”Jag fattar inte varför man ska hålla på och rota i sån där gammal skit, vad spelar det för roll nu?”

Det där har jag hört många gånger när jag pratat med folk om terapi. Själv har jag aldrig sett på det så. Jag har alltid varit nyfiken på att förstå varför jag gör som jag gör. Att hitta de där sakerna som leder framåt, som gör att man kan undvika att hamna där igen. Att utvecklas som människa helt enkelt. Både för sig själv, men också för dem runt omkring, dem som betyder någonting.

Lika kul tycker jag det är att hjälpa andra att hitta de där guldkornen som helt plötsligt öppnar en helt ny dörr, med ett helt annat livsinnehåll bakom. Det är svaret till dem som brukar fråga hur man orkar lyssna på andra människors problem och elände. Att det finns en anledning till att de har de där problemen, men det finns också sätt att bryta mönstren och leva ett bättre och skönare liv. Och det är en fantastisk upplevelse när lampan tänds i huset mitt emot. Jag lovar.

Om du kollar på kortet nedanför har jag ett kors som halssmycke. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om jag är kristen på grund av det.

”Varför undrar du det ?” säger jag. Då pekar dom på korset.

”Jag tror på gud, men jag är inte kristen. Inte jude, muslim eller tillhörandes någon annan religion överhuvudtaget. Jag tror på mitt sätt, och jag vill inte stängas in i och begränsas av en massa regler. Jag vill inte heller stänga ute människor för att dom inte tror på samma saker som jag. Det stämmer inte med mitt sätt att vara som människa.” Svarar jag då.

För ett par år sedan missade jag ett jobb jag verkligen ville ha på grund av det där halsbandet. Trots att jag förklarade att för mig är det ett halsband, jag tycker det är snyggt och det är en gåva. Thats it. Det hjälpte inte. Jag var förbannad då, men insåg att en arbetsplats med så inskränkt tänkande ville jag ändå inte vara på. Bra att det kom fram innan.

Nu har jag inte det på mig längre. Halsbandet alltså. Jag har sällan smycken överhuvudtaget. Vet inte varför, men jag gillar inte att ha saker på mig alls. Har inte klocka ens en gång. Hemma föredrar jag att gå i shorts och t-shirt. Har jag sagt att jag är ett sommarbarn?

Nu är det fredagsmys, thaimaten är avklarad, choklad och Idol nu. Ser fram mot Måns Möllers nya humorprogram senare. Det kan bli en hit. Jo har fastnat i sin Chictidning…

Trevligt fredagsmys på er!

Jag fick ett mail häromdagen, från en av mina trognaste läsare. Bara vetskapen om att någon efter tre år fortfarande vill läsa det jag skriver gör mig ödmjuk, och rörd. Får mig att finna kraft och en tro på mig själv, att jag kan nå fram. Och jag älskar det. Tack K för dina fina ord!

Vid ett par tillfällen har jag i skolan fått läsa något som jag skrivit för eleverna. Det har jag sett som en ära, och idag var ett sådant tillfälle. I slutet på förmiddagspassen läser jag alltid något för eleverna som är menat att väcka deras inre tankeverksamhet. Idag handlade det om att inse att vi är de vi är, och vi duger precis så. Att ljuga eller försköna sanningen kan sätta oss rejält i blåsväder. Min sannhistoria handlade om just det. Att hamna i blåsväder.

Det är underbart att se dem så koncentrerade och visa så mycket uppskattning. Flera av dem pratade med mig efteråt om berättelsen, och i matsalen kom jag på en elev när hon höll på att återge storyn. Riktigt kul!

Träning efter jobbet och nu är det dags för sängen. Ska bli så skönt att gå och lägga mig. Sov gott.

Mellan två möten på eftermiddagen ringer min dotter. Hon har precs fått sina första betygsliknande omdömen på högstadiet.

”Vill du höra?” undrar hon.

”Klart jag vill”, säger jag samtidigt som jag går med raska steg mot dagens sista möte.

Och det är fina omdömen med plus hit och plus dit. Med ett par besvikelser, för det blir det ju alltid på något sätt. Det lustiga är att de hamnat precis där jag hade några få besvärligare områden. Ett av dessa var överraskande gymnastik. Trots att jag spelade TV-pucken i ishockey och redan i nian spelade i IFK Göteborg i fotboll. Men jag var rädd för redskapsgympan. Det räckte för att dra ner betyget.

Vi har båda lättast för språket. Det har jag inget emot. Att kunna kommunicera väl är viktigt. Att hoppa över en plint, inte så viktigt.

Kvällen avslutades med en konsert på min sons skola. Han läser på musikgymnasium i stan, och han är, i motsats till mig, ett musikaliskt geni. Han spelar alla instrument så enkelt och genialiskt att man blir lätt avundsjuk. Idag var det trummorna som fick sig en omgång. Han är också väldigt duktig i skolan. Vet inte riktigt vad det ska bli av honom. En bildad rockstjärna. Varför inte?

Jag har ett problem. När jag går och ser mina barn framföra något, spelar ingen roll vad, får jag genast en klump i halsen och får lägga stor möda på att inte börja gråta. Det går sådär. Idag grät jag. Fast mest i smyg.

Fast tårar av kärlek kan aldrig vara fel. Och det är precis vad det är.

Då gäller det att vara tydlig. När man jobbar med människor går det inte att slarva med det där. Ett ogenomtänkt skratt kan kosta hela förtroendet ibland. Ett felaktigt ordval kan innebära att mottagaren går och analyserar innebörden ända tills nästa gång man ses.

Det gäller inte minst i relationen med barn. Innan de lär sig ironi. Det tycker jag är uppfriskande och får mig att tänka till, att verkligen jobba med kommunikationen. Utan krimskrams.

Med vuxna som lärt sig alla spel kan det ta tid att komma dit barn tar sig direkt. Via sanningen, utan kringsnack. Jag gillar barn.

Kommunikation. Det är svårt.

Jag sitter på mitt favoritkafe´och väntar på min favoritlunch, lasagne. Jag och katten Gustaf. Sitter och bläddrar i den nya gratistidningen och har det rätt gott. Tills jag slår upp sidan där det står om FN-arbetare som våldtar och tvingar unga flickor, läs barn, till att sälja sig för att få mat och vatten. Vad i helvete är det som händer? Jag blir så förbannad så jag vill slita sönder tidningen i stycken och bara skrika rakt ut. För ett tag sedan var jag inne på tanken att få starta en specialstyrka som skulle få åka runt jorden och förhindra brott mot barn. Jag minns att tanken uppkom i samband med att jag satt och läste om några unga pojkar i Thailand som beskrev sin verklighet. Den innehöll bland annat att tillfredsställa, feta, svettiga medelålders tyska män.

Jag minns att jag drömde mig bort i tanken som en slags James Bond med fullständiga rättigheter och inga skyldigheter. Bara att rensa bort avskum som dem jag nyss beskrev. För mitt inre kunde jag se mig själv sparka upp dörren till tyskens hotellrum och bara mata på med en Kalashnikov i händerna. Sen går jag ut med pojkens hand i min. Vidare mot nästa uppdrag. När jag tittar upp från tidningen möter min blick en halvårsgammal flickas glada nuna. Två bord bort har hennes mamma lyft upp henne och hon tyckte nog att jag kunde behöva komma på andra tankar. Mitt sinne spricker upp som himlen efter middagsregnet på Spaniensemestern. Jag gör glada miner och hon skrattar. Jag leker tittut och hon skrattar. Fan vad jag gillar barn. Jag önskar att alla barn fick vara lyckliga. Så är det inte. Så kommer det aldrig bli. För jag vet att även om det skulle bildas 100 sådana specialstyrkor jag fantiserade om, så skulle det ändå aldrig räcka till. För det jävligaste är att de allra flesta övergreppen sker inom familjen. Och då blir det så mycket svårare. Så även om det inte fungerar med den där specialstyrkan, så kan vi hjälpa till ändå. Håll ögon och öron öppna. Barnen är oskyldiga. Barnen är framtiden.

Jag vill bara tillägga att jag är en mycket fredlig och vänlig man. Människor som skadar barn och kvinnor väcker dock primitiva känslor inom mig. Min bästa vän från min uppväxt slog sin fru. Han slog henne så att blodet skvätte flera meter och kletade ut sig på den vita tapeten. Jag vet. Jag såg det. Han är inte min vän längre.

Det sägs att barn slutar inte älska sina föräldrar, utan att de slutar älska sig själva, när saker och ting inte står rätt till under tiden man växer upp. Jag antar att det innebär att man lär sig det beteendet och tar med sig det in i vuxenvärlden, och gör samma sak där. Struntar i att lyssna på sina egna känslor och sätter den andres önskningar och behov före sina egna.

Det har gjorts undersökningar där man frågat väldigt framgångsrika människor, på höga positioner med stora inkomster om vem som är viktigast i deras liv. Alla svarade samma sak: Jag själv.

Likaväl som om du frågar större delen av befolkningen skulle de svara ”mina barn”, ”min man” eller ”mina föräldrar.” För den förstnämnda kategorin är trots allt ganska liten, inte sant?

Jag önskar att jag fått lära mig mer av det där. Mitt stora ego krockar allt som oftast med min inlärda verklighet, att det är viktigare hur andra mår än jag själv.

För det här är viktigt, och vanligare än man kanske tror. Att det finns en verklighet där du är och agerar som den du verkligen är och gör det ditt hjärta och dina känslor vill. Men det finns också den verkligheten där vi lever efter andra människors önskningar, rädslor, behov och uppfattning om hur det bör vara, hur du bör vara. Vilken verklighet tror du är vanligast att vi lever i?

Jag kan svara på det, om du vill. På det sätt vi fått lära oss att man ska vara. Alltså någon annans verklighet. Och det skapar problem långt bortom vad vi kan överblicka. Det ger oss ångest genom olust från alla förträngda känslor som inte längre går att hålla nere, det ger oss smärta i vår kropp från alla spänningar då vi biter ihop istället för att säga vad vi egentligen tycker. Eller huvudvärk från alla försök att tänka fram en lösning på problem som egentligen har sin grund i: vad känner jag? Men det vågar vi inte förlita oss till, och kanske skulle konsekvenserna bli förödande om vi tillät oss att göra det: känna efter. Förödande för omgivningen. Eller för den verklighet vi lever i.

Så det vill vi ju inte. Vi väljer hellre att stanna kvar i en verklighet som förgör oss själva. Att byta känns för svårt. Tänk om någon annan skulle bli ledsen och må dåligt. Bättre att knipa igen och köra vidare. Det går nog över. Annars finns det ganska bra sätt att dämpa olusten. Det mesta vi stoppar i oss, godis, choklad, cigaretter, snus, alkohol, relationer är ett annat knep. Samma syfte har de allihop. Att få oss att må lite bättre, om så bara för en stund.

Jag pratar inte om när man njuter av de där sakerna någon gång ibland, för att sätta lite guldkant på tillvaron, utan när det övergår från bruk till missbruk.

Jag vet inte om du har funderat över varför ditt liv blivit som det blivit. Kanske lever du efter och följer dina känslor varje dag, ständigt medveten om vad du vill och behöver och vilken väg som är den rätta. Då säger jag grattis till dig.  Om du inte tillhör den kategorin säger jag: Lycka till. Du har en spännande resa framför dig. Om du vågar lyssna. Det är aldrig för sent att börja. Glöm inte det.

Nej, det kan jag säga direkt, hit flyttar jag aldrig! Maken till skralt utbud har jag aldrig sett. Det gäller på de flesta områdena, kultur, yes, mat, oh yeah. Brudar…Vilka då undrar jag?

Han kom hem och vallade mig förut, hade snyggat till mig och tagit på lite lukta gott, men till vilken nytta? Ingen alls givetvis. Tikarna här är lika pigga och på gång som Boulegänget i parken där hemma. Pensionärsvarning! Gjorde en rusning mot en fräsch Westie, men vad gav det? Just det, nada! Försökte snacka upp en blåst pudel också, men hon förstod inte ens språket. Pinsamt.

Mina förhoppningar om lite leverkorv och en välspelad film, helst fransk, slogs också i spillror. Gissa vad han ser på? Fotboll! Jag skämtar inte, nånting om Barcelona eller vad han mumlade om. En dokumentär om Gaudi, fine, men det här tramset. Nej tack!

Lika bra att gå och lägga sig och hoppas på bättre tur imorgon. Då blir det iallfall mat. Får se vad Hermann Hedning hittar på. Förhoppningarna är låga.

Over and out./Eskil

Hello!

Jag heter Eskil, är fem år och som ni kanske ser, både snygg och bildad. Eftersom jag har det tvivelaktiga nöjet att vara nattgäst hos Johnny, tänker jag passa på att höja kvaliteten på den här sidan. Som gästbloggare kan ni räkna med en hel del  av sådant ni vanligtvis inte får er till livs här.

Jag tänker på saker som höjer livskvaliteten, gör tillvaron lite mer behaglig, jordgubben på tårtan, ja ni fattar. Inte bara det där känslomässiga tugget som pågär här annars. Han vill ju verka lite svår, men tro mig, han är inte särskilt djup när han sitter i kalsongerna i soffan och skrattar som en idiot åt ”Two and a half men” med Charlie Sheen.

Trots att jag inte var speciellt nödig tvingade jag igång peristaltiken och krystade svårt för att lämna mitt avtryck under vår första promenad. Bara för att visa vem som bestämmer. Just nu ligger jag och drar iväg en smygare med jämna mellanrum bara för att…ah, behövs väl egentligen ingen anledning, jag bara gillar’t.

Nej, nu ska jag vila mig en stund, har stora planer för lördagskvällen och behöver vara fräsch. Återkommer med en rapport vid tillfälle. Tills dess, som vi säger back home: Au revoir!