Lystring, spelare och supportrar till Barça: Fotbollsmatcher vinner man inte på bollinnehav. Aldrig. Inte nån gång. 
Det finns inga ”moraliska” segrare i den internationella fotbollen. Hundra skott på mål kan aldrig väga upp för ett mål i baken. 

Hade det varit så hade FC Barcelona inte förlorat en match sedan den här snubben tog båten från Holland till Spanien (vadådå, det finns ju massor med kanaler i Amsterdam, nån måste väl rinna ut i Medelhavet?) 1988 och började styra upp saker och ting.

I övrigt gjorde Barcelona förstås precis vad de kunde för att ta med sig ett bortamål hem till Katalonien. I kväll gick det inte, och utöver ett par träkänningar hade faktiskt inte Barcelona så där sinnessjukt många jättelägen. Man får ju inte det borta mot Chelsea. Didier Drogba däremot fick via någon sorts poetisk rättvisa bli hjälte mot laget som han troligtvis ville slå mest av alla i kväll.
Enligt de flesta tidningarna i Spanien borde Andrés Iniesta haft en straff när Tim Cahill ramlade ner honom i straffområdet, men kan ni historien så vet ni varför de inte ropar särskilt högt på den saken.

Kvällens bästa bad boy moment var ju ändå när John Terry först trampade på Carles Puyols hand och sedan kramade om den en gång till.

Nu har vi ett läge där båda returmatcherna lever vilt (ärad vare Gud i höjden) och där vi inte får bli förvånade om vi blir helt utan spansk inblandning i Champions League-finalen.

Men vad som än händer har vi ett helspanskt Clásico på lördag. Det kan bli sista gången Real och Barça möts i år. Med varsin CL-förlust i bagaget håller jag Barcelona som svag favorit i kraft av hemmaplan, men låt mig suga lite på mitt tips innan jag sväljer helt. 

Grattis mitt i oflytet till Alexis Sánchez som i dag blev förste chilenske spelare att spela en semifinal i Champions League. Hipp hipp hurra.

Och så en varning om det var någon på bloggen som bröt sig in i Real Madrids omklädningsrum på Allianz Arena i München i går och snodde Crille Ronaldos, Karim Benzema och Mesut Özils skor; den tyska polisen kammar just nu nätet på auktionssajter där dyrgriparna kan tänkas säljas.
Var diskreta.

Oj oj oj.
Om jag hör rätt nu så hör jag ett Santiago Bernabéu vissla ut sina lirare. Det borde de verkligen inte göra. Real Madrid – Valencia var en riktigt riktigt bra fotbollsmatch från början till slut.
– Den här matchen förtjänar ett mål, tyckte pappa på påskbesök.
– Icke, la liga mår bra av lite 0–0-matcher med intensitet ibland, tyckte hans dotter, a.k.a. Juanita.

Vi kan prata om Tino Costas heroiska 90 minuter i Madrid, vi kan prata om Iker Casillas räddningar och vi kan prata om Cristiano Ronaldos träkänningar bakom och bredvid Guaita i Valencias mål. Vi kan väl prata om det mesta egentligen, om prata är er grej, min grej är mest att konstatera att vi har en livs levande liga och det kan ingen ta ifrån oss. Ingen.

Jag fläkte eventuellt ut mig en aning för ett par veckor sedan och sa att den här ligan var vunnen för Real Madrid. Jag gjorde inte det för att jag sitter på några hemligheter som ni inte gör, mer än att jag tänker att tio poäng tio omgångar från slutet är ett nästintill ointagbart avstånd i la liga. Det är cirkus en poäng per omgång och det har jag svårt att se José Mourinho släppa ifrån sig. Eller hade.

Nu har vi den tabell vi förtjänar. Real Madrid måste ta poäng i el Clásico för att vara säkra på att ta hem den här titeln och det ska bli ett sant nöje att se dem komma till Camp Nou och spela för oavgjort om ett par veckor.

Valencia ändå. På väldigt många möten hade de tagit väldigt många nästansegrar och -poäng på Barça och Real, men i årets liga har de faktiskt ett kryss mot de båda och Unai Emerys gäng har alla skäl att tro på vidare liv i Europa League efter att ha skickat AZ Elm Alkmaar ur turneringen och möjligen också ha haft en fot med i avgörandet av la liga i år.

Och så några snabba.

Levantísimo. Vilket obeskrivligt fantastisk bonnagäng. Som Kalmar FF men med charm.
Osaunsa. Vilken jävulsk genomklappning. Har Andrés Fernández trillat ur the zen zone? 

José Manuel Pinto var snabb med att fota och klippa och klistra ihop några Twitter-meddelanden från Barcelonas lagmiddag hemma hos Eric Abidal, innan vad som ska vara dagen då han genomgår sin njurlevertransplantation.
Pinto hade missat att detta var hemlig information och tog bort sina meddelanden från det sociala nätverket ganska snabbt, men inte snabbt nog för att folk och fä och tidningar skulle fatta grejen.

Sitt nu ner i båten alla.

Hade Real Madrid gått UPP till sex poängs ledning i kväll hade vi sagt att ligan var klar. Nu hänger ett litet litet frågetecken över El Madrigal i natt, eftersom det här inte längre är en fotbollsliga på upploppet, det är ett mindre medialt intbördeskrig i vardande i Spanien och det är den som klarar av det bäst som vinner ligan.
Från och med i morgon när ni vaknar kommer den här säsongen handla om mutade domare, felaktiga utvisningar, dolda agendor och ett Clásico den 22 april som återigen har möjlighet att bli så där hett som man inte trodde.

Tycker ni att jag överdriver kan jag väl bjuda på en liten skärmdump över vilka ämnen som trendade på Twitter efter midnatt i Spanien i går.
Tio av tio handlade om matchen.

Ändå: Barcelona måste vinna resten av sina matcher, vilket innebär att Real Madrid automatiskt förlorar en. Sedan ska de alltså torska en till och ja, det kan väl hända. Marängerna har ett småtufft spelschema framför sig (men Barcelona har å andra sidan Levante borta och nu skojar jag faktiskt inte, inte bara i alla fall) och vill de ha en enda anledning att le i kväll så kan jag tala om att de i alla fall valt rätt match (nästa mot Real Sociedad) att få Sergio Ramos och Mesut Özil avstängda. För därefter ska Mous mannar ta sig an Osasuna borta (lurigt), Valencia hemma (lugnt) och Atlético borta (läskigt). Sen får de vila i en match mot Sporting Gijón och sen är det Barcelona som bjuder till fest.
Men jag vill ändå hävda att allt annat än Real Madrid-seger i ligan i år är en riktig knall.

Vill ni själva räkna på sannolikheten hit och dit har Marca förstås försett oss med ett instrument. Have fun.

I övrigt lämnade Real Madrid Villarreal utan att vare sig förstetränare, andretränare eller någon spelare lämnat en enda kommentar (minus Marcelo som hade missat silenzio stampa-instruktionerna, #ohsofail).
Det strider mot kontraktet med ligan att inte dyka upp på presskonferens efter match, men vi får gissa på att José Mourinho vet vad han gör och att han tycker att det är värt det. Han bestämmer ju vad vi ska prata om i veckan som kommer i alla fall.

Villarreal är ju laget som inledde säsongen med spel i Champions League, kammade noll (0) poäng i gruppspelet och sjönk som en sten mot tabellens bottenträsk. Miguel Ángel Lotina behövde tydligen bara gå in och säga hej till publiken innan Den gula ubåten kom ihåg hur man spelade fotboll igen.

Gaaaah. Ska man bli lite svettig nu igen?

”Vilket kapitel har skapat mest rubriker i Sverige?”, ”Hade det blivit en bok utan Guardiola?”, ”Släpper han den med flit innan mötet med Barcelona?”, ”Har den sålt mer än Harry Potter?”, ”Vad säger Helena?”.

När Zlatan Ibrahimovics självbiografi kom gick min mobil ganska het med samtal från kollegor och nyfikna vänner i Spanien, som fascineras av den långe svensken som lämnade Barça med dunder och brak förra året.
Jag skrev möjligen förra veckan att mötet mellan Barça och Ibra på förhand är större i Sverige än här. Det får jag vackert ta tillbaka. Ibra är på allas läppar, förstasidor, talkshows och nätforum just nu. Då är det ändå en dag kvar.

Spanska Canal Plus gjorde ett fint nedslag i Rosengård i helgen, för att förklara varför Zlatan Ibrahimovic blivit Zlatan Ibrahimovic lite bättre.

Barcelona är ju redan vidare i turneringen och så också Real Madrid, som möter Dynamo Zagreb helt i skymundan i dag, om det inte vore så att sommarvärvningen Nurin Sahin gör debut i startelvan efter en skadehöst i nya klubben.

Det näst roligaste i Madrid är ändå Marcas bildlösning till artikeln med rubriken ”Arbeloa, Marcelo och Kaká trillar ut ur truppen”, en spansk variant för att förklara att någon missar en match. (Det nästnäst roligaste hittar ni i höfthöjd på Kaká.)

Heja.

 Fallerifallera. Foto: Marca

Kniven på strupen har däremot Valencia, som ska hämta sig efter lördagens tumult mot just Real och måste ta poäng mot Genk och fransmannen Mathieu tycker att Mourinho brast i respekt mot Valencia, men konstaterar också att ”han är ju Mourinho”.

Ni trodde att Ibrahimovic var den ende svensk på Barcelonafolkets läppar i dagarna? Icke. Förträfflige twittraren Johannes Cleris är inte sen att uppmärksamma att när Roxette gjorde en spelning i den katalanska huvudstaden i helgen ville Per Gessle och hans vänner också ha en liten del av kakan.

Det är som att min värld som tolvåring och 30-åring krockar på ett väldigt märkligt sätt här.
But I think I dig it.

Det som hände på Bernabéustadion i går är bland det jävligaste jag sett sedan jag kom till Spanien.
Jag tänker att jag lämnar orerandet till andra och att ni lyssnar på vad Simon says. Han är killen bredvid Mesut Özil.

 Mästare i kavaj.

José Mourinho gjorde egentligen bara ett fel i går.

 Mästare i pullover över randig t-shirt.

Men eftersom det här inte (bara) är en modeblogg så kommer han väl undan med det. En gång i alla fall.
Mou tog självklart tillfället i akt att prata lite om hur Reals framfart är extra betydelsefull eftersom de hamnat i en av de svåraste grupperna i Champions League.
– Andra lag har lottats mot motståndare som jag varit tvungen att kolla upp på internet för att se vilket land de kommer ifrån, sa José efter matchen.

Om han pratar om Otelul Galati är han inte ensam, men jag tror att han eventuellt pratar om Viktoria Plzen, som kommer till Barcelona i kväll och som kanske inte blev gårdagens trending topic när Leo Messi höll presskonferens i går.
Det är fint när stora egon tjivas om titeln som världens bäste genom tiderna, det har jag alltid tyckt, och extra fint blir det när playboys från förr ger sig in i leken.
– Messi kan utan tvekan bli världens bäste, men då måste han först överglänsa Maradona, sedan Romario och sen Pelé, säger mannen som nickade bort Sverige från en VM-final 1994, som numer är förtroendevald för Brasiliens socialistparti och sportar en lite mer intellektuell look.

Bonusinfo 1: Bebetos nyföding Mattheus som hälsades välkommen till världen med ”vaggan” i samma VM skrev i veckan kontrakt med brasilianska jätteklubben Flamengo. 
Bonusinfo 2: Den tredje musketören, han till höger om Bebeto, heter Mazinho. Hans son heter Thiago Alcantara. Han spelar i FC Barcelona. 
Bonusinfo 3: Bebeto har också sadlat om och valdes förra året in i den brasilianska politikens finrum för Det demokratiska arbetarpartiet.

Jag säger inte att det är fel att sälja dammsugarmunstycken, göra låtar med Doktor Alban eller fronta spelbolag. Jag säger bara att det finns alternativ.

Villarreal gick på en sen mina i går och är borta ur CL-sammanhangen för den här gången. Valencia har alla möjligheter kvar mot Leverkusen i kväll och Unai Emery har tagit med sig hela truppen till Tyskland för att visa att det är allvar. (Orden ”Trupp”, ”Tyskland” och ”allvar” ger väldigt spretiga träffar på Google förresten, sök inte på det).
Supernyförvärvet Adil Rami är CL-redo men väntar en avstängning i la liga efter att han sagt ”tu puta madre” till domaren efter matchen mot Mallorca i helgen och fått rött kort.
– Jag trodde inte det var allvarligt, så säger alla i Spanien, jag menade inget elakt med det, hävdade fransmannen efter matchen för att senare ändra versionen till att han pratat om sin egen mamma, i hopp om ett mildare straff.
Vad lättad hon ska bli, tänker jag.

Det kanske är dags för fransoserna i la liga att ta spansklektionerna på allvar innan de börjar glappa på planen. Och ska Rami nödvändigtvis dra på sig kort på fotbollsplanen kan vi väl enas om att det är bättre att han gör det genom att vara ett föredöme. Dra av sig tröjan när han firar mål och så.

 Brrrr. Ice moon cold.

Det är CL-kväll, det känns i luften, och femtio mil sydväst om mig befinner sig Simon le Bank för att se om Kim Källström och de andra ska göra vad de ganska ofta gör; ta poäng mot Real Madrid.
Ni vet att de här lagen är gamla vänner och av de senaste åtta mötena mellan de franska giganterna och deras spanska dito har Real Madrid bara vunnit ett.
Men. Det var det senaste, det var i våras, och det räckte för att skicka Lyon ut ur turneringen. Ergo: Real Madrid kommer stärkta till matchen.

– Alltså, det är lite trist att möta dem jämt, det hade varit kul med något annat lag, smågnällde Cristiano Ronaldo tidigare i höstas.

För en gångs skull är han inte huvudfigur inför mötet. Det är Gonzalo Higuaín, Karim Benzema och en kille som heter José Mourinho, som coachar sin hundrade europamatch i kväll och måste bestämma vem han ska ställa ut längst fram i Reals anfall.
Att bänka en Higuaín i sitt livs form vore förstås lite vansinnigt och Mourinho öppnar själv lite smått för att spela de båda anfallarna tillsammans.
Jag skulle ljuga om jag påstod att ryktena om relationen mellan fransmannen och argentinaren brukar beskrivas med orden ”god kemi”.

Men dagens bomb i Spanien är en annan. Om ryktet om höstens Clásicoclash stämmer har ligan tagit ett stort, symboliskt steg från den inhemska publiken till den lukrativa asiatiska och därifrån undrar jag om det finns någon återvändo.
Att de europeiska ligorna flörtar med öst är ingen nyhet, Serie A spelade supercupfinalen i Kina i somras, en växande skara stora och halvstora klubbar i Spanien och England ägs av shejker och asiatiska affärsmän och så gott som alla stora lag i Europa hälsar på i (eller hälsar till i alla fall) Mittens rike då och då. 
Men när ligan i år presenterade den nya speltiden 12.00 var det med ett löfte om att Barcelona och Real Madrid inte skulle ”drabbas”.
Trodde man.

Spanjorerna har gått man ur huse sedan i maj, då den omfattande 15 maj-rörelsen tog sin början, och krävt ett slut på regeringens sparpaket, på sänkta löner, på politikernas korruption och på den tendentiösa pressen som sitter i knät på både politiska partier, industrumagnater och, för den delen, fotbollsklubbar. 
I ett svårt krisdrabbat Spanien finns i princip inga pengar längre att hämta. Att få hundratals kineser att slå på tv:n på bästa sändningstid innebär intäkter i storleksordningen ”snuskigt höga”. Det är en enkel ekvation, men den är inte lättare att smälta för det.

Att kalla beslutet att spela el Clásico mitt på dagen, två timmar innan spanjorerna börjat planera sin lunch, för ett svek mot den spanska fotbollspubliken är kanske att ta i. Men det är en ekonomisktpolitiskt beslut som flyttar fotbollen ännu ett steg bort från kärnsupportrarna, från dem som får det här landet att andas och leva fotboll.
Att representanter för ligan beskriver 12-matcherna som ”idealiska för barnfamiljer” kommer att lämna en mycket bitter eftersmak hos en fotbollspublik som redan känner sig skapligt alienerad från sina hjältar på planen.
(Innan Förening för en sund barnuppfostran protesterar vill jag föra till protokollet att ni säkert har en poäng, men om det spanska ligaförbundet LFP skulle ha era telningar i åtanke vill jag ställa motfrågan: Och barnen i Japan då?)

För egen del tänkte jag börja smygstarta med att ställa om min dygnsrytm redan nu, i händelsen att jag behöver infinna mig på Bernabéustadion klockan 11.30 den 11 december och jag är nog inte ensam om det.

Husmorstips out there?

Det har varit ett landslagsuppehåll i bråkens och frustrationens tecken i Spanien.

Vicente Del Bosque har landat en tyst liten hämnd på mannen som kickade honom efter Real Madrids ligatitel 2003.
Eric Abidal har kvalat sig till EM fast han vet att Pep Guardiola kommer sura ur.
Bojan Krkic har gått all Ibra och häver ur sig ord om Pep Guardiola som jag trodde redan på tankestadiet hans barnasinne var var för ljust för.
Och dessutom har han fått reda på att han delar blodsband med Leo Messi.
De är femmänningar eller bryllingar eller vad ni vill kalla det. Jag kallar det en mindre sensation. Mindre, eftersom det hade varit roligare om någon av deras förstahandsföräldrar (säg pappor) hade strulat runt och de faktiskt varit halvbröder.
Roligare för oss alltså, kanske inte för fru Krkic och Messi.

Vicente Del Bosque är arg, Bojan Krkic ännu argare, men Borja Valero är argast av dem ALLA.

Ska vi utbringa en skål för en välmående och kärnfrisk la liga, så länge vi har en bra anledning?
Jag tycker det, jag har inte haft så här kul på länge på jobbet i alla fall, och det handlar inte om att jag avnjöt kvällens matcher till kickass-tapas och blaskig sommaröl i kollegors sällskap på en smockad fotbollsbar nere i strandkvarteret Barceloneta, för det vet ni att jag inte skulle göra när jag har er att tänka på.

Hur som haver. Real Madrid var en blek kopia av ingenting i kväll. Jag vet inte vad det handlar om, vad jag vet har man ungefär samma manskap som förra året, ungefär samma tränare och ungefär samma liga. Det är något annnat som spökar, låt mig återkomma när jag har mer kött på benen där.
Valencia lekte faktiskt bort Barcelonas inledande trebackslinje, Eric Abidal gav los Che lite hjälp på traven och Roberto Soldado var en oklippt tånagel från att ge hemmalaget ett övertag som Barcelona hade fått extremt svårt att äta upp.

Kort sagt: det var en fotbollskväll av internationellt snitt, där små nollar stora och stora sliter med halvstora och Atlético Madrid får islossning och bjuppar på en uppvisning i colombiansk waka waka och Marcelo Loco Bielsa skriver ett nytt kapitel i sin dödsruna och jag vet inte vad mer. Men det var mycket.

Vi håller nu tag i den här magiska la liga-kvällen där allt var möjligt ett kort tag till och i morgon åker vi till Sant Joan Despí och ser vad los culés gjort för omvärldsanalys av läget och sen tänker jag att nykomlingarna i gangstergänget Real Betis mycket väl kan gå och ta ledningen i Primeran i morgon.

Salud y besos!

Stört 1: När Cristiano Ronaldo gick in på Bernabéustadion i dag behövde han göra mer än ett mål för att inte sänka sitt målsnitt/match i år (han behövde göra 1,06 för att vara exakt).

Stört 2: Han gjorde tre stycken mot ett Getafe som kippar efter luft i nedflyttningsland.

Ja, sen var ju tvåan och trean lite av kompisbjudningar, men det får vi köpa. Det är en alldeles enastående säsong han gör i Real Madrid, synd att han bara gjort ett riktigt bra och ett ganska bra Clásico av fem i år. 
Vän av detaljer såg också att CR7 sög på tummen som målgest efter andra målet och man undrar ju spontant om han fått ett nytt barn nyligen.
I Crilles fall kommer ju storken ofta helt oannonserad.

Ni såg förstås att han också drog bollen rakt upp på en supporter på läktaren och återgäldade mannen i rött med att ge honom sin matchtröja efter slutsignalen.

Tack å tack. Jag kommer aldrig att tvätta den Ronnie!

Och så var det svenskfest i Santander igen. Heja.

Därmed är Mackan och Kennedy kvar i högstadivisionen i höst, eller Racing i alla fall, vad just de två planerar är jag inte hundra på, men märk väl att lagen från tabellplats elva och neråt samtliga kan ryka med maximal otur. Det måste vara någon form av bottenjämnt rekord. 

96 267. Så många förfrågningar om biljetter har Barcelona fått av sina egna medlemmar inför CL-finalen på Wembley om drygt två veckor.
Det är som att hela Camp Nou bett om en biljett och det är förstås nytt rekord av gigantiska mått.

Barcelona gör ingen hemlighet av att de vill ha tid och foka på mötet med United och därför jobba undan ligasegern så fort som möjligt. I morgon är ett rätt bra läge, när man reser till Valencia för att göra livet surt för Levante.

Redan i kväll kan ju Real Madrid bjuppa på mästartiteln genom att gå bort sig i derbyt mot Getafe. José ”andra lag ställer inte ut bästa motstånd mot Barcelona” Mourinho har valt att ge Iker Casillas ledigt i dag, vilket Getafe gissningsvis jublar över, medan övriga lag i nedflyttningsträsket lär hålla sig för skratt någorlunda enkelt.
Reals nye jubel Nuri Sahin har sommaren på sig att ladda för spel hos de vita – och ett idolmöte i repris.
– Ringer Real Madrid så kommer man, säger Nuri till Marca och ställer snällt upp på att flasha deras förstasida på sin egen baksida. Eller så.

Under fotbolls-EM 2008 fick en då 19-årig Sahin chansen att hälsa på sin stora idol och ta en bild ihop.
Därmed var dagens Buster Alert utfärdad och jag tänker att vi ska ha det här klippet i åtanke när Nuri Sahin, 26, just har skjutit Champions League-titeln till Real Madrid och är kung i världen i slutet av maj 2015.
Det är alltid rörande med idoler som har idoler, är det inte?

(Och efter dålig respons på Twitter tidigare i dag; vet vi några flera lirare än Ronaldo d.ä. och Zlatan Ibrahimovic som varit i fem proffsklubbar i Europa som samtliga vunnit Champions League, utan att de själva vunnit turneringen? Bästa svar vinner ett omnämnande på bloggen.)

Men mer Real, för ni läste så klart att Kaká kan vara på väg till Chelsea, cuz his mum says so.
Det är rimligtvis bara i södra Europa som stora dagstidningar drar slutsatsen att det är transferläge bara för att fotbollsspelarens mamma ska sprida Guds ord på en ny plats.
Förra året, när Caroline Celio twittrade vitt och brett om sina åsikter om dåvarande Real-tränaren Manuel Pellegrini, gick Kaká ut och sa att han skulle be sin fru lägga ner de sociala medierna.
Så blev det inte och nu har han i stället två kvinnor i sin omedelbara närhet att hålla ordning på. Kakás dotter Isabelle är visserligen bara drygt två veckor gammal, men med så goda kvinnliga förebilder i familjen gissar jag på någon form av sociala medier-debut senare i år.
Sedan tycker jag att det lilla brasilianska matriarkatet kan ta över Kakás transferförhandlingar helt och hållet.

 Det är mycket nu.