Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för tagg kärlek

- Sida 1 av 1

Fredagskärlek

av Johnny

Stora snöflingor faller och landar mjukt på marken, och gör våra nedslag med tunga kängor med tjocka sulor ljudlösa i den mörka decemberkvällen. Den kalla vinden drar genom lager av kläder, letar sig in genom sprickor i den rustning tjocka jackor försöker utgöra. Det är kallt, men det gör ingenting. För du är där.

Jag sträcker ut handen, och du tar den. Trots mina fingervantar och dina tumdito går värmen rakt igenom, fortsätter genom resten av kroppen och skickar vinterns minusgrader in i skamvrån.

Faktum är att du inte behöver hålla mig i handen, det räcker att du ser på mig. Ditt leende gör mig glad. När du är nära är jag varm, avslappnad och trygg.

I mina tankar dansar vi barfota på mjuka ängar utan slut, med den varma solen i ryggen och musik som bara vi kan förstå. För att sedan bara stanna, vila och känna. Inga ord, inga krav. Det är tyst, men inte inuti.

Där brusar det likt en fors som närmar sig det stormande vattenfallet.  Och där sitter jag i en liten båt, men känner ingen fruktan. Bara förväntan. Längtan. Tro.

Det finns kanske många ord för det, om man slår i en bok. För mig räcker det med ett.

Kärlek.

Taggar kärlek

Lätt som en plätt…

av Johnny

Tänk om det vore lite enklare. Relationer. Kärlek. Eller så är det enkelt, bara att jag missat för många lektioner. Men det tror jag inte. Med skilsmässostatistiken i ryggen känner jag mig tämligen säker på att det är fler än jag som har svårt att få det att fungera.

Att äga en datingsite verkar också vara en lukrativ syssla. Särskilt sedan ingen verkar komma därifrån. Åtminstone inte med en partner, vilket väl borde vara slutresultatet?

Jag tror en stor del beror på det stora utbudet av möjligheter att träffa någon i dagens samhälle. Det, och att vi inte ger oss tid att ta reda på vad personen mitt emot har att verkligen erbjuda, mer än vad ögat kan se.

Vi är så rastlösa och matade med att det ska säga inte bara klick, utan vi ska minst träffas av blixten samtidigt, för att det ska vara något att tro på.

Men jag tror mindre och mindre på det. Visst måste attraktionen finnas där, men det är inte förrän våra mörka hemligheter plockas fram i ljuset som vi börjar närma oss den på riktigt. Kärleken alltså. När vi vågar vara sårbara, släpper garden och är beredda på att ta emot smällen ifall den kommer. Jag tror oftast den ersätts med en kram och en känsla av tacksamhet från föremålet för våra varma känslor. Att få ta del av en annan människas prövningar är ett stort ögonblick. I alla fall för mig.

Se mig

av Johnny

Jag vill att någon ska se mig, och tycka att jag är bra.

Men det finns ingen som gör det. Ingen lyssnar, ingen ser mig, ingen tycker någonsin att jag är bra.

Jag vill att mamma ska krama mig och säga att jag är fin. Jag vill att pappa ska lägga sina händer runt mitt ansikte och pussa mig på pannan, och säga att han älskar mig.

Ingen av dom gör det.

Trots att det aldrig händer fortsätter jag att hoppas. Jag vet, jag är dum i huvudet, men det hjälps inte. För om jag slutar att hoppas, vad händer då? Jag blir så rädd när jag tänker så.

Kanske någon dag så händer det, att någon ser mig och tycker jag är vacker, tycker att jag är bra.

Jag fortsätter hoppas, fortsätter längta. Då kan jag lägga undan alkoholens dämpande rus, och låta huden på mina sargade armar läka, vila från rakbladens vassa egg.

Ärren blir jag inte av med, men det spelar ingen roll. För när kärleken når fram till lilla mig, blir jag världens lyckligaste lilla tjej.

 

Ungefär så sammanfattar jag den senaste tidens samtal med dagens unga flickor. Ibland är det inte lätt att vara professionell.

Kärleksfullt

av Johnny

Det är tre år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Jag minns hur det kändes, men framförallt när de första kommentarerna började komma. Det var en fantastisk känsla.

Och jag skrev på dagar, jag skrev på nätter. Mitt sinne verkade vara en aldrig sinande skattkista fylld med historier att gräva bland. Kommentarerna blev fler och fler, och det som var mitt syfte, att få reda på om jag kunde skriva överhuvudtaget, om jag kunde beröra någon, blev kärleksfullt besvarad med ett ja.

Flera av mina manliga vänner har gjort sig lustiga över att det nästan bara är kvinnor som verkar följa det jag skriver. Ialla fall om man läser kommentarerna. Men vad spelar det för roll, egentligen? Jag förstår att det beror på att jag nästan alltid skriver utifrån djupet av mina känslor. Det kanske inte är intressant för vissa, skrämmande för andra. För män kanske det inte är ointressant, mer att det är svårt att erkänna och svårt att prata om. Jag tycker inte det, så därför skriver jag om det. Sen får man tycka vad man vill, naturligtvis.

Jag hade en intressant diskussion under en promenad med några kvinnliga kollegor igår, om manligt och kvinnligt. Jag berättade om min c-uppsats som handlade om just det, varför det blir som det blir, genetiskt eller social inlärning.

”Men varför har ni så himla svårt att visa känslor”, frågade M.

”Jag vet inte om det finns något helt enkelt svar, men tänk på hur annorlunda vi behandlas från början. Om en liten pojke ramlar och slår sig ropar vi snabbt att,´ställ dig upp nu, stora pojkar gråter inte, kom igen, det gör inte ont.´

Men tänk om det gör ont som f-n? Tänk om den lille pojken är jätteledsen? Kommer han lära sig att det är något positivt att uttrycka något smärtsamt? I värsta fallet kan det hända att han blir retad och får frågan om han är en liten tjej så som han lipar. Då kommer han snabbt på fötter, jag lovar!

Med flickor gör vi inte alls så. Om det är en flicka som ramlar och börjar gråta springer vi snabbt till undsättning och tröstar. ”Men lilla älsklingen, hur gick det, kom ska pappa blåsa så det blir bra igen. Berätta var det gör ont lilla gumman…”

Kommer det bli några problem för henne att uttrycka sig om saker som gör ont i framtiden? Inte i samma utsträckning gissar jag.

Vad vi kom fram till? Att kvinnor och män är olika. Spelar det egentligen någon roll vad det beror på?

Och ja, min mamma gullade med mig när jag var liten. Case closed.

 

Mitt barn.

av Johnny
Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

Taggar barn, kärlek, pubertet
Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Marlon Appelgren, Frida Westergård och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB