Andra sidan är ni klara?

Jag är.
I ett Barcelona som fruktar väldigt lite, men som faktiskt fruktar sin förre nummer nio (eller förrförre om vi ska räkna in Bojan Krkic) en aning. Zlatan Ibrahimovics namn är på allas läppar här, och namnet står nu betydligt högre i kurs än under sommaren för snart två år sedan då mannen, kvinnan och hunden på gatan tyckte att den där besvärlige svensken kunde ta sitt pick och pack och lämna Katalonien en gång för alla.
Sejouren i Milan har påmint spanjorerna om att Zlatan kan spela fotboll, men FC Barcelona är också ett fotbollslag där allt annat än seger är ett abnormalitet i alla matcher man spelar. Ergo: det här kan bli en stjärnsmäll utöver det vanliga.

Så här säger Mundo Deportivo om kvällens startelvor, som presenteras i ett väldigt retrosnyggt typsnitt. Det känns som att man ska spela bridge eller nåt. Nåväl.

UPDATE: Enligt de allra senaste uppgifterna går Seydou Keita in och knycker Cesc Fàbregas plats. Och där fick vi i så fall Pep Guaridolas vanliga stormatchknall. Tackar.

Ni hörde hur som helst att Eric Abidal, som ska genomgå en levertransplantation när som helst, bett lagkamraterna att ta med Ibras tröja hem efter match. Abidal var en av dem som Zlatan kom bäst överens med under sin tid här, även om Abi en gång anförtrodde en kollega att ”Ibrahimovic är inte riktigt klok, han kan säga vad som helst, han är väldigt underhållande”.
Och så lämnade fransosen det här lilla vittnesmålet som på cirkus femton olika sätt visar varför en storspelare och en storklubb inte alltid är en bra match om mentaliteten dem emellan inte är densamma:

”Jo, en gång kom Ibra in i omklädningsrummet och ställde sig i mitten av alla och sa: ’Killar, det viktiga inom fotboll är inte att tjäna mycket pengar. Det viktiga är att tjäna mest pengar.’ Och så la han av ett brett flin. Det blev helt tyst där inne.”

 Cash is king.

Vi tackar Eric Abidal för den Z-märkta pärlan, önskar lycka till med ingreppet och säger ”forza!” och ”visca!” och, för all del, ”ge oss nu en sjuhelvetes match som vi sent ska glömma!”. 

Matchen Matchensson ligger nu bara två timmar runt hörnet och införsnacket just nu domineras av rykten att Pep Guardiola tänker ställa upp med 3–4–3. Mot AC motherfucking Milan. Ursäkta min franska, men om Guardiola påstått att han tänker hälsa Zlatan Ibrahimovic och visa honom respekt så är det väl här nånstans vi får syna hans lögn.
Är det bara jag, eller är inte det spelsystemet en total misstroendeförklaring av motståndarnas anfall?
Man ska komma ihåg att Barcelona faktiskt inte är någon segermaskin på bortaplan i Champions League. På de senaste tre säsongerna (nuvarande inräknad) får jag det till bara sex segrar på bortaplan genom hela turneringen.

Man vet ju inte med Pep Guardiola, eftersom han inte ger några individuella intervjuer. Ni noterade kanske att han vägrat svara på frågor om Zlatans bok till kollegerna på Expressen, och jag vill bara uppmana dem att inte hänga läpp för det. Guardiola svarar aldrig på individuella frågor utanför presskonferenssalen och skulle han av någon anledning tulla på den regeln känns det, med all respekt, kanske inte som att Expressen skulle bli hans utvalda förstafall. Men vad vet jag.

Visst vill ni grotta ner er i historiska möten mellan klubbarna förresten? Voila.

Anyhoo; ni hörde att Barcelona inte får spela i ”Vi tänker på dig, Tito”-tröjor. Jag vet inte vad det är som får storklubbar att gång på gång försöka, Uefa säger ju alltid nej till den typen av hyllningar, och ska man titta på den tänkta prototypen som Marca tagit fram så får man ju säga att Uefa tar ett vettigt beslut, åtminstone rent estetiskt talat.

 Typsnittet från helvetet. Foto: Marca

José Mourinho, å sin sida, hälsar att han hoppas att Vilanova är på benen igen till el Clásico den 10 december, och den här gången minns han dessutom vad Peps högra hand heter.
(Man säger så väl om assisterande, ”högra hand”, det lät plötsligt lite…ekivokt. Nåväl.)

Mourinho kan ju luta sig tillbaka efter Reals målorgie i går. José Callejón har en bra vecka. Först blev han klänghäst för sin tränare, sedan utförde han lite medborgerliga plikter på hemmaplan och sen förnedrade han Dynamo Zagreb.

Men ja, inget av ovanstående eller nedanstående slår ju det faktum av Mesut Özil gjort musikalisk debut.
Inget. Evva. 
Jag har själv inga problem med tysk hiphop, jag hängde rätt mycket i Berlin i somras och insöp vad som bjöds, men Özils tyskturkiska jazzrapfusion är bisarr på för många krosskulturella nivåer för min konservativa hjärna. Jag börjar väl bli gammal.

 
Mesut, eh, MC. Y el dj, cómo se llama? Jejeje.

Ja, jag kommer också kolla Milan – Barça, även om de båda är vidare i turneringen. Men jag vill att ni också kommer ihåg att Valencia spelar för sin överlevnad i kväll. I Valencia har det regnat så mycket att Mestallas matta kan komma att avgöra Unai Emerys startelva.
Lokaltidningen Superdeporte spekulerar i att Aritz Aduriz ligger bättre till att få spela på halt underlag, vilket innebär att Jonas eller Feghouli kommer få starta på bänken.
När Valencia mötte Real Madrid hade Emery pyntat omklädningsrummet med bilder på gamla Che-hjältar. Det har han inte den här gången.
– Bara Champions League-hymnen ger motivation nog, säger Emery.

Vad fint det var att döda en timme i ert sällskap, vänner. Nu ska jag vila mig i form för i kväll. 

”Vilket kapitel har skapat mest rubriker i Sverige?”, ”Hade det blivit en bok utan Guardiola?”, ”Släpper han den med flit innan mötet med Barcelona?”, ”Har den sålt mer än Harry Potter?”, ”Vad säger Helena?”.

När Zlatan Ibrahimovics självbiografi kom gick min mobil ganska het med samtal från kollegor och nyfikna vänner i Spanien, som fascineras av den långe svensken som lämnade Barça med dunder och brak förra året.
Jag skrev möjligen förra veckan att mötet mellan Barça och Ibra på förhand är större i Sverige än här. Det får jag vackert ta tillbaka. Ibra är på allas läppar, förstasidor, talkshows och nätforum just nu. Då är det ändå en dag kvar.

Spanska Canal Plus gjorde ett fint nedslag i Rosengård i helgen, för att förklara varför Zlatan Ibrahimovic blivit Zlatan Ibrahimovic lite bättre.

Barcelona är ju redan vidare i turneringen och så också Real Madrid, som möter Dynamo Zagreb helt i skymundan i dag, om det inte vore så att sommarvärvningen Nurin Sahin gör debut i startelvan efter en skadehöst i nya klubben.

Det näst roligaste i Madrid är ändå Marcas bildlösning till artikeln med rubriken ”Arbeloa, Marcelo och Kaká trillar ut ur truppen”, en spansk variant för att förklara att någon missar en match. (Det nästnäst roligaste hittar ni i höfthöjd på Kaká.)

Heja.

 Fallerifallera. Foto: Marca

Kniven på strupen har däremot Valencia, som ska hämta sig efter lördagens tumult mot just Real och måste ta poäng mot Genk och fransmannen Mathieu tycker att Mourinho brast i respekt mot Valencia, men konstaterar också att ”han är ju Mourinho”.

Ni trodde att Ibrahimovic var den ende svensk på Barcelonafolkets läppar i dagarna? Icke. Förträfflige twittraren Johannes Cleris är inte sen att uppmärksamma att när Roxette gjorde en spelning i den katalanska huvudstaden i helgen ville Per Gessle och hans vänner också ha en liten del av kakan.

Det är som att min värld som tolvåring och 30-åring krockar på ett väldigt märkligt sätt här.
But I think I dig it.

Det är inte bara Sverige som skakats om av Zlatan Ibrahimovics bok. I slutet av förra veckan hade jag bildligt talat hela Spanien (och dess radiostationer) i min telefonlur och då hade ändå bara de smaskigaste delarna läckt ut.
Jag konstaterar att det mesta vi antog och skrev om under Zlatans år i Barcelona stämmer bra överens med hans egen historia (minns bland annat skoterturen i Åre som klubben helt förnekade hade existerat, men som Ibra själv återger) så när som på den sista hälsningen till Pep Guardiola som vi kanske aldrig får veta vad den innehöll.

Sportsajterna svämmar just nu över av klickvänliga länkar om hetsiga biljakter, bråk med tränare och slagsmål med lagkamrater, hot mot familjen Ibrahimovic och hemmabyggda bomber. Det är, som Zlatan skulle ha uttryckt det, normalt. Men biten om hans fotbollsäventyr är inget i jämförelse med Zlatan Ibrahimovics berättelse om sin uppväxt med en drickande pappa, en drogande syster, ett ständigt tomt kylskåp och en uppfostran som byggde på fler örfilar än kramar.
Man kan tycka precis vad man vill om Ibrahimovic, jag följde honom på nära håll under hans absolut mest stingsliga period med Aftonbladet och jag har svurit över hans namn ungefär lika många gånger som jag flinat åt hans oneliners, men man får inte ett bättre läge att förstå varför Sveriges största idrottsstjärna blivit den han är. 

Om man inte bryr sig om Zlatan Ibrahimovic för den han är så kan Jag är Zlatan lika väl betraktas som ett mycket angeläget inlägg i debatten om barnfattigdom, integrationspolitik och missbrukarhem. Om ett land som redan för tjugo år sedan hade börjat kränga sig ur bilden av det trygga, rättvisa samhälle som det fortfarande utgav sig för att vara. 
Jag hoppas att det är där vi landar när de värsta fotbollsutspelen lagt sig, för jag är helt säker på att Ibrahimovic och medförfattaren David Lagercrantz är medvetna om att det här är ett tidsdokument fullt med socialpolitiskt sprängstoff. Inte för att Zlatans bakgrund är särskilt ovanlig, utan för att det är så extremt sällsynt att hans berättelse får en röst på hyllorna på Akademibokhandeln.
Zlatan har, vare sig han vill eller inte, just givit ut en parallellberättelse till Svinalängorna (även om jag misstänker att Augustprisets jury gör en något annorlunda litterär bedömning av Ibras verk) och den typen av självbiografier av idrottsmän är vi inte bortskämda med i Sverige.

Spanien så.
Det är landslagsuppehåll i en liga där Real Madrid har en trepoängsledning för första gången på rätt länge.
Barcelona har jobbiga minnen från San Mamés med sig till kvällens Copa del Rey-premiär mot grannarna i Hospitalet.
Hospi, som laget kallas i Katalonien, tar emot Barcelona med nyodlade mustascher på överläpparna, eftersom man vill uppmärksamma Mustaschkampen mot prostatacancer, som 50 män i Spanien diagnostiseras med dagligen. Och Marca är inte sena att haka på och rada upp ett bildspel över la ligas bästa mustascher genom åren.

Bonusinfo: mustasch heter ”bigote” på spanska.

 Bigotter. Foto: Marca

Om nu Barcelona hade hoppat på mustaschtåget undrar jag hur många i kvällens startelva som ens har skäggväxt. Max hälften, tänker jag.
Men i våras ställde laget trots allt upp och signerade en tröja som jag vidarebefordrade till tävlingen Kennet Cup som gav prostataforskningen bra med klirr i kassan.

Mer från Spanien? Ja, José Mourinho visar sig vara en av hundratals berömdheter som spionerats på av News of the World och Atlético Madrid har dragit till Egypten för att kolla på pyramiderna.

 Cheops, Chefren och Colchoneros.

Vi ses på andra sidan landslagsuppehållet.  

Tajming är ett fundamentalt begrepp inom journalistisken.
Ibland handlar det om talang, ibland om tur, ibland om riktig jävla bonnröta.

I natt låg jag och läste Zlatan-biografi för brinnande livet till klockan halv sju på morgonen och fick mig både pungkuleattacker och skolpojkshån till livs. 
Två timmar senare vaknade jag och slogs av tanken ”är det inte i dag jag ska träffa Leo Messi?”.

Lill-Leo hade sponsorjippo med nya Adidasskorna Zero f 50 på ett hotell i Barcelona och hade inkluderat Juanita på listan över medier som var välkomna att ställa frågor i en liten gruppintervju.
Det var väl inte skorna vi pratade mest om kanske.
– Jag vet inte vad han tänker, men jag hade inget problem med Zlatan, inte de andra spelarna heller, hävdar Leo Messi, och det är väl på sätt och vis i linje med vad Ibra själv skriver, om än inte riktigt lika diplomatiskt.
Det är inte bara i relationen till Zlatan som Messi har omgivits med rykten av oenighet på slutet, kolla in tidningen i morgon, men han duckade inga frågor hur obekväma de än var.

Lionel Messi har inte världens största fotbollstrut, han har inte en promille av Cristiano Ronaldos eller, för den delen, Zlatan Ibrahimovics magnetiska utstrålning. Men likväl satt han där, världens bäste fotbollsspelare, och pratade Ibra, Pep, hattricks, Villa, Cesc, måltorka, Turkiet, Clásico och andra vardagsting som om han var lillkillen från fotbollslaget down the road.
Vilket han ju alltså är. 

Sen skulle han ta en jävla massa bilder med en ganska dålig mobilkamera innan han var nöjd och släppte i väg mig. Det måste handla om att han skulle få se lång ut på bild för första gången sedan hans brorsbarn Benjamin föddes för fem år sedan.

 Kort, kortare. Glad, trött. Yin och fucking yang.

Ni noterade att de har det lite långtråkigt i Italien under landslagsuppehållet. Jag noterar att ingen endaste spansk tidning har tagit upp Ibratråden den här gången, och det brukar de vara ganska snabba med att göra – om det ligger någonstans på rätt sida om rimlighetens gräns.
Kanske för att alla friska människor utanför AC Milans innersta cirkel inser att ”släpp fem – få en”-idén om att Real Madrid skulle få Zlatan Ibrahimovic mot att släppa Lassana Diarra, Sami Khedira, Ricardo Carvalho, Kaká plus en av Karim Benzema och Gonzalo Higuian till Milan skulle vara det mest oansvariga beslut som fattats av en institution i en västvärldsdemokrati sedan Stockholms skönhetsråd valde in E-type i sin styrelse för några år sedan.

Kaká har inte alltid varit José Mourinhos största älskling och inte Ben ze man heller, men de är några av klubbens största värvningar någonsin och att en 30-årig Zlatan Ibrahimovic, som börjar tröttna på fotboll, skulle fylla fem hål i Real Madrids omklädningsrum, varav tre direkt i startelvan, måste ändå klassas som ett av årets löjligaste sillyrykten. Alternativt har Corriere dello sport skickat en av sina reportrar på studiebesök på Nordkoreas nyhetsbyrå, men jag ser inte riktigt vem som vinner något på det här propagandakriget.
Så då är det väl Mino Raiola som vanligt.

Jag kan möjligen sträcka mig till att Mourinho har sagt sig villig att dumpa en, maximalt två, av ovanstående namn för att få Ibra till den spanska huvudstaden. Basta.

Så vi går vidare med våra liv i stället.

Cristiano Ronaldo (som kuriöst nog inte var med bland namnen ovan, lite snålt får man säga) är i full fart med att ta Portugal till EM, i morgon krävs bara ett oavgjort resultat mot Danmark (han kan ju prata med Mattias Jonson om hur man löser den biten) för att portugiserna ska bli gruppetta och helt EM-klara.
Trots det har Crille det tufft med bortasupportrarna, och efter att Cyperns publik busvisslat honom och ropat ”Leo Messi” så fort Ronaldo rörde bollen i fredagens match, sätter han ner foten med besked:
– Folk som ropar är inte riktigt normala. Jag kan inte hålla på och bry mig om sånt. Alla som gillar fotboll gillar att se Cristiano Ronaldo, säger Cristiano Ronaldo om Cristiano Ronaldo.

Ni minns att Real Madrids ess blev tagen på sängen när han ombads prata om Mario Götze häromdagen. Nu är det läge att läsa på Ronnie, för snart kan killen spela bredvid dig.

Och så får känsliga Real-supportrar blunda en stund för klubbens ena husorgan, Madridtidningen AS, har tagit fram siffror som gör gällande att Barcelona gått om Real Madrid som landets mest populära fotbollslag. Real Madrid har samtidigt befäst positionen som Spaniens minst omtyckta gäng. Mest hatade, även kallat.
Det är 1 400 fotbollssuportrar runtom på arenorna i Spanien som plockat ut sina tre favvolag och sina tre ofavvolag och läsningen är faktiskt rätt spännande på sina håll.
Villarreal har presterat topp fem-placeringar och fina europaresultat flera år på 00-talet och får ändå inte riktigt fäste hos den spanska fotbollspubliken, där bara en ynka procent uppger att man gillar den gula ubåten bäst. 

Tidningen Sport tar tillfället i akt att lansera lite välbehövliga likasombäruppdateringar på den spanska sportfronten. Jag har egentligen inga invändningar, men jag tänker att någon på redaktionen vet saker om Fernando Llorentes anatomi som i alla fall jag inte känner till.

I morgon ska jag byta 28 grader Barcelona mot ett jagvetinteriktigthurkallt Råsunda och se till att Hamrén och hans vänner sparkar stjärt med Holland så att vi får lite kul i sommar.

– 30 procent av supportrarna tycker det är överspelat, 40 procent är upprörda över det han sagt om Pep Guardiola, övriga 30 procent tycker att Zlatan var en bra anfallare.

En kollega på Mundo Deportivo gjorde en empiriskexakt prognos över Zlatan Ibrahimovics välkomnande på Camp Nou i morgon, innan den tunga skadenyheten trillade ner i Italien i dag.
Nu får vi aldrig veta hur el barcelonismo skulle ta emot Ibra, men tror vi att det skulle röra sig om någon form av Figo-feber så tror vi fel. Zlatan gjorde en fullt godkänd säsong i Spanien, sedan började han bråka med sin tränare och sedan lämnade han Katalonien. Därefter har Barcelona haft fullt upp att vinna ligan, spela ut Manchester United i Champions League-finalen och bygga vidare på kom-så-kramas-vi-myten om sig själva. Det har blickats väldigt lite bakåt och levts väldigt mycket i nuet och även om Ibras icke-återkomst var ett av dagens samtalsämnen smällde Mark Van Bommels dito ännu högre.
Van Bommel gjorde saker med Andrés Iniesta i VM-finalen förra året som jag av princip inte länkar till, men väntar ni på busvisslingar på Camp Nou kan nog holländaren ändå fylla vårt Z-tomrum.

Efter Milans första presskommuniké som gjorde gällande att Zlatan lider av en ”lindrig muskelskada” gick konspirationsteoretikerna i Katalonien i spinn (de har en viss historiskt nedärvd vana vid den typen av resonemang, be mig inte utveckla det) och mitt spanska twitterflöde fylldes av mer än övertydliga spekulationer om att Ibrahimovic helt enkelt inte pallar trycket.
Jag vill ju tro att han gör det.
Jag vet å andra sidan att vissa jobbsituationer är så fulla av förväntningar och avgrundsdjupa fällor att man gärna lämnar jobbet till någon annan. Det är väl därför Simon le Bank sitter och skriver morgondagens tidningskrönika mitt emot mig.

Nämenförfan, nu tar vi ett chill pill, jag skojar bara.

Men Milans presstab tog sig samman, förklarade att Zlatans ljumsk/lårproblem var värre än befarat, och därefter finns inte särskilt mycket att tillägga. Zlatan Ibrahimovic saknas i morgon, han reste inte ens med till Barcelona, vilket man kan tycka vad man vill om, och när Max Allegri ställer ut Pato, Boateng och möjligen också Cassano på planen i morgon får han be en bön att Barcelonas dåliga form från Real Sociedad-mötet håller i sig.

Själv gör jag mitt yttersta för att inte känna mig, ja ni fattar.

Andrés Iniesta får be att benknäckarna står honom bi och att vi oavsett får en genomkörare av europeisk toppklass.

Z

Real Madrid är i Amsterdam för att ta en poäng och gå vidare som gruppetta i Champions League med minsta möjliga åverkan på truppen, som trots allt har en klassiker att spela av om en knapp vecka.
Milan har långt gångna planer på att göra Galaxerna sälle har jag hört och allt annat än att de senare i turneringen får möta Barcelona, som landat i Aten för morgondagens övningar, ser jag som väldigt otippat.
Eller, det känns väldigt oibrahimovicskt i alla fall.

Om Zlatan har en tillfällig flört med italienska och svenska tidningar just nu så är tonläget i resten av Europa lite hårdare. 
”Har Ibrahimovic blivit mer ostyrig med åren, eller har han alltid varit galen?” frågade mig den franska fotbollsshowen Téléfoot häromdagen och förra veckan undrade l’Équipes veckomagasin om Ibrahimovic är ”en notorisk provokatör eller bara missförstådd?” under den snyggfranska ordleksrubriken ”Ibra – homme de l’art ou tête de lard?” – ungefär ”Ibra – konstnär eller tjockskalle?”.

Jag våndades lite över att att Mino Raiola skulle plocka upp l’Équipe Magazine hemma i Monaco i veckan, eftersom han eventuellt inte skulle sympatisera med mitt sätt att se på hans adept.
Sedan mejlade l’Équipes snubbe och bad om ursäkt över att mina citat inte fått plats i tidningen eftersom de ”hade så snålt om utrymme och redaktören tyckte att det vägde tyngre med Fabio Capellos åsikter om Ibrahimovic”.
It’s a hard knock life.
Hoppas att Mino inte har tv i alla fall.

Men. Det är ju Real Madrid vi ska prata om, och José Mourinho som i går bröt sin nästan två veckor långa silenzio stampa med orden:
– Det här är de bästa tolv dagarna jag haft sedan jag kom till klubben.
Mourinho hade ingen lust att prata om sin avstängning, men konstaterade med en bredsida att:
– För reklam får man betala och det finns människor nu som fått alldeles för mycket gratisreklam under lång tid.
Den hårda passningen nådde, enligt uppgift, hela vägen till Gijón där Manolo Preciado nu vårdas för en lårkaka i klubbens sjukstuga.

Mourinho har klart för sig att nästa veckas besök i Barcelona inte lär bli kvällen då han springer ärevarv inne påCamp Nou, men vad bryr sig väl Mou om det?

El Clásico spelas ju på måndag eftersom Katalonien håller parlamentsval på söndag. Valdeltagandet befaras bli historiskt lågt i Barcelona (men gissa om det hade stigit rejält med Barçaseger om matchen planerats in på lördagen i stället) vilket gör att mer eller mindre extrema småpartier får lättare att komma in.
Joan Laporta är en av dem som siktar på makten och trots den senaste tidens skandalösa avslöjanden visar opinionsundersökningar att det inte alls är omöjligt att Laporta klarar treprocentsspärren.
Kanske är det därför han valt att spinna vidare på skandaltemat.
Jag var ju inte hemma under slutspurten av den senaste valrörelsen i Sverige, men låt mig gissa att varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin fiskade röster med hjälp av en porrskådis i underkläder i propagandamaterialet.
Nu är ju Joan Laporta inte Fredde (och kanske ännu mindre Mona) och väjer därför inte för att engagera Maria Lapiedra, klä av henne, svepa in henne i en katalansk flagga och be henne åma sig lite framför Santiago Bernabéustadion. 

 Lapiedra president!

Frågor på det?

Presskonferens med Pep Guardiola, Sant Joan Despí, 13.50:

– Hej Pep, Johanna Frändén, Aftonbladet. I går kom det fram i Italien att Zlatan Ibrahimovic hade slagits med en lagkamrat på träning. Hade han den typen av disciplinära problem även här förra året?
– Nej, det hade han inte.
– Vad tycker du om det?
– Jag har ingen åsikt.
– Så det var inte liknande saker som gjorde att han fick lämna klubben?
– Nej.

 Nemas problemas. Foto: MD

Ibland är det lätt värt att lägga tre timmar och taxipengar på att hänga på Barças presskonferenser.
Ibland lite mindre värt. 

Z

Jag kan på rak arm komma på ett gäng anledningar varför jag inte skulle skriva kontrakt med Real Madrid efter att ha spelat för Barcelona.

Exempelvis:

 En svinig pakt.

Men FC Barcelona ville inte bara försäkra sig om att göra sig av med Zlatan Ibrahimovic till vrakpris utan dessutom vara helt hundra på att han inte skulle ställa till ännu mer trubbel för dem under den närmsta framtiden.
Anti-Madrid-klausulen, som den kallas i katalansk media, är ett ännu ganska osnyggt sätt att kapa banden med Ibra och ett bevis på att Barça inte riktigt har hela självfötroendearsenalen intakt på värvningsfronten (och det ska de verkligen inte heller). 
Säljer man å andra sidan en spelare till förra klubbens största rival i Italien så hajar man sannolikt att Zlatan inte skulle tveka att hoppa på José Mourinhos skuta och skapa oreda i Spanien en gång till.
What you do?
Då kan vi konstatera att ömhetsbetygelserna mellan Ibra och Mou på slutet varit ett klassiskt spel för gallerierna, en liten medieritual för två män som redan är bundna på varsitt håll och inte kan få varandra igen. Men en jobbflört sätter ju alltid lite extra glans på tillvaron.

Sport är en tidning med bra flyt just nu, det måste man säga (jag undrar lite vem på redaktionen som bjussat Sandro Rosell på middag och supit honom under bordet på El Bulli).
Veckans uppgifter om att Milan faktiskt inte är bundna att köpa ut Ibrahimovic efter säsongen fick hans agent Mino Raiola att, via mig, be tidningen dra till ett varmare ställe (varmare än Spanien alltså, han tyckte för övrigt att jag kunde göra det också om jag fortsatte ställa fler jobbiga frågor).
Man undrar ju vad Mino (allmänt känd som ”el napolitano loco” i Barcelona) tycker om att de här pikanta detaljerna kommer ut. 

I Barcelonatidningarna pratar man nu helt obehindrat om Zlatan-affären med ord som ’galenskap’, ’ruinerande’ och ’den överlägset sämsta övergången i klubbens historia’.
Frågan är om inte den nya styrelsen får en smula upprättelse hos medlemmarna när de i alla fall försäkrat sig om att det inte blir några Clásicon med en ursinnigt revanschsugen Ibrahimovic på andra planhalvan.

Sen är ju inte det här den typ av nyheter som lär få Barcelona att känna att de gjorde fel i somras.