Deltidspappan

Att vara ensamstående förälder är inte lätt. Men det går. Ibland blir det till och med riktigt bra.

Startsida / Inlägg

En början, kanske

av Johnny

Jag vaknade helt uppjagad i morse, efter en väldigt otäck dröm. När jag lugnat mig insåg jag att den var ett intressant uppslag till en bok. Så det kommer den bli. Börjar…nu! Nej, men så här drömde jag:

Jag hade precis skrivit på kontraktet till en helt fantastisk lägenhet, och kände mig så där vuxen och stolt som man kan göra ibland. Jag såg mig omkring på de luftiga ytorna, de fräscha golven, och den väl tilltagna takhöjden. Sen tog jag min jacka och gick ut i den sköna sommardagen, spatserade långsamt nerför gatan och såg hur grannarna höll på att klippa de stora gräsytorna, som av en händelse låg precis framför min uteplats. Det kändes bara bättre och bättre, nu började även ångesten över att ha skrivit på det där stora lånet att lägga sig. Jag vände om för att ta en sista sväng i lägenheten innan jag åkte vidare. Men när jag stod utanför hittade jag inte dörren. Eller rättare sagt lägenheten. Alla lägenheter var bebodda och jag trodde jag gått fel. Till slut kände jag mig förvirrad och frågade en granne som först inte ville hjälpa till, men sen pekade på den dörren jag ville ha det till och sa:

”Alltså, jag vet inte, men hennes förra man var…väldigt speciell. Kanske har med det att göra…” Sen gick hon. Jag gick fram och kikade in genom fönstret och såg hur någon lagt fram stora köttstycken för upptining, kanske som förberedelse för en grillkväll, tänkte jag. Trots att jag knackade kom ingen till dörren. Eftersom jag köpt lägenheten satte jag nyckeln i dörren och sköt upp den försiktigt. Samtidigt som jag tog ett par steg in i hallen och ropar ”hallå”, dyker en man i min ålder upp inifrån sovrummet, klädd i en taskig t-shirt, fläckiga, en gång vita boxerkalsonger, och toppluva. Han vräker sig ner i en soffa som han verkar ha dragit med sig direkt från soprummet, och stirrar på mig.

”Vad fan vill du?” säger han.

 ”Äh, jag har köpt den här lägenheten…men vem är du, vad gör du här?” Han fnyser till åt mitt svar.

”Jag äger den här lägenheten. Halva iallafall. Du har köpt den av min fru, eller förra fru. Men jag tänker inte flytta, så stick nu för helvete!” Jag blir rädd, förvirrad och säger:

”Men vad ska jag göra med lånet då, jag har ju kontrakt, vi ska bo här jag och mitt barn.”

”Inte fan vet jag, och ser det ut som jag bryr mig? Ut nu, fort som fan!” Han skriker och flyger upp ur soffan, samtidigt som jag flyr ut genom dörren. Men jag ger mig inte. Efter en lång väntan ser jag honom lämna huset. Min kamplust har vaknat till liv. Jag känner pulsen öka när dörren slår igen bakom mig, och ljudet från båda låskolvarna skapar en känsla av trygghet när jag vrider om låsreglarna inne i den varma hallen. Åtminstone för stunden.

Mitt i natten vaknar jag av ljud utanför dörren. Jag flyger upp med bultande hjärta, ser hur låsreglagen börjar röra på sig, men jag hinner fram och håller emot på insidan. Jag känner hur han vrider nyckeln hårdare, jag kämpar för att hålla mot, fingrarna börjar bli fuktiga, greppet börjar glida och…plötsligt släpper han. Jag hör hans andetag, precis som han antagligen mina genom dörren. Jag kikar genom titthålet, men det är mörkt. Och tyst.

  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB