av moraliska skäl lika mycket som som poängmässiga.

Annars är det ju normalt sett ganske diplomatiske Xavi Hernández som hamnat i veckans stora blåsväder i Spanien. Xavi hoppade helt enkelt in i Barça TV:s eftermatchstudio, tänkte ”det jag säger här läcker aldrig ut” när han trodde att kameran inte rullade och gick rätt hårt åt spelarna i motståndarlaget i el Clásico om ni minns vilka de är.
Det är Mundo Deportivo som publicerar utdragen från Xavis off the record-snack och i det spanska sportjournalist-skrået rasar debatten om det är rätt eller fel gjort.
Jag har varit inne på det antagligen någonstans mellan 15 och 1500 gånger i bloggen redan: relationen media/klubb är mycket komplex och generellt (alldeles för) lojal åt båda håll, vilket gör att spelarna känner sig trygga med att snacka skit med sina favoritjournalister med visshet om att det aldrig kommer att nå massorna.
Nu rörde det sig i det här fallet om en intervju i klubbens alldeles egna tv-kanal, med en personalstyrka som normalt sett famlar någonstans i gränslandet mellan klassiskt hejaklacksjournalistik och blint Barça-beundrade, alltid med målet att framställa klubben i absolut bästa dager. Jag har mycket svårt att föreställa mig varför någon där skulle vilja sälja ut en av klubbens mest populära spelare på det här sättet, vilket gör att det måste handla om en personlig vendetta.
Kanske är Xavi Hernández helt enkelt skyldig en underbetald, uppsägningshotat kameraman på Camp Nou en massa pengar. Ja, så måste det vara.

Alternativet är ju att någon på Barça TV blev glad att Xavi eldade på mot Real Madrid och tänker att det egentligen stärker hans position hos supportrarna på sikt, vilket det säkert gör, och att hans landslagsuppdrag då är mindre viktigt. Vad vet vi?

Den täta relationen mellan klubb och media manifesterades i går i mycket tristare omständigheter, när tv-kanalen La Sextas ankare Dani Montesinos tragiskt dog i en motorcykelolycka. Twitter svämmade över av Barçaspelare som skickade sina kondoleanser till Montesinos familj och innan gårdagens presskonferens med Pep Guardiola ordnade klubben en tyst minut i pressrummet, med samtliga fyra lagkaptener på plats.

I kväll ska de ta sig an ett mycket opålitligt Villarreal på el Madrigal bara minuter efter att tabellettan Real Madrid gjort slarvsylta av superjumbon Zaragoza på Bernabéu-stadion.
Det är första gången José Mourinho är tillbaka efter att han faktiskt buades ut efter förra helgens seger mot Athletic Bilbao. Paradoxalt nog känns det ju som att Mous emottagandet blir finare i kväll, trots att de vita kommer tillbaka från cuputslagning på Camp Nou.
Spela bra mot Barça och ändå åka ur är det nya vinna.

Men hörrni, Fernando Llorente!

Ni noterade att de har det lite långtråkigt i Italien under landslagsuppehållet. Jag noterar att ingen endaste spansk tidning har tagit upp Ibratråden den här gången, och det brukar de vara ganska snabba med att göra – om det ligger någonstans på rätt sida om rimlighetens gräns.
Kanske för att alla friska människor utanför AC Milans innersta cirkel inser att ”släpp fem – få en”-idén om att Real Madrid skulle få Zlatan Ibrahimovic mot att släppa Lassana Diarra, Sami Khedira, Ricardo Carvalho, Kaká plus en av Karim Benzema och Gonzalo Higuian till Milan skulle vara det mest oansvariga beslut som fattats av en institution i en västvärldsdemokrati sedan Stockholms skönhetsråd valde in E-type i sin styrelse för några år sedan.

Kaká har inte alltid varit José Mourinhos största älskling och inte Ben ze man heller, men de är några av klubbens största värvningar någonsin och att en 30-årig Zlatan Ibrahimovic, som börjar tröttna på fotboll, skulle fylla fem hål i Real Madrids omklädningsrum, varav tre direkt i startelvan, måste ändå klassas som ett av årets löjligaste sillyrykten. Alternativt har Corriere dello sport skickat en av sina reportrar på studiebesök på Nordkoreas nyhetsbyrå, men jag ser inte riktigt vem som vinner något på det här propagandakriget.
Så då är det väl Mino Raiola som vanligt.

Jag kan möjligen sträcka mig till att Mourinho har sagt sig villig att dumpa en, maximalt två, av ovanstående namn för att få Ibra till den spanska huvudstaden. Basta.

Så vi går vidare med våra liv i stället.

Cristiano Ronaldo (som kuriöst nog inte var med bland namnen ovan, lite snålt får man säga) är i full fart med att ta Portugal till EM, i morgon krävs bara ett oavgjort resultat mot Danmark (han kan ju prata med Mattias Jonson om hur man löser den biten) för att portugiserna ska bli gruppetta och helt EM-klara.
Trots det har Crille det tufft med bortasupportrarna, och efter att Cyperns publik busvisslat honom och ropat ”Leo Messi” så fort Ronaldo rörde bollen i fredagens match, sätter han ner foten med besked:
– Folk som ropar är inte riktigt normala. Jag kan inte hålla på och bry mig om sånt. Alla som gillar fotboll gillar att se Cristiano Ronaldo, säger Cristiano Ronaldo om Cristiano Ronaldo.

Ni minns att Real Madrids ess blev tagen på sängen när han ombads prata om Mario Götze häromdagen. Nu är det läge att läsa på Ronnie, för snart kan killen spela bredvid dig.

Och så får känsliga Real-supportrar blunda en stund för klubbens ena husorgan, Madridtidningen AS, har tagit fram siffror som gör gällande att Barcelona gått om Real Madrid som landets mest populära fotbollslag. Real Madrid har samtidigt befäst positionen som Spaniens minst omtyckta gäng. Mest hatade, även kallat.
Det är 1 400 fotbollssuportrar runtom på arenorna i Spanien som plockat ut sina tre favvolag och sina tre ofavvolag och läsningen är faktiskt rätt spännande på sina håll.
Villarreal har presterat topp fem-placeringar och fina europaresultat flera år på 00-talet och får ändå inte riktigt fäste hos den spanska fotbollspubliken, där bara en ynka procent uppger att man gillar den gula ubåten bäst. 

Tidningen Sport tar tillfället i akt att lansera lite välbehövliga likasombäruppdateringar på den spanska sportfronten. Jag har egentligen inga invändningar, men jag tänker att någon på redaktionen vet saker om Fernando Llorentes anatomi som i alla fall jag inte känner till.

I morgon ska jag byta 28 grader Barcelona mot ett jagvetinteriktigthurkallt Råsunda och se till att Hamrén och hans vänner sparkar stjärt med Holland så att vi får lite kul i sommar.

Spaniens landslag försöker ju som bekant lappa ihop relationerna mellan Barça– och Real-falangerna. I kväll gör gänget en första gruppterapisession i vänskapsmatchen mot Chile, där Xavi Hernández exempelvis ska ta det stora steget om Raúl González i antal landskamper. 102 stycken pratar vi om.
Men landslagssamlingar ger ju också tid för en hel del annat.
Fernando Llorente och David Villa klev till exempel ut i ett skyltfönster tillhörande ett ganska stort klädmärke som de båda sponsras av mitt i Barcelonas centrum och gjorde förbipasserande shoppare så här glada.

Fernando Llorente: ”Vilket håll tittar du Guaje?”
David Villa: ”Rakt fram.”
DV: ”Oi, kompis, din gylf är öppen.”
FL (kontrollerar reflexmässigt gylfen): ”Den är det va?” 

Bilbaobjässen är för övrigt ny på Twitter och börjar med att be om ursäkt för att han valt tröja nummer 19 eftersom hans vanliga 9 var upptagen. Det är okej vännen, känner jag spontant.

I Barcelona är också Gerard Piqué fast i skadeträsket och får vara glad att han i alla fall har en hobby att ägna sig åt. I går betalade little Gerard 5 000 euro i entréavgift för Poker All Stars-turneringen i Texas Hold’em No Limit Turbo (det låter som en krigsleksak, I know, men det är tydligen en form av pokerspel) på casinot i Barcelona. Han kom hem med en tredjeplacering i turneringen och 40 950 euro rikare. Det måste vara den svenska jantelagen som gör att jag inte rakt igenom gläds med honom.
Men kvällens stora glädjeämne var ju ändå Piqués försök till maskering på mammas gata. Jag tittar och tittar och ser ändå ingen likhet mellan Barcelonas mittback och mannen bakom de där hörlurarna.

Nä men jag snackade med Shakiras sminkteam och de fixade biffen. Bra grejer, solglajjor. Foto: MD

Casinot i Barcelona är lite av Piqués stamhak och tro inte att gårdagens fullträff var en lycklig slump. Jag har en själv en polare som förlorat 400 surt förvärvade euro här till Barçabacken som kanske ändå inte tillhör de mest behövande i låglönespanien.

Det är inte varje dag det dyker in ett mejl från FC Barcelona med texten: ”Medicinskt utlåtande om Pep Guardiola”. Men Filosofen har haft ont i ryggen i ett par veckor och i morse var det så illa att han inte ens kunde leda träningen.
Av allt att döma får Tito Vilanova styra skutan till Valencia i morgon, vilket innebär att Mestalla förblir den enda spanska arena där Guardiola aldrig vunnit, oavsett morgondagens resultat.

Valencia är i form, det vet alla som såg dem i söndags då laget slog Athletic Bilbao och David Navarro slog Fernando Llorente.
– Lätt att han får en Oscar för insatsen i dag. Jag är trött på den här typen av spelare och att de inte blir stoppade. Alla vet ju att han går in för att skada, sa en bitter Llorente efter matchen.
Märkligt nog var Navarro inte ens nominerad för ”bästa utländska film” på galan i Los Angeles, det kanske var lite väl nära inpå festligheterna, vad tror vi?
Hans lagkamrat Joaquín vägrar lyssna på snacket om övervåld.
– Vi är beredda att försvara David in i döden, var Valencialirarens kanske lite olyckliga ordval när Navarro kom på tal i går.

 Men han ser nästan lika snäll ut som David Navarro.

Barcelonas värvningsgäng är annars ute på en liten Italienturné som avslutades på San Siro i går. Och det rör sig ”inte precis någon artighetsvisit hos Zlatan Ibrahimovic” som tidningen Sport konstaterar i dag.
Marek Hamsik skulle jag försöka värva till alla lag i hela världen, men som vanligt infinner sig frågan: och var ska han få plats i Barça då?

Klubbens nyaste värvning lär inte påverka startelvan så särskilt mycket, mer än att hon kan hålla Gerard Piqué på gott humör.
”Samarbetet med Barcelona ger synlighet och trovärdighet åt hennes humanitära och solidariska projekt” skriver Mundo Deportivo.
Nu väntar jag spänt på hur Shakira ska återgälda trovärdigheten gentemot Barcelona?

Hörrni, en gång för alla; jag gillar er, det vet ni, och ni gillar mig, det vet jag. Men på Facebook är jag privat och min yttre gräns för vilka jag accepterar går vid ytligt bekanta. Även om jag förstår vad ni vill.
Jag kan inte heller hjälpa till med att fixa biljetter till Camp Nou och jag har inga möjligheter att fixa spelarträffar även om ni är ett glatt grabbgäng från Bengtsfors som firar 25-årsjubileum sedan ni tog studenten från barn och fritid-programmet.

Sorry. 

Om vi ska låtsas för en stund att jag satt och kollade på när Spanien reste till Skottland och trodde på tre säkra (det gjorde jag inte, jag kollade på en lektion i orange energiläckage, men jag orkar inte prata om det just nu, kan ni bara acceptera det?) så kan vi också konstatera att David Villa just nu behöver ett handikapp i form av straffspark för att få nätkänning, medan Fernando Llorente bara behöver benskydd, matchdräkt och tre minuter för att slå in veckans tredje mål.
Llorente är glödhet. And doesn’t he know it.

 Även om han blandat och gett här på bloggen.

Leo Messi har, precis som lagkamraten Villa, lite svårt att hitta målet i landslaget, men har också, precis som Llorente, planer på en alternativ karriär.
Messi har, och nu ska jag försöka skriva det här utan att börja skratta, skrivit kontrakt med det italienska modehuset Dolce&Gabbana eftersom han ”alltid har uppskattat deras stil” (jag höll mig faktiskt fram till det citatet).
Några bilder har inte släppts än, men italienarna har i alla fall tagit några snapshots av Leo med your average postcolonial art på väggen bakom.

 Leo Messi. Till vänster. Foto: Gazzetta dello sport

Men herregud, Leo har väl gjort modejobb förut. Det här ska nog gå bra.
Han startar ju i alla fall på noll.

Och när vi ändå pratar mode; det florerar ett rykte i den rosa bloggosfären om att jag fått ett par kallingar från Robert Laul som jag glatt struttar runt i.
Ja, jag provade dem. Nej, de satt verkligen inte ”så snyggt”.
Det beror möjligen på (och det här behöver jag själv påminnas om ibland) att jag saknar vissa fysiska företräden som nittio procent av mina kollegor har. 
Men det är ju härligt att Robban tycker att jag har balls enough.

Det är ju inte förrän första omgången gått av stapeln som man bör ge sig på att ställa en prognos av något slag. Vi kan väl, för att krångla till det på utrikiska, kalla den Post World Cup-kollen.

* Vem är frisk från VM-sjukan? (Lionel Messi)
* Vem är hög på VM-succén? (Diego Forlán, Fernando Llorente)
* Vem fick lämna VM utan att spela och mötet med Espanyol utan tre poäng? (Derek Boateng. Ja, hela Getafe så klart, men mest Boateng.)

Hög tid också att gratulera Markus Rosenberg till det livskvalitetsoptimala klubbvalet Racing Santander.
Tips från undertecknad som scoutat staden grundligt inför Mackans ankomst (Martin Dahlin, du kan sätta in överenskommen summa på mitt personkonto, alternativt invänta nästa regeringsbildning för att se om det blir avdragsgillt, då skulle jag ta det på företaget, ’rut’ eller ’rot’ eller ’reka’):
* Kasinot är stadens hot spot och bästa nedvarvning efter match
* Solstolarna på stranden kostar 4 euro för en heldag, men pluggar du in Ipod-lurarna och låtsas att du sover kommer du undan gratis

Rosenberg är, enligt Racings hemsida, reslig, bra i luften och grym på fötterna. 
De hittar faktiskt inga fel att rapportera.
Att värva långa män från Malmö är tydligen inget som spansk fotboll väjer för, trots färska potentiellt avskräckande exempel.
Och efter att ha spanat in klädkoden på Santanders nattklubbar, eller jag menar gågator, kan vi konstatera att Markus Rosenberg kommer bli stadens it-kille på nolltid.

 Fashionista 1, Fashionista 2 och man som säkert är bra på sitt jobb. Foto: Racings hemsida

Över en sommar blev Santander Spaniens mesta svenskklubb. Vem såg det komma i juni?

Ibra-efterdyningarna rullar in i strid ström i Barcelona, men snart kommer lugnet att lägga sig och Zlatans tid i klubben vara ett minne blott.
Och om jag själv trodde att jag skulle få fortsätta att njuta av livet i strålkastarna och exponering i tidningen tog Aftonbladets eminenta webbnissar den vanföreställningen ur mig fort.

Har lusläst mitt jobbkontrakt under klausulen ’lansering på nätet’. Det står inget om någon allsvensk målvakt.

Mål på både bredden och tvären när Real Madrid för första gången visar att man kommit över förra årets Clásico och inte får dåliga uppstötningar av 6–2. 
Cristiano Ronaldo gjorde en Cristiano Ronaldo och gick upp på 12 mål (tack till uppmärksamma läsare i kommentatorsfältet), lika många mål som Zlatan Ibrahimovic men på fem färre matcher spelade än Ibra, och passade på att ära sin hemö Madeira, där över trettio personer mist sina liv i den senaste tidens oväder.

En sak kan jag inte låta bli att fundera över varje gång fotbollsspelare kör tröjtrycktricket: Hur många underställ med ”Grattis Mamma”, ”Välkommen till världen, min son” och andra budskap ligger svettiga och skräpar i olika omklädningsrum efter match utan att världen någonsin fick chansen att se dem?
Och är det bara de självsäkra anfallarna som kuppar in en hemmagjord tröja under matchstället i förvissningen att de ska göra mål just den kväll deras farmor fyller hundra, eller springer en genomsnittlig spansk elva runt med en fem, sex potentiella målfirarundertröjor?
(Jag är säker på att det ordet existerar, men får dåligt med träffar på Google.)
Juventus mittback Nicola Legrottaglie brukar ju köra på Jesus-spåret och det är så klart smart och lite mer tidlöst om man inte är en notorisk målskytt och måste bära undertröjan i tjugo matcher innan det blir läge.

Hur som haver. Om man förvånades över Galaxernas totala urladdning i kväll, så var det i alla fall ingen överraskning att Athletic Bilbao skulle köra över Teneriffa på San Mamés.
Fernando Llorente hade nämligen laddat med en vitaminchock.
Och i den med väldigt ojämna mellanrum återkommande följetongen ’La liga-lirare med lookalikes i schlager-Sverige’ måste vi konstatera följande.

    Inte främlingar?