Jag cyklar hem genom en stad som fortfarande glöder av sommarens eftervärme.  På uteserveringarna längs vattnet vid Klippan och Röda sten trängs folk med ölglas i händerna och cigaretter i mungiporna, i vad som verkar vara en sista bjudning av sommarens representant.

Strax innan har jag sagt hej då till min fina vän som bara några månader efter en förlossning är i bättre form än jag varit sedan 1987. En vattenmelonsmoothie och en ciabatta med kalkon och fetaost blev kvällens näringsintag, och var helt okej. Jag var lite besviken eftersom jag senast på samma ställe drack en färskpressad smoothie på gröna äpplen som var utomjordisk, vattenmelonen spelade inte alls i samma division. Det lät så gott, vilket fick mig att välja den istället. Ibland bör man inse att smoothien inte är godare på andra sidan.

Ibland tänker jag på hur det kommer sig att vissa människor blir ens nära vän, oftast tämligen omgående också. Jag menar, tänk på hur många människor som passerar oss under en livstid, utan att vi ens ägnar dem en tanke. Och så, bom, står det någon där som under en tid, eller i vissa fall för evigt, blir någon vi inte vill eller kan vara utan. Utan ansträngning eller kamp vet vi att vi hör ihop. Som om livet bara väntat på att få föra oss samman, bara tiden blir den rätta.

Visst är det märkligt?