Vi hade en pappa – dotterdag idag. Den innehöll lite shopping och ett par rejäla mackor på vår gemensamma favorit, Subway.

Den avslutades med att jag tog mig till frisören och försökte snygga till mig lite. Det gick sådär.

I bilen på vägen dit berättade hon en rolig grej, från gårdagens försenade kalas för mammas del av släkten. Hon är en riktigt bra historieberättare, håll den tanken i minnet.

På slutet av kalaset var det som brukligt dags att sjunga för huvudpersonen. I det här fallet två huvudpersoner eftersom hon där också har en lillasyster som också precis fyllt år. Lillasyster låg dock på golvet med huvudet gömt under händerna för att undvika det pinsamma när alla andra står upp och sjunger och stirrar på en med glada ögon. Det kan vara mycket för vem som helst.

J härdade ut sången, och när den tonade ut började hon slappna av. Ända tills någon tyckte att det skulle sjungas en gång till, de var ju två födelsedagsbarn!

J försökte stillsamt protestera, menade att det var fullt tillräckligt med den sången som varit. Hennes moster lutar sig då förtroligt fram och viskar: ”Tycker du det är pinsamt?”

J känner sig lättad över att någon förstått hennes inställning till den här delen av kalaset. Tonårstiden är väl den tiden då vi mer än någonsin vill undvika pinsamheter. Hon lutar sig tillbaka mot sin moster och säger: ”Ja, verkligen.

Resultatet blir inte det väntade. Mostern ställer sig upp och säger högt och tydligt: ” Nej J vill inte att vi sjunger mer, hon tycker det är jättepinsamt!”

Vilket får till följd att J får faluröda kinder. Det noterar moster, och påpekar det för dem som eventuellt har missat det. Mosterns man är spansktalande, och för att inte han heller ska missa det, säger hon högt till honom: ”Look, tomata, tomata si!”, och pekar på J:s kinder.

Jag skrattade så jag kiknade. Look, tomata!

Underbart.