Jag fick ett mail för ett par dagar sedan. Det var ett fint mail. Det var från min son.

Han förvånar mig ofta, förbluffar mig rentav. För jag slås ständigt av tanken, ”kan han vara så här fin?”

Och det är han ju, det vet jag. Men kan man vara tonåring utan att rebellera? Jag skulle svara ja, för det gjorde inte jag heller. Det fanns liksom inget behov att elda upp broar och spraymåla väggarna för att synas och finna min plats. Jag var redan synlig, hade redan en plats. Jag antar att det är samma för honom. Pojken som blivit stor. Både han och jag.

Jag ville tidigt flytta hemifrån däremot. När jag var sexton flyttade jag från lilla landet till storstan i Göteborg för att spela fotboll. Men jag hade längtat ganska länge redan då. Inte för att jag inte hade en fantastisk uppväxt, utan för att jag längtade efter pulsen, energin och människorna i stan. Möjligheterna.

Men också anonymiteten. Jag hade svårt för att alla visste allt om mig, om något hände gick det som en löpeld, inte bara genom vänskapskretsen, utan genom hela kretsen, vänner eller ej. Det var något jag avskydde då, och gör fortfarande.

Jag antar att vi är ganska lika på många sätt, känner igen många sidor, framför allt den sociala kompetensen. Och nu skall han snart dra ut på frihetssökande äventyr. Efter självständighet.

Inte för att jag tror att han behöver det, olikt mig är han inte ens mörkrädd, men naturligtvis behöver vi alla bryta oss loss från barndomens begränsande roller och befästa vår nya status som vuxen. N väljer att göra det genom att gå tvärt emot de flesta andra av dagens ungdomar: Lumpen.

Själv avstod jag det. Men jag lägger inga värderingar i det, jag ville bara inte. Jag tror han kommer få en fantastisk tid med många nya vänner, och komma tillbaka med nya tankar och en förstärkt självbild. Tryggare i sig själv, med mindre behov av andra för att förverkliga sina mål. En annorlunda N.

Men fortfarande lika fin. Det kommer ingen kunna ändra på.

När man är omgiven av kärlek känns det svårt att beklaga sig.

Ibland påminns jag om hur tacksam jag är för att jag älskar idrott. Ikväll var ett sådant tillfälle. Ett fullsatt Gamla Ullevi och ett stenhårt derby mellan Blåvitt och GAIS. Med 1-1 ch några sekunder kvar vräker sig Stefan Selakovic fram och avgör matchen med absolut sista sparken. Läktarna exploderar och jag gör nästan detsamma. Hoppar, skriker, sjunger. Helt underbart!

Blåvitt har också den överlägset bästa låtern som alla sjunger med i under spelarnas promenad in på planen. Det är gåshud, jag lovar. Tror du mig inte? Kolla själv:

Joel Alme, Snart skiner…

Det är så svårt att förstå när barn är grymma mot varandra. Vi vill ju att barn ska vara snälla, mysiga och en källa till stora leenden. Så är det som bekant inte alltid.

För några år sedan skrevs det mycket om ett gäng pojkar i England som lurade med sig en annan liten kille ut från en affär och torterade honom. Tills han dog vill jag minnas.

När jag i fredags läste på nätet om den tioåriga flickan som blivit våldtagen under lunchrasten på sin skola, ville jag bara vända mig om och kräkas i papperskorgen. Ett liv förstört, innan det knappt fått ta sin början.

Jag och min kollega pratade om den händelsen medan vi hade dagens sista lektioner, om hur något sådant aldrig ens skulle förekommit i vår tankevärld när vi var i den åldern. Naturligtvis inte nu heller, men tjejer ville man ju inte umgås med om man slapp, det var fotboll med grabbarna som gällde.

Så vad beror det på? Ja om man kunde svara på det vore det naturligtvis upplagt för någon form av prisutdelning längre fram. Men man ska veta att barn utvecklar förmågan till empati ganska sent, och för vissa som inte har någon bra vägledning inom det området tar det naturligtvis längre tid. Och för att utföra något liknande saknas just det. Förmågan att sätta sig in hur en annan person mår eller känner. 

Frågan kvarstår: Vad är det som får allt fler unga pojkar att begå sexuella övergrepp, gärna i grupp?    Jag skulle vilja fortsätta frågan och undra vad det är som gör att män i allt större utsträckning tror att de kan ta vad de vill ha, göra vad de vill, utan att behöva ta någon hänsyn till offrets liv?

Det är naturligtvis inte den enda anledningen, men jag tror det spelar en stor roll: Internet. Fri våldsporr, 24 timmar om dygnet. Jag älskar ny teknik, och internet absolut, men det här är den största anledningen till att fundera på att släcka ner skiten. Pubertala, hormonstinna pojkar sitter och matas med vad som antagligen är någon pervers, gubbsjuk persons snuskiga fantasier, och de har ingen egen erfarenhet att balansera det mot. Hur ska de veta, att det inte är så det går till? Att sex mellan två människor i verkligheten inte alls ser ut så där, förutom i riktigt dåliga undantagsfall.

När jag var i den åldern hittade man ibland en FIB-aktuellt i skogen, och det mest spännande var lite nakna bröst, kanske lite till. Det räckte ganska bra faktiskt. Jag tror det skulle göra det nu också.

Jag tycker många gånger samhället har blivit översexifierat på flera sätt. Det är omöjligt att köpa sig en kvällstidning utan att få med en tio-i topplista på samlagsställningar som ger 28 orgasmer i minuten. Vill jag ha reda på vilka de är, kan jag leta upp det själv.

Att slänga in ordet ”porr” är också hippt och lite fräsigt. Det blev lite ”porrigt” med mina nya kuddar. Eller för att förtydliga en status, som ”bilporr”, ”matporr” med mera. Begreppet porr har nu mer fått en positiv klang. Hur ska vi kunna hävda det för våra ungdomar och hormonstinna män, att det inte är så? Porr är inte glamour. Porrindustrin tjänar miljarder på den här nya inställningen. Unga kvinnor är handelsvaran som gör det möjligt. Det är också dom som betalar det högsta priset. 

Det sitter en pojke mitt emot mig. Med sitt röda hår och tandlösa leende ser han ganska rolig ut. I den åldern är det inte något konstigt att sakna tänder, men för hans del beror det mest på att han nyligen ramlade när vi lekte jage och slog munnen i grannens altan. Rena blodbadet. Jag undrar om det kommer bli bra, eller kommer hans tänder växa ut snett? Hoppas inte det, skulle vara tråkigt för honom. Jag plockar upp godispåsen med lejonhuvuden och salta bumlingar, och sträcker den mot honom.

– Har inte du också godisförbud? säger han samtidigt som han rotar runt i påsen efter den saltaste bumlingen.

– Jo, men det har vi ju inte brytt oss om tidigare, eller hur? svarar jag.
Han skrattar samtidigt som han stoppar hela munnen full av bumlingar. Han ser så dum ut att jag börjar skratta hysteriskt. Han börjar sjunga så att det stänker bitar av godis runt honom och jag skrattar så det gör ont i magen.

Vi hoppar ner från vårt träd och går hem till honom. Ingen hemma som vanligt. Vi plockar fram Skogaholmslimpa och hushållsost, gör våra mackor och sätter oss vid bordet. Vi äter i tystnad, eller kanske njuter vi, i vilket fall som helst är det tyst. Smöret och hushållsosten utgör enligt oss den perfekta kombinationen att lägga på världens godaste bröd. Skogaholmslimpan. Mat för unga kungar.

– Hur tror du det blir när vi blir stora? Tro du vi kommer få egna familjer och så?
Han har ätit färdigt och fått pratlusten tillbaka.

– Ja det är klart. Vi kommer bo här hela livet tror jag. Våra barn kommer säkert bli lika bra kompisar som vi. Eller, det måste de ju bli, vi kommer ju hänga då med. Vem ska du gifta dig med?
Min fråga ger honom en fundersam min. Han tänker en stund innan han svarar.

– Kajsa. Ja det måste bli Kajsa. Du då?

– Marre såklart, vi är ju redan ihop!

– Ja det är klart, men tror du ni kommer vara ihop så länge?
Han tittar på mig och flinar.

– Vet la inte jag, men jag tror det, svarar jag. Men vi måste bo här, glöm inte det.

– Klart vi ska, var skulle vi bo annars?
Hans blick antyder att det var helt onödigt av mig att lägga till det där.

– Hallå, har du somnat till eller?
Orden får mig att ryckas ur mina tankar. Jag tittar upp och ser hans breda leende. Det röda håret är kvar,om än lite blekare, men tänderna är nu jämna och vita. Tur, tänker jag.

– Nej jag satt bara och funderade lite. Kommer du ihåg när vi brukade sitta i ditt kök och äta mackor och fundera över hur livet skulle bli?

– Klart jag gör. Haha, inte mycket blev som vi trodde du. Har du hört hur Marre har det nuförtiden?

– Ja, svarar jag, hon har visst gift sig med Larsa från klassen. Har visst barn och villa, ja hela paketet.

– Fy fan vilken svekfull brud!

Vi skrattar så hela uteserveringen vänder sig om och stirrar. Jag reser mig upp för att gå och beställa.

– Jag kan köpa åt dig, vad vill du ha?

– Två Skogaholmsmackor med hushållsost. Glöm inte mjölken!

I motljuset ser jag ett tandlöst gapskratt hos en pojke med väldigt rött hår.

Är på landet. Ledsen för dålig uppdatering. Hoppas ni har det fint. Det har vi:).

Jag erkänner att jag skrattade högt när jag såg Kavlis mjukostreklam med den lilla ungen som började tokdansa när han tog en tugga.

När Kavli försökte köra samma koncept med tanten som också började svänga till musik skrattade jag…inte alls.

Nu ser jag att Kavli trots det kör en tredje runda med samma upplägg, nu med raggare i pajasrollen…Undrar hur reklambyrån sålde in det?