”Vet du vad jag önskar Johnny?”
Den gamle mannen tittade på mig från sängen. Hans ansikte var fårigt, huden sådär ständigt bruntonad som den bara blir på människor som vistas utomhus större delen av deras tid.

”Nej, men berätta”, svarade jag, nyfiken på vad han låg och funderade på.

”Jag önskar att jag tagit av mig skorna och gått barfota i gräset lite oftare. Det är så underbart att känna sommarvarmt gräs mot fötterna. Jag tror inte vi människor är gjorda för att gå runt med strumpor och varma, klumpiga skor. Vad tror du?”

Han förvånade mig ständigt, inte minst nu. Men eftersom jag också älskar att gå barfota hade jag inte svårt att förstå vad han menade. Särskilt inte nu när han inte längre kunde gå. Vi människor verkar ha en tendens att sakna det där vi inte längre har tillgång till.

”Vet du, jag förstår precis vad du menar”, svarade jag. ” När jag var liten tjatade jag på mamma varje dag som det började nalkas sommar, får jag gå barfota nu då, snälla mamma, snälla? Hon svarade alltid att det fick jag inte förrän det var tio grader minst på natten. Det var väl ett konstigt svar. Det var ju inte på natten jag ville vara barfota”.

Han skrattade högt åt mitt svar. Han skrattade så att det tunna vita skägget guppade upp och ner, för övrigt i samma takt som den väl tilltagna magen. Och som vanligt avslutades alla gapskratt med en rejäl hostattack.

”Tack för den berättelsen, den gjorde gott inuti”, sa han när han hämtat sig. ”Vet du vad jag önskar mer”, fortsatte han. ”Att jag ätit mer glass. Jag har alltid älskat glass, men av någon anledning har jag ätit det alldeles för sällan. Tänk en sån där riktigt go mjukglass i ett rån, när man spatserar bland båtarna i hamnen…”

”Ja det är en riktig höjdare, det håller jag med om”, svarade jag. Jag gjorde en notering i minnet att vid nästa tillfälle ta med en riktigt krämig mjukglass. ”Du är väl inte laktosintolerant?” frågade jag.

”Nä det tror jag inte. Men å andra sidan tror jag inte de skulle märka någon skillnad”, svarade han.

Vi brast båda ut i ett gapskratt som ekade ut i korridoren och fick personalen att nyfiket sticka in huvudena för att se vad som stod på. Vi försäkrade dem att allt var som det skulle, vi hade inte smakat något starkt.

Tio minuter senare strök jag honom längs kinden där han hade somnat i sin lilla säng. Jag reste mig upp, tog på mig jackan och steg ut i korridoren. Jag gick de tjugo stegen fram till entrèdörren, tryckte ner handtaget, steg ut, och lämnade honom där.

Men inte i tanken.