De jagade mig i drömmen, trängde sig på under dagen. Ju mer jag försökte stänga av dem, desto mer högljudda verkade de bli. Tankarna på vem det skulle bli. Han som skulle ta min plats när jag flyttade.

Det skrämde mig så vansinnigt, att någon annan skulle vara med mitt barn när jag inte var där. Dels för att jag läste socionomprogrammet och var livrädd för att det skulle vara någon av alla svårupptäckta psykopater jag hörde om, men också för att det skulle komma någon som var bättre än mig. Någon som J skulle föredra framför mig, att han skulle vara roligare, snällare…

Och man har inget mandat alls. I samma stund man tar sin väska och går ut genom dörren har man samtidigt gett upp rätten att lägga sig i den andres liv, förutsatt att den sköter barnets ve och väl. Men det är rätt svårt att lägga sig i sin före dettas val av partner.

Det passerade några tveksamma kandidater. Men jag kände direkt när det var över. Letandet. Och det gjorde ont, kanske hade jag någonstans inuti en förhoppning att något skulle ske som gjorde att det skulle fungera. Att allt skulle bli bra.

Det är åtta år sedan, men jag minns det som igår. Första gången vi träffades. På parkeringen utanför mitt hus. Jag var som vanligt försenad och M var sur för det. Kanske ville jag protestera, jag vet inte.

Under åren som gått har vi utvecklat en ovanlig vänskap. Ovanlig på grund av utgångsläget, anledningen till att vi träffades över huvudtaget. Ovanlig också för att den är så bra. Många gånger har vi fått frågan hur vi gör. Jag tror det är grejen, att vi inte gör något.

När jag berättar att min före dettas man är en av mina bästa vänner brukar folk höja ögonbrynen. Men vi måste ju ändå ha en relation, varför inte ha kul under tiden? Vi är trots allt två goa killar:-)

Och det är lite lustigt, min dotter har sovit hos dem i åtta år, nu sover hans dotter här ibland, med sin storasyster. Jag antar att det är olika hur det blir. Eller jag vet det. Alla får hitta sin lösning, känna efter vad som fungerar och inte.

Jag känner ingen som har fler vänner än C. Jag förstår varför. Och jag är glad att jag är en av dem.