Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för August 2009

- Sida 3 av 6

Segern är vår!

av Johnny
Winners.JPG

Jag kan vara världens lyckligaste man just nu. Jo, jag tror faktiskt det.

Anledningen ser ni på bilden ovanför. Tjejerna i laget jag tränar.

I ett och ett halvt år har de kommit i ur och skur, sol som snö. I ett och ett halvt år har de varit så glada, så villiga att lära sig, alltid positiva och på ett underbart humör.

Lika länge har de förlorat varenda match. När laget startade låg vi fem-sex år efter de andra eftersom vi startade så sent. Men vi har kämpat på, tränat moment efter moment, och sakta närmat oss.

Men den där underbara vinnarkänslan har gäckat oss, trots att vi kommit så nära som en minut från seger. Och jag kan villigt erkänna att jag varit nära att ge upp flera gånger. För jag engagerar mig som fan, springer längs sidan och eldar på, pushar, gläds med dem och gråter med dem.

Idag höll det hela vägen in. Vi vände underläge 2-1 till seger med 3-2, det avgörande skottet en kanon i krysset. De sista minuterna var en plågsam ritt för oss ledare och tjejerna, men vi höll ut. Vi vann! Vi vann!

Vi skrek, vi hoppade, vi slängde oss i en hög. Och jo, jag erkänner, jag grät mer än en skvätt när jag såg tjejerna kramas och skrika av lycka.

I sådana stunder är idrott det bästa jag vet. Dessa ögonblick i tiden bär man med sig i sitt hjärta, för alltid. Att få uppleva det tillsammans med min älskade flicka, som var underbart bra, ja då blir det inte bättre.

 

Konfliktlösning

av Johnny

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man i sin ljuva ungdom? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skulle falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.

”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johnnys mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på vingliga ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Vi klädde på oss och gick hem. Kändes inte som det skulle bli någon lösning just den kvällen.

Små män

av Johnny

”Du snackar bara så förbannat mycket skit!” skrek han.
”Vem fan är du att säga det, du har inte sagt annat än skit så länge jag har känt dig”, svarade hon, men ångrade sig i samma stund som hon sagt det där, även om det var knappt hörbart. Hon såg i ögonvrån hur han ställde sig upp, tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen, för att sedan gå runt bordet och ställa sig framför henne.

”Ursäkta, jag tyckte jag hörde någonting, att du sa något otrevligt till mig”, sa han. Hon försökte vända bort blicken men han tog ett fast grepp runt nacken och tvingade hennes blick tillbaka. Han stirrade in i hennes ögon, de klarblå, isande ögonen såg ut att svämma över av hat. Hon kände att hon var så rädd att hon höll på att kissa på sig.

”Ursäkta, jag måste gå på toaletten”, försökte hon.

Han flinade åt henne. ”Nej men behöver du gå på toan, klart du ska få det. Kom lilla gumman ska jag hjälpa dig”, sa han. Med ett hårt grepp runt hennes tunna nacke släpade han henne med sig ut i hallen, öppnade dörren in till toaletten, tvingade ner henne på knä och slet upp ringen, och vände upp hennes skräckslagna ansikte mot sitt. Hon stirrade in i något som skrämde henne tillräckligt för att att inte kunna hålla sig längre. Hon kände den varma urinen rinna ner och färga byxorna mörka. Åtminstone en stor fläck runt grenen. Han såg det också.

”Vad i helvete är det här? Pissar du ner dig på min toalett? Nej nu jävlar tror jag du är helt skamlös. Jag tror vi får göra rent dig ditt lilla svin!” Han vräkte ner henne i badkaret och spolade henne med skållhett vatten över låren och magen. När hon skrek som värst gav han henne en stenhård högerkrok som träffade henne rakt över munnen och tillfälligt tystade skriken på hjälp. Sen fortsatte han med iskallt vatten för att vara, som han själv uttryckte det, snäll. Det tog ju bort brännskador.

Efter ungefär en kvart ställde han henne upp på vingliga ben. Det rann blod ur hennes mun, och det råkade hamna på hans skjorta.

”Vad i h...ska du söla ner min finskjorta också? Nu tror jag du blivit helt tokig din slyna. Kom här ska jag skölja munnen på dig!” vrålade han, och vräkte ner henne på golvet, tog tag i hennes bakhuvud och tryckte ner huvudet i toalettstolen. Han tryckte ner spolknappen och tjöt av skratt. Han drog upp henne i sista stund, hon hostade och kämpade efter andningen.

”Fy fan, du skulle se dig själv, ser ut som en guldfisk som trillat utanför akvariet”, skrattade han. ”Nej, kom igen nu, jag är hungrig. Sätt igång med middan nu”, sa han och gick ut i hallen.

Hon låg kvar på golvet och andades tungt. Hon orkade inte bry sig längre, han fick göra vad han ville. Så när den första sparken träffade henne precis på det nyläkta revbenet på höger sida, slöt hon ögonen, och bad. Bad att det där rådet hon fick av sin syster på förmiddagen, att hon skulle säga emot honom, som verkade så vansinnigt dumt, trots allt skulle vara det som hjälpte henne att komma ur denna plågoandes fasta grepp.

 

Jag skrev det där för att ha med i en bok jag jobbar med. Jag visade det för en vän som levt med en sådan man, för att se om jag hamnat rätt.

”Det kunde varit mig det handlade om”, sa hon. ”Precis så jävligt.”

Tyvärr är hon inte ensam om det. Män som slår kvinnor. Fy fan.

Min son

av Johnny

Vad skulle du säga om du var tjugoett år och precis hade tagit dig igenom en väldigt svår period av ditt liv, och du får ett telefonsamtal som meddelar att du blivit pappa? Och innan du hinner tänka eller reagera slängs luren på och du står där och undrar om du just blivit utsatt för ett grymt skämt.

Om du dessutom precis hittat tillbaka till din stora kärlek efter ett långt uppehåll, flyttat ihop och börjat planera för den där framtiden som för ett tag verkade försvunnen bakom dimmor av svek och brustna hjärtan… Hur lätt blir det där samtalet att hantera då?

Den som satt där med luren i handen och undrade var jag. Utan ledtrådar blev det ett långt sökande för att slutligen komma fram till svaret. Det var sant. Ett barn var fött, och det var jag som var far.

Det kändes som en overklig dröm, fast jag såg honom med mina egna ögon. För min sambo blev det en chock som slog undan hennes fötter. Hon kunde inte hantera det och flydde till USA. Kvar var jag med en kärlek som inte visste några gränser och en förhoppning om att allt skulle bli bra.

Det blev det inte. Vi blev aldrig mer tillsammans och den där framtiden försvann åter in i dimman utan att återvända. Hon älskade mig visserligen men kunde inte acceptera det som skett. Tanken på att jag hade fått ett barn med någon annan höll på att förgöra henne, och jag är glad att hon gick vidare. Det var inte meningen för oss, även om det var svårt att acceptera då.

Att acceptera det faktum att jag blivit förälder var inte heller lätt. På grund av min situation och relationen till min sons mor, tog det lång tid att bygga upp en fungerande roll som pappa.

När min dotter föddes blev jag en riktig förälder. En riktig människa. Och det hjälpte mig att skapa en allt bättre relation med min son, en relation som ständigt växer.

Det är snart dags för dig att fylla arton år. Det känns overkligt, men sant är det likaväl. Att vara din pappa är en stor glädje, och jag brukar säga som svar när alla du möter säger hur fantastisk du är, att ”ja, han är god hela vägen rakt igenom.” För det är så jag tänker på dig. God hela vägen in. En källa till värme och kärlek som jag hoppas många får ta del av. För oss som står dig närmast är det självklart. För dem som ännu inte mött dig, kommer det snart att uppenbaras.

Tack för att du inte låtit bitterhet bygga bo hos dig. Och framför allt, tack för att du älskar mig så som du gör.

Jag är stolt över dig, min älskade pojke.

Nej

av Johnny

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul hävdar att ”nej är det mest kärleksfulla ordet i världen”.

Jag håller med. Gör du? Se vad du tycker om det här:

De flesta konflikter i familjer och grupper uppstår på grund av att en eller flera medlemmar inte klarar att säga nej när de menar det. Konsten att säga nej handlar om att ta ansvar för sig själv och sina personliga gränser, och därigenom visa respekt gentemot sina medmänniskor.

Det handlar alltså inte om att vi avvisar varandra för lite, utan om att vi istället lägger skulden på dem andra.

Det finns flera inre förklaringar till varför vi gör så. Vi vill inte stöta oss med de andra och till slut sårar vi dem. Vi orkar inte ta konflikter och till slut blir det så många att de växer oss över huvudet. Vi vill så gärna att de andra ska gilla oss, att till slut kan vi inte längre tycka om vare sig dem eller oss själva. Vår önskan att vara populära förvandlar oss till dörrmattor. Vi vill gärna vara generösa och öppna, så till den milda grad att vi till slut blir sura och snåla.

Kanske känner du igen dig i några av exemplen. Jag gjorde det förut. Inte så konstigt, de handlar trots allt om mig.

Naturligtvis grundar det sig i vårt existentiella behov av att känna oss viktiga för de människor vi älskar.

Det här behovet blir aldrig starkare och tydligare i relationen till våra barn som vi vill ge allt vi någonsin förmår. Att se våra barns ansikten stråla av glädje fyller de flesta med energi som inte ens kan återskapas i moderna kärnkraftverk. (Något som handlarna jublar åt varje år i december).

Det är trots allt inte så svårt att förstå att det är svårt att finna en bra balans mellan ja och nej. Men det betyder också att att nej är det svåraste svaret i världen, ett svar som kräver omtanke, engagemang, mod och ärlighet.

Nej=Kärlek.

Taggar familj, nej, skuld

Sommaren med…

av Johnny

Jag älskar att gå på bio. Att sitta där i mörkret och uppleva saker tillsammans med andra människor får mig att må bra. Koppla av.

Ibland när man sett fram mot en film ett tag, och fått höra av alla andra hur bra den är, då brukar det vara upplagt för ett platt fall.

Igår kom jag och Jo äntligen iväg på Sommaren med Göran, tillsammans med några goda vänner. Jag har varit ett fan ända sedan de startade sina karriärer med Pyjamas på ZTV, och förväntningarna var rejält uppblåsta.

Men den här gången var det precis så bra som jag hoppats och trott. Egentligen en liten bagatell i filmhistorien, men också en stund av ren glädje för mig. För oss.

Extra skönt med en komedi som inte är flåshurtig och överspelad, den var överraskande dämpad och det gjorde den ännu bättre. Bra manus med bra skådespelare kan ju bara bli en sak: bra film.

Vi tog en sväng på det som nu för tiden går under namnet Kulturkalaset, men staden låg förvånande tom. Kanske berodde det på vädret, eller att man inte längre stänger av Avenyn och dukar upp till räkfest över hela gatan… Det var någon slags internationell Knallemarknad på G Adolfstorg, det var ett märkligt inslag med sjuka överpriser. Tjejerna köpte två godispåsar av en äppelkindad engelsman för sammanlagt 87 kronor. Lite längre bort krängde man väskor från Ullareds överskottslager för 200 spänn. Vi skyndade vidare.

Idag ska jag ta mig ner till stan och se Hammarkullefestivalen inta Göteborg klockan två. Jo ska hem till sina kompisar. Man får vara glad för att snika till sig en kväll nu för tiden. Konkurrensen är hård.

 

Ett möte.

av Johnny

Jag visste det redan när han klev på spårvagnen. Så länge jag kan minnas har jag varit en magnet för dem som av någon anledning behöver prata. Själv var jag inte alls på humör för det, så jag vred huvudet åt vänster och iakttog eftermiddagens brus som om det vore viktigt. Det ignorerade han.

Han satte sig på sätet bredvid och släppte en påse med klingande innehåll lite för hårt i golvet.”Jävlar också”, muttrade han och började rota runt i kassen, och gav till ett belåtet läte när han konstaterade att allt verkade ha klarat sig. Jag sneglade lite på honom och insåg att det var nog ett bra tag sedan han höll i en tandborste. Eller duschade och bytte kläder för den delen. Han svängde plötsligt huvudet mot mig och mötte min blick. Det var för sent att komma undan. ”Ingen vacker syn va”, sa han och blottade en tandrad som saknade merparten av sitt tidigare innehåll. Han väntade inte på mitt svar utan fortsatte med en sluddrande stämma;”Jag har inte alltid sett ut så här, faktiskt. Tror du mig inte?” Han sa det sista med en kraftig rösthöjning samtidigt som han lutade sig mot mig med stirrande blick.

”Jo, jo, visst”, svarade jag lite skärrad. Det verkade lugna honom, och han fortsatte:”Jag hade ett vanligt liv serru, med fru och barn…ett radhus å grejer.” Han tystnade och verkade fundera en stund.

”Vad hände då?” sa jag till slut.

Han tog upp en liten flaska Explorer och tog några djupa klunkar. ”Firman gick åt helvete va. Sen började jag dricka, frugan tröttnade och jag flyttade hem till en kompis. Det är tolv år sen.” Han blev tyst, kanske lite chockad över insikten att det gått så lång tid.

”När såg du barnen sist då?” sa jag. Han svarade inte utan rotade fram två tummade kort ur fickan, inlindade i en liten fryspåse från ICA. Han sträckte dem till mig, och jag såg två små pojkar, kanske tre och fyra år. De såg glada ut, med fotbollströjor på sig. ”Men…det var väl inte så länge sen du såg dom, eller?” sa jag med en klump i halsen.

”Jo. Jag fick inte träffa dom för den jävla häxan”, skrek han till. Han andades häftigt och berättade att han försökte komma dit på födelsedagar och så, men att hon inte släppt in honom. ”Och nu kan jag inte med att träffa dom, så som jag ser ut. Fan också, det var inte så det skulle bli”, sa han och slet åt sig korten och stoppade ner dem i påsen. Han reste sig upp och tog sin påse, vände sig om som för att säga något, men det blev bara en blick. Sedan stannade vagnen och dörrarna flög upp och där vid Hagakyrkan försvann han.

Jag träffade många med liknande historia under tiden jag satt på Faktums redaktion. Det skrämde att det var så lätt att falla ur systemet och så svårt att komma tillbaka in igen. Om du ser någon som säljer en tidning för hemlösa, som Faktum i Göteborg, stanna gärna till en stund. Och även om du inte köper någon tidning, kan jag lova att ett vänligt leende räcker väldigt långt.

 

Taggar faktum, hemlöshet

Vad säger du?

av Johnny

Hej du som läser…

Jag undrar bara ett par saker: Vad tycker du om att läsa? Vad får dig att återvända till en blogg, gång på gång?

Om du vill får du gärna skriva vem du är, och något om dig själv. Om du vill alltså.

 

 

 

Min farfar och jag.

av Johnny
En dag gick han bara. Min pappa har berättat hur han vinkade när han ledde sin cykel ut genom grinden, med läderväskan på pakethållaren. Han flyttade inte särskilt långt, men ifrån sin familj. Jag fick aldrig frågat hur det kändes. Kan bara gissa.

Året var 1948 och min pappa var bara tio år. På den tiden var skilsmässa lika ovanligt som att vinna högsta vinsten på lotto. I ett samhälle med 500 invånare blev det inte lättare.

Min farfar var en charmig man med glittrande ögon fulla av liv. Jag tyckte om att åka till honom när jag var liten. Han bodde med ”tant Aina”, orsaken till att han tog sin väska och flyttade den där sorgliga dagen i min fars liv. Han var busschaufför och på den tiden sov man över. You do the math.

Trots att han bodde knappt två timmar bort träffades vi bara en gång om året. De bodde i Bohusläns kustband och han hade, händig som han var, byggt huset själv. Jag vet inte var jorden var ifrån, men allt som växte där var gigantiskt. Hallonen var som jordgubbar, pumpor som medicinbollar, och…ja du fattar. Och till middag var det stek med potatis och sås. Måste varit söndagar vi var där.

Jag träffade eller pratade med mormor, morfar och farmor i stort sett varje dag tills de dog. Farfar kom inte in i mitt liv på riktigt förrän de var borta. Då började jag ringa honom ganska ofta. Han var så positiv, så full av liv. Det bodde ingen rädsla i hans bröst. Han sa att han var nöjd med livet, och om något skulle hända kunde han inte göra något åt det.

En dag åkte jag upp till honom, det var första gången vi var ensamma. Vi fikade, pratade och han körde runt mig i sin bil och visade mig Hamburgö. När jag skulle åka hem blev han ledsen. Jag med.

Han var kristallklar i huvudet tills han var 93 år. Då var hans fru redan borta. En natt försvann han. Inte fysiskt, men en hjärnblödning kom och tog honom, svepte in honom i en tung slöja. Han kände inte igen mig längre.

Efter en ovärdig avslutning på ett sjukhem så lämnade han oss. Det var sorgligt. Inte bara för att jag tyckte så mycket om honom, men han var också den sista av mina mor-farföräldrar.

Vilken tur att jag åkte upp till dig den dagen.

Och vilken tur att just du var min farfar.

Taggar farfar

En påminnelse.

av Johnny

Ibland när jag längtar väldigt mycket efter Jo, eller bara känner mig lite allmänt låg och mulen, har jag ett kort på kylskåpet som hon gav mig på Fars dag för ett par år sedan. Det står så här:

”Du är den bästa pappan som någonsin på jorden satt sin fot. För du är alltid med även om vinden är med eller mot. Det är det som gör dig till en stjärna, och det är därför jag alltid vill vara med dig så gärna. Du min pappa har uppnått toppen av perfektion, så om du tävlade i hundutställningar skulle du nog vara en Champion.”

Försök att slå det om ni kan.

Sida 3 av 6
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB