Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för tagg förlovning

- Sida 1 av 1

Konfliktlösning

av Johnny

Britt-Marie och Ove såg ut som det typiska medelålders paret. Han med begynnande flint och en alltmer svårgömd putmage på mellansektionen, hon med kortklippt, slingad frisyr och käcka glasögon, och fysisk status som visade att gravitationen fått det mesta att börja sträva neråt. Men deras ansikten och hjärtan var vänliga och de bjöd mig in i deras hem och liv.

Till att börja med utan problem, jag har alltid varit en trevlig och välartad gosse, men med tiden började det gnissla alltmer. Speciellt med Britt-Marie. Hon hade tydliga planer och mål för sin dotter, och ansåg att jag var ett hinder för dem. Med viss rätt får man väl ändå ge henne. Vi tillbringade större delen av tiden horisontellt och det är klart att det inte främjade varken skolgång eller andra aktiviteter. Men vad gör man i sin ljuva ungdom? Precis. Jag och Marie flyttade därför hem till min mormor och morfar i deras lilla hus. Där fick vi vara ifred, ingen som störde sig på vad vi gjorde eller inte gjorde. Det var ingen som sa något i alla fall.

En dag fick Marie ett telefonsamtal från sina föräldrar, och jag såg att hon blev glad. De ville träffas och röka fredspipa, klara ut alla missförstånd och ja… Och så blev det. Jag och Marie var nog båda lite nervösa när vi stod utanför porten till radhuset och höll varandra i handen. Jag kände metallen från förlovningsringen på hennes vänsterhand och tänkte att det skulle nog bli en trevlig överraskning för hennes mor och far. Nej, jag var väl inte riktigt säker på hur det skulle falla ut.

Ove öppnade till slut med sitt största leende och bad oss stiga in. Flera gånger. Han kramade sin dotter länge, och vände sig sedan mot mig och kramade min hand hårt, men inte för hårt. Bara för att markera skulle jag tro. Vi log. Britt-Marie, som uppenbarligen varit ganska nervös och sett till att dämpa det, kom ut från toaletten i en kreation som var lite för mycket. Det var färger, volanger, slits, ja det mesta man kunde tänka sig. Hennes röst var lite för gäll för att någon skulle undgå att hon antagligen hunnit med åtminstone en halv flaska rött, och rörelserna bekräftade det hela.

Till slut lyckades vi ta oss in till den uppdukade köksavdelningen, och Ove serverade vin ur vad jag antog var flaska nummer två.

”Inget för mig tack, jag kör”, sa jag.
”Men, jaha, ska… okej men då, du vill väl ha lite Marie?” sa han i hopp om att de inte skulle vara ensamma om att vara berusade.
”Du vet att jag inte dricker pappa”, blev det väntade svaret.
”Men jag tar gärna ett glas”, hojtade Britt-Marie glatt från spisen.

De gjorde sitt bästa för att förklara hur de tänkte, att vi gärna fick bo där på övervåningen som förut. Eller Ove sa det. Britt-Marie var mer intresserad av att stirra på ringen som nu lyste med sådan kraft att den verkade förhäxa henne. Blicken flackade mellan Maries och mitt ringfinger, och långsamt började det sjunka in att hennes dotter var förlovad, utan hennes vetskap. Hon var tyst under tiden hennes vinmarinerade hjärna bearbetade processen, och Ove pratade på i hopp om att det hela skulle blåsa över. Det gjorde det inte. Plötsligt, utan förvarning, reste sig Britt-Marie upp och stirrade på sin dotter en lång stund. Det blev alldeles tyst i rummet, likt ett vakuum. Det var varmt från spisen och Oves panna släppte ifrån sig ett par droppar som rann nerför nästippen.

”Men, men…har ni förlovat er?” sa Britt-Marie till slut och bröt tystnaden. ”Utan att prata med oss”, sa hon nog mest till sig själv.
”Jo vi hade tänkt det, men så fick vi hjälp med ringar av Johnnys mormor och morfar och…ja vi hade ju inte pratat på länge”, sa Marie med mild röst. Hennes mor såg förvirrad ut, sträckte sig efter vinglaset och insåg att det var tomt och viftade med det framför Ove. Han tittade på mig och sen på sin fru.
”Men ska du verkl-”
”Håll käften och häll upp!” skrek Britt-Marie och han slog upp ett fullt glas så hastigt att en rejäl skvätt träffade hennes färgglada blus. Det noterade hon aldrig utan drack ett par djupa klunkar innan hon ställde ifrån sig glaset, tittade på oss båda, särskilt på mig, och tog sig på vingliga ben utan leder mot sovrummet, drog igen dörren efter sig så hårt att hennes favorittavla föll ner från väggen med ett brak.

Vi klädde på oss och gick hem. Kändes inte som det skulle bli någon lösning just den kvällen.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Karl Sigrelius, Frida Westergård och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB