Jag vill att någon ska se mig, och tycka att jag är bra.

Men det finns ingen som gör det. Ingen lyssnar, ingen ser mig, ingen tycker någonsin att jag är bra.

Jag vill att mamma ska krama mig och säga att jag är fin. Jag vill att pappa ska lägga sina händer runt mitt ansikte och pussa mig på pannan, och säga att han älskar mig.

Ingen av dom gör det.

Trots att det aldrig händer fortsätter jag att hoppas. Jag vet, jag är dum i huvudet, men det hjälps inte. För om jag slutar att hoppas, vad händer då? Jag blir så rädd när jag tänker så.

Kanske någon dag så händer det, att någon ser mig och tycker jag är vacker, tycker att jag är bra.

Jag fortsätter hoppas, fortsätter längta. Då kan jag lägga undan alkoholens dämpande rus, och låta huden på mina sargade armar läka, vila från rakbladens vassa egg.

Ärren blir jag inte av med, men det spelar ingen roll. För när kärleken når fram till lilla mig, blir jag världens lyckligaste lilla tjej.

 

Ungefär så sammanfattar jag den senaste tidens samtal med dagens unga flickor. Ibland är det inte lätt att vara professionell.