Spansk fotboll tvingades i dag till ett känslomässigt och alldeles för tidigt avsked, när Rubén de la Red, 25, annonserade sin sorti från Real Madrids spelartrupp.
I två år har medicinska experter försökt råd bot på de la Reds hjärtfel utan att lyckas och nu tar Rubén i stället plats i tränarstaben, i första hand med ansvar för Reals u-lag.
– Mitt hjärta fortsätter att slå för Real Madrid, säger Rubén (inte för hårt bara, säger bloggen, som inte väjer för att skämta när det känns som mest olämpligt).

 Mi corazon! Foto: Marca

De vita håller på att samla ihop sig efter cirkuslägret i Milano i går och i helgen går årets första Madrid-derby av stapeln.
Det mesta talar väl för att Mourinhos mobb är i bäst form, men det är ju ungefär alltid i de lägena som Atlético slår till, så jag vill påstå att söndagens begivenheter är lite av höstens roligaste match hittills.
Atlético laddade med en skön seger mot Rosenborg tidigare i kväll där Tiago hade så här roligt med mindre än tio minuter kvar att spela.

Spanjorerna vande sig ju i somras vid att ha ett medialt djur på sin sida och när bläckfisken Paul dog häromdagen var gemene man lite, ska vi säga, dämpad i landet som han tog till VM-guld i somras.
Andrés Iniesta till exempel hade full koll på läget när jag frågade om han visste att Paul inte längre finns med oss.
– Ja,  jag läste det. Vi tar en tyst minut va, föreslog Andy och så satt vi tysta en liten stund och visste inte riktigt vart vi skulle titta.
– Nu är den över, bestämde jag efter vad som kändes som 40 sekunder, men snarare var sju och en halv (de tysta pauserna har aldrig varit min yrkesstyrka) och intervjun kunde börja.
Har man fått 25 minuter med Andrés Iniesta är det inte heller läge att ringa hem till redaktionen och förklara att man la den första på att sitta tyst.

När jag besökte Barcelonas akvarium i veckan höll den här lille ögontjänaren hov i sin tank och underhöll publiken som passerade förbi och det är helt tydligt att världens alla bläckfiskar har ett litet uppsving i popularitet just nu och mer än gärna rider på Paul-vågen. Under de fem minuter jag stod och betraktade hans artfrände hörde jag minst fem barn på lika många olika språk utbrista ”Pappa titta, Paul!” när de såg den åttaarmade gynnaren genom glaset.

 Det går bra nu.

Marca har, i Pauls frånvaro, inlett jakten på ett nytt orakel och har rådfrågat lite andra spanska djur vad de tror om helgens Madrid-derby, för att se om den finns några klärvoajanta krafter där ute.
Så här faller rösterna från fablernas värld:

 Ricky, ekorre: 1–1. Diego Forlán gör första målet.

 José Luís, gorilla: 3–1 till Real Madrid. Iker Casillas tar en straff.

 Paolo, emu: 2–0 till Real. Mesut Özil gör första målet.

 Berta, kakadua: 2–0 till Atlético. 

 Ataulfo, björn: 4–0 till Real. Higuaín och Ramos målskyttar.

 Salomon, jättesköldpadda: Ingen aning, men år 2012 går jorden under.

Det kan vara press nog att vara världens dyraste värvning i världens mest stjärntjocka lag. Men kanske kan Cristiano Ronaldo känna viss trygghet i att återbäringen av hans smått obscena övergångssumma börjat ticka in till Florentino Pérez konto igen.

Men jag känner att lite källkritik är på sin plats här. Om Real Madrid nu påstår att en miljon CR9-tröjor sålts enbart i den spanska huvudstaden går alltså var tredje eller, om vi räknar förorter, var sjätte person runt med en tröja med hans namn och nummer på. Det snittar dessvärre inte ens Bernabéu-publiken två minuter innan avspark.
Det luktar lite nordkoreansk statistik över de här siffrorna, gör det inte? 
Gör om, gör rätt, säger jag.

Ronnie själv har i alla fall fattat att man både kan ha kul på jobbet och sköta det samtidigt.

I morgon (today, that is) ska han lira fotboll med den 23-årige beundraren Antonio Luis Alberca Ferrer som vunnit en tävling som en av CR9:s sponsorer ställt till med.
– Även om jag är i bra form så tror jag att Cristiano Ronaldo blir omöjlig att slå. Men jag ska göra mitt bästa, säger Antonio Luís småoptimistiskt till Marca.

Vi tackar Marängerna för kvällens ansträngning att hålla liv i ligan i matchen mot Almería, där Henok Goitom sugits tillbaka till bänknötarnas skara, men i alla fall fick hoppa in med fem minuter kvar att spela. 
Kanske är det också på sin plats att påminna de vita om att David Silva gjorde så här och så här i kväll, information de kan ha nytta av när Valencia kliver in på Bernabéu-stadion på söndag.

Det är dags för spelarstrejk i Spanien och innan ni ropar ”bortskämda, världsfrånvända fotbollsmiljonärer” till Leo Messi och kompani ska man ha klart för sig att det bara är 15 procent av de spanska klubbarna som betalar ut sina löner i tid.
Det kan bli lite svårt att ställa tortillan på matbordet då om man lirar i division tre och inte har ett Nike-kontrakt värt fjorton miljoner kronor om året.
Till exempel.

Men visst skulle det vara intressant att höra Cristiano Ronaldo berätta om den stridsvilja och solidaritet med Segunda B-spelarna han känner när helgens match mot Valencia skjuts upp. Just CR9 är ju i och för sig döpt efter Ronald Reagan, som kanske inte var de stora fackförbundens försvarare, men ni fattar.

Det är upp till kamp på flera håll i la liga just nu. Efter lördagens Clásico hade jag nog känt mig rätt mysig och snäll om jag var Carles Puyol, men Barças lagkapten har ”karaktär” och ”lojalitet” som ledord. Och möjligen ”muckar du med mina kompisar så muckar du med mig” också.
När Puyi sprang in i Real Madrid-direktören Jorge Valdano i Bernabéu-stadions katakomber efter matchen i lördags gjorde han det i Gabi Militos sällskap och drog sig till minnes Valdanos ord om Milito tidigare i våras.
– Vi gjorde rätt som inte värvade Milito för tre år sedan, med tanke på att han är så skadebenägen, sa Valdano efter att argentinaren varit borta i 16 månader från spel.
Carles glömde för en stund att han just vunnit matchernas match och konfronterade Valdano.
– Så gör man inte, så gör man bara inte, upprepade Puyol flera gånger under sin uppläxning av Real-bossen, innan Milito själv fick rycka in och sära på de två tupparna.
– Snyltare, mumlade Puyol innan han lämnade brottsplatsen mitt framför ögonen på sin míster Guardiola som enligt tidningen El País bad Valdano om ursäkt flera gånger om.

Man undrar hur nästa kvartsamtal mellan Puyi och Pep förlöper. 

Det är lite hårt ändå det här att Zlatan Ibrahimovic inte får resa med laget till Madrid. Jag hade nog hellre scorat en bra stol på Bernabéu och sett matchen från läktaren än att tvingas sitta hemma och lida framför tv:n. Men regler är regler, inte minst i FC Barcelona.

Om jag själv inte drabbas av tourettes syndrom och säljer min egen plåt till högstbjudande (Zlatan, du får den för 15 000 kronor samt den här lilla svarta Porschen som du brukar köra till träningen och som jag tror skulle passa mig perfekt) så kommer jag alltså att beskåda mitt livs första Clásico på plats i morgon och det här är faktiskt något som till och med en luttrad sportmurvel som jag går i gång på. Men man ska ju inte ropa hej, i höstens Barça–Real-möte satte den spanska kräksjukan tänderna i mig i mitten på andra halvlek och roligare än så blev det inte.

Jag är på plats i Madrid, medan Barça väntar med att resa hit till i morgon bitti. Xavi Hernandez hade därför gott om tid att ta emot Terrassas hedersmedalj i går, som tack för att han spridit sin hemstads rykte ute i världen.
Xavi hade lite svårt att hålla tårarna tillbaka, enligt medier på plats. Man förstår honom, under en dryg veckas tid kommer han alltså ha blivit intervjuad i Sportbladet, fått en hedersmedalj och spelat ett Clásico som kan avgöra ligan. Det är mycket nu.

 A perfect suit. Foto: Mundo Deportivo

– Man måste klä sig perfekt och håret måste vara perfekt, filosoferade Xavi när vi pratade om de höga kraven man lever med som spelare i Barcelona.
Frisyren löser ju Hernandez med ett betongfast vax, men när det kommer till kläder finns det andra i omklädningsrummet som är värre.
– Jag brukar skämta med Piqué, han är ett ”fashion victim”, sa Xavi och när jag frågade lite artigt om han inte var det själv, svarade han:
– Eh nej, kolla på mig!

Piqué reser med laget i morgon, och kommer troligen till spel, medan Real Madrid saknar (eller gör de?) Kaká som är skadad. Men faktum är att Rafael Van Der Vaart och hans vänner ofta gjort det bättre utan brassen i år, så jag är osäker på om det är en försämring faktiskt. 

I Madrid tog sig lillebror Atlético till semifinal i the tournament formerly known as Uefacupen när man spelade 0–0 (ja, ni såg rätt) mot Valencia i går. Snart kan vi alltså få se Atléti triumfera i två cupfinaler (den spanska mot Sevilla och Europa League) samtidigt som man simmar runt i ingenmansland i mitten på Primeras tabell.

Bra skit, Atlético Madrid, alltså. 

Seydou Keita är kanske inte Barcelonas mest färgstarke spelare på planen, men man måste ge honom att det alltid kommer något oväntat ur hans presskonferenser. Det är som att Keita inte alltid har, ska vi säga, total koll på läget.

– Du såg matchen mellan Real Madrid och Atlético i går, vad säger du om Reals insats? frågade en journalist i dag.
– Nej, jag såg inte matchen. Det var ingen idé tyckte jag, jag visste ändå att Real skulle vinna, svarade Seydou.
Det blev lite tryckt stämning i pressalen, innan någon fattade mikrofonen som går runt mellan murvlarna och frågade Seydou lite försynt:
– Hur tänker du nu?
– Alltså, det känns inte som att de andra lagen går för fullt när de möter Madrid, svarade Seydou.
Här gick först ett sus genom salen när hela presspacket flämtade efter syre (som det ioförsig är ganska dåligt om i den lilla baracken) och till och med Barcelonas pressperson Sergi som satt bredvid för att fördela ordet tittade med stora ögon på Keita.
– Men det är alltså min personliga uppfattning, att det är Barcelona och inte Madrid som alla lag vill slå i år, tillade Keita i ett försök att plåstra ihop den lilla olyckan han ställt till med.
Ungefär här avbröt Sergi presskonferensen och sa ”tack för i dag” till journalisternas stora protester.
– Hallå, vi har rätt till en halvtimmes presskonferens ju, gastade flera reportrar (det är en uppgörelse jag inte kände till och som oavsett inte gäller när Leo Messi sitter på podiet, men det är en helt annan historia). Å andra sidan hade Seydou Keita redan rubriksatt morgondagens tidningar.

Konspirationsteorier är nu ett mycket viktigt inslag i spansk fotboll (eller ska vi säga fotbollsjournalistik) men enligt en av många oskrivna regler är det medierna som ska ägna sig åt detta, medan spelarnas uppgift är att döda tankespökena när de blir tillfrågade.
Seydou Keita spelar inte riktigt enligt de här reglerna uppenbarligen.

Jag frågade l’Équipes utsände, som känner Keita lite privat, om maliern är av en anarkistisk natur, eller bara har dålig koll på läget.
– Dålig koll. Jag frågade honom vad han tyckte om Malis nye förbundskapten Gernot Rohr i dag, och han visste inte ens vem det var, fast det var flera veckor sedan han tog över som hans nye landslagstränare! utbrast min franske kollega.

Väl hemma var jag tvungen att googla grejen. Det kändes lite för corny. Och titta där, Gernot Rohr: ny förbundskapten för – Gabon.
Min franske kollega hade bara tagit ungefär 200 mil fel på land.
Jag känner att jag skulle hiva upp rätt bra med pengar för att få höra Seydous telefonsamtal till Malis fotbollsförbund i kväll.

Och från Mali till Mallis, för jag hoppas att ni inte missade Sportbladets fantasifulla layout i tidningen efter matchen Mallorca – Barcelona.
Jag kan ju ha lite svårt att komma nära intill Zlatan Ibrahimovic ibland. Men inget som inte lite redigering kan råda bot på.

 Freudiansk friläggning? 

För att vara ett lag som aldrig gjort mål på Coliseum Alfonso Pérez får man säga att Real Madrid visade väldigt lite pardon mot Getafe i går. Mest gläds jag åt att Pedro Mosquera äntligen fick komma in och känna på gräsmattan. Killen har ändå tagits ut i Manuel Pellegrinis trupp åtta gånger i år utan att få hoppa in, även om det varit löjligt nära, och när han gjorde det i går blev han faktiskt den förste att plockas upp från de egna leden under Pellegrinis tid i klubben. Mosquera är inte heller den starstuckna (eller?) typen. I stället för att byta tröja med Derek Boateng, som vilken normal kille som helst hade försökt med, tog Mosquera med sig sin hem.
– Jag ska ge den till pappa, säger Pedro till Marca.
Boateng fick ju noll poäng men ganska fina betyg i spanska tidningar med sig från matchen annars.

Just nu känns det som att de två stora, och övriga la liga också, bara går och väntar på att den andre ska göra ett misstag. Jag tyckte man såg det komma på Camp Nou i onsdags, men Pep G plockade tydligen fram hårtorken (eller ska vi säga Alex Ferguson-genen) och helt plötsligt gick Zlatan Ibrahimovic ut på planen och gjorde sitt jobb.
Jag tror inte att vi kan förstå hur viktigt på en skala det var för Ibra att fula in den där bollen, men ett titt på Guardiolas ansiktsuttryck direkt efter målet ger väl en hint.

I morgon står Barcelona inför ett potentiellt olycksfall i arbetet när de reser till Mallorca för att plocka med sig tre riktigt tunga bortapoäng till fastlandet, mot ett lag som bara förlorat en enda match på hemmaplan i ligan i år. Att åka till Mallis är inte en charter.

Själv får jag på köpet äntligen lämna den ljusskygga skara svenskar som inte varit på Mallorca och komma ut på den ljusa sida.
Jag tänker nattklubbar med skumbad, jag tänker Beck-filmer på hotellrummet, jag tänker ’special price for you’.
Det här blir en konceptresa, och jag behöver er hjälp: Var i Palma är man garanterad den mest nordiska atmosfären?

1.04166667 är Luis Lionel Andrés Messi nuvarande målsnitt/match i la liga. Jag vet inte, det känns ju som att fotboll är lite för lätt för honom just nu.

För Zlatan Ibrahimovic känns fotboll onödigt svårt för tillfället. Jag kommer på mig själv med att sitta på läktaren och tänka ”för fan, det här visste du precis hur man gjorde i Italien för ett år sedan” gång på gång.
Men när Leo Messi lämnar över straffen till Ibra ”eftersom han är anfallare och behövde göra mål för att bryta en dålig trend” visar det att den ettrige argentinaren har mer taktkänsla än jag givit honom cred för. Från min plats såg jag i alla fall inga instruktioner från Pep Guardiola och Leo Messi är lagets förste straffskytt.
Han är väl ioförsig Barcelonas förste vad han vill just nu.
Om Leo Messi känner för att prova på Víctor Valdés jobb på onsdag mot Osasuna så är han förste målvakt också. Jag lovar.
 
Zlatan var ovanligt lugn och avspänd efter matchen. Det var väl egentligen inte förrän Expressens/DN:s/Fokus/Offsides Olof Peronius frågade Ibra om han givit Mino Raiola instruktioner att säga det han sagt i veckan som han gick på counter attack:
– Är jag hans pappa eller? undrade Zlatan retoriskt och därmed var ämnet uttömt.

Kvällens hybrispris går annars till José Pinto, som på en fråga i mixade zonen svarade:
– Jag gör bara intervjuer när jag spelar match.
Vilket utslaget på ett år är ungefär tre gånger (beroende på hur långt Barça går i spanska cupen).
Chill life.

Är inte Pep Guardiola lite av ett PR-geni förresten? Att först byta ut Gerard Piqué och sen Gabi Milito, som båda spelat i Zaragoza och därför fick rejält med applåder, det är så goodwill-smart att jag blir lite matt. Men bara lite.

Och så en helt annan grej. Efter gårdagens Real Madrid-seger mot Sporting fick Rafael Van der Vaart frågan om det ändå inte var hands innan han gjorde Reals kvitteringsmål.
– Lite hands var det, svarade Rafael.

Nu väntar jag på lite offside, lite skott över mål och lite rött kort.

På väg till Santiago Bernabéu-stadion där infravärmen från taket kommer att göra sitt bästa för att få oss att glömma att det här en väderlek ovärdig spansk fotboll.
Men vi är utlovade ett vitt tifo och en spektakulär match, vilket får duga.
Real Madrid har så klart lite svårt att springa in på sin hemmaplan och spela Champions League utan att tänka på att finalen ska hållas här i maj (även om just konceptet med månaden maj och dess temperatur är rätt svår att föreställa sig just nu).

Men frågan är om inte Barcelona-spelarna skulle få ut nästan lika mycket av att plocka hem CL-bucklan i fiendens borg.
Gerard Piqué fick den lika delar underhållande/ledande/klassiska frågan från Catalunya Radio i går: ’Skulle det kännas som en superorgasm att vinna Champions League på Santiago Bernabéu?’
Piqué funderade en stund och svarade sakligt.
– Det skulle vara trevligt att ta reda på det. Jag lovar att berätta för er huruvida det känns så bra, men det är i alla fall säkert att det skulle vara en väldigt speciell känsla.

Det står ju helt klart att man borde göra några veckors praktik på Catalunya Radio. I höst, kanske.

Kuriosa i sammanhanget är att Gerard Piqués andra efternamn är, sitter ni ner, Bernabéu. Jo visst.
Jag drabbades av en tvångstanke att fråga honom hur det kändes, när jag intervjuade honom i höstas. Då spände Gerard sina ögon i mig och sa:
– Det är ett sammanträffande och har ingenting med Real Madrid att göra. Ingenting.
Och då får vi väl tro honom.

Min något sporadiska bloggfrekvens på slutet är helt och hållet beroende på att den här liraren sprungit lös i Barcelona ända fram till nu. Jag har varit och nosat på saken redan tidigare och visst är det bra att polisen gör sitt jobb, men man önskar ju nästan att Tony the Tigers fått starta ett coverband ihop innan bedrägeriet kom upp till ytan.

Men det finns svek och så finns det SVEK.
Det senaste har Sergio Superstar Canales gjort sig skyldig till – enligt hans pappa.
När Canales junior drog på sig sin nya vita Real Madrid-tröja i går, kysste klubbmärket och lät Marca föreviga stunden fick pappa Ángel ett mindre bryt.
Så han skickade ut ett pressmeddelande till tidningarna.
– Idén var min och jag tar på mig hela skulden. Jag trodde inte att bilderna skulle publiceras än.
– Jag tycker att vi alltid visat respekt inför Racing Santander och Sergio har gjort klart att enda skälet att lämna klubben är om hans dröm skulle gå i uppfyllelse, som den nu har gjort.
– Jag vill be om ursäkt till alla som känner sig kränkta av bilderna, till Sergios lagkamrater och alla som håller på Racing och jag lovar att det aldrig kommer att upprepas.

Jag kysste klubbmärket och jag gillade det.

Man ska akta sig för vem och vad man kysser. I alla fall om det finns fotografer närvarande. Sergio har ju nya lagkamrater som visat vägen. 
Vad Sergio själv tycker om saken är höljt i dunkel.
Det här är alldeles uppenbarligen fotbollspappornas vecka i Spanien.

Det är inte en dans på rosor att vara långtidsskadad, men Real Madrids old boys gjorde i alla fall vad de kunde för att underlätta för korsbandsskadade Pepe på hans 27:e födelsedag i går.
Portugisen blev tillsagd av Manuel Pellegrini, som var med på företaget, att komma ut på träningen med övriga laget för en genomgång, men vad Pepe inte märkte var att Real Madrids musketörer Casillas, Guti, Raúl och Ramos alla saknades.
Som de goda lagkaptener de är överraskade grabbarna grus födelsedagsbarnet från ett bakhåll med tårta och skönsång.

Ezekiel Garay har ju annars löst uppgiften bra ihop med Raúl Albiol i Pepes frånvaro och får förtroendet i kvällens mittlås.

 Fast man har ju saknat hans pyjamas, det har man. Foto: AS 

Galaxerna möter Teneriffa om en liten stund och får väl sina 45 minuters ligaledning innan Barcelona går om på Camp Nou lite senare i kväll.
Málaga har ju världens argaste mittback, och om ni minns hur han levde om när lagen möttes på la Rosaleda i början av hösten så förstår ni också att oddsen på att Weligton blir utvisslad på Camp Nou i kväll knappt är spelbara.

Vincent del Bosques landslagstrupp till vänskapsmatchen (eller ja) mot Frankrike nästa vecka är ju inget att orda om, men hur U21-förbundskaptenen López Caro tänkte när han inte tog ut Sergio Canales till Spaniens match mot Liechtenstein är något som jag tror att vi aldrig kommer att få klarhet i.
Avgå alla, säger jag.