Det var en fantastisk känsla, som om något legat och bubblat inom  mig utan att hitta vägen ut. Det var min vän, den eminente stilisten Anders, som tog min hand och ledde mig till rätt dörr. Det stod blogg på den, och när jag knuffade upp den öppnades en ny värld för mig. En värld där jag genast kände mig hemma, till freds, inspirerad.

Av någon anledning fick en person upp ögonen för det jag producerade, Erik J, och han blev en lysande vän och mentor, som helt osjälviskt hjälpte mig när jag fick chansen att förverkliga en dröm, att arbeta som reporter. Det gör han fortfarande, även om jag är alldeles för dålig på att höra av mig. Förlåt. Hoppas jag bidrar med lite åt andra hållet.

Vad jag ville säga var nog att det känns som det var bättre förr. När det gäller bloggandet alltså. Jag skriver så mycket annat, och där märks det att det går framåt. Men när det gäller bloggandet vet jag inte. Det kanske bara är annorlunda. För här skriver jag mer från det känsloperspektiv som råder, då blir det naturligtvis annorlunda, för vi utvecklas ju som människor under tiden.

Anyways. Här kommer en text som jag gillar väldigt mycket själv. Från då. Den gamla tiden.

Carl-Magnus, rum 114, del1:

Jag hade funderat ett tag på att jobba som volontär på något äldreboende. Efter ett samtal med en kompis som gjorde det, och hade träffat en störtskön gammal dam hon besökte ibland, bestämde jag mig. Jag ringde och bokade in ett möte med föreståndaren. Hon hade en lämplig kandidat. Carl-Magnus hette han, 93 år.

Hjärtat bultar lite extra när jag står utanför hans dörr. Han är tydligen en riktig gottegris hade jag fått höra, därför har jag med en Twistpåse. Det är tydligen hans favorit. Jag tar ett djupt andetag och knackar på.

” Kom in, kom in”, ropar han från insidan.

Jag skjuter upp dörren och kliver in. Hans ansikte ler mot mig samtidigt som han pekar på fåtöljen han ställt fram åt mig. Jag går fram och sträcker fram handen mot honom.

” Hej, Johnny heter jag, kul att se dig. Jag har sett fram mot att träffa dig”

” Tjenare grabben, Carl-Magnus”, säger han och ger mig ett fast handslag. ” Om du visste hur jag väntat på dig då! Sätt dig ner för jösse namn”!

Jag slår mig ner på fåtöljen och tar av mig jackan. Då kommer jag ihåg godiset och sträcker fram Twistpåsen.
” Jag har hört att du är en man som inte tackar nej till en bit choklad, stämmer det?”

” Haha, ja det stämmer precis det! Verkar som du fått den viktigaste informationen först, det är bra.” Han skrattar så att han guppar upp och ner i sin bädd. Sedan öppnar han påsen och rotar runt en stund. Han fastnar för Dajmchokladen, öppnar pappret och stoppar den i munnen. Jag tror aldrig jag sett någon njuta så, han smackar belåtet och rullar med ögonen.

” Nu pojk, ligger du på plus, det kan jag lova!” Vi skrattar båda gott. Det känns redan som jag tycker om honom väldigt mycket.

Efter att han berättat att hans barn bodde utomlands och ingen brukade hälsa på honom, försäkrade han att det var ingen fara med det. Han hade alltid fullt upp ändå. Han var nöjd med livet. Men han hade blivit väldigt glad när personalen sagt att jag skulle komma.

” Jag är ganska sällskapssjuk ibland vet du. Och ibland kan det vara roligt att prata om något annat än tanternas krämpor i fikarummet”. Han skrattar åt sitt eget lilla skämt, och jag gör detsamma.

”Kan du inte berätta lite om hur det var när du växte upp”, frågar jag.
Han nickar och blir tyst. Det ser ut som om han letar i minnesbanken.

” Min uppväxt var helt enkelt…underbar. Jag önskar att alla barn fick växa upp på det sättet. Havet runt knuten och skogen som granne. Det var full rulle från morgon till kväll. Vi var många barn som bodde i samma område, ett litet samhälle på landet. Mina föräldrar var helt vanliga människor, eller det låter fel, för de var mer än så har jag förstått. De var sådana föräldrar som alla barn borde ha, som alltid stöttade och fanns där när behövdes. Jag antar att det är ganska ovanligt. Men för dem kom alltid familjen först. Alltid. Så är det inte längre, alla verkar vara så upptagna av att göra akrriär och tjäna pengar. Men vad ska man med pengar och prylar till, om man inte har sina barns kärlek?” Han tittade upp på mig.

”Nej jag håller med dig, jag hade samma tur som du. Mina föräldrar är också så”, svarar jag.

” Bra, det är ju jättebra!”, utbrast han. Sedan fortsatte han berätta om sina tre bröder och vänskapen mellan dem. Nu var det bara han kvar. För första gången såg han lite ledsen ut. Han beskriver hur nära de varit, och hur mycket han saknar dem.

” Du vet, mellanbrorsan Christer, han var en riktig galenpanna. En gång byggde han en stor jäkla drake och skulle flyga från garagetaket. Haha, han hade så många knasiga ideér den pojken!”

” Men hur gick det då, kunde han flyga eller”, frågar jag.

” Det kan du tro va? Nä, han landade pladask i gräsmattan nedanför. Fotspåren var djupa som om snömannen trampat fram där. Ja herregud, han har man skrattat så mycket åt att hälften vore nog”.

Han tystnar lite igen, jag antar att han tänker på sin bror. Solen är på väg ner och de sista strålarna letar sig in genom fönstret och lyser upp rummet. Jag började fundera på om det var dags att gå. Kanske kände han på sig det, för han harklar sig och fortsätter att berätta.

” Jag hade en lite båt nere vid havet, en liten jolle. Den var blå och gul…Hoppsan! Ja så hette den, det minns jag nu. Vi var flera killar som hade likadana jollar, och vi tillbringade hela somrarna ute på havet. Vi cyklade ner på ett par minuter och slängde sakerna på berget där vi alltid höll till. Båtarna låg på små kärror som vi rullade ner i vattnet, sen var det bara att rigga och skjuta ut båten i vattnet. När man kommit ut ur den lilla hamnen tryckte man ner centerbordet och skotade hem. Vinden fyllde seglet och och jag hängde mig över relingen och båten forsade fram i vad som kändes som i minst tjugo knop. Vi grabbar tävlade mellan öarna, och som jag minns det var det bara solsken varje dag. Ja förutom när vi skulle lära oss simma. Jag och grannpojken var de enda som kom. Det var femton grader i vattnet och regnade småspik. Stackars simläraren, han stod där i fiskarbyxor och tjock jacka. Men vi kom varje dag. Han måste ha svurit över oss. Ja jävlar, det gäller att ligga i om man vill lära sig något”.

Han slöt ögonen och drog en djup suck. Jag tittade på klockan. Herregud, två timmar hade jag varit där redan! Tänk om jag tröttat ut honom helt, jag hade varit så inne i hans berättelse att jag helt glömt tiden.

” Carl-Magnus, jag måste gå nu, klockan är mycket”.

Han vände sitt ansikte mot mig. Hans hud var sådär vackert sliten, som hos en gammal man som varit ute mycket i livet, brunbränd och väderbiten, trots att det antagligen var längesedan han var ute nu. Han ser lite trött ut när han ler mot mig.

” Vet du, det här är den bästa dagen på många år. Jag vill verkligen att du ska veta det. Och det beror inte bara på Twistpåsen”. Han blinkade med ena ögat, och vi skrattar båda.
”Allvarligt så hoppas jag du kommer tillbaka igen. Jag har mycket mer att berätta om du orkar lyssna. Och vill förstås, annars ska du inte komma”. Han tittade på mig med allvarliga ögon.

” Det här var en toppendag för mig med ska du veta. Jag ser fram mot att komma nästa vecka, bara så du vet.”
Jag reser mig och går fram till sängen, sträcker fram handen, och han kramar den med sin varma, torra hand.

” Då ses vi nästa vecka, samma tid?”frågar jag.

”Det ser jag fram emot. Och du, skulle du kunna ta med en sån då också tror du?” Han håller upp Twistpåsen och skakar den, samtidigt som han flinar brett.

” Du, jag tar med två”, svarar jag. Han ser nöjd ut.

Jag går ut och stänger dörren, säger hej då till personalen och fortsätter ut genom entrén. På utsidan sjunger fåglarna en vacker vårsång, och det doftar gott i luften. Syrener gissar jag.