Dagens fynd. Glädje i en grön kartong.

Nej!

Det räcker nu. Jag orkar inte läsa om fler vansinnesdåd mot flickor som inte ens hunnit börja gymnasiet. Jag försöker förstå, men det går inte. Det finns ingenting som kan göra det här begripligt. Ingenting.

Igår såg jag någon på TV4 läsa upp nyheten om den femtonåriga flickan som överfölls av en ung man och höggs upprepade gånger i bröst och mage med kniv. ”Läget är allvarligt men stabilt.” Fy fan.

Jag har precis lämnat min älskling och sitter med kvällstidningen och läser om hur den femtonåriga flickans pappa pratat med sin dotter samtidigt som hon blev överfallen. Hur han hörde hennes skrik på hjälp medan en psykopat hugger sin kniv i hennes mjuka kropp, och hur det sedan blir tyst. Han kastar sig i bilen och kör mot den plats hon befann sig på under samtalet, och ser henne ligga där med blodet pulserande ur stora sticksår. Hans lilla flicka han burit i sina armar när hon somnat i soffan, bäddat ner henne i sängen och pussat henne god natt, strukit hennes hår och i den stunden insett att han aldrig känt en större kärlek än så. Kanske dröjde han en stund vid sängen, bara för att han var så lycklig, bara över att hon fanns.

Flickans föräldrar i artikeln ovan fick aldrig ens chansen att säga hej då, eller hoppas att läget skulle bli ”stabilt, men allvarligt.” De fick besked av Polisen att deras saknade dotter funnits mördad av en jämnårig, i ett buskage. Och i samma stund blev deras liv aldrig någonsin detsamma.

Jag möter pojkar med trasiga liv, med föräldrar som aldrig funnits där för att förhindra katastrofer av det här slaget. Pojkar som inte har några hämningar, inga hinder, inget som gör att de avstår när vansinnet skriker dem i öronen. Det är så hemskt, så vidrigt, så fruktansvärt skrämmande.

Min kloke vän Henrik, som också är tvåbarnsfar, säger på sitt vanligt trygga sätt när jag uttrycker min rädsla, att ”det enda man kan göra är att hoppas att de aldrig korsar vår väg.” Visst är det så. Men ändå.

Jag skickar en kärleksfull tanke till de föräldrar som förlorat sina älskade barn. Måtte ni finna ett sätt att gå vidare. Jag har inget svar på hur, jag bara ber för att ni ska klara det.

Mm, skönt att se att köerna är tillbaka igen… Första dagen på terminen och dags för fotografering, är vattenkammad och har strukit skjortan. Ha en fin dag.

Det började inte så bra. Jag är en inbiten tidsoptimist och när min ursprungsplan sprack, parkeringen jag tänkt ut var full, blev det lite stressigt. Inte ovanligt, tyvärr. Nu ska jag skärpa mig, jag lovar. Jag lovar!

Men som alltid hann vi, även om det blev precis till matchstart. Vi fick lite kändisspan också när vi stod bakom Patrik Sjöberg i kön för att hämta våra biljetter. Han är en gammal idol.

Matchen började inte bra heller. ÖIS som förstärkt med några heta nyförvärv gjorde tidigt 1-0. Blåvitt som sålt ett par av sina stjärnor såg riktigt dåliga ut. Det dröjde ända till andra halvlek innan ett tveksamt domslut ledde fram till kvitteringen. I slutminuterna avgjorde Hyse’n matchen på en underbar nick, och vi exploderade av glädje. Inte välförtjänt, men lika kul för det. En seger över ÖIS är en seger över ÖIS.

Det var vi ganska ensamma om att tycka eftersom vi satt på ÖIS-sektionen. Men känslor ska man inte hålla inne på. Det är inte bra.

Efteråt åkte jag och Jo och spelade en stund själva. Årets skyfall avslutade helgen, med både åska och blixtar. Då pratar jag inte om skotten vi drog iväg.

Vi har haft en underbar vecka och helg. Mycket pappamys, sol och bad, god mat och godis. Imorgon börjar jobbet på riktigt. Det blir nog bra.

Hade gärna myst lite mer…

Första gången vi gick till Ullevi var Jo bara sex år. Jag trodde det skulle bli en kort upplevelse med tidig hemgång. Jag kom ihåg när min morbror fick kasta in handduken redan efter första halvlek när kusin Andreas var med första  (och enda) gången. Trots popcorn, korv med bröd, dricka…så blev frågandet om ”när ska vi gå hem” för mycket för käre morbror Yngve. Vi gick hem.

Men Jo satt kvar. Hon ville inte ens gå hem lite tidigare för att jag ville slippa den värsta trängseln. Blåvitt hade bitit sig fast i henne. Precis som alla andra i min släkt. Jag tror inte ens hon åt upp popcornpåsen faktiskt.

Hon har pratat om det som att det var något väldigt mysigt och tryggt att sitta där bredvid mig och bland alla människor. Något vi delade, hon och jag. Och ja, det var väldigt mysigt.

Det första derbyt vi var på mellan Blåvitt-ÖIS var en underbar tillställning. ÖIS var bra på den tiden med sina brassar och därför var det ännu större när Blåvitt vann med 5-2. När Tomas Rosenkvist vräkte in 5-2 i slutet stod vi uppe i trappan och jag minns hur hon darrade i hela kroppen när jag kramade henne och snurrade henne i luften. Vi skrek och hurrade ihop med 45ooo på läktarna. Det tog en stund innan hon somnade den kvällen. Jag med.

Sedan dess har det blivit ett antal derbyn för oss. Men eftersom ÖIS trillade ner en division blev det ett oönskat stopp i vår besökstradition. Nu är de tillbaka, och det tackar vi för. Bara att hoppas att vi får stå där idag igen, nu när det är dags för höstens stora match, med glädjen vibrerande i våra kroppar.

När Jo fyllde sju var det enda hon önskade sig en hel Blåvittmundering. Det fick hon naturligtvis. Tröja, byxor och strumpor. Hon var stolt som en tupp när hon paraderade i den dräkten på väg till Ullevi. Jag frågade om hon skulle ha den idag också. Hon svarade inte, men blicken sa desto mer.

Bara för det ska jag leta upp det där kortet jag tog när hon fyllde år, iklädd sin nya fotbollsdräkt, men utan tänder. Bara för att påminna om hur söt och snäll hon var…Det blir populärt:-)

 Ofta!

Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.

Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.

Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.

Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi…gillar mindre.

Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.

Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar tillsammans med att må dåligt. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.

För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.

Det måste vara den ultimata kontrasten. Att vara ultrakroppsmedveten tonåring, och sitta mitt emot nakenbadet.

På nakenbadet verkar det råda motsatta regler mot övriga samhället. Det är ganska skönt på ett sätt, men jag fascineras ändå av hur mycket det verkar njutas av att exponera de mer privata delarna av sin lekamen. Den mest använda posen bland männen är lätt den med händerna på höfterna och kulpåsen i lätt framskjutet läge. Och jag vet inte om det beror på manlig rädsla över att ”den” ska vakna och veckla ut sig som verkar få alla dessa höfthållare att vara utrustade med penisar av miniformat. Det ser ut som någon skrämt deras lansar så till den milda grad att de krupit in så långt att den är på väg ut på baksidan. Det kan således inte vara på grund av manlig fåfänga, att sporta största apparaten, som är grunden till det här beteendet.

Den bästa badstegen ligger bland gubbarna och damerna utan kläder. På min fråga om Jo vill hänga med bort och hoppa i där svarar hon: ”Aldrig i livet!” Det kan jag köpa. Det måste kännas lite skrämmande. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag själv tänkte om det här när jag var tretton, men på landet var iallafall nakna bröst en allt för vanlig syn på stränderna runt Stenungsund. Män däremot behöll brallorna på. Tack för det.

Jag och Jo hittar en underbar plats på klipporna, lite längre bort. Vi dyker mellan alla brännmaneter och lyckas undgå deras vidriga trådar. Min trettionioåriga svit håller i sig. Inget brännande idag heller. Jo lyckas också undgå trådarna men skrapar upp benet på havstulpaner. Lite skrapsår hör sommaren till. Det tycker inte hon.

Men sommar, det har vi. Underbart.

Jag sms:ar med en vän som sitter på ett hotellrum och förbereder sig för något av det svåraste vi ställs inför: att begrava sin mamma. Jag försöker säga saker som tröstar, som hjälper eller lindrar. Vet inte om det fungerar, eller ens går. Jag hoppas det. Och jag hoppas det går bra imorgon. Det gör det. Det måste det.

För ett par år sedan ringde min mamma och sa att hon varit hos doktorn. När jag frågade vad han sagt, blev hon tyst en stund innan hon svarade: ”Han sa att jag har cancer.”

Jag satte mig ner och grät ohämmat, ville att det inte skulle vara sant. Jag ville inte, kunde inte tänka mig ett liv utan mamma. Vem skulle jag ringa då, när livet körde ihop sig?

Men mamma blev frisk. Jag är så tacksam för det. En dag lämnar hon oss, men det blev inte då, och jag är glad för alla dagar hon är här. Med oss. Hon är en fin mamma. Och en fantastisk farmor. En sån som man läser om i sagor.  Men den här är på riktigt.

När jag började skriva kom tankarna på hur svårt jag tyckte det var när mormor och morfar lämnade mig. De var mina bästa vänner, min trygghet i stan när jag flyttade hit sexton år gammal. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg sexton år gammal så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Men tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda ”jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig”!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
– När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen.”

Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.

Dagens ungdom…