När jag läser på Bloggportalen står det ”om du gillar den här bloggen kanske du även gillar Fuck you right back.”

Det hoppas jag inte! Jag har läst den ett par gånger i studiesyfte, bara för att se vad det är som får hundratusentals människor att läsa den regelbundet. Och jag skulle aldrig skriva något som finns på den bloggen. Inte språkmässigt, men framför allt innehållsmässigt.

Att leva på att vara taskig, kamma hem billiga poäng genom att hänga ut andra människor, det skulle aldrig göra mig lycklig.

Jag läste Deeped för ett tag sedan när han drog igång den här debattvågen med alla videobloggande modeflickor med tveksamt ordförråd, och när man läste kommentarerna svämmade verkligen näthatet över. Det förvånar mig. Att människor älskar att hata på det viset. Det blir väl aldrig tydligare på nätet. Alex Schulman byggde ju hela sin karriär på det innan han nu blev far och sadlade om till att vara varm och mjuk, och nu kan han fortsätta skriva lika fyndigt och välformulerat, men om kärleken och upplevelsen av att vara far, istället för att sparka in öppna dörrar.

Jag hade en föreläsning i skolan idag. Det var lite nervöst, men bara en aning. Jag berättade episoder ur mitt liv, och det var fantastiskt att se dessa elever som normalt sett klarar kanske tio minuter innan koncentrationen börjar tryta. De satt som ljus och lyssnade. Jag fick till och med en applåd. Det kändes fint.

Syftet är att arbeta med att skapa mål att sträva mot. Att träna på att fokusera sina tankar mot det vi verkligen vill ha, det vi vill uppnå. Att vi egentligen alltid gör det, bara att vi inte är medvetna om det. Fokuserar våra tankar på något. Att om vi kan bli medvetna om vad det är, kan vi påverka våra liv i en positiv riktning.

Jag var inte säker på hur det skulle landa. Bra, tror jag. Det kändes så.