Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för tagg vänskap

- Sida 1 av 1

Min vän

av Johnny

Jag gick till stranden för ett svalkande bad i det glittrande havet. Tröjan klibbade mot huden och jag drog handen genom håret för att förhindra svettdropparna att fortsätta sin påbörjade väg ner över pannan. Med glasögonen kvar i bilen tyckte jag mig se någon från förr längre bort på badplatsen. Han verkade titta åt mitt håll, och jag kupade handen över ögonen för att se bättre. Kunde det vara han?

Vi började bygga ett speciellt band mellan oss redan vid två års ålder. Som grannar i villaområdet fann vi varandra omgående, så där som man gör när vänskapen kommer naturligt, utan att man försöker. När man är barn gör man förvisso inte det, försöker, då känner man bara efter om man tycker om att vara med någon, annars struntar man i det och går vidare.

Jag och TP har aldrig lämnat varandras sida. Jo, vi har varit långt ifrån varandra emellanåt, han med sitt liv, sina vänner och jag med mina. Men vi har alltid vetat var vi haft varandra, och när vi väl träffats har det inneburit en rejäl kraftpåfyllning. Sen har vi skilts åt tills vi behövt känna det igen. Bandet. Samhörigheten. Länken mellan barndom och vuxenliv.

Våra mammor slet sitt hår när vi var små. Vi älskade kiss och bajs, förbud skapade hemliga koder och fnissattacker som ingen annan delade. Ofta räckte det med en blick för att sätta igång ansiktsmusklerna. Om inte det hjälpte var uttrycket ”fem äpple” ett säkert kort. Obegripligt? Absolut.

Vi byggde kojor, spelade fotboll, tennis, badade, pratade om tjejer, diskuterade den ultimata långtradaren och med vem det skulle ske…Vi tände eld på en skogsdunge och trodde att det var på grund av det som den senare döptes till brandgata… Vi tjuvrökte och tyckte det var äckligt, som tur var.

Vi var tajta som en fläta, som C brukar säga. Stora ämnen löstes bäst över ett glas O’boy och ett par Skogaholmslimpemackor med hushållsost. Som jag minns det var vi ganska brådmogna och hade intelligenta samtal tidigt. Eller så är det bara som jag minns det. Kan vara så.

Det har gått lång tid sedan vi sågs. TP har flyttat utomlands och vi har bara setts en gång på fem år. Jag är säker på att det inte skulle spela någon roll om det varit femtio. Vi skulle fortfarande prata på samma sätt, känna på samma sätt, vara på samma sätt. Det finns olika typer av kärlek, och det här är ett uttryck för den.

Jag känner den när vi kramar om varandra, och jag hoppas att samma saker sker inom honom. För ett ögonblick rusar tiden, från två till trettionio, upp och ner, fram och tillbaka. Vi kunde lika gärna varit två år och suttit i skottkärran som hans mamma körde oss i. Det känns helt ointressant. Vi är där just då, precis som vi alltid varit, och jag är säker på, alltid kommer vara.

Det blev en härlig eftermiddag med fotboll, mackor (tyvärr inte Skogaholms, men man kan inte få allt:-), och samma varma samtal som alltid. Det gjorde gott hela vägen in.

Jag känner mig alltid glad när vi skiljs åt. Det kanske dröjer fem år tills vi ses igen. Oavsett när det blir, är jag säker på att jag kommer fyllas av samma glädje när jag kupar handen över ögonen och inser att det är han. Min vän.

Taggar vänskap

Ovanlig vänskap

av Johnny

De jagade mig i drömmen, trängde sig på under dagen. Ju mer jag försökte stänga av dem, desto mer högljudda verkade de bli. Tankarna på vem det skulle bli. Han som skulle ta min plats när jag flyttade.

Det skrämde mig så vansinnigt, att någon annan skulle vara med mitt barn när jag inte var där. Dels för att jag läste socionomprogrammet och var livrädd för att det skulle vara någon av alla svårupptäckta psykopater jag hörde om, men också för att det skulle komma någon som var bättre än mig. Någon som J skulle föredra framför mig, att han skulle vara roligare, snällare…

Och man har inget mandat alls. I samma stund man tar sin väska och går ut genom dörren har man samtidigt gett upp rätten att lägga sig i den andres liv, förutsatt att den sköter barnets ve och väl. Men det är rätt svårt att lägga sig i sin före dettas val av partner.

Det passerade några tveksamma kandidater. Men jag kände direkt när det var över. Letandet. Och det gjorde ont, kanske hade jag någonstans inuti en förhoppning att något skulle ske som gjorde att det skulle fungera. Att allt skulle bli bra.

Det är åtta år sedan, men jag minns det som igår. Första gången vi träffades. På parkeringen utanför mitt hus. Jag var som vanligt försenad och M var sur för det. Kanske ville jag protestera, jag vet inte.

Under åren som gått har vi utvecklat en ovanlig vänskap. Ovanlig på grund av utgångsläget, anledningen till att vi träffades över huvudtaget. Ovanlig också för att den är så bra. Många gånger har vi fått frågan hur vi gör. Jag tror det är grejen, att vi inte gör något.

När jag berättar att min före dettas man är en av mina bästa vänner brukar folk höja ögonbrynen. Men vi måste ju ändå ha en relation, varför inte ha kul under tiden? Vi är trots allt två goa killar:-)

Och det är lite lustigt, min dotter har sovit hos dem i åtta år, nu sover hans dotter här ibland, med sin storasyster. Jag antar att det är olika hur det blir. Eller jag vet det. Alla får hitta sin lösning, känna efter vad som fungerar och inte.

Jag känner ingen som har fler vänner än C. Jag förstår varför. Och jag är glad att jag är en av dem.

Taggar ex, socionom, vänskap
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson, Nils Höglander och Aleksandra Wojcik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB