Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Arkiv för tagg aftonbladet

- Sida 1 av 1

Kom igen nu

av Johnny

Jag läser den här artikeln i papperstidningen. Det är en i raden av artiklar som producerats den senaste tiden, och jag gillar dem inte. Naturligtvis är det tragiskt att läsa innehållet, att bränna upp oskyldiga människors bilar, kasta stenar på polis och brandbilar, det är aldrig okej. Aldrig.

Räddningstjänstens personal luras till vad de tror är ett rop på deras hjälp, för att plötsligt själva utsättas för hot mot sina liv. Allvarligt talat, vad fan håller ni på med? Ta upp det med dem som är ansvariga, marschera mot riksdagshuset och säg vad ni tycker, ska ni kasta sten så gör det på dem som är ansvariga för att ni sitter där ni sitter.

Polisen har inte skapat den samhällsbild vi har. Brandkårspersonalen har det definitivt inte.

Vill ni få respekt och en chans till ett liv med framtidstro och drömmar, ja då bränner ni alla broar ni kan föreställa er. De delar av samhället som skulle kunna hjälpa er, vänder sig bort i avsky och ilska. Till och med de som försöker förstå gnisslar tänder i ilska över beeendet då oskyldiga människor dras med i jakten på uppmärksamhet.

I dessa artiklar om förorternas våldsamheter känner jag mig starkt kritisk till tonen och sättet att skriva. En tidnings rapportering från samhällsyttringar ska vara saklig och neutral. Vid flera tillfällen känns det att reportrarna väljer att skriva på ett sätt som gränsar till en helt annan prosa. Slutet på artikeln ovan lyder:”Klockan har passerat midnatt och nu är det nattens barn som tagit över staden.” Wow. Eller inte.

Ungdomarnas storys berättas på det här sättet. Polisen målas ut som skurkarna. Hur ska vi komma till rätta med det här, när media inte tar större ansvar än så?

 

Vad spelar det för roll, egentligen?

av Johnny

Det är en märklig tid som förälder. Ena stunden känns det som om jag inte är värd en påse chips, någon helt oviktigt som bara väntar.

På att det ska ringa och något behöver fixas. Och när det ringer- ja då gör jag det. Fixar det som ska fixas.

Då känner jag mig för en stund som den där viktiga personen som jag varit i tretton år, i den där rollen som jag tyckte så mycket om. Viktiga Pappan.

Jag vet inte om det bara är jag som känner sådär, men jag känner igen det hos min egen mamma. Hon kastar sig över en uppgift från någon av oss likt en hund över ett nytt tuggben. Eller ett lejon över en antilop. Eller en haj öv…Ja du fattar.

Det är ett långt fall ner från piedestalen. Men å andra sidan var det jag själv som klättrade dit upp.

I dagens Aftonbladet läste jag en artikel som tog upp ett ämne jag tänkte mycket på förr: Om det verkligen är jag som är far till mitt barn. Idag skulle jag aldrig ens fundera på att undersöka det, men Jo kom till så snart efter att vi träffats att man knappt ens hann ta av sig byxorna. Och jag kände ju knappt hennes mamma då, så det var ju en jobbig tanke och fråga. Men om någon med absolut säkerhet hävdar att det är ditt barn, ja då får man ju tro på det. För att ljuga om en sådan sak hoppas jag få är kapabla till. Det finns inte ens utrymme att vara osäker där.

Efter ett tag, när man lärt känna sitt barn, vem bryr sig då? Även om man nu inte skulle vara biologisk förälder är det ändå den som finns hos barnet under uppväxten, som ger av sin kärlek och sitt engagemang, som bär sitt barn i famnen in till vårdcentralen och smeker dess svettiga panna under de åtta timmarna i väntrummet utan leksaker det tar innan man hör ett namn man känner igen ropas upp, som förtjänar rätten att kalla sig förälder. Skulle kärleken bli mindre för att det inte hade sitt ursprung i ens egna testiklar? Inte en chans. Förhållandet till modern skulle säkert förändras om något sådant kom fram, men aldrig kärleken till sitt barn. Det vägrar jag tro.

För i så fall skulle det innebära att föräldrar som adopterar sina barn skulle älska sina barn mindre. Och så är det ju inte.

Kärleken till sitt barn behöver näring som alla relationer. Närheten och kärleken mellan barn och föräldrar byggs upp genom vår samvaro. Det kan inget provresultat i världen ändra på.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Frida Westergård
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB