Jag gick till stranden för ett svalkande bad i det glittrande havet. Tröjan klibbade mot huden och jag drog handen genom håret för att förhindra svettdropparna att fortsätta sin påbörjade väg ner över pannan. Med glasögonen kvar i bilen tyckte jag mig se någon från förr längre bort på badplatsen. Han verkade titta åt mitt håll, och jag kupade handen över ögonen för att se bättre. Kunde det vara han?

Vi började bygga ett speciellt band mellan oss redan vid två års ålder. Som grannar i villaområdet fann vi varandra omgående, så där som man gör när vänskapen kommer naturligt, utan att man försöker. När man är barn gör man förvisso inte det, försöker, då känner man bara efter om man tycker om att vara med någon, annars struntar man i det och går vidare.

Jag och TP har aldrig lämnat varandras sida. Jo, vi har varit långt ifrån varandra emellanåt, han med sitt liv, sina vänner och jag med mina. Men vi har alltid vetat var vi haft varandra, och när vi väl träffats har det inneburit en rejäl kraftpåfyllning. Sen har vi skilts åt tills vi behövt känna det igen. Bandet. Samhörigheten. Länken mellan barndom och vuxenliv.

Våra mammor slet sitt hår när vi var små. Vi älskade kiss och bajs, förbud skapade hemliga koder och fnissattacker som ingen annan delade. Ofta räckte det med en blick för att sätta igång ansiktsmusklerna. Om inte det hjälpte var uttrycket ”fem äpple” ett säkert kort. Obegripligt? Absolut.

Vi byggde kojor, spelade fotboll, tennis, badade, pratade om tjejer, diskuterade den ultimata långtradaren och med vem det skulle ske…Vi tände eld på en skogsdunge och trodde att det var på grund av det som den senare döptes till brandgata… Vi tjuvrökte och tyckte det var äckligt, som tur var.

Vi var tajta som en fläta, som C brukar säga. Stora ämnen löstes bäst över ett glas O’boy och ett par Skogaholmslimpemackor med hushållsost. Som jag minns det var vi ganska brådmogna och hade intelligenta samtal tidigt. Eller så är det bara som jag minns det. Kan vara så.

Det har gått lång tid sedan vi sågs. TP har flyttat utomlands och vi har bara setts en gång på fem år. Jag är säker på att det inte skulle spela någon roll om det varit femtio. Vi skulle fortfarande prata på samma sätt, känna på samma sätt, vara på samma sätt. Det finns olika typer av kärlek, och det här är ett uttryck för den.

Jag känner den när vi kramar om varandra, och jag hoppas att samma saker sker inom honom. För ett ögonblick rusar tiden, från två till trettionio, upp och ner, fram och tillbaka. Vi kunde lika gärna varit två år och suttit i skottkärran som hans mamma körde oss i. Det känns helt ointressant. Vi är där just då, precis som vi alltid varit, och jag är säker på, alltid kommer vara.

Det blev en härlig eftermiddag med fotboll, mackor (tyvärr inte Skogaholms, men man kan inte få allt:-), och samma varma samtal som alltid. Det gjorde gott hela vägen in.

Jag känner mig alltid glad när vi skiljs åt. Det kanske dröjer fem år tills vi ses igen. Oavsett när det blir, är jag säker på att jag kommer fyllas av samma glädje när jag kupar handen över ögonen och inser att det är han. Min vän.