I morgon startar Damallsvenskan, men redan nu kan jag avslöja var guldet hamnar.
Rättare sagt, jag kan tala om vilja jag tror står som vinnare i höst.

1) FC Rosengård
Nej, det är ingen överraskning att jag tippar att fjolårets mästare gör det igen.
Namnet är förvisso nytt och klubbmärket ett annat, men laget är fortfarande rasande starkt.

Men jag tror att det blir en tuff resa fram till det där SM-guldet.
Manon Melis har lämnat för Kopparbergs/Göteborg, Malin Levenstad har flyttat till AIK och Katrin Veje har vänt hem till Danmark.

I gengäld har Malmöklubben värvat engelska landslagsbacken Anita Asante och notoriska poängspelaren Kirsten van de Ven. Därtill har ett par unga talanger flyttats upp i A-truppen och redan under försäsongen visat framfötterna.

Laget är kanske inte lika spetsigt som ifjol, men jämnheten kommer att finnas där och det räcker sannolikt för guld.

Nyförvärv: Anita Asante (Kopparbergs/Göteborg), Kirsten van de Ven (Tyresö), Doris Bačić (Arsenal).

Förluster: Yoreli Rincon, Saga Fredriksson, Katrine Veje, Manon Melis, Malin Levenstad, Anna Welin.

2) Linköpings FC
Det blir inte Tyresö som utmanar Rosengård om guldet den här säsongen.
Fjolårstrean Linköping kommer att bli argaste konkurrenten om guldet – och laget kan faktiskt nå hela vägen fram.

Laget, som var snubblande nära att sno åt sig en andraplats i serien förra året, har tappat landslagsmålvakten Sofia Lundgren och trotjänaren Petra Larsson under vintern.
Dessutom tvingas man inleda seriespelet utan nyckelspelare som Pernille Harder och Magdalena Ericsson.

Men det finns spelare som kan vikariera och åtminstone för en tid fylla luckorna. En av dessa är nyförvärvet Fridolina Rolfö och en annan är norska EM-spelaren Kristine Minde.

Nyförvärv:  Fridolina Rolfö (Jitex), Kristine Minde (tidigare Hegland, Arna-Björnar, NOR), Katie Fraine (Mallbacken), Tove Almqvist (IFK Nyköping), Aya Noguchi (New York Magic US)

Förluster: Pauline Hammarlund, Sofia Lundgren, Petra Larsson, Eunice Beckmann, Tilda Heimersson.

I kväll inleds Algarve Cup för svensk del med match mot Danmark.
Då får Pia Sundhages nya spelsystem sitt första riktiga test i turneringen, med Caroline Seger i en nyckelroll.

På plats i Portugal ser jag fram emot Sveriges möte med Danmark i kväll – och att på nära håll få se och analysera det ”nya” svenska spelsystemet 4–1–3–2.
Jag har torgfört mina funderingar och tankar om landslagets förändrade taktiska uppställning, i synnerhet efter Frankrikematchen.
Men nu har jag möjligheten att se hur den, laget och spelet ser ut från läktarplats.

Sundhage offentliggjorde sin startelva redan i går kväll.
Och det är ett kanske inte helt väntat, men ändå intressant lag som förbundskaptenen mönstrar:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Elin Rubensson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran – Antonia Göransson, Kosovare Asllani.

Det mest noterbara i elvan är nog att Lisa Dahlkvist får den offensiva rollen på innermittfältet samtidigt som Antonia Göransson tar plats i anfallet.

Men den verkliga nyckelfiguren i Pia Sundhages lag mot Danmark är Caroline Seger. Tyresömittfältaren är ”ettan” på mitten, i en roll mellan försvar och mittfält, spelaren som ska göra skillnad och som Sundhage själv sa när vi pratades vid i går: ”ska vara en klok gumma”.

Seger är en utmärkt fotbollsspelare, med en kunskapsbank som få andra svenska spelare kan jämföra sig med.
Men hon behöver visa att hon är rätt spelare i den här rollen.

Den chansen får hon i kväll, och sannolikt i någon eller några av de kommande matcherna i turneringen.
Jag hoppas få se en Caroline Seger som använder sin utsökta touch till att på få tillslag sätta fart på Sveriges spel i offensiva omställningar och med sin klokhet kan bromsa upp motståndarnas spelvändningar  – och det tror jag hon kan göra.

Dahlkvist i ovan position
Lisa Dahlkvist, som tillvardags spelar i en utpräglad defensiv mittfältsroll i Tyresö, får nu chansen i den offensiva mittfältsrollen.
Ett intressant val av landslagsledningen, men också ett val som kräver sina svar.

Att Dahlkvist kan spela riktigt bra i en offensiv roll vet alla som såg VM i Tyskland 2011, men det var ett tag sedan nu.
Hur har hon präglats av att inte agera i den positionen i klubblaget? Och kan hon vara samma offensiva hot som den där sommaren för snart tre år sedan?

Sofia Jakobsson är tillbaka i landslaget efter att ha stått utanför ett tag. Nu får hon chansen från start.
Frågan är om hon också tar den.

Chansen från start får också Antonia Göransson – som forward.
Tysklandsproffset har från tid till annan varit i frysboxen i klubblaget under säsongen, men har nu chansen att visa vad hon går för och hitta tillbaka till bra form.

Unga ytterbackar
I försvaret hittar vi två relativt unga ytterbackar i Jessica Samuelsson och Elin Rubensson, vilket känns piggt och spännande.

Personligen hade jag gärna sett Rosengårdspelaren till höger, men det kanske är en smaksak. Hur som helst är jag nyfiken att se hur hon står sig i en ny match mot internationellt motstånd och på hur vintern i Australien har påverkat Linköpings fysfenomen, Samuelsson.

Klockan 19.00, svensk tid, sparkar matchen igång. Då är jag på plats och då får förhoppningsvis några av mina frågor sina svar.

…

Det jag är allra mest spänd på är att se hur den svenska spelidén ser ut.
Jag har varit frågande till den tidigare, men jag hoppas att matchen i kväll rätar ut de frågetecken jag haft och fortfarande har.

…

Värt att veta om Danmark är att man saknar två riktiga nyckelspelare från fjolårets EM-slutspel. Katrine S Pedersen har lagt skorna på hyllan och Pernille Harder är fotskadad.

Två tunga avbräck för danskorna som dessutom tappat ytterligare några spelare sedan i somras, däribland förra Linköpingsspelaren Julie Rydahl Buhk (slutat).

Linköping får klara sig utan sin bästa spelare under delar av vårsäsongen.
Danskan Pernille Harder har ådragit sig en utmattningsfraktur i foten och blir borta i upp till tre månader.

Fjolårets tabelltrea, Linköping, såg ut att kunna bli en intressant utmanare till tippade guldkandidaterna FC Rosengård och Tyresö i årets damallsvenska toppstrid.
Men efter ett par tunga avbräck ser läget inte lika ljust ut för östgötalaget.

I januari ådrog sig finska landslagsforwarden Linda Sällström en korsbandsskada (den tredje i ordningen) under lagets träningsläger i Thailand.
Och i lördags drabbades klubben av ett nytt, tungt bakslag när danska landslagsmittfältaren Pernille Harder gick sönder.

Det var i träningsmatchen mot AIK som olyckan var framme.
Harder ådrog sig en utmattningsfraktur i foten och tvingas nu till operation och rehabilitering.

Därmed har Linköping tappat två viktiga kuggar i sitt lagbygge, den allra viktigaste bara en månad före säsongsstarten, och en topplacering i Damallsvenskan ser betydligt svårare ut att nå.

Tyresö besegrade Vittsjö med 2–1 och tog i går sin tolfte seger för säsongen. Tacka Christen Press för det. Amerikanskan gjorde segermålet när 08-laget vände underläge till uddamålsseger.

Press mål innebar att hon ryckte i skytteligan som hon toppar på 20 mål, sju bättre än Linköpings Pernille Harder. För Tyresö innebar trepoängaren att man hakade på Malmö i toppstriden där det nu skiljer två poäng.

Mer noterbart var att de regerande mästarna inledde matchen med endast två svenska spelare i startelvan. Förutom Linda Sembrant och Lisa Dahlkvist bestod Tony Gustavssons startelva av idel utländska namn. Nytt svenskt rekord?

Jag kan inte erinra mig att jag sett en startelva i Damallsvenskan med endast två svenska spelare, men kanske har jag fel.

Lika noterbart var att landslagskaptenen Caroline Seger trots sin fotskada satt på bänken.

En kvalificerad gissning är att Seger fanns med på bänken för att Tyresö skulle uppfylla kraven på att halva matchtruppen ska bestå av så kallade hemfostrade spelare. För om stjärnmittfältaren hade varit hel och fit for fight så hade hon knappast suttit kvar på avbytarbänken matchen igenom.stjärnmittfältare 

Söndagen tillhörde två skyttedrottningar, Pernille Harder och Sara Michael. Den första gjorde fyra mål, den andra sköt två.

Blivande storspelare Pernille Harder gjorde samtliga fyra mål när Linköping tog tre nya poäng via seger med 4–1-segern mot Sunnanå. Danskan är därmed ny tvåa i den totala skytteligan (sex baljor bakom Tyresös Christen Press).

För Linköping innebar segern att man klättrade upp på tredje plats i en något haltande tabell, för Sunnanå betydde förlusten att man nu har förlorat 13 av sina 16 matcher under säsongen – och fortfarande inte vet hur det känns att vinna.

Noterbart är att Linköping skiftade målvakt till mötet med Sunnanå. Brianna Davey, australiensiskan som dragits med en lättare skada, fick debutera i Damallsvenskan medan Lina Ringshamre förpassades till bänken.

På Behrn Arena var det Sarah Michael som levererade mest i offensiv riktning. Nigerianskan gjorde två av målen när Kif Örebro körde över Umeå, med nyblivna landslagsmålvakten Malin Reuterwall i målet, med klara 4–0.

Med dagens två fullträffar är Michael uppe i tio mål den här säsongen, tre bättre än vad hon lyckats med tidigare, och ett bättre än klubbkompisen Sanna Talonen.

För Örebro innebar fullpoängaren dessutom att man distanserade sig från Umeå och nu har sex poäng ner till västerbottningarna och sjätteplatsen. Ganska bra jobbat för ett lag som av de flesta tippades att slåss för att hänga kvar, får man väl säga.

Personligen är jag inte särskilt överraskad. Jag hade på känn att laget skulle göra en klart bättre säsong i år än i fjol och jag var övertygad om att Sarah Michael skulle göra sin målmässigt bästa säsong någonsin.

Hyllad efter genrepet mot England. Svag i och ratad efter premiären mot Danmark. Jag tror att Antonia Göransson är förbrukad i detta mästerskap.

Det var inget snack om saken. Antonia Göransson lyste i Sveriges genrep mot England i Ljungskile. Sex dagar senare var hon som förbytt.

Allt hon gjorde bra mot Anita Asante, Karen Carney och Rachel Yankey såg svårt, närmast omöjligt ut för henne mot Pernille Harder, Mariann Gajhede och Johanna Rasmussen.

Öppningsmatchen på Gamla Ullevi blev därför en enda lång mardröm för den spelare som Pia Sundhage hyllat vid flera tillfällen under året.

Göransson bänkades mot Finland och ersattes av rumskompisen Sofia Jakobsson. (Tänk er stämningen på det hotellrummet kvällen innan matchen …)

Rätt men fel
Sportsligt sett var det inget snack om att förbundskapten Sundhage gjorde rätt. Ser man på det hela ur ett psykologiskt perspektiv kan petningen ha varit förödande.

När Antonia Göransson tränade (frivilligt) tillsammans med reserverna dagen efter Danmarksmatchen lyste hon av frustration. Viljan fanns där precis som ambitionen, men ändå låste sig allt för skånskan.

Innan hon byttes in mot Finland i lördags klappades hon om av assisterande förbundskapten Lilie Persson. Lite som att Persson ville säga: ”Du klarar det här. Kör på bara”.

Visst klarade Göransson av inhoppet, men hon var dessvärre inte särskilt bra. Att hon tagit stryk av sin bleka insats i EM-premiären och av petningen syntes lång väg.

Stoppades från träning
När landslaget tränade på Rambergsvallen i går ville Göransson vara med, men stoppades av Helena Andersson, landslagets fysiolog.

Anledningen var att landslagsledningen ville bromsa yttermittfältaren. Få ner henne i var och samla ny energi efter en vecka som, lita på mig, har varit extremt turbulent för henne.

Men även om jag tycker att Sundhage & Co gjorde rätt som lät Göransson vila i går så tror jag inte att man kommer att ha särskilt mycket nytta av henne i det här mästerskapet.

Hade man önskat använda Antonia Göransson mer i detta EM borde man nog ha startat henne mot Finland. Gett henne chansen att revanschera sig och känna att det var okej att göra en dålig match.

Nu tror jag att turneringen är över. Tiden räcker inte till för att bygga upp tysklandsproffset klart medtagna självförtroende. Göransson är helt enkelt förbrukad i detta EM.

Det var i kväll som Pia Sundhages stjärnor Lotta Schelin och Caroline Seger skulle ta ansvar för, kliva fram i och leda det svenska laget till vinst mot Danmark.

Men stjärnglansen uteblev och landslagets viktigaste spelare gömde sig mer än de gick i bräschen. De som skulle lyfta laget underpresterade när det väl gällde.

Göteborg hade dukat upp till fest där Gamla Ullevi var ett smörgåsbord fyllt av delikatesser. Förutsättningarna fanns där, men festen uteblev eftersom elva, nej nio eller tio, av gästerna var för spända för att släppa lös och våga ta för sig.

Det var ju inte så här EM-premiären skulle sluta. 1–1 mot ett Danmark som till råga på allt var det bättre laget ger inga goda vibbar inför fortsättningen.

Särskilt inte som det svenska passningsspelet höll riktigt dålig kvalitet och de spelare som skulle kliva fram och leda laget iklädde sig skuggroller helt i skymundan.

Jag tänker så klart på Caroline Seger och Lotta Schelin. Spelarna som förbundskapten Pia Sundhage utsåg till stjärnor i vintras var faktiskt under all kritik i den här matchen.

Istället för att visa prov på de kvaliteter de bjöd på i genrepet mot England föll båda två tillbaka in i gamla synder.

Caroline Seger blev orörlig och gående under långa perioder. När hon väl hade bollen serverade hon nio av tio passningar i sidled eller bakåt. Precis som i flera tidigare mästerskap med andra ord.

Lotta Schelin löpte tomt eller fel – och ibland inte alls. När hon till sist fick en gratischans via en feldömd straff (fällningen skedde utanför straffområdeslinjen) slog hon en bollen rakt på danska keepern Stine Lykke Petersen.

Nej, Seger gjorde en blek figur mot Danmark och Schelin var helt under isen. Så rak och ärlig måste man faktiskt vara.

Tyvärr var det inte mycket i det svenska spelet som gladde i kväll. Inte mycket alls. Nilla Fischers 1–1-mål var det riktiga glädjeämnet, Kristin Hammarströms målvaktsspel det viktigaste.

Sveriges sista utpost var också den bästa i ett för kvällen väldigt blekt och karaktärslöst lag. Kosovare Asllani, Marie Hammarström och Josefine Öqvist var undantagen.

Men det var inte bara många av spelarna på planen som bjöd på svaga prestationer. Pia Sundhages coaching lämnade en hel del övrigt att önska också.

Mittfältet fungerade inte och Antonia Göransson var knappt närvarande, ändå väntade Sundhage en dryg timme innan Tysklandsproffset byttes ut. Nästa byte dröjde 16 minuter till och då var det Josefine Öqvist, lagets kanske piggaste spelare offensivt, som fick lämna planen.

Men Sundhages största misstag var nog ändå att låta en för dagen riktigt dålig Lotta Schelin bränna första chansen från elva meter, istället för att låta en spelare som var bra i matchen ta hand om straffen.

Allt var inte svagt och påtagligt påverkat av premiärnerver. De danska spelarna kom till Gamla Ullevi med skön anspänningsnivå, klok taktik och ett stort kollektivt självförtroende.

Linköpings Mariann Gajhede Knudsen överglänste både Caroline Seger och Marie Hammarström, styrde det danska mittfältet och bjöd på ett väldigt vackert 1–0-mål.

Klubbkompisen Pernille Harder glimtade till från tid till annan, Kristianstads Johanna Rasmussen var hela tiden på språng och inhopparen Julie Rydahl Bukh (med förflutet i Linköping) var ett ständigt hot mot den svenska backlinjen.

Bakom allt stod snart avgående förbundskaptenen Kenneth Heiner-Møller som hade scoutat Sverige in i minsta detalj, vilket blev väldigt tydligt när Nilla Fischer konstant screenades bort med avsikt att tvinga Charlotte Rohlin att ta hand om de svenska uppspelen.

Den taktiken var nära att ge Danmark tre värdefulla poäng i EM-premiären, men räckte nu bara till en.

Men den allra största skillnaden var att danskorna vågade ta för sig medan de svenska spelarna stelnade och blev försiktiga. Det fick danska medelmåttor att klart överglänsa svenska ”stjärnor”.

Sverige kom lindrigt undan och fick med sig en poäng i en match som Danmark ärlighetens namn var värd att vinna.

Nu gäller det för det svenska spelarna att lägga sårade egon åt sidan, knyta nävarna och ge sig fan på att göra en klart bättre match mot Finland om tre dagar. Tre poäng då och kvartsfinalplats kan mycket väl vara i hamn.

Det kan inte ha undgått någon att EM startar i dag. Den mediala bevakningen är större än någonsin kommer så att förbli till finalen på Friends Arena har spelats.

Men verkligheten ser inte likadan ut överallt. Det räcker att rikta blicken mot Danmark för att se en helt monumental skillnad i hur landslaget behandlas.

Medan det svenska landslaget får (och ska ha) stort utrymme i inhemsk media är bevakningen av det danska landslaget väldigt sparsam. Faktum är att den danska televisionen inte ens visar landslagets EM-matcher.

Den som vill se Pernille Harder, Julie Rydahl Bukh och Mariann Gajhede Knudsen får helt enkelt förlita sig på Eurosport.

Styvmoderlig behandling
Nu är det inte bara dansk tv som behandlar damlandslaget styvmoderligt. Det egna fotbollsförbundet (DBU) är inte särskilt mycket bättre.

De danska spelarna får löjliga 5 000 kronor om de går vidare från gruppspelet och 10 000 kronor vid vinst i en eventuell kvartsfinal. Totalt kan de danska spelarna vända tillbaka över sundet med omkring 25 000 kronor i fickorna – men då krävs att man vinner EM-guld.

Småpengar för det danska förbundet. Alldeles för små.

Vetskapen att de danska herrarna kvitterade ut 1,1 miljoner kronor vardera efter fjolårets EM (och då tog turneringen slut redan i gruppspelsfasen) sätter saken i en ännu sämre dager.

Bonusen är dessutom många gånger lägre än den som de svenska landslagsspelarna har förhandlat sig till, och då tycker jag ändå att Svenska Fotbollförbundet har snålat i överkant – även om bonusen är en annan än den som konkurrenten publicerade uppgifter om härom dagen.

En månad till ligastart
Om det jag skrivit inte räcker för att belysa hur dåligt det danska damlandslaget behandlas så kan jag tillägga att den inhemska ligan sparkar igång redan 3 augusti. En vecka efter EM-finalen alltså.

Hur tänkte DBU där?

Jag tänker inte säga att det svenska damlandslaget har fantastiska förutsättningar och att vi i Sverige behandlar herrar och damer på lika villkor för så är det inte.

Svensk damfotboll har gjort en bra resa, successivt fått bättre villkor och en större acceptens, men har fortfarande en väldigt lång väg kvar att vandra.Att systrarna i Danmark än i dag ligger ljusår efter känns därför bara ledsamt.

Landslagsstjärnorna Emma Berglund och Emmelie Konradsson saknades, då ställde Umeå sju 90-talister på planen – och tog poäng av Kopparbergs/Göteborg.

Förutsättningarna hade kunnat vara bättre för Umeå IK inför den svåra bortamatchen mot Kopparbergs/Göteborg. Skador på Emma Berglund, isländskan Katrin Jonsdottir, Emmelie Konradsson och finskan Tuija Hyyrynen gjorde att Umeå fick ställa upp med sju spelare födda på 1990-talet – två spelare födda 1995!

Bland ungdomarna fanns Johanna Nyman som gjorde allsvensk debut och Linnea Ågren som gjorde sin första match från start i högsta serien.

Allt var alltså upplagt för att topptippade Kopparbergs/Göteborg skulle ta tre välbehövliga poäng, men Umeå vägrade förlora och lämnade Valhallas konstgräs med en pinne i bagaget.

Sjukt starkt av Umeå, men samtidigt väldigt svagt av Torbjörn Nilssons Göteborg som nu kan räknas bort från allt vad toppstrid heter.

……………………………………

Söder om Stockholm skulle Tyresö ta tre nya poäng och det ganska enkelt, var det tänkt. Mästarlaget vann visserligen matchen mot Piteå, men med överraskande knapp marginal.

Effektivitet är inte Tyresös starkaste gren så här långt.

………………………………….

Linköping säkrade tre välbehövliga poäng via seger med 3–0 mot Vittsjö. Den danska jättetalangen Pernille Harder låg bakom det mesta av det bästa och hade riktigt stor del i viktorian.

Harder är en blivande storspelare som Sverige definitivt får se upp med i EM.

Jag är helt emot utländska spelare i Damallsvenskan. Det påstår i alla fall Boråsaren Johan Rydén i sin blogg. Men faktum är att Rydéns sanning haltar duktigt.

Att få mothugg eller åka på en verbal snyting på grund av något man skrivit hör till vardagen. Det är helt okej. Jag gör ju precis samma sak när jag reagerar på olika saker som sägs eller skrivs.

Men jag vill att rätt ska vara rätt.

Den som tror eller påstår att jag inte vill ha utländska spelare i Damallsvenskan är fel ute. Visst vill jag ha det. Sanningen är ju den att jag faktiskt en gång i tiden bidrog till att ett antal stjärnor från andra nationer kom till och spelade i vår högstaliga.

Att några av världens bästa spelare finns i Damallsvenskan är ju fantastiskt – och bidrar till att spelet blir bättre, att svenska spelare utvecklas och att intresset för damfotboll stärks.

Om värvningen av en stjärnspelare medför att en ung svensk talang får sitta på bänken så är det ett problem som går att lösa. Framtidslöftet får byta miljö eller helt sonika ge sig fan på att ta sig in i startelvan och göra allt i sin makt för att det ska bli verklighet.

Utländska spelare är ett måste för att Damallsvenskan ska leva, utvecklas och intressera – men det ska vara rätt utländska spelare.

Jag är väldigt positivt inställd till att spelare som Marta, Veronica Boquete, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder och Faith Ikidi, för att nämna några, spelar i Damallsvenskan.

Däremot är jag inte lika positivt medelmåttiga eller direkt dåliga utländska spelare värvas.

Tyvärr är antalet spelare som faller under den kategorin inte helt liten i dag och det är den siffran jag vill minska.

Om en sådan minskning leder fram till att ännu fler utländska kvalitetsspelare kommer till Sverige eller om svenska spelare befolkar platserna i lagen bryr jag mig inte alls lika mycket om.