”Bäste Jan Björklund,

om jag förstår det hela rätt, tycker du att det krävs hårdare tag för att höja kompetensen i svenska skolor. Att fler och tidigare betyg kommer skapa bättre, kunnigare och mer välutbildade elever.

Men vet du, jag skulle rekommendera dig att gå ut och prata med dem som jobbar med de elever som fallit utanför systemet, så som det ser ut nu. Prata med oss som träffar dessa killar och tjejer som inte passat in, som nu riskerar att bli ännu fler. Att ännu tidigare få svart på vitt att de aldrig kommer att bli någonting, inte enligt gängse teoretiska vägar åtminstone, för inte med sig något bra eller positivt. Men du, alla är inte ämnade för den av er utpekade rätta vägen.

Jag skulle också rösta för att du sätter in resurser för att hjälpa ungdomarnas familjer, för i många fall är det där nyckeln till problemet står att finna. Hur dessa barn och ungdomar ska lyckas bättre bara för att den yttre pressen blir högre kan jag inte förstå. Men vad vet jag, jag är ju bara mitt ibland dem varje dag.

Det är inte rätt att peka ut dem som redan har det svårast. Det är inte rätt att peta dessa unga människor i ansiktet och säga vad de redan vet: att livet är tufft, och tyvärr platsar du inte. Det har redan föräldrar och så småningom vänner, lärare och samhället i många fall redan sett till.

Jag hoppas det ska finans plats för medmänsklighet, en tro på individualiteten och en förståelse om att alla är unika med sina behov och känslor.

Snälla, snälla, snälla Jan. Lyssna till ditt hjärta, imorgon är en annan dag, och använd den till att skapa bra vibrationer. Svik inte ungdomarna, de har redan blivit det så många gånger, utan att vi behöver späda på det ytterligare. För hur var det nu, jo barnen är vår framtid, eller hur? Låt oss visa det då.”

Det är ju sommar ute mannen, jag lovar! Över 20 grader i september…ljuvligt:)

Jag tror jag fick en ny vän idag. Det kändes så redan från första handskakningen när han klev ur bilen och presenterade sig som Daniel, tills vi sa hej då med en varm kram. Vi har bytt nummer och jag tror och hoppas vi kommer hålla kontakten. Nej, jag tror inte. Jag är säker på det.

Innan dess hade han berättat en historia som grep oss ända in i hjärteroten, oavsett om vi var lärare eller elev, gammal eller ung. Utan manus men från djupet av sitt inre berättade han vad som hände den där natten när 63 unga människors liv släcktes. Hur han kämpade för att rädda sin flickvän och hennes kompisars liv, hur röken vällde in i allt giftigare former samtidigt som hettan hela tiden ökade.

Värmen i röken nådde upp till 800 grader, hettan i lokalen gick från 300 grader till 1100 grader. Temperaturen i bastun brukar vara nog vid 85-90, som jämförelse. Detta i en lokal avsedd för 150 personer, där över 400 befann sig samtidigt. Att det kunde bli så berodde till stor del på att allt sköttes av ungdomar, vakter, discjockey, allt. Det fanns ingen kontroll.

Fast frågan är om det hade hindrat de fyra ungdomar som blev avvisade, som svor på att hämnas och ödelägga festen, och tog sig in genom en sidodörr och tände eld på en dunk med brandfarligt innehåll som skapade den giftiga röken. Med branddörren ur funktion och nödutgången spärrad av alla överflödiga bord från lokalen blev det en dödsfälla.

Daniel berättade hur han kämpade för att ta sig ut, hur vågen av människor som skrek och kämpade för att komma ut slet hans flickvän ur det stadiga greppet. Hur ljuset försvann efter en explosion och människor trampades till döds under deras fötter. Han tappade sina nya skor och försökte få med sig dem, och i samband med det föll han, och över honom föll ännu fler. Han satt fast med hela underkroppen, utan en chans att komma loss. Och han var bara femton år.

Daniel försökte trösta en flicka som skrek i panik bredvid honom. ”Ta det lugnt, vi kommer klara oss”, sa han. ”Nej nej, vi kommer dö, vi kommer dö”, skrek hon. Sedan blev hon tyst.

I den extrema hettan kände han plötsligt något som droppade ner i hans ansikte. Han kände en enorm glädje och lättnad, övertygad om att brandkåren var där, att de skulle bli räddade. Han vände upp ansiktet mot vad han trodde var svalkande vatten. Sedan tappade han medvetandet.

För det var inte vatten. Hettan i lokalen hade fått inredningen att smälta, och det som droppade ner på honom var smält plast. Den skållade hans hud över stora delar av kroppen, och han låg fem veckor i koma. Men han dog inte. Han var en av dem som överlevde, och han har valt att gå vidare nu, drygt tio år senare. Så lång tid har det tagit att orka. Nu ser han och hans överlevande kamrater det som sin uppgift att sprida det vidare, att inte låta händelsen som ödelade så mycket, falla i glömska.

”Om inte vi gör det, vem ska göra det då?” säger Daniel och tittar på mig.

Vilken tur att han vill, tänker jag. Och orkar.

Jag tror att alla kommer ihåg när det hände. Jag gör det definitivt. Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, gick upp och satte på text-tv. Klockan var strax innan tre på natten och jag var relativt nybliven deltidspappa, och bodde i en underbar lägenhet i Bagaregården i Göteborg. Med sömndruckna ögon läste jag att en storbrand pågick ute på Hisingen, ett stenkast från där jag en gång bodde hos mormor och morfar. Många döda, bara ungdomar. Jag fattade inte vidden när jag stängde av och gick och la mig.

Jag gjorde några år senare ett arbete om Brandkatastrofen. Vi intervjuade personalen som höll i räddningsarbetet under natten, lyssnade till beskrivningen av kaoset, sorgen, chocken, våldet, galenskapen. Hur det fortfarande var svårt att glömma, ansiktena, lukterna och sömnlösheten. Att branden var anlagd gjorde inte situationen lättare att hantera.

Imorgon har jag bokat en föreläsning på vår skola med två ungdomar som var där, som överlevde den där natten när himlen hämtade tillbaka 63 alldeles för unga människor. Jag ser fram mot det väldigt mycket. Även om det kommer att kännas i hela kroppen.

Det är tyst i rummet. Förutom det dova sorlet från bilarna på gatan fyra våningar ner hörs bara hennes tysta snyftningar. Jag tar en vit pappersservett och sträcker den till henne. Hon tar emot den utan att se på mig, och baddar försiktigt bort sminket som runnit under ögonen. Jag kommer på mig själv att nästan hålla andan. För jag vet att hon är framme nu, och att min roll är att vara åhörare. Så kommer det.

”Du vet, varje gång jag öppnade kylskåpet var det som en signal för honom. Ska du äta nu igen, du som är så fet, hah? Lilla grisen hah? ”

”Även om jag var hungrig stängde jag igen kylskåpet och gick därifrån, med hans hånskratt dånande i mina öron. Ibland gick han efter och klämde mig på rumpan eller i sidorna och kallade mig pappas lilla tjockis.”

Hon snyftade inte längre utan grät så det stockade sig i halsen. Hon fortsatte berätta hur hennes far kränkt henne verbalt under hela uppväxten, ända tills hon fått ett jobb så hon kunde flytta hemifrån. Då kunde hon äntligen andas ut. Trodde hon. Men det enda hon kunde se i spegeln var en fetknopp, och det gjorde henne illamående. Så hon kräktes. Och åt igen. Och kräktes.

Och det eskalerade tills hon tappade kontrollen, hon köpte ätbara saker för alla sina pengar, andras pengar, och hon kräktes upp det tillsammans med sin självbild. Hon var på väg mot avgrundens brant, men lyckades vända. För tillfället var monstret besegrat, men rädslan att det skulle återuppstå hade skickat henne hit.

”Han är död nu”, sa hon till slut. ”Jag hoppas den här sjukdomen också är död. Det känns så.”

”Vet du, jag tror faktiskt det. Annars ska vi ta livet av den tillsammans”, sa jag.

En stund senare lämnade hon rummet och jag sjönk ner i den bruna läderfåtöljen. Mina tankar rörde sig kring vilken makt man har som förälder. Hur ord sprungna ur tanklöshet kan skada en människa för all framtid, och naturligtvis en undran över varför vissa blir utsedda till föräldrarollen överhuvudtaget. Det värsta är att det finns många som har samma erfarenheter som hon fått med sig, och i en tid där Carolina Gynning hävdar att bantningspiller borde vara receptfria, är det inte konstigt att många unga tjejer mår dåligt med en sådan förebild.

Har man sedan en bakgrund där ens självbild bucklats och repats är det inte lätt att veta vad som är rätt eller fel. Speciellt inte när man ser vilka ideal samhället hyllar.

Jag läser den här artikeln i papperstidningen. Det är en i raden av artiklar som producerats den senaste tiden, och jag gillar dem inte. Naturligtvis är det tragiskt att läsa innehållet, att bränna upp oskyldiga människors bilar, kasta stenar på polis och brandbilar, det är aldrig okej. Aldrig.

Räddningstjänstens personal luras till vad de tror är ett rop på deras hjälp, för att plötsligt själva utsättas för hot mot sina liv. Allvarligt talat, vad fan håller ni på med? Ta upp det med dem som är ansvariga, marschera mot riksdagshuset och säg vad ni tycker, ska ni kasta sten så gör det på dem som är ansvariga för att ni sitter där ni sitter.

Polisen har inte skapat den samhällsbild vi har. Brandkårspersonalen har det definitivt inte.

Vill ni få respekt och en chans till ett liv med framtidstro och drömmar, ja då bränner ni alla broar ni kan föreställa er. De delar av samhället som skulle kunna hjälpa er, vänder sig bort i avsky och ilska. Till och med de som försöker förstå gnisslar tänder i ilska över beeendet då oskyldiga människor dras med i jakten på uppmärksamhet.

I dessa artiklar om förorternas våldsamheter känner jag mig starkt kritisk till tonen och sättet att skriva. En tidnings rapportering från samhällsyttringar ska vara saklig och neutral. Vid flera tillfällen känns det att reportrarna väljer att skriva på ett sätt som gränsar till en helt annan prosa. Slutet på artikeln ovan lyder:”Klockan har passerat midnatt och nu är det nattens barn som tagit över staden.” Wow. Eller inte.

Ungdomarnas storys berättas på det här sättet. Polisen målas ut som skurkarna. Hur ska vi komma till rätta med det här, när media inte tar större ansvar än så?

Ja men äntligen måndag igen! Varför går helgerna så långsamt?

För tretton år sedan visste jag fortfarande ingenting om livet. Visst hade jag smakat lite, känt både glädje och sorg, smärta och lust.

Men när din mamma satt där med den stora magen i vädret och sa att det var dags att åka, då förstod jag någonstans att jag skulle aldrig komma hem och se på livet på samma sätt, inget skulle smaka likadant.

Att bli pappa väckte alla saker som slumrat inom mig, rädslor om inte annat. Utan dig hade jag fortfarande stått och stampat på samma trista hållplats. Istället ryckte du med mig in i ett tåg som stundtals har skenat till synes utan förare. Men till slut har vi ändå saktat in och stannat på rätt station.

Jag känner samma glädje när jag ser dig, nu som då. Kanske till och med mer nu. Jag saknar inga perioder för alla nya ger mig andra glädjestunder. Jo, kanske önskar jag ibland att du var sådär liten som när du låg där på skötbordet och lyssnade på mina sångförsök. Jag förstår att du skrattade.

Jag gjorde dig lite ledsen idag, genom att skoja lite för mycket om saker som är känsligt för dig. Förlåt min älskling. Jag är inte alltid bäst på att veta när jag ska sluta. Men jag jobbar på det. Vi hade en härlig helg ändå, Tack för det min älskade pussunge.

En härlig dag blev det också idag när jag gav mig iväg på en resa genom tiden. Det var lite overkligt, men likaväl vackert.

Göteborg består av 53 procent singelhushåll enligt Statistiska centralbyrån. Siffran för hela Sverige ligger på 47 procent. Det är lätt att dra slutsatsen att vi inte tror på kärleken längre. Men trots det svämmas marknaden över av nya mötesplatser för kärlekstörstande singlar. Internetdating är idag helt rumsrent. Arrangörer av singelfester gnuggar händerna och tjänar stora pengar på människans sökande efter livskamrater. Möjligheten att träffa en partner är större än någonsin. Det är alltså inte problemet. Eller det kanske är precis vad det är? För tänk om vi missar någon bättre som väntar bakom nästa krök?

Vi som lever i en tid av överflöd och ständiga valmöjligheter, allt från pensionssparande till telefonbolag. Hur ska vi kunna veta när det är rätt läge att skriva på ett fast avtal?

Jag försöker komma på något bra att skriva, men jag är allvarligt talat helt slut. Det har nämligen varit konferens igen. Långa dagar, lite sömn. Gott att få gnälla lite. Känns redan bätttre.

Bondgård långt ute på landet, mil från ära och redlighet, är inte min kopp the. Att försöka få uppkoppling med Tre är en omöjlig uppgift, vilket inte säger mycket. Det bytet från Telia har jag ångrat några gånger vid det här laget. Nu är det bara att vänta ut abbonemanget, endast arton månader kvar…Sen byter vi igen!

Under mina tre år på den gamla bloggen hade jag några underbara vänner som alltid återkom med fina kommentarer. Några har hängt med hit, men ïbland undrar jag om några är här i smyg…

Nå väl, lite fredagsunderhållning ska vi ha. Trots att hjärnan jobbar lågintensivt.

Trevlig fredag önskar jag eder.

Här det roliga.